Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

TOO LATE* (USA)

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

DEMOLITION* (USA)

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

HECTOR* (Storbritannien)

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

THE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

TEAM FOXCATCHER (USA)

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

NOCTURNAL ANIMALS (USA)

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

THE REVENANT* (USA)

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

THE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

THE MODEL (Danmark)

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

BLUE JAY (USA)

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

DOCUMENTARY FEATURE

1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

FILM EDITING

1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

• The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Voorman Problem

SOUND EDITING

• Gravity

SOUND MIXING

• Gravity

VISUAL EFFECTS

• Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
• 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 5 Oscars Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves La grande bellezza
• 3 Daves Dallas Buyers Club
• 2 Daves Mud
• 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

THE ACT OF KILLING (2012)

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

CUTIE AND THE BOXER (2013)

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

DIRTY WARS (2013)

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MAELSTRÖM (2000)

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som Incendies, Enemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

BLUE JASMINE (2013)

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

LONE STAR (1996)

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NORDWAND (2008)

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BELOW (2002)

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

IN A WORLD… (2013)

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

STARDUST MEMORIES (1980)

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis 8½ gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

THE DOGS OF WAR (1980)

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MITT (2014)

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

1. The Broken Circle Breakdown
2. Blue Jasmine
3. Mitt

Veckoresumé #50

Sci-fi, zombies, thriller, fantasy, drama, komedi och samurajer! Nästan allt är med i veckans filmresumé! Dessutom är det vår 50:e resumé på bloggen! Vi utlovar en superspecialare på resumé #100. Det gör mig lika glad som Kevin Spacey och Barry Pepper! Trevlig läsning!

EUROPA REPORT (2013)

I skymundan av alla stora science-fiction-filmer som har visats på biograferna det här året dök ett litet men samtidigt storslaget rymdäventyr upp regisserat av en ecuadoriansk regissör med en internationellt blandad rollista. Europa Report utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och följer en grupp astronauter på deras långa resa till Jupiters fjärde måne Europa som ryktas ha potential att hysa levande organismer. Europa Report är helt och hållet berättad via videomaterial och ljudupptagningar från rymdskeppets kameror, vilket gör att filmen känns som en dokumentärfilm där klassificerat material visas upp för första gången. Som om man skulle sitta i kommandocentralen på jorden och kommunicera och observera besättningen ute i rymden via live-TV. Det gör att filmen känns otroligt realistisk, autentisk och engagerande utan att bli stel och ointressant. För trots den nästintill pedantiska realismen och detaljrikedomen är filmen alltid spännande och smått klaustrofobisk. Några av filmens bästa scener involverar stunder där besättningen koncentrerat lyssnar på små subtila ljudfrekvenser som blandas med kusliga stunder av ren och skär tystnad. Europa Report är en film som inte bjuder på feta explosioner utan istället påminner om filmer som Das Boot, där det mänskliga sinnet och den klaustrofobiska stämningen är i fokus. På skådespelarfronten är rollistan som sagt internationellt blandad med skådespelare från USA, Rumänien, Polen, Sverige och Sydafrika. De två sistnämnda nationerna är representerade av Michael Nyqvist (som dock spelar ryss) och District 9-stjärnan Sharlto Copley (som spelar amerikan). Skådespelet är stabilt av samtliga men det är Nyqvist och Copley som sticker ut mest. Europa Report är en frisk fläkt i sommarkaoset av påkostade blockbusters och uppföljare. En film som vågar något eget och som förtjänar en halvstark trea i betyg.

EL LABERINTO DEL FAUNO (2006)

(Sv: Pans labyrint). Året är 1944 och det spanska inbördeskriget börjar närma sig sitt slut. Mitt i den stora röran mellan Francos militäriska järnhandsstyre och de frihetssökande rebellerna befinner sig den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som är dotter till den nyligen omgifta Carmen (Ariadna Gil). Ofelia flyttar med sin mor till sin nya styvfar, den auktoritäre och iskalle Vidal (Sergi López) som är kapten i Francos armé. Ofelia har svårt att anpassa sig till sitt nya liv där regler och disciplin är allt. Men allt skall komma att förändras när hon en dag hittar en mystisk labyrint i en skog som leder in till en magisk värld. El laberinto del fauno är den mexikanske regissören Guillermo del Toros mest kända och hyllade film som kammade hem tre av sex nominerade Oscarsstatyetter. Vad jag förväntade mig vara ett mysigt familjeäventyr visade sig vara något helt annat. El laberinto del fauno är en mörk och vuxen film som inte är lämplig för en yngre publik. Den är våldsam, blodig och obehaglig, något som överraskade mig totalt. På ett positivt sätt. Det är en film som med sin mörka och melankoliska stämning vågar berätta en mogen berättelse med sagoväsen och magi för en vuxen publik. En film som dessutom har ett barn i huvudrollen. Ett barn som spelas utmärkt av den unga Ivana Baquero. Hon backas upp av stabilt skådespel från alla delaktiga men särskilt av Sergi López som levererar en briljant och extremt osympatisk diktatorisk kapten. Med fantastiskt monstersmink, briljant skådespel och en mörk stämning lyckas del Toro dela med sig av en levande och magisk upplevelse. Betyget landar på en superstark trea.

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Hjärnforskaren Dr. Frederick Frankenstein (Gene Wilder) får en dag plötsligt kännedom om att hans sedan länge döda farfar, den ökände Dr. Frankenstein, har ett gigantiskt slott i kusliga Transylvanien. Det visar sig att Frederick Frankenstein står i testamentet och därför får ärva slottet och alla dess tillhörigheter. Dr. Frankenstein beger sig till det spöklika slottet och möts där av slottets udda huspersonal. Den puckelryggige Igor (Marty Feldman), den korkade laboratorieassistenten Inga (Teri Garr) och den sura Frau Blücher (Cloris Leachman). Vad som sedan följer är komedi på hög nivå när försök att återuppliva Frankensteins monster sätts igång. Komedimästaren Mel Brooks har både skrivit och regisserat Young Frankenstein, som ofta får titulera på listor över världens bästa komedier. Dr. Frankenstein och hans slottspersonal utgör en fantastisk ensemble av komiska karaktärer som ständigt stöter på nya problem att lösa. Samtliga i rollistan gör fantastiskt härliga och överspelande prestationer. Gene Wilder är fantastisk som den excentriske och dramatiske Dr. Frankenstein och Marty Feldman är klockren som den förvirrade men godhjärtade Igor. Brooks har även fått med sig Gene Hackman i en liten men underbar roll som en blind gammal man. Young Frankenstein är en klassiker med fantastisk humor och härliga karaktärer. Betyget skrattar sig fram till en stark trea.

25TH HOUR (2002)

Monty (Edward Norton) har det jobbigt. Han har dömts till sju års fängelse för narkotikabrott och har endast 24 timmar kvar i frihet innan han skrivs in i fängelset för att avtjäna sitt straff. Deppig och fundersam inför sitt nya liv bakom galler promenerar Monty på New Yorks gator. Han besöker sin gamla skola, rastar sin hund, sitter på parkbänkar, äter lunch med sin far (Brian Cox), spenderar tid med sin flickvän (Rosario Dawson) och festar med sina kompisar Jacob (Philip Seymour Hoffman) och Frank (Barry Pepper). 25th Hour är en tänkande film där livet och vänskap reflekteras och där den konstanta känslan av missnöje och depression ligger som ett täcke på varje ord som yttras. Spike Lees 25th Hour är en mörk och tung film som är mänsklig och viktig. Karaktärernas känslor bubblar hela tiden under ytan på gränsen till att koka över. Manuset är skrivet av David Benioff (manusförfattare och skapare av HBO:s Game of Thrones) och baserat på hans egen roman med samma namn. Det är ett briljant manus som känns taget direkt ur verkligheten. Dialogerna är smarta, nyanserade och känslosamma. Skådespelet är på en fenomenalt hög nivå hos allihopa. Cox och Dawson gör briljanta insatser som Montys allra närmaste familjemedlemmar. Hoffman är fantastisk som den osäkre och blyge läraren Jacob. Pepper är kunglig som den kaxige och självsäkre börsmäklaren Frank. Edward Norton gör tillsammans med sin roll som nynazist i American History X kanske sin bästa prestation någonsin. Nästintill allt i 25th Hour är perfekt utfört. Stark fyra i betyg.

BREACH (2007)

Baserad på den verkliga händelsen om FBI-anställde Robert Hanssen som i hemlighet var spion åt Ryssland. Hanssen läckte ut topphemliga dokument och uppgifter till ryska kontakter i hela 22 år, samtidigt som han gjorde karriär i FBI:s största korridorer och levde ett djupt religiöst och konservativt liv med sin hemmafru och sina barn. Ryan Phillippe spelar den unge FBI-anställda Eric O’Neill som är sugen på att snabbt klättra på karriärstegen. Han får en dag i uppdrag av en högt uppsatt FBI-chef spelad av Laura Linney att börja arbeta som Robert Hanssens assistent. Men Eric O’Neills riktiga uppdrag är att lära känna Hanssen och samtidigt snoka efter ledtrådar som kan bevisa att Hanssen är en spion som den högsta ledningen befarat. Robert Hanssen spelas av den fantastiske Chris Cooper som gör en prestation på Oscarsnivå. Phillippe gör en stabil insats och Laura Linney är briljant som alltid. Breach är spännande och full av konspirationer och vändningar. Det är en smart thriller som aldrig spårar ur eller känns förutsägbar trots att den har ett förutbestämt slut. Breach är en resa in i en kluven och mystisk man vars agenda inte är vad den ser ut att vara. Det är en thriller som passar perfekt för konspirationshungriga filmälskare. Stabil fyra i betyg.

HARA-KIRI: DEATH OF A SAMURAI (2011)

(Originaltitel: Ichimei). Kontroversielle japanske regissören Takashi Miike, mannen bakom en av världens mest våldsamma och kontroversiella filmer, Ichi the Killer (Originaltitel: Koroshiya 1), är en man som gärna skiftar genrer. Den här gången är det samurajer som gäller. Hara-Kiri: Death of a Samurai är en remake på 1962 års Harakiri och handlar om en fattig samuraj som anländer till en lords gård för att be om att få utföra hara-kiri eller seppuku som det också kallas. Lorden börjar dock misstänka samurajen för att bluffa och en konfrontation inleds. Hara-kiri är att ta självmord genom att hugga och skära upp magen med sitt svärd. Det var en sed som kunde utföras av en samuraj om han hellre ville dö än att falla i fiendens händer. Hara-kiri ansågs vara ett värdigt sätt att ta självmord på med hedern i behåll. Hara-kiri: Death of a Samurai är en långsamt berättad film med väldigt lite svärdstrider och våldsamheter. Det är istället ett drama om den fattige samurajens liv och tidigare erfarenheter som far. Samurajen berättar via flashbacks för lorden om varför han har anlänt till gården. Filmen är välspelad men också stundtals överdrivet dramatisk, vilket gör att vissa scener inte passar in. Den är också stundtals för långsam för sitt eget bästa. Jag tappade intresset ett par gånger under filmens speltid. Men överlag är Hara-kiri: Death of a Samurai en vackert berättad film med snyggt foto och coola samurajer. Betyget blir en stabil trea.

COCKNEYS VS ZOMBIES (2012)

Londons stadsdel East End är känd för sin lokalbefolkning, så kallade cockneys. Med grov dialekt och en råbarkad och vild stil är cockneys högljudda och kaxiga. De får dock möta sin största utmaning någonsin när East End plötsligt invaderas av klassiska zombies. Andy och Terry är två godhjärtade cockney-bröder som tillsammans med bästa vännen Davey, kusinen Katy och galningen ”Mental” Mickey bestämmer sig för att råna en bank för att med hjälp av pengarna kunna rädda deras morfars ålderdomshem. Men när pengarna har packats ner i stora svarta väskor och gänget stiger ut ur banken välkomnas dem inte av polisen utan istället av köttätande zombies. Vad som sedan följer är en humoristisk köttfest med skjutvapen och avhuggna kroppsdelar i mängder. Filmen bjuder på rullstolspensionärer med kulsprutor och katana-svingande kusiner. Cockneys vs Zombies är en vild zombiekomedi med störtsköna dialekter och härliga one-liners. Filmens stora styrka är karaktären ”Mental” Mickey som inte bara är galen utan också riktigt badass. Han levererar one-liner efter one-liner och köttar sig igenom svärmer av zombies. Filmen är självklart en film som snubblar på gränsen till B-film. Men det är svårt att inte njuta av filmens första halva som är underbar. Den tappar dock rejält i sista halvan och blir enformig och tråkig. Underhållningsnivån sjunker rejält och man börjar nästan undra om filmen har bytt regissör och manus i andra halvlek. Det här köttkalaset är underhållande och dåligt och får en svag tvåa i betyg! Se den, fast gör det inte!

veckans topp 3

1. 25th Hour
2. Breach
3. El laberinto del fauno

Veckoresumé #2

Här kommer en kort resumé på de filmer jag har sett den senaste veckan. 

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (2012)

Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer. Svag fyra.

JIRO DREAMS OF SUSHI (2011)

En av världens bästa restauranger besöks i den här dokumentären om hårt arbete, livsmål och familj. Jiro är 85 år och driver tillsammans med sin son och ett par unga lärlingar en liten sushirestaurang i en av Tokyos tunnelbanestationer. En intressant dokumentär som väver ihop Jiros personliga ord och berättelser med klassisk musik och utsökt foto på varje konstnärligt skapad sushibit som får det att vattnas i munnen. Stabil fyra!

ADAPTATION (2002)

Nicolas Cage spelar manusförfattaren Charlie Kaufman och hans tvillingbror Donald Kaufman i denna annorlunda film som är skriven av den riktiga Charlie Kaufman. Charlie tar hjälp av sin bror efter att ha strulat med att få inspiration till att skriva ett filmmanus baserat på en bok om orkidéer. Spike Jonze regisserar, Meryl Streep och den lysande Chris Cooper är i birollerna i denna röriga och tråkiga film som bara agerar transportsträcka för de sista väl utförda 20 minuterna som räddar filmen från en tvåa. Svag trea.

THE DETAILS (2011)

Jeff (Tobey Maguire) dras mellan den galna grannen Lila (Laura Linney) som utpressar och utnyttjar Jeff för sexuellt umgänge och hans fru Nealy (Elizabeth Banks) som aldrig vill eller orkar ha sex. Dessutom har ett par tvättbjörnar infiltrerat Jeffs trädgård och förstört hans nylagda gräsmatta. The Details är en skruvad och smått galen komedi med en grupp härliga skådespelare som utöver de redan nämnda består av Ray Liotta, Kerry Washington och Dennis Haysbert. Vågad humor, galna karaktärer och bra musik gör den här filmen till en sevärd och underhållande film. Stark trea!

VECKANS TOPP 3

1. Jiro Dreams of Sushi
2. Beasts of the Southern Wild
3. The Details

Capote (2005)

Capote skildrar författaren Truman Capote och följer hans arbete och relationer under arbetet med hans roman In Cold Blood. Capote som spelas av den skickliga Philip Seymour Hoffman intresserar sig för en nyhetsartikel om ett mord på fyra familjemedlemmar i en liten stad i Kansas, USA. Truman Capote som redan är ansedd som en stor författare i branschen efter att ha skrivit boken Breakfast at Tiffany’s reser till den lilla orten med sin barndomsvän, författarinnan Harper Lee (Catherine Keener) för att intervjua mordoffrens närmaste och de anklagade för att få material till sin nya bok. Under sitt arbete börjar Capotes känslor växa för en av de mordanklagade.

Bennett Miller (Moneyball, The Cruise) står bakom kameran i den här påkostade biografin som har det mesta man kan tänka sig, inom skådespelets konst. Philip Seymour Hoffman leder en rollista med tunga och erfarna namn som levererar på en hundraprocentig nivå hela vägen ut. Catherine Keener, Bruce Greenwood, Bob Balaban, Chris Cooper, Amy Ryan och Clifton Collins Jr, gör strålande jobb som birollskaraktärer, men det är Philip Seymour Hoffmans exemplariska och mästerliga insats som den frispråkiga Truman Capote som sticker ut. Capotes ljusa och lite gnälliga röst tog en stund att vänja sig vid, särskilt eftersom Hoffmans normala tal annars präglas av en rostig och mörk röst. När jag kom över den tröskeln framstår Hoffman nästan som ett geni, en mästare på att spela Capote, utan att överdriva. Hoffman gör mer än att imitera Capote, han blir Capote.

Filmens svaghet är handlingens framfart som är ojämn och dalar i engagemang. Capote är vid ett flertal stunder seg och oengagerande. Intresset svajade upp och ner, till stor del på grund av filmens första halva som aldrig griper tag i tittaren. Turen vänder dock i andra halvan då filmen lyfter sig rejält och många viktiga och emotionella scener får stor plats.

Capote är en film som trots sin svajiga handling är en väldigt intressant film i sin helhet, om en komplicerad och annorlunda man. Fotot är grått, bestående av naturliga färger som skapar en dyster och realistisk stämning som verkligen passar in på karaktären Truman Capote. Filmens starkaste kort är skådespelet som gör filmen sevärd, även om handlingens utförande inte alltid är perfekt. Philip Seymour Hoffman gör en historisk rollprestation i Capote, en rollprestation som gav honom en Oscar-statyett han verkligen förtjänar. Betyget blir en stark trea.