Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

COLD EYES (Sydkorea)

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

THE EAST (USA/Storbritannien)

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-lista. Jagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

GRAVITY (USA)

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

UPSTREAM COLOR (USA)

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

FRUITVALE STATION (USA)

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

PRISONERS (USA)

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Veckoresumé #54

Efter filmfestival och tentor är veckoresuméerna tillbaka i schemat. De senaste dagarna har sci-fi varit på tapeten och för att vara extra specifik har jag dykt ner i subgenren cyberpunk för att reflektera kring filosofi och robotar. Trevlig läsning!

THE WOLVERINE (2013)

För sjätte gången axlar den mångsidige Hugh Jackman rollen som den muskulöse Logan/Wolverine i James Mangolds debut som superhjältefilm-regissör. Det hela börjar med en deppig och skäggig Logan som vandrar runt i det frusna och kalla Kanada. När han en dag hamnar i en barfight med en grupp truckers får han plötsligt förstärkning av en ung japanska (Rila Fukushima) beväpnad med katana. Hon har skickats från Japan för att hämta Logan och föra honom till hennes chef – Japans rikaste affärsman, Yashida (Hal Yamanouchi). En förvirrad och motvillig Logan bestämmer sig för att följa med efter att det visar sig att Yashida är samma unga soldat som Logan en gång räddade under bombningen av Nagasaki. Yashida är gammal och på väg att dö och vill tacka Logan en sista gång. Men vad som från början ser ut som en ”vanlig” inbjudan från en av världens rikaste män eskalerar till en konflikt med Yakuzan, robotsamurajer och en grönklädd giftkvinna. The Wolverine börjar stabilt med en intressant startpunkt och ett par spännande tillbakablickar från stunden då Logan räddar den unge Yashida. Filmens första tredjedel rullar på i ett behagligt tempo med ett händelseförlopp som har potential att faktiskt leverera en smart och häftig superhjältefilm. Men allt rasar ihop när ”katalysatorn” sätts igång och den generiska handlingen får rulla. De resterande akterna är förutsägbara med trötta actionscener, ostiga kärlekscener och fasansfullt dålig fejksnö. The Wolverine följer superhjältefilm-mallen till punkt och pricka utan några överraskningar eller häftiga sekvenser, förutom en end-credits-scen som är en tillfredsställande och häftig teaser inför X-Men: Days of Future Past som kommer nästa år. The Wolverine får en halvstabil och trött tvåa.

GHOST IN THE SHELL (1995)

(Originaltitel: Kôkaku Kidôtai). Året är 2029 och världen är sig inte lik. Teknologiska erövringar och innovationer har skapat en värld där cybernetik och artificiella organ och kroppar är vardagsmat. Gemene man har någon form av cybernetiska uppgraderingar. Allt från robothänder till fullt datoriserade och funktionella artificiella hjärnor. Major Motoko Kusanagi är en sådan person – en cyborg – halvt människa, halvt robot. Kusanagi är ledare för Section 9 – en specialpolisstyrka vars uppgift är att skydda invånare från hackers och andra nätverksterrorister. Kusanagi, hennes kollega Batou och resten av det specialiserade teamet får i uppgift att hitta och fånga en mystisk brottsling som hackar uppkopplade människors hjärnor och programmerar om dem. Ghost in the Shell är en japansk anime-film med en visuell yta som slår många av dagens filmer med hästlängder. Vackra och detaljerade animationer som får allt från osynglighetsmantlar, futuristiska skjutvapen och cybernetiska kroppsdelar att komma till liv. Tillsammans med fantastiskt ljud och hårresande musik är Ghost in the Shell en fröjd för alla sinnen. Det är dock inte bara ett visuellt konstverk utan också en filosofisk och smart handling som gör filmen till en unik upplevelse. Trots sin korta speltid (cirka 80 minuter) slänger filmen fram filosofiska diskussioner och tankegångar som nästan är i klass med Blade Runner:s. Den hinner bjuda på makalöst häftiga actionsekvenser, djupa och komplexa dialoger, fantastiska och mångsidiga karaktärer och en mystisk och spännande handling. Ghost in the Shell är en smart och vuxen film som kräver skarp koncentration och ett öppet sinne för nya upplevelser. En film som belönar en vaken publik med en detaljerad och futuristisk värld som få filmer ens är i närheten av att uppnå. Ghost in the Shell hör till en av de bästa anime- och sci-fi-filmerna jag har sett. Betyget hamnar på en stark fyra – ett betyg som mycket väl kan komma att uppgraderas.

COLOSSUS: THE FORBIN PROJECT (1970)

Dr. Charles Forbin (Eric Braeden) är chefsdesignern bakom USA:s nya superdator Colossus. Datorns uppgift är att kontrollera USA:s vapenförsvar, inklusive samtliga kärnvapen. Forbin och den amerikanska regeringen menar att det är bättre att överlåta allt vapenansvar till en dator som är programmerad att inte misslyckas eller göra ett enda misstag, till skillnad från människan. Vid firandet av datorns första dag i användning sänder datorn ett oväntat och mystiskt meddelande till Forbin och hans forskarteam. ”Varning, det finns ett annat system!” lyder meddelandet. Det visar sig att Sovjetunionen har byggt en liknande superdator. Colossus trotsar Forbins kommandon om att inte interagera med den sovjetiska datorn och en uppkoppling mellan de två datorerna inleds. Colossus har en hemlig plan – att ta kontroll över världen. Colossus: The Forbin Project är en annorlunda sci-fi-thriller som balanserar mellan seriösa och komplexa tekniska diskussioner, lättsam humor och nervpirrande sista-minuten-scener. Filmen är både charmigt mysig och gravallvarlig. Den osar också av kalla kriget och härliga 70-talskostymer. Eric Braeden briljerar i huvudrollen som karismatisk och skicklig datoringenjör och backas upp av en härlig Susan Clark som närmaste kollega. En spännande, lustig och bra film som slår tittaren rakt i ansiktet med ett mycket oväntat slut. Kanske ett av filmvärldens bästa och mer okända slut. Filmen får en stark trea i betyg.

GHOST IN THE SHELL 2: INNOCENCE (2004)

Uppföljaren till Ghost in the Shell är inte en direkt fortsättning på handlingen i första filmen utan en fristående handling i samma universum. I Ghost in the Shell 2: Innocence får vi följa Kusanagis kollega Batou från föregångaren när han tillsammans med sin nya kollega Togusa tar sig an ett fall där en sex-robot gått bärsärk och dödat sin ägare. Efter noga undersökning visar det sig att roboten tillsammans med flera andra av samma modell har hackats av en okänd förövare. Om man tycker Ghost in the Shell är filosofisk och komplex är Innocence än mer avancerad och svårförståelig. Actionsekvenserna är fler och intensivare än i första filmen men på grund av en längre speltid (cirka 100 minuter) får handlingen plats med mer komplexitet. Platon själv hade varit stolt om han fick chansen att se filmen. I princip varenda dialog innehåller referenser och citat från filosofins alla hörn. Allt från Buddha och uråldriga filosofer som Descartes till moderna och levande profiler som ateisten Richard Dawkins citeras. Batou och Togusas jargong är imponerande sofistikerad. Deras diskussioner och referenser kring moral, liv och död är intressanta och lärorika. Men de kan också bli förvirrande och svåra att hänga med i om man inte är extremt kunnig inom filosofi. Innocence levererar annars på de flesta fronter. Visuellt lika imponerande som föregångaren med en väldigt medryckande handling. Ghost in the Shell 2: Innocence är en svårare film som inte når samma nivåer som den första filmen, men det är fortfarande en fantastisk film som är uppfriskande vågad och nytänkande. Betyget landar på en stabil fyra.

VECKANS topp 3

1. Ghost in the Shell
2. Ghost in the Shell 2: Innocence
3. Colossus: The Forbin Project