Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Annonser

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

The Act of KillingTHE ACT OF KILLING (2012)
3 stjärnor DYLPC

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

Cutie and the BoxerCUTIE AND THE BOXER (2013)
3 stjärnor DYLPC

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

Dirty WarsDIRTY WARS (2013)
2 stjärnor DYLPC

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MaelströmMAELSTRÖM (2000)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som IncendiesEnemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

Blue JasmineBLUE JASMINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

Lone StarLONE STAR (1996)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

The Broken Circle Breakdown

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)
4 stjärnor DYLPC

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NordwandNORDWAND (2008)
2 stjärnor DYLPC

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BelowBELOW (2002)
3 stjärnor DYLPC

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

In a World...IN A WORLD (2013)
3 stjärnor DYLPC

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

Stardust MemoriesSTARDUST MEMORIES (1980)
3 stjärnor DYLPC

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis  gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

The Dogs of WarTHE DOGS OF WAR (1980)
3 stjärnor DYLPC

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MittMITT (2014)
4 stjärnor DYLPC

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

  1. The Broken Circle Breakdown
  2. Blue Jasmine
  3. Mitt