Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

COLD EYES (Sydkorea)

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

THE EAST (USA/Storbritannien)

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-lista. Jagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

GRAVITY (USA)

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

UPSTREAM COLOR (USA)

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

FRUITVALE STATION (USA)

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

PRISONERS (USA)

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Veckoresumé #48

Den här veckans har endast bestått av aktuella filmer, det vill säga filmer som har släppts i år. Tråkigt nog har alla (förutom en) varit mediokra eller rent ut sagt värdelösa. Men ibland behöver man se skit för att lättare uppskatta kvalitet… tror jag, eller? En sak är säker, ibland är det underhållande att titta på skräp i lagom mängd.

PACIFIC RIM (2013)

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Pan’s Labyrinth, Hellboy 1 & 2 och Blade II är känd för att vara en genuin ”nörd” som är besatt av serietidningar, obskyra skräckfilmer och allt som har med Japan att göra. Hans kontor är fyllt med filmprylar, leksaker och värdefull memorabilia. Del Toros senaste verk, Pacific Rim, är starkt inspirerat av Godzilla och andra japanska s.k. mecha-animes som involverar gigantiska robotar som slåss mot varandra. Pacific Rim utspelar sig år 2025 och kretsar kring mänsklighetens kamp mot gigantiska monster kallade kaijus, som stiger upp från havets botten. Striden mot monsterna har hållit på sedan 2013 och har flera gånger hotat mänsklighetens existens. Alla världens nationer har därför bestämt sig för att lägga sina interna konflikter åt sidan för att gemensamt samarbeta mot de farliga varelserna. Men stridsvagnar och jaktflyg biter inte på kaijus som för varje attack blir starkare och större, så därför används gigantiska robotar vid namn jaegers som styrs av ett team bestående av två specialtränade piloter. Pacific RIm är en extremt actionfylld och intensiv film där pauser och lugna stunder är sparsamma och korta. Otroligt detaljerade och snygga fighter i storstäder mellan robotar och monster är vad som är på tapeten. Ljudet är kraftfullt och högljutt och rockmusiken ekar i bakgrunden när del Toro berättar en handling som har många hål och ologiska stunder. Karaktärerna är överdrivna och överspelande likt anime-figurer och manuset är ostigt och svettigt. Men vad som skiljer Pacific Rim från andra filmer som Transformers är att del Toros robotfilm är både extremt underhållande och har ett hjärta. Till skillnad från Transformers flaggviftande ytlighet, där kvinnor är objekt och där någon form av vettig handling inte existerar, är Pacific Rim en välgjord film där Del Toros ”nördhjärta” har omfamnat varenda lilla detalj och skapat en film som osar av entusiasm och kärlek för sin inspirationskälla. Pacific Rim har många problem och är absolut inget mästerverk men det är en film som aldrig slutar underhålla trots stundtals otroligt löjliga scener och trötta repliker. Den har också Idris Elba som alltid är ett stort plus! Tummen upp Guillermo! Pacific Rim får en halvstark trea i betyg.

THE LONE RANGER (2013)

Disney har inte lärt sig av sitt misstag förra året med den ambitiösa och superdyra John Carter och har därför bestämt sig för att lägga ner lika mycket pengar igen på en ännu längre och tråkigare film. Istället för planeten Mars som äventyrsplats utspelar sig The Lone Ranger i Texas, 1869. Filmen följer en hjälteduo bestående av indianen Tonto (Johnny Depp) och advokaten John Reid (Armie Hammer) och berättar om hur Reid gick från en lagens man till en maskerad cowboy-superhjälte utan superkrafter kallad The Lone Ranger. Någon utveckling av handlingen är inte värd att berätta eftersom filmen för sig precis som alla andra Disney-filmer och involverar endast skämt av det allra tröttaste laget, de löjligaste actionsekvenserna som någonsin har utspelats i vilda västern och en av de senaste årens allra tröttaste skådespelare i filmvärlden. Johnny Depp. Karaktären Tonto är en blandning av det allra värsta med Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean och Mad Hatter i Alice in Wonderland. Det är en ointressant och rent ut sagt dålig prestation av Depp. Till skillnad från Depp erbjuder The Lone Ranger en grupp skickliga och intressanta skådespelare som Tom Wilkinson, William Fichtner, James Badge Dale, Ruth Wilson och Barry Pepper. Tyvärr är manuset och karaktärerna ointressanta så den stora skaran av talang används inte till fullo. The Lone Ranger är en film med tråkig handling, ingen personlighet och mediokra specialeffekter. Det är svårt att uppskatta filmen när jag som tittare dessutom vet att denna film bara är ett verktyg för att tjäna massvisa mängder pengar utan att försöka underhålla och berätta en bra story. The Lone Ranger är en av årets tråkigaste filmer och förtjänar det lägsta betyget.

PAIN & GAIN (2013)

Michael Bays skräp-franchise Transformers är inte slut än med nummer fyra i serien på väg för en biopremiär nästa år. Huvudrollen kommer spelas av Mark ”Marky Mark” Wahlberg och troligtvis involvera halvnakna kvinnor med tre repliker var och feta explosioner. Bay valde dock i år att släppa sin första ”lågbudget”-film, som en paus från kriget mellan Autobots och Decepticons. Pain & Gain bjuder också på Mark Wahlberg och handlar om hans karaktär Daniel Lugo som är en frustrerad och pumpad gymtränare i Miami, 1995. Lugo hjälper dag ut och dag in att träna rika klienter som är i dålig form. Hans karriär på gymmet är framgångsrik och har lett till en tredubbling av kunder. Men trots en nöjd chef och en befordran har Lugo svårt att betala räkningar. Han har också svårt att uppskatta sin nuvarande situation i livet och drömmer om ett liv av rikedomar och framgång. Tillsammans med två av sina kollegor Adrian (Anthony Mackie) och Paul (Dwayne Johnson) bestämmer sig Lugo för att kidnappa en av hans rika gymklienter och tvinga denne att ge bort alla sina tillgångar till trion. Något som låter enklare än vad det är, särskilt för tre korkade bodybuilders. Pain & Gain är en humoristisk actionfilm som har många likheter med Michael Bays tidigare Bad Boys-filmer, som humor bestående av penis- och hudfärgsskämt och ett gulorange ljusfilter. Michael Bay, mannen bakom explosioner och action, är något överraskande sparsam med eldmolnen och lägger mer fokus på blodigt våld och nakna kvinnor. Objektifieringen av kvinnor är minst lika stark som i Transformers och Bad Boys och de få repliker som kommer från kvinnliga karaktärer är förolämpande och extremt dumma. Michael Bay är en mansgris utan dess like men om man förbiser det bjuder Pain & Gain på några stundtals roliga och underhållande scener, särskilt mellan den passande trion. Wahlberg, Mackie och Johnson gör alla härliga och sköna prestationer och har en bra scenkemi. I andra roller dyker Ed Harris och Rebel Wilson upp och även vår egen Peter Stormare får gästa med en väldigt liten men behaglig roll. Pain & Gain är en ointelligent, provocerande men stundtals underhållande film som får en stark tvåa i betyg.

EVIL DEAD (2013)

En av årets mest omtalade remakes är Fede Alvarez nya versionen av Sam Raimis kultskräckis The Evil Dead från 1981. Både Raimi och Alvarez har varit noga med att kalla den nya versionen en reboot (en uppfräschning/nystart) istället för en remake. Om den är en identisk remake av originalet kan jag inte svara på då jag inte har sett Raimis version. Jag valde att dyka mig in i denna franchise på ett okonventionellt vis genom att börja med remaken… eller rebooten först för att sedan se originalfilmerna. Nog snack om saken, Evil Dead börjar som alla andra skräckfilmer. En grupp tonåringar som åker till en övergiven stuga i en kuslig skog. Stugan är i väldigt dåligt skick och ungdomarna bestämmer sig för att försöka rusta upp den. Men under deras försök att fixa till stugan upptäcker de att huset har en källare där slaktade djur utsmyckar tak och väggar. De finner också en uråldrig bok med kryptiska texter och trollformler som vid uppläsning släpper lös onda krafter. Det första som slog mig efter ungefär halva filmens speltid var att Evil Dead inte är läskig… Visst den har en obehaglig stämning, men den lyckas aldrig skrämma. Något den dock lyckas med är att bjuda på extremt köttigt och blodigt våld. Evil Dead är den allra blodigaste film jag har sett, komplett med tungklyvning, motorsågar och sprutor i ögonen, sprutspyor och delning av kroppsdelar. Något som imponerar är användandet av praktiska effekter och avancerat smink. Evil Dead använder sig av en liten mängd CGI och utför istället de flesta våldsscenerna med riktiga effekter, något som gör att filmen känns realistisk trots de orealistiska förhållandena. Mängden våld har dock en avtrubbande effekt och gör att tröttheten kryper sig fram och gör filmen en ointressant. Skådespelet är som ofta i skräckfilmer mediokert, liksom handlingen. Evil Dead är stundtals tekniskt imponerande men i det stora hela en upplevelse som inte är mycket att hänga i julgranen. Stabil tvåa.

G.I. JOE: RETALIATION (2013)

Uppföljaren till 2009 års G.I. Joe: The Rise of Cobra följer specialstyrkan G.I. Joe (baserad på Hasbros actionfigurer med samma namn) och deras återkommande kamp mot Cobra Commander och hans arsenal av skurkar och supervapen. Den här gången har Zartan, en av Cobra Commanders bästa män, kidnappat den amerikanska presidenten och med hjälp av icke förklarad teknologi tagit presidentens exakta utseende och röst. Ingen märker någon skillnad förutom G.I. Joes som genast tar upp kampen mot Cobras och deras plan att ta över världen. Dwayne Johnson leder hjältestyrkan och har vid sin sida Channing Tatum, Bruce Willis och diverse andra skådespelare. G.I. Joe: Retaliation är skräpig, töntig och värdelös och förtjänar inte fler ord. Lägsta betyg!

Jag har även under veckan tittat på Mud (4/5) och Das Boot (4/5) som David skrev om i sin text om Jeff Nichols respektive vår sjuttonde veckoresumé. 

veckans topp 3

1. Pacific Rim
2. Pain & Gain
3. Evil Dead