Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

Neposlusni

NEPOSLUŠNI (Serbien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

La grande bellezza 2

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

All Is Lost 2

ALL IS LOST* (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

The Grand Budapest Hotel

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

Dallas Buyers Club 4

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

Gone Girl 2

GONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

The Skeleton Twins

THE SKELETON TWINS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

Locke

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

Better Living Through Chemistry

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

Foxcatcher

FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 Days on Earth

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

Palo Alto

PALO ALTO* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

Joe 2

JOE* (USA)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

Frank

FRANK (Irland/Storbritannien)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

The Square 3THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong LieEnemyL’arbitroDrinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Extraresumé: Våren 2014

Repulsion Deneuve

Som ni märkt har denna blogg försatts i någon form av grönsakstillstånd den senaste tiden, med hänvisning till brist på tid, inspiration och periodvis faktiskt även filmintresse. Uppdateringsfrekvensen har därav varit usel. I detta recensionshål (mars-juli) har jag dock konsumerat ett, när jag ser tillbaka på det, ändå någorlunda gediget antal filmer. Dessa, alltså filmer som setts under mars och framåt, redovisas i en lista nedan. Att försöka skriva om alla vore ett orimligt och överväldigande företag, men finns önskemål om utvecklade omdömen för någon eller några av filmerna kan detta absolut ordnas. Kommentera i så fall längst ner på sidan eller nå mig med andra medel så ser jag till att leverera några ord om titeln/titlarna i fråga!

Blåmarkerade titlar har jag eller Scott redan skrivit om. Länken leder till dess tillhörande text.

5 stjärnor DYLPC liten

4 stjärnor DYLPC liten

  • AVSKED (Okuribito, Yôjirô Takita, Japan, 2008)
  • THE BATTLE OF CHERNOBYL (Thomas Johnson, Frankrike, 2006)
  • BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (Geoff Moore och David Posamentier, USA/Storbritannien, 2014)
  • BILL CUNNINGHAM NEW YORK (Richard Press, USA, 2010)
  • BOYS DON’T CRY (Kimberly Peirce, USA, 1999)
  • CAPTAINS COURAGEOUS (Victor Fleming, USA, 1937)
  • CHRONIQUE D’UN ÉTÉ (PARIS 1960) (Den sommaren, Edgar Morin och Jean Rouch, Frankrike, 1961)
  • CIDADE DE DEUS (Guds stad, Fernando Meirelles och Kátia Lund, Brasilien/Frankrike, 2002)
  • CLERKS. (Kevin Smith, USA, 1994)
  • CUL-DE-SAC (Djävulsk gisslan, Roman Polanski, Storbritannien, 1966)
  • FITZCARRALDO (Werner Herzog, Västtyskland/Peru, 1982)
  • HEARTS AND MINDS (Peter Davis, USA, 1974)
  • L’HEURE D’ÉTÉ (Sommarminnen, Olivier Assayas, Frankrike, 2008)
  • THE LAST WAVE (Peter Weir, Australien, 1977)
  • LE LOCATAIRE (Hyresgästen, Roman Polanski, Frankrike, 1976)
  • PRIPYAT (Nikolaus Geyrhalter, Österrike, 1999)
  • REPULSION (Roman Polanski, Storbritannien, 1965)
  • STRANGE DAYS (Kathryn Bigelow, USA, 1995)
  • TESS (Roman Polanski, Frankrike/Storbritannien, 1979)

3 stjärnor DYLPC liten

  • THE ACT OF SEEING WITH ONE’S OWN EYES (Stan Brakhage, USA, 1971)
  • ANOTHER EARTH (Mike Cahill, USA, 2011)
  • AUGUST: OSAGE COUNTY (John Wells, USA, 2013)
  • BELLE DE JOUR (Belle de jour – dagfjärilen, Luis Buñuel, Frankrike/Italien, 1967)
  • BLACKFISH (Gabriela Cowperthwaite, USA, 2013)
  • BLOOD TIES (Guillaume Canet, Frankrike/USA, 2013)
  • BROTHERS (Jim Sheridan, USA, 2009)
  • TO CATCH A THIEF (Alfred Hitchcock, USA, 1955)
  • CHERNOBYL HEART (Maryann DeLeo, USA, 2003)
  • CHOCOLAT (Claire Denis, Frankrike/Västtyskland/Kamerun, 1988)
  • COBRA VERDE (Werner Herzog, Västtyskland/Ghana, 1987)
  • LE CRIME DE MONSIEUR LANGE (Herr Langes brott, Jean Renoir, Frankrike, 1936)
  • FRANTIC (Roman Polanski, USA/Frankrike, 1988)
  • INTERIOR. LEATHER BAR. (James Franco och Travis Mathews, USA, 2013)
  • INTO ETERNITY: A FILM FOR THE FUTURE (Michael Madsen, Danmark/Finland/Sverige/Italien, 2010)
  • KNIVEN I VATTNET (Nóz w wodzie, Roman Polanski, Polen, 1962)
  • KONSPIRATION 58 (Johan Löfstedt, Sverige, 2002)
  • THE LAST WALTZ (Martin Scorsese, USA, 1978)
  • LETTER FROM AN UNKNOWN WOMAN (Max Ophüls, USA, 1948)
  • MEMORIAS DEL SUBDESARROLLO (Minnen från underutvecklingens tid, Tomás Gutiérrez Alea, Kuba, 1968)
  • THE OUTLAW JOSEY WALES (Clint Eastwood, USA, 1976)
  • PROMISED LAND (Gus Van Sant, USA/Förenade Arabemiraten, 2012)
  • LA RÈGLE DU JEU (Spelets regler, Jean Renoir, Frankrike, 1939)
  • ROMAN POLANSKI: WANTED AND DESIRED (Marina Zenovich, USA/Storbritannien, 2008)
  • LA VÉNUS À LA FOURRURE (Venus in Fur, Roman Polanski, Frankrike/Polen, 2013)
  • WOODY ALLEN: A DOCUMENTARY (Robert B. Weide, USA, 2012)
  • Å BEGRAVE EN HUND (Julian Hagemann och Andreas Lisberg, Norge, 2013)

2 stjärnor DYLPC liten

  • A.C.O.D. (Stuart Zicherman, USA, 2013)
  • AMERICAN HUSTLE (David O. Russell, USA, 2013)
  • DON’T MAKE WAVES (Alexander Mackendrick, USA, 1967)
  • LES LIENS DU SANG (Rivalerna, Jacques Maillot, Frankrike, 2008)
  • ORLANDO (Sally Potter, USA/Ryssland/Italien/Frankrike/Holland, 1992)
  • PLANET OF THE APES (Franklin J. Schaffner, USA, 1968)
  • DEN SISTE REVEJAKTA (Ulrik Imtiaz Rolfsen, Norge, 2008)
  • WHAT’S UP, TIGER LILY? (Woody Allen och Senkichi Taniguchi, USA/Japan, 1966)

1 stjärna DYLPC liten

  • THE AMAZING SPIDER-MAN (Marc Webb, USA, 2012)
  • BELLEVILLE BABY (Mia Engberg, Sverige, 2013)
  • CHERNOBYL DIARIES (Bradley Parker, USA, 2012)
  • EN DJUNGELSAGA (Arne Sucksdorff, Sverige, 1957)
  • AN INVISIBLE SIGN (Marilyn Agrelo, USA, 2010)