SFF13: Breathe In

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Regissören och manusförfattaren Drake Doremus gjorde tillsammans med Felicity Jones 2011 års smått fantastiska lilla indiedrama Like Crazy, och nu har de teamat upp på nytt. Dessutom har man adderat en magnifik Guy Pearce till rollbesättningen, något som bäddar för en finstämt och dramatiskt komponerad filmupplevelse.

Precis som i Like Crazy spelar Jones en brittisk utbytesstudent, som i det här fallet flyttar in hos en familj som bor i ett hus någon timmes bilresa utanför New York. Hon blir väl mottagen av mamman (Amy Ryan), pappan (Pearce) och dottern (Mackenzie Davis), även om hon är lite besviken över att ha hamnat så långt utanför stadskärnan. Sophie (Jones) är en duktig pianist och har musiken som gemensamt intresse med pappan i huset, Keith (Pearce), en halvt livstrött pianolärare som drömmer om att istället kunna spela cello på heltid för att väcka gnistan som han hade när han en gång spelade i ett band. Trots en stel start är det tydligt från första stund att det finns någon form av outforskat band mellan dessa två karaktärer.

Långsamt börjar Sophie och Keith inse existensen av en ömsesidig dragning, vilken naturligtvis skulle vara förödande för övriga relationer om de skulle leva ut den till fullo. Den relativt välmående familjen möts bit för bit av en ökad problematik och relationer ansträngs mer och mer. Det är en klassisk utveckling och den är inte unik från andra filmer på temat, men utförandet är ypperligt.

Guy Pearce är perfekt i rollen som skäggig, casual, lite trött halv-rocker-pappa med stilmässiga hipstertendenser och jeansskjorteaura – en karaktär som slits mellan dröm och verklighet, mellan musikens passion och läraryrkets tröttsamhet. Han agerar med en rörande äkthet och man kan ana många förtryckta tankar under ytan. Felicity Jones är återigen ljuvlig i sin söta utstrålning men med gryende bekymmer, och hon slits också mellan olika idéer på vad hon egentligen vill göra med sitt liv. Mamman i familjen spelas väl av Amy Ryan och som dottern Lauren gör Mackenzie Davis en mycket bra roll. En skådespelerska att hålla ögonen på i framtiden (en ung Laura Dern?). Birollerna får generöst med utrymme, vilket gör att vi har fyra karaktärer värda vårt engagemang och ett rikt beröringsspektrum.

Jag kan heller inte undvika att nämna Kyle MacLachlan som medverkar i ett par minuter i en underhållande liten cameo. Han står och grillar vid poolen, ser Sophie ligga och läsa Jane Eyre på en solstol och frågar Pearces karaktär om han önskat att han var ung igen. En tanke som representerar essensen av det livskval som filmen skildrar – en önskan om att vara fri, att få leva och bryta sig loss från vardagliga förhinder.

En rätt förutsägbar handling överröstas av berättarmässiga styrkor från Doremus, så som ett vackert foto i en rätt mörk och regning omgivning, en finstämd klippning i utmärkt takt och ett musikaliskt landskap av ensamma pianon och kraftfulla orkesterstycken som suger in en i de känslovågor som sveper genom filmen. Den spelar på mänskliga strängar för att utlösa reaktioner som tårar och andhämtningar – och varför inte, när den lyckas så bra med det? Jag njöt och levde mig in i den dramatiska upplevelsen till fullo.

Kritiken mot den typiska historien och bristen på originalitet är till viss grad befogad, men som en stor sucker för välspelade och finstämda relationsdramer som detta kan jag inte lägga för stor vikt vid sådan kritik, då jag tycker att karaktärerna är trovärdiga och storyn välskriven. Den fjärde stjärnan i mitt betyg är visserligen svag, men visst är detta en på många sätt magnifik film. Drake Doremus är ett namn att hålla reda på.