The Grand Budapest Hotel (2014)

The Grand Budapest Hotel

4 stjärnor DYLPC

I Wes Andersons senaste film ger han liv åt ensamma själar som sitter och berättar historier för varandra i en ekande matsal i ett halvt förfallet hotell. Genom en tillbakablickande sagostund får vi träffa den legendariske conciergen M. Gustave, ljuvligt spelad av Ralph Fiennes, som vigt sitt liv åt det ärofyllda serviceyrket på The Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska alprepubliken Zubrowka. Vi genomgår flera lager av sagoberättande där ett antal personer beskriver sina möten, men mest tid ägnar vi åt att lyssna på vad lobbypojken Zero Moustafa (Tony Revolori/F. Murray Abraham) har att förmedla. Zero blev under 1930-talet utbildad i yrket av excellenten M. Gustave och utvecklade inte bara en utomordentlig kompetens för professionens alla befattningar utan även en rar vänskap för livet med den förnäme conciergen. Inte långt efter att de träffats blir de indragna i ett mordmysterium där hela den avlidna damens arvstörstande släkt (med det fantastiska efternamnet Desgoffe-und-Taxis) och det ovärderliga konstverket Boy with Apple står i centrum för en historia som innefattar allt från fängelsevistelser och kälkjakter till skottlossningar och romantisk poesi. Men vänta lite nu. Håll dina hästar. Hur kul kan det egentligen bli att tramsa runt med två hotellarbetare i 100 minuter?

Som svar på föregående styckes smått idiotiska fråga: Helfestligt, såklart! I enlighet med egentligen hela Andersons filmografi står stil, yta och visuell detaljrikedom i centrum, medan storyn står som möjligen underordnad. En av den Texasfödde regissörens största styrkor är emellertid förmågan att kunna kombinera yta och innehåll och trots ett visuellt fokus lyckosamt förmedla historier med komplexa karaktärer och engagerande intriger. I The Grand Budapest Hotel är rangordningen yta/innehåll dragen till sin spets. Det är en fröjd för ögat att föras runt i det bombastiska överklasshotellet, där färger och detaljer skiner upp i fantastiska scenerier, och varje bildruta skulle – för att använda ett något slitet uttryck – kunna ramas in och sättas upp på väggen. Ljus- och färgsättning, kameraåkningar och en smått hysteriskt tempofylld klippning präglas av lekfullhet, energi och finess. Användningen av konstgjorda miljöer och handgjorda miniatyrmodeller som ser totalt overkliga ut ingår också i hela det paket som den Wes Andersonska illusionen inbegriper. För en person som likt mig lägger vikt vid att tillfredsställa pedantiska tvångstankar om symmetri, raka linjer och centrerade objekt är upplevelsen i det närmaste terapeutisk.

Storyn är välskriven och underhållande, men hamnar bitvis i skuggan av den visuella excessen. Karaktärsgalleriet är enormt, på gott och ont. Vid varje introduktion av ett bekant ansikte som dyker upp i någon märklig utstyrsel blossar hela ansiktet upp i ett fånigt leende. Utöver Ralph Fiennes, som är fullkomligt briljant och bemästrar den brittiska gentlemannasnobbaccenten till perfektion, syns en herrans massa härliga skådespelare. Den debuterande Tony Revolori passar fint in i den unge lobbypojkekaraktären och påminner en hel del om en ung Jason Schwartzman, med Rushmore som relevant jämförelseobjekt. Schwartzman gör även han ett kort litet inhopp som lat, rökande och ointresserad efterträdare till Zero, Adrien Brody spelar den förbannade, alkoholiserade och svartklädde Dmitri, Willem Dafoe är läskig, brutal motorcykelskurk, Jeff Goldblum är lagens man Deputy Kovacs, Harvey Keitel är tatuerad fånge, Edward Norton är Inspector Henckels, Saoirse Ronan är Zeros cupcakebakande flickvän och Tilda Swinton är en jättegammal tant. I andra små roller står Jude Law, Bill Murray, Mathieu Amalric, Léa Seydoux, Tom Wilkinson, Owen Wilson och Bob Balaban att avnjuta. Med en så gigantisk rollista finns naturligtvis inte möjligheten att göra samtliga till fullt utvecklade karaktärer med egna historier, men det är likväl ett faktum att karaktärerna inte får samma tyngd, djup och ingående relationer som exempelvis de tre bröderna Whitman i The Darjeeling Limited – en film som berör mig på ett helt annat sätt och kommer klart närmare mitt känslocentrum. The Grand Budapest Hotel blir därför mer av en lättsam komedi, en underhållande liten saga, än den berörande dramakomedi som Wes Anderson är fullt kapabel att göra och har gjort tidigare.

Att jag jämför med tidigare Wes Anderson-filmer är oundvikligt, då hans stil är unik och många drag återkommande. Det är som att kliva in i en värld vilken man direkt känner att det är den långhårige amerikanen som ligger bakom. Genremässigt har hans filmer ganska tydligt utkristalliserat sig som en korsning av komedi och drama. Den kombinationen är svårgenomförd, men jag har alltid uppskattat Andersons lyckade försök. Framförallt den subtila deadpan-humorn, där folk säger roliga saker utan att röra en min och där saker uppfattas som helt naturliga även om de i vår förståelse av situationen i fråga bör uppfattas som högst märkvärdiga, är något som alltid får mig att skratta. Självklart finns det gott om sådan även här, men The Grand Budapest Hotel väger ändå tydligare över åt komedihållet och humorn är många gånger mer rättfram. På gott och ont, som sagt, för även om de dramamässiga aspekterna är nedprioriterade är ju filmen fantastiskt rolig. Som när M. Gustave, när han blir anhållen av en hel polistrupp inne på hotellet, helt sonika lämnar sällskapet och trots sin chanslöshet att komma undan rusar iväg mot trapporna och försöker springa upp för att gömma sig inne på hotellet. Underbart.

The Grand Budapest Hotel är mästerlig tekniskt och visuellt, och ett storslaget resultat av det kreativa och fantastiska hantverk som filmkonsten är. Upplevelsemässigt är den ett konstant stort leende, men till skillnad från Wes Andersons främsta filmer lämnar den inget större eftertryck. Att den skulle vara hans bästa film, som vissa vill göra gällande, kan jag inte alls hålla med om. Jag är inte ens säker på att den kvalar in på en personlig topp fem – men det vittnar väl mest om vilken imponerande kvalitetsnivå Wes Anderson befinner sig på.

Annonser

En tanke på “The Grand Budapest Hotel (2014)

  1. Ping: Topp 15: 2014 di Davelito | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s