Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

enemyENEMY* (Kanada/Spanien)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JodorowskysDuneJODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

predestinationPREDESTINATION (Australien)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

the-wind-risesTHE WIND RISES* (Japan)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

the immigrantTHE IMMIGRANT* (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)the-square

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

frankFRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

gone-girlGONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

snowpiercerSNOWPIERCER* (Sydkorea)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

GreatBeautyLA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

nightcrawlerNIGHTCRAWLER (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

camp x-rayCAMP X-RAY (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

a girl at my doorA GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

The Act of KillingTHE ACT OF KILLING (2012)
3 stjärnor DYLPC

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

Cutie and the BoxerCUTIE AND THE BOXER (2013)
3 stjärnor DYLPC

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

Dirty WarsDIRTY WARS (2013)
2 stjärnor DYLPC

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MaelströmMAELSTRÖM (2000)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som IncendiesEnemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

Blue JasmineBLUE JASMINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

Lone StarLONE STAR (1996)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

The Broken Circle Breakdown

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)
4 stjärnor DYLPC

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NordwandNORDWAND (2008)
2 stjärnor DYLPC

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BelowBELOW (2002)
3 stjärnor DYLPC

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

In a World...IN A WORLD (2013)
3 stjärnor DYLPC

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

Stardust MemoriesSTARDUST MEMORIES (1980)
3 stjärnor DYLPC

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis  gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

The Dogs of WarTHE DOGS OF WAR (1980)
3 stjärnor DYLPC

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MittMITT (2014)
4 stjärnor DYLPC

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

  1. The Broken Circle Breakdown
  2. Blue Jasmine
  3. Mitt

Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

cold eyesCOLD EYES (Sydkorea)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

the east

THE EAST (USA/Storbritannien)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

michael-kohlhaas

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-listaJagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A-Field-in-England

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

gravity

GRAVITY (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

Star_Trek_Into_Darkness

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

upstream color

UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

fruitvale station

FRUITVALE STATION (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 years a slave12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MudMUD* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

Prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN* (Danmark)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

EnemyENEMY (Kanada/Spanien)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

La vie d'AdèleLA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L'arbitroL’ARBITRO (Italien/Argentina)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

Upstream Color 1UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

Rush 1RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

SFF13: Enemy

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Enemy

4 stjärnor DYLPC

Efter den alldeles fantastiska Prisoners anländer nu Denis Villeneuves nya samarbete med Jake Gyllenhaal till festivalbiograferna, en kollaboration som de facto är deras första. Enemy gjordes först men släpps inte förrän nu, vilket innebär att den med sin experimentella och relativt smala profil kan rida på framgångsvågen som den bredare succéthrillern byggt upp. Även detta är ett slags thriller, men i helt annan bemärkelse än kidnappningsditot.

Gyllenhaal gör, som bilden vittnar om, dubbla roller som två till synes identiska karaktärer. I första hand följer vi hans lärarkaraktär, som undervisar i historia och i detta skede föreläser om diktaturer, kontroll och samhällsstrukturer. ”Allt är del av ett mönster” förklarar han, och det finns definitivt en mening med just det temat filmen igenom. Hans liv är tydligt utstakat: vakna, gå till universitetet, vara lärare, sluta, komma hem till sin fru (Mélanie Laurent), äta och lägga sig. En dag får han dock ett (luddigt) filmtips från en kollega och bestämmer sig för att hyra filmen i fråga. Oberörd av filmen i sig slås han snart av en svindlande insikt. Hade han precis sett sig själv?

I andra änden av denna skumma situation finner vi statisten som spelar dubbelgångaren (Gyllenhaal #2), en halvkänd skådespelare som bor med sin gravida fru (Sarah Gadon) och som reagerar med irritation när Gyllenhal #1 ringer honom. Men snart efter att ha avfärdat den förmodade stalkern läser han tecken i sin omgivning som tyder på att det faktiskt finns något här värt att utforska. Konfrontationen blir laddad, svårförstådd och i allra högsta grad mystisk.

En märklig men lättförståelig story än så länge, men vad som höjer filmen till ett välutsmyckat mysterium är dess återkommande symboliska inslag och surrealistiska passager. Spindlar i olika skalor, någon form av herrklubb med hemliga möten och en ständig känsla av identitetstvivel gör att förståelsen glider oss ur händerna – på ett njutbart sätt.

Det storslagna fotot med ett gult filter, som ibland för tankarna till Steven Soderbergh, tar fram det allra mäktigaste ur Torontos moderna skyskrapearkitektur, hotellkorridorer, enorma fönster och skuggor i dunkla lägenheter. Ett långsamt och lömskt soundtrack ger ytterligare thrill till den vackra mystiken. Atmosfären är svettig och på något sätt tom och domedagsaktig – det känns som att det inte finns några fler människor i staden. Gyllenhaal-karaktärernas nästan paralyserade jakt på sanningen för mina tankar till Christian Bales mindfuck-upplevelse i The Machinist.

Temat är inte unikt, vi har sett dubbelgångarproblematiken tidigare, men historien är otroligt väl skildrad och det med en personlig touch från Denis Villeneuve. Med subtila medel och små instick av förbryllande detaljer är Enemy en film som tål att funderas på en stund. Den klockrena duon Villeneuve/Gyllenhaal har haft ett suveränt år med både denna och Prisoners och peppen inför nästa kollaboration (som vi väl räknar med?) behöver vi inte ens tala om.

Prisoners (2013)

Prisoners

4 stjärnor DYLPC

Denis Villeneuves dramathriller har smugit sig upp som en av höstens mest intressanta premiärer och gett högljudda ekon runt om i filmvärlden. Den har jämförts med Zodiac och lovordats med rejäla superlativ och hyllningar. Är den verkligen bra?

I de höstiga och regnruskiga villaområdena i ett litet samhälle i Pennsylvania träffas två grannfamiljer för att äta middag och umgås. Maten har de jagat själva och underhållningen utgörs av en högst bristfällig men hjärtlig saxofonperformans. Den trevliga kvällen avslutas dock med en rejäl klump i magen när de båda föräldraparen inser att de två minsta barnen (ett från vardera familj) är borta. De är säkert och leker, resonerar man, men så är inte fallet.

In kallas polisen Loki (Jake Gyllenhaal) för att reda ut försvinnandet. En förståndshandikappad man (Paul Dano) pekas ut som misstänkt, men några bevis finns emellertid inte och utredningen går långsamt. Föräldrarna frustreras och reagerar på olika sätt. I familjen Dover går pappan (Hugh Jackman) bananas och vill ta saken i egna händer då han i sin känslomässiga panik finner polisen ignorant och ineffektiv. Mamman (Maria Bello) lägger sig på sängen och gråter. I familjen Birch (Terrence Howard och Viola Davis) är man inte lika radikala i sitt agerande men ändock kraftigt oroliga och bekymrade.

Närmare in på handlingen vill jag inte gå, då den sakta vandrar i labyrinter av mysterier och mörka, tragiska historier som avslöjas bit för bit. Twistar och vändningar gör det hela ännu mer intressant och oförutsägbart, och den där skumma, obehagliga Zodiac-känslan finns mycket riktigt där. En thriller i världsklass som trots sin deckaraktiga dimension bibehåller fokus på dramat, det mänskliga och det jordnära.

Faktorer som verkar för att skapa denna jordnära känsla kan hittas i foto – kyligt, mulet och skoningslöst – och klippning – långsam och naturlig, noga med att ge alla scener den tid de behöver. Filmen är väldigt tyst och värnar om en intim känsla, vilket i sin tur förstärker skådespelarnas resonans i kontakten med biosalongen. Miljöerna är som sagt ”höstiga”, gråa och ospektakulära på ett mycket vackert sätt. Man använder de mörka skogarna, de renoveringsbehövande husen och vardagliga fenomen som fallande snö och gatuljusens spektakel under bilfärder genom regn på ett fantastiskt sätt.

Manuset är som sagt klurigt och så sanslöst välskrivet att jag gång på gång fascineras över hur många dimensioner och sidospår det finns att utforska i storyn. Varje karaktär skulle kunna ges en varsin film, för känslan är att de alla bär på en intressant historia. Att filmen är lång och långsam störde mig inte alls under de knappa två och en halv timmarna – jag ville bara ha mer.

Villeneuves regi är klockren och skådespeleriet likaså. Hugh Jackman är så fantastisk i sin prestation att jag vid ett tillfälle nästan blev tårögd bara över hans enorma inlevelse. Jake Gyllenhaal visar återigen att han tillhör den absoluta eliten och hans karaktär väcker många spännande frågetecken. Tatueringarna? Hans (välberyktade) historik som polis? Familj? Vänner? Vi vet nästan ingenting, men ändå känns karaktären välutvecklad och enormt välspelad. Jag älskar dessutom blinkningstics-detaljen. Och att hans bil alltid piper på ett visst sätt när han öppnar dörren. Små grejer, stor effekt.

Vidare är birollerna också utmärkta. Paul Dano håller jag som en av de bästa av sin generation, Terrence Howard och Viola Davis levererar som väntat och en ålderssminkad Melissa Leo likaså. Bland de små birollerna vill jag även berömma en obehaglig David Dastmalchian.

Spänningen avtar aldrig under hela filmens speltid och den engagerar intensivt – blinkade jag ens under hela filmen? Det är heller inte den standardfilm med en mystisk kidnappning och en lite överengagerad polis som korta synopsisar felaktigt kan vittna om. Slutet – nejdå, inga spoilers – är perfekt. Ville bara understryka det. Men jag ville ha mer, i positiv bemärkelse alltså.

Prisoners är förmodligen årets bästa film (det beror dock på hur man tidsdefinierar filmåret – Mud går före om den räknas dit) och belönas med en av de starkaste fyrorna jag någonsin delat ut. Snudd på femma that is, och så kan det bli när jag ser om den. För det kommer jag göra, dels för att ta reda på om jag är feg i betygssättningen, men framförallt för att få återuppleva en fantastisk film som (håll i hatten) hör till de bästa thrillers jag sett.