Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

COLD EYES (Sydkorea)

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

THE EAST (USA/Storbritannien)

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-lista. Jagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

GRAVITY (USA)

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

UPSTREAM COLOR (USA)

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

FRUITVALE STATION (USA)

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

PRISONERS (USA)

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Veckoresumé #34

I veckans resumé bockas två filmer av från min pepplista och en nyligen Oscarsnominerad film upplevs.

UPSTREAM COLOR (2013)

Shane Carruth, mannen bakom tidsresefilmen Primer (som kan vara den film som förtjänar epitetet ”mindfuck” allra mest), ligger bakom indiefilmen Upstream Color. Carruth gillar att ha ansvar, något som är tydligt då han inte bara är regissör och manusförfattare till Upstream Color utan också filmens producent, klippare, kompositör och chefsfotograf. Till råga på allt spelar han dessutom en av filmens två huvudroller. Filmens handling är så diffus och abstrakt att förklara att den endast skulle skapa förvirring och även spoliera en handling som ska avnjutas helt utan någon förkunskap. Men självklart måste en synopsis existera och därför väljer jag mig att använda mig av samma synopsis som i beskrivningen av filmen i min pepplista som jag skrev tidigare i år: Filmen handlar om en man (Carruth) och en kvinna (Amy Seimetz) som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Upstream Color är nästintill om inte lika förvirrande och märklig som Primer. Carruth bryter mot det traditionella filmskapandet och presenterar händelseförloppet i en blandad ordning där tid och rum mixas ihop till en sås av mystik och gåtor. Ett öga för detaljer är något Carruth har och något han uppmanar tittaren att införskaffa. Saker som känns obetydliga kan komma att vara livsviktiga. Carruth briljerar på alla hans självbemannade poster. Regin är felfri och skådespelet likaså. Musiken och ljudet är experimentellt och spektakulärt. Fotot är enastående vackert och detaljrikt. Men det bästa med filmen är den komplexa och smarta handlingen som är extremt oförutsägbar och nytänkande. Carruth känns som en människa med en intelligens som sträcker sig väl mycket längre än många andras hjärnkapacitet. Carruth är lika mystisk och fascinerande som hans film. Upstream Color är inte likt något jag har sett tidigare och är som Primer, en film vars mening är att testa sin publik och skapa en helt ny upplevelse. Upstream Color är en film värd att uppleva och förtjänar en stark fyra i betyg.

EN KONGELIG AFFÆRE (2012)

(En: A Royal Affair). Den Oscarsnominerade En kongelig affære utspelar sig 1766 och handlar om den engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander) som vid den unga åldern av 15 blir bortgift till den psykiskt instabile Kung Christian VII (Mikkel Boe Følsgaard) av Danmark. Efter att ha vant sig med det nya livet vid hovet inser Caroline att hennes liv är förutbestämt och att hon aldrig kommer kunna upptäcka världen bortom det kungliga livet. Men så en dag anländer kungens nyanställde psykiatriker John Struensee (Mads Mikkelsen) med erfarenheter och idéer som för Caroline tidigare var okända och sakta men säkert charmeras Caroline av Struensee. En kongelig affære är en vacker och otroligt väldetaljerad dramafilm med ett foto som är stundtals mästerligt. Fotot och sceneriet transporterar tittaren in i det konflikt- och sjukdomsdrabbade 1700-talet och skapar en stämning av nobilitet och makt i kunglighetens korridorer som är imponerande att se. Filmen består till störst del av danska skådespelare, något som är självklart eftersom filmen är dansk och utspelar sig i Danmark. Men två svenska skådespelare har båda tagit språklektioner för att bemästra danskan och kunna spela sina karaktärer. David Dencik spelar en minister i det kungliga rådet och Alicia Vikander talar i filmen fullfjädrad danska och briljerar på skådespelarfronten. Vikander gör en lysande insats och visar på att hon är Sveriges nya och stora skådespelarexport och kommande storstjärna. Vid sin sida har hon en felfri Mads Mikkelsen och en ung och ny skådespelare, Mikkel Følsgaard, som även han visar på talang. En kongelig affære är en vacker, välspelad och väldigt bra film som trots ett litet svajigt mittenparti förtjänar en svag fyra.

STAR TREK INTO DARKNESS (2013)

2009 tog J.J. Abrams rodret för att föra Star Trek in i en ny era. Han lyckades stort med att charma de inbitna fansens hjärtan och vinna nya fans tillit. Han lyckades imponera enormt på mig, så pass mycket att jag inkluderade filmen i min sci-fi-lista. Nu är året 2013 och Abrams är här med en ny titt in i en framtid jag gärna skulle vilja leva i. Hela gänget från 2009 års Star Trek är tillbaka med de klassiska karaktärerna Kirk (Chris Pine), Spock (Zachary Quinto), Uhura (Zoe Saldana), Scotty (Simon Pegg), Bones (Karl Urban), Sulu (John Cho), Chekov (Anton Yelchin) och Pike (Bruce Greenwood) för ett nytt äventyr ute i den vilda rymden. Den här gången kallas Enterprise och dess besättning ut i uppdrag för att finna en terrorist vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch) som har arbetat i deras egna organisation, den galaktiska Federationen och som har utfört ett bombattentat i centrala London. Visuellt är Star Trek Into Darkness en fest för hela kroppen. Fantastiska specialeffekter och datoranimationer (ja, de bländande ljusstrålarna är kvar och bättre än någonsin!) som känns verkliga blandas med supercoola  ljudeffekter och hårresande musik. Manuset och stämningen är på topp precis som i den tidigare filmen med en liten dos humor och härlig lagkänsla. Into Darkness är däremot lite seriösare och mörkare tonmässigt än föregångaren, något som passar och gör filmen mer känslosam och spännande. Det är popcornunderhållning på hög nivå med action och drama hela vägen ut. Men till skillnad från alla uttjatade superhjältefilmer, allt Disney-shit och trötta Transformers-rullar som släpps varannan dag har Into Darkness hjärta, passion och respekt för den historia som den bygger på. Abrams viftar med snyggt förpackade referenser till de äldre Star Trek-serierna och håller sig trogen till det som har gjort Star Trek så speciellt och banbrytande. Självklart existerar filmklyschorna även i Into Darkness men många av dem bryts. Allt från små repliker till karaktärsrelationer till händelseförlopp som bryter mot det konventionella visar på en vilja att följa Star Trek:s icke-traditionella mall med att visualisera och berätta en framtid som är annorlunda och nytänkande. Jag kan inte hjälpa att jag ryser till när filmens titel dyker upp i tjockt typsnitt över hela bioduken ackompanjerat med adrenalinpumpande rymdmusik och jag kan inte hjälpa att jag blir lite tårögd i filmens översentimentala men fantastiska sorgespel. Star Trek Into Darkness är ett kärleksbrev till rymden och alla dess mysterier, en film som är värdig som familjemedlem i den galaktiska Federationen. Betyget warpar sig fram till en halvstark fyra.

Veckans topp 3

1. Upstream Color
2. Star Trek Into Darkness
3. En kongelig affære

Veckoresumé #33

Vad nu då? Två resuméer på samma dag? Ja, tänk så det kan gå. Trevlig läsning!

LE CAPITAL (2012)

(En: Capital). Mästaren Costa-Gavras har försett oss med fantastiska filmer sedan slutet av 60-talet, och den numera 80-årige grekiskfödde fransmannen verkar inte ha tappat sin hunger för fler. Le capital handlar om en nybliven VD (Gad Elmaleh) för en stor europeisk bank som befinner sig i ett känsligt skede. Man diskuterar inom styrelsen försäljningar, löner och nedskärningar, samtidigt som Marc Tourneuil (Elmaleh) fattar en del kontroversiella beslut och bestämmer sig för att göra kraftiga förändringar. Vi leds in i en värld av pengar, makt, korruption och moraliska dilemman. Bankens intressen ställs mot vår VD:s egna, en krock som skaver ganska rejält emellanåt. Costa-Gavras har inte gjort en ny Z, och det kan man väl inte förvänta sig heller, men väl en småspännande och elegant film med tydligt satiriska undertoner – kanske Costa-Gavras största signum. I en tid av ekonomiska kriser är temat högst relevant och kritiken mot banker och andra maktfaktorer i samhället ibland svidande välriktad. ”Mina vänner, jag är den moderne Robin Hood! Låt oss fortsätta stjäla från de fattiga och göra de rika rikare!” är ett av vår (ibland inte så) sympatiske Marc Tourneuils säljknep. Le capital är ingen fullträff – den är inte sådär genomordentligt klockren som exempelvis Le couperet är, och Gabriel Byrne (som spelar en amerikansk höjdare som Marcs bank förhandlar med) går mest på någon form av autopilot – men Costa-Gavras närvaro känns bitvis och han lämnar även här en vass slutreplik. Soundtracket från Armand Amar ska också lyftas fram bland det positiva.

WINTER’S BONE (2010)

Ett mycket välspelat indiedrama som blev den numera Oscarsbelönade Jennifer Lawrence genombrott. Ree (Lawrence), vars pappa är någon form av knarklangare och vars mamma är svårt psykiskt sjuk, tar hand om sina två yngre syskon på egen hand, i en stuga någonstans ute i någon skog. Pappan är försvunnen sedan en tid tillbaka och när Ree får veta att han riskerat både huset och tomten i en rättegångssituation bestämmer hon sig för att försöka leta rätt på honom. Hon hör sig för hos grannar och människor i byn, varav många är både otrevliga och hotfulla. Detta tar ungefär 40 minuter (av speltiden alltså) och det tar ett tag innan filmen kommer igång på riktigt. Introduktionerna av nya karaktärer kunde ha kortats ner något, och när handlingen väl tar fart faller bitarna på plats lite väl enkelt, alternativt att man lämnar någon lös tråd här och där. Bortsett från det är Winter’s Bone en bra, lite sådär skogsruskigt obehaglig historia med riktigt bra skådespeleri. Jennifer Lawrence är bra, även om hon överglänses av lysande biroller från exempelvis John Hawkes och Dale Dickey. Ett kyligt och skarpt foto ramar in de karga miljöerna fint och detta lilla thriller-aktiga drama får en stark trea.

SOUL KITCHEN (2009)

En varm och hjärtlig komedi från den turkisktyske regissören Fatih Akin, i första hand känd för sina mer allvarliga dramafilmer. Soul Kitchen är en sliten restaurang i Hamburg som serverar halvfabrikat och får återkommande besök från skattemyndigheten. Zinos (Adam Bousdoukos), som driver restaurangen, anställer den otroligt passionerade men svårhanterade kocken Shayn Weiss (underbart spelad av Birol Ünel) som förespråkar avancerade gourmeträtter, till stamkundernas skräck, och blir ursinnig så fort någon ifrågasätter honom. In i denna oklara och hektiska tillvaro dras Zinos kriminelle men godhjärtade bror Illias (Moritz Bleibtreu) samt servitrisen Lucia (Anna Bederke). Fatih Akin visar sin kärlek till Hamburg, brödraskap, mat och musik (skön musik är ett av filmens grundelement) och ger samtidigt en känsla av vemod. Skratten kommer då och då till följd av de roliga karaktärerna och deras smått galna upptåg, även om slapstick-inslagen kanske blir ett par för många. Nog förtjänar denna feelgoodfilm en svag fyra ändå!

TITANICA (1995)

För snart 20 år sedan kom denna dokumentär vars huvudsakliga USP var de häftiga filmupptagningarna från havets botten med IMAX-kameror. Idag har den förlorat en del av sin sensationalitet, dels för att en vanlig TV inte kan återge IMAX-proportionerna, dels för att vi redan sett de där bilderna från Titanics vrak ett flertal gånger. I övrigt har dokumentären inte mycket att komma med – den berättar grundläggande historien kring Titanic, med fokus utifrån en ubåtsexpedition som ägde rum 1992, och om man inte är helt oinsatt är det mesta sådant som man redan tagit till sig på annat håll. Är man på desperat jakt på material om Titanic kan man väl ge den korta filmen en chans (Netflix-versionen är 67 minuter), men det finns definitivt mer givande dokumentärer att se.

ENTRE LES MURS (2008)

(Sv: Mellan väggarna). Ett mycket hyllat franskt lärardrama som under dryga två timmar utspelar sig i skolmiljöer, huvudsakligen i franskläraren François Marins klassrum. Vad som är intressant med denne François är att han i princip spelar sig själv (i verkligheten heter han François Bégaudeau). Filmen baseras på Bégaudeaus bok som bygger på hans egna erfarenheter av livet som lärare i det problemfyllda Paris. Det märks att han är van i rollen, men det märks också att han har talang för skådespeleriet, för han är lysande som pressad lärare med knepiga situationer att lösa i princip varje dag. Problematiken ligger i hanteringen av de mest problematiska eleverna, försöken att få dem motiverade, att lyckas hålla ordningen i klassrummet och samtidigt lyckas lära ut någonting. Kulturkrockar, samhällsstatus och gangsterism är återkommande punkter som gör mötet mellan elever och lärare svårt, liksom mötet mellan de olika elverna där det diskuteras huruvida man är fransman, marockan eller malier och vilket land som har det bästa fotbollslaget. Med ett realistiskt och naturligt manus, imponerande barn-/ungdomsskådespelare och ett snyggt närbildsdominerat foto lyckas regissören Laurent Cantet hålla tittaren engagerad hela vägen fram, trots att filmen under stora delar inte skildrar något mer dramatiskt än lektioner. Ett minus, kan tyckas, är att något kraftfullt klimax aldrig kommer riktigt, även om en subtil händelseupptrappning definitivt finns där och som ger ett vemodigt eftertryck. Hur som helst, en riktigt bra film som absolut rekommenderas!

9/11: THE FALLING MAN (2006)

Bland alla bilder som togs från 9/11-tragedin finns en som upprört och fascinerat allra mest. Det är bilden till höger, föreställandes en man som faller handlöst ut från ett av World Trade Centers två torn. Bilden trycktes upp i stor skala i tidningen dagen därpå och väckte stor ilska och rev upp många känslor hos befolkningen. Denna TV-dokumentär låter oss höra anhöriga till personer som kan ha hoppat berätta om de sista telefonsamtalen och de svåra stunderna kring händelsen, för att sedan leda in filmen specifikt på historien bakom fotografiet och mannen på bilden. Vem var han? Fotografen som tog bilden berättar om sina upplevelser och en journalist beskriver hur han gick till väga för att desperat försöka identifiera mannen. Det är gripande och känslosamt att ta del av allt som berättas, samtidigt som sökandet efter The Falling Man är djupt fascinerande. Filmen ackompanjeras av stämningsfulla och sorgsna pianoslingor, vilka tillsammans med den fina klippningen skapar en mycket stämningsfull film. Stark trea till en högst sevärd dokumentär!

I övrigt har det denna vecka blivit skräck och sci-fi: Mama (svag 2/5), som Scott skrev om i sin förra resumé, och J.J. Abrams äventyrliga Star Trek (3/5) som knep en plats på Scotts topp 10 för science fiction-genren!

Veckans topp 3

1. Entre les murs
2. Soul Kitchen
3. 9/11: The Falling Man

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.

Topp 10: Sci-fi

Science-fiction ligger mig varmt om hjärtat och är min favoritgenre inom film. Här nedan följer en topplista över mina tio största favoriter, i rangordning och med betyg.

BLADE RUNNER (1982)

Blade Runner är min absoluta favoritfilm och den är passande nog en riktig sci-fi-klassiker. Filmen utspelar sig i en framtidsversion av Los Angeles där replicants, humanoida robotar omöjliga att särskilja utseendemässigt från människan, hör till vanligheterna. Rick Deckard (Harrison Ford) en utbränd Blade Runner (specialiserad replicant–kommisarie) skickas ut i tjänst för att hitta och fånga en grupp farliga och kriminella replicants som gömmer sig i det regniga och smutsiga Los Angeles, 2019. Ett visuellt mästerverk ackompanjerat av Vangelis mystiska musik och en handling fullproppad med filosofiska frågor om mänskligheten och vad som gör en mänsklig.

2001: A SPACE ODYSSEY (1968)

Stanley Kubricks mästerverk tar med tittaren på en expedition ut i rymden för att finna svar till mänsklighetens fynd av ett artificiellt objekt på månen. 2001 är en psykedelisk, mystisk och storslagen film om mänsklighetens uppväxt, teknologiska framfart, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Specialeffekterna i denna film är otroligt imponerande än idag och bidrar än mer till filmens storhet. Det bästa med 2001 är stämningen och de mystiska aspekterna. Filmen gömmer många obesvarade frågor och hemligheter som fascinerar.

STAR WARS (1977)

Den första (eller fjärde) filmen i den legendariska Star Wars-serien där vi för första gången får träffa på, Luke, Leia, Obi-Wan och Han Solo i kampen mellan rebellerna och det galaktiska imperiet. Star Wars är fylld med äventyr och storslagna strider i en otroligt detaljerad och välgjord värld. Den mytologiska och historiskt inspirerade handlingen som har rötter i allt från andra världskriget till den japanska shoguneran är tidlös och kommer alltid vara en stor grundpelare i science-fiction och filmhistorien.

ALIEN (1979)

Ridley Scotts andra sci-fi-mästerverk efter Blade Runner tar med tittaren på ett klaustrofobiskt och mörkt skräckscenario mitt ut i den tomma svarta rymden. Besättningen ombord på ett simpelt industrirymdskepp får på vägen hem till jorden ett mystiskt nödanrop från en okänd planet, varav besättningen bestämmer sig för att landa på planeten och undersöka saken. Efter att ha undersökt situationen och fortsatt sin resa hem, upptäcker besättningen att de inte är ensamma på skeppet. Alien är en nervkittlande skräck-sci-fi med en påtryckande stämning som kom att skapa en ny subgenre inom science-fiction.

 WALL-E (2008)

Animationsstudion Pixar har genom åren skapat fantastiska filmer som både tilltalar barn och vuxna. WALL-E är deras stora mästerverk, som också är deras mest vuxna film. WALL-E handlar om en liten städrobot med samma namn som flitigt arbetar med att städa på jordens övergivna gator efter att mänskligheten har lämnat planeten bakom sig för att finna ett nytt hem efter att ha slitit på jordens resurser och miljö. WALL-E är en charmig film som berör känslomässigt på många plan. För trots att WALL-E är en fantastisk karaktär som sprider glädje existerar en konstant känsla av ledsamhet, inte bara i WALL-E som karaktär, utan också i filmskaparnas vision. WALL-E är en ensam figur som inte har någon att umgås med och han lever i en övergiven och bortglömd värld där mänskligheten en gång har misslyckats. Det är en skrämmande och potentiell framtidsvision av vår riktiga värld. WALL-E är en perfekt film som har ett dystert budskap men som samtidigt bjuder på lycka och kärlek i form av en av filmvärldens bästa karaktärer – WALL-E.

AKIRA (1988)

Handritad anime-klassiker som än idag anses vara en av filmvärldens bästa animerade filmer. Akira utspelar sig i ett nybyggt framtida Tokyo, 2019, och kretsar runt ett motorcykelgäng som på kvällarna agerar ligister på Tokyos neonupplysta gator. En av gängets medlemmar, Tetsuo, råkar ut för en motorcykelolycka och hamnar på sjukhus, där läkarna upptäcker att han besitter liknande krafter som espern (en person med telepatiska förmågor) Akira som totalförstörde Tokyo 30 år tidigare. Motorcykelgängledaren Kaneda blandas in i en intrig av politisk konspiration och kaos när han försöker hjälpa Tetsuo från att hamna i statens händer. Akira är en våldsam noir-liknande film med många nattscener och mystiska karaktärer blandat med en god dos action och teman om undergång och telepati. Ett animerat mästerverk som har en unik handling och en skickligt konstruerad och uppslukande värld.

DONNIE DARKO (2001)

Donnie Darko lever ett vanligt liv i en tillrättalagd amerikansk förort med sin pappa, mamma och syster. Donnie är dock inte en vanlig tonårspojke – han lider av tvångstankar och mörka fantasier. Donnies osynliga kompis Frank, som är klädd i en obskyr kanindräkt, lovar honom att han ska ge honom en insikt i världens mysterier. Donnie Darko är en film blandad med obehagliga och mystiska sci-fi moment och vanlig vardagshumor som kräver en koncentrerad publik för att hänga med i filmens komplexa händelseförlopp. Jake Gyllenhaal gör ett strålande jobb i rollen som den pykotiske Donnie. Donnie Darko är ett exempel på att det inte krävs hög budget och stora rymdskepp för att göra intrigfylld och spännande science-fiction.

SUNSHINE (2007)

Danny Boyle är en regissör som kan göra filmer i alla möjliga genrer. En av hans mest lyckade är sci-fi-filmen Sunshine. En besättning bestånde av åtta astronauter har i flera år rest från jorden till solen ombord på rymdfärjan Ikaros II i hopp om att rädda mänskligheten. Solen är på väg att kollapsa och mänsklighetens sista chans för överlevnad är en energibomb lika stor som Manhattan, som förhoppningsvis ska kunna återställa solen så att den kan bidra med fortsatt liv. Sunshine består av en skicklig uppsättning skådespelare, med bland andra Cillian Murphy, Cliff Curtis, Rose Byrne och Michelle Yeoh. Sunshine är en otroligt snygg film med en spännande handling och melankolisk stämning. Ett fascinerande rymdäventyr som bär med sig en mörk framtidsvision.

THE MATRIX (1999)

Tänk om den värld vi lever i egentligen är en virtuell värld (Matrix) som endast existerar som energikälla för en värld kontrollerad av maskiner? Sci-fi-klassikern Matrix kretsar kring denna teori. Keanu Reeves spelar hackern och programmeraren Neo som dras in i en rebellgrupp med maskinerna som fiende. En av de coolaste och mest komplexa filmhandlingarna någonsin görs till verklighet i den här actionfyllda, skinnbeklädda, slowmotion-rullen.

STAR TREK (2009)

J.J Abrams reboot av science-fiction-genrens största serie är ett spännande äventyr som är troget det gamla Star Trek men som samtidigt implementerar nya idéer och en ung och fräsch besättning. I Star Trek får vi följa en ung Captain Kirk och hans besättning med välkända klassiska karaktärer som Spock, Uhura, Bones och Scotty på deras allra första uppdrag efter att ha slutfört sin utbildning i Starfleet Academy. En av 2000-talets visuellt snyggaste filmer med maffig musik och otroliga ljudeffekter som uppdaterar Star Trek och gör den tillgänglig för både trogna fans och nya tittare. Star Trek är den perfekta rebooten och en ny start på science-fictions mest episka serie.

Bubblare

The Fifth Element, Star Wars The Empire Strikes Back, Star Wars The Return of the Jedi, The Truman Show, The Fountain, Inception, Moon, The Iron Giant, Silent Running, Disctrict 9, THX 1138, A Clockwork Orange, Primer, Eternal Sunshine of the Spotless Mind