GFF18: Tio kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2018

En intensiv helgvisit innefattade i år tio filmer under tre dagar, vilket räcker en bra bit i strävan mot att fylla ett törstande sinne med intryck att bära med sig in i vinterns kärna. Helt utan baktanke bestod det hopkomponerade schemat enbart av europeisk film, vilket förmodligen säger något om min fallenhet för kontinentens filmindustrier. Höjdpunkten i övrigt var Alicia Vikanders uppenbarelse och att lyssna till ett trevligt litet samtal på Stora Teatern med vår göteborgska nationalskatt.

CARGO (Belgien, Nederländerna, Frankrike)

I Oostende på den flamländska kusten har två bröder under många år drivit ett fiskeföretag tillsammans med sin, numera tämligen gamle, far. Under en stormig natt ute på havet, i en filmiskt storslaget ödesmättad introduktionssekvens, faller fadern över bord och försätts i koma. Äldste sonen Jean tvingas då ta kontroll över företaget och inser att man är nära konkurs, och därtill ställs han inför jobbiga dilemman eftersom hans två bröder, varav en har en bekymmersam bakgrund som kriminell, står som delägare till fartyget och måste delta i ekonomiska frågor rörande företagets framtid. Cargo är en karg och hårdhudad skildring av en helt och hållet maskulin värld – inte en enda kvinna har en replik (!) i denna Bechdelmardröm. Känslan är dock att det finns en baktanke med detta, att frånvaron av kvinnor här tjänar ett syfte, eftersom den belyser mycket av de problem som en så mansdominerad verklighet medför. Sammanfattningsvis en relativt spännande, snygg, välspelad och miljömässigt sevärd film som visar upp en rå sida av den belgiska hamnstaden.

L’AMANT D’UN JOUR (Frankrike)

(En: Lover for a Day.) Redan vid pitchen ”franskt relationsdrama i svartvitt” är min biljett inköpt, och den gamle räven Philippe Garrels charmiga 76-minutersfilm har inte försvagat min förkärlek för genren. 23-åriga Jeanne (Esther Garrel, dotter till Philippe) har precis blivit utkastad från sin pojkväns lägenhet och knackar gråtande på hos sin far Gilles (Éric Caravaca). Hon flyttar tillfälligt in i hans lägenhet och blir snart varse om att han, filosofilärare (såklart), har ett förhållande med Ariane (Louise Chevillotte), som är lika gammal som Jeanne. I denna lite konstiga situation, initialt präglad av teatrala gråtsessioner och desperata känsloyttringar, börjar Jeanne och Ariane finna varandra i sina gemensamheter. Jeanne försöker ta sig igenom den hjärtekross hon upplever och får Arianes stöd, samtidigt som Arianes relation med Gilles sätts på prov. Pappa Gilles står mitt emellan och försöker vara både far och fästman samtidigt. En kanske inte särskilt banbrytande film sett till upplägg och tematik, men är utförandet så bra som det är ser jag ingen anledning att klaga utan njuter vidare av det charmanta hantverket. Manuset är måhända förutsägbart, men med välformulerad dialog skriven med väsentlig substans och komiska undertoner, och skådespeleriet är förträffligt (Esther Garrel, bl a Call Me by Your Name, bör ha en stark karriär framför sig). Filmfotot är oerhört elegant, med djup svärta och stilrena personporträtteringar. Allt som allt en mycket sevärd och kvalitativ liten skapelse som under stundom känns som en återfunnen nya vågen-film. Très bien.

SALYUT-7 (Ryssland)

I juni 1985 tappade Sovjetunionen kontakten till och kontrollen över den obemannade rymdstationen Saljut 7, vilket innebar en potentiell katastrof för stormaktens rymdprogram, inte minst med tanke på att NASA:s uppskjutning av Discovery (med tomt lastutrymme, kapabelt att ta ombord hela Saljut 7) var nära förestående. Två kosmonauter skickades upp i en TKS-farkost för att utföra det nästintill omöjliga konststycket att docka farkosten med rymdstationen, vilken i detta läge roterade på alla axlar och krävde stor matematisk prestation i ansatsen. Detta svindlande uppdrag skildras på bombastiskt vis med högt produktionsvärde i denna mycket gedigna rymdblockbuster, där Gravity-lika rymdpromenader på farkostens kaross blandas med nagelbitarspänning i det svettiga kontrollrummet nere på jorden. Rekvisita, scenografi, foto och filmmusik av hög klass bidrar till en påkostad känsla och trovärdighet, medan ett seriöst manus smidigt väver in vissa humoristiska inslag för att skapa en hjärtlig och sympatisk känsla över kosmonautradarparet i centrum. Efter att ha blivit serverad mängder av amerikanska rymdskildringar är det uppfriskande att få ta del av ryssarnas perspektiv på den episka maktkampen mellan öst och väst under kalla kriget, och i detta fall ges detta utan att i alltför hög grad måla upp amerikanerna som fiender – filmskaparna förmedlar inför sluttexterna också det förenande budskapet att filmen tillägnas alla jordens rymdresenärer. Salyut 7 är en positiv bekantskap som visar att Rysslands kapacitet att producera riktigt bra film inte är begränsad till nattsvarta dramer utan även innefattar storskaliga rymdäventyr.

UNA QUESTIONE PRIVATA (Italien)

(En: Rainbow: A Private Affair.) Bland filmbranschens mest rutinerade finns bröderna Paolo och Vittorio Taviani, 86 respektive 88 år gamla. Deras senaste film utspelar sig i Piemonte i nordvästra Italien under sommaren 1943, mitt under det brinnande världskriget. Milton (Luca Marinelli), en ung man som växt upp i regionen och som nu strider med partisanerna för att bekämpa fascisterna, vandrar över grästäckta berg i ett atmosfäriskt dimmigt och öde men likväl farligt sommarlandskap. Han stapplar upp på en kulle och ser en stor villa uppenbara sig. Där bodde hans stora kärlek Fulvia (Valentina Bellè), innan kriget separerade dem och deras vän Giorgio (Lorenzo Richelmy), som också anslutit sig till partisanerna men i en annan trupp än Miltons. I tillbakablickar återberättas denna trepartsrelation, ett slags Jules et Jim-upplägg, och det blir uppenbart att även Giorgio haft någon form av romantiskt samröre med Fulvia, varför Milton till varje pris måste leta upp Giorgio för att reda ut frågan. Desperationen växer när Milton blir varse om att Giorgio tagits till fånga av fascisterna, och han beslutar sig för att själv försöka tillfångata en fascist för att därigenom kunna framtvinga ett byte som skulle göra Giorgio fri. Una questione privata är en klassiskt formulerad litterär adaption som målar nostalgisk romantik på en dyster krigscanvas, med en väl avvägd balans mellan det idylliska, det desperata och det tragiska. Det svartsjukedrama som lägger grunden för handlingen är inte särskilt innovativt, och under den 84 minuter långa speltiden finns inte utrymme för att utveckla intrigen fullt så mycket som hade varit önskvärt, men för mig är presentationen så välvårdad och finkänslig att dess essens ändå når och tilltalar mig. En film som, i sin klarhet och naturlighet, ger ett lättillgängligt men väsentligt porträtt av krigstidens svåra öden och dess offers förlorade glädje.

EUPHORIA (Sverige, Tyskland)

Efter Till det som är vackert och Hotell samarbetar Lisa Langseth och Alicia Vikander återigen, nu i regissörens internationella debut och Vikanders första film som producent om två systrar vars frostiga relation får ett rejält omskakande under en resa som ska komma att få ogreppbar betydelse. Emilie (Eva Green) tar med sig Ines (Vikander) till en hemlig destination någonstans i Alperna. De blir mottagna av en vänlig Charlotte Rampling mitt ute i skogen och vandrar därefter till en stor herrgård där de checkar in. Snart går det upp för Ines att stället hennes syster tagit henne till är en dödshjälpsklinik, och Emilie berättar att hon är sjuk i cancer. Ilska, frustration och sorg bubblar upp till ytan och de två systrarna hamnar i våldsamma gräl över deras gemensamma förflutna och alltmer avlägsna relation, samtidigt som de i den traumatiska situationen någonstans ändå vill kunna försonas. Temat i Euphoria är högintressant (assisterat självmord som diskussionsämne rymmer många bottenlöst existentiella frågeställningar och perspektiv), men tyvärr når inte filmprodukten den förkrossande emotionella styrka den definitivt skulle ha potential att frambringa. Rollfigurerna är beklagansvärt grunda och fyrkantigt skrivna, nästan helt i avsaknad av intressant utveckling, och skådespelarna är klart bättre än materialet de har att jobba med. Även dramaturgiskt är filmen ganska platt och förutsägbar, och trots att dödshjälpsfilmer knappast är en utbredd subgenre är det inte svårt att lista ut vilka vändningar historien ska ta. Sett ur ett formalistiskt perspektiv är filmen inte på något sätt dålig – klippning, foto, scenografi och så vidare är stabilt och kompetent – men den känns ändå lite identitetslös och utan någon riktig udd. En okej film som hade kunnat vara något mycket starkare. Sist men inte minst förtjänar en tragikomiskt energisk Charles Dance och en som alltid betryggande självklar Charlotte Rampling ett varsitt omnämnande.

Alicia Vikander är fantastisk och bland det finaste vi har i detta lilla land. Även om Euphoria var en mildare besvikelse gjorde det efterföljande scensamtalet med den till Göteborg hemvändande världsskådespelerskan att hela Stora Teatern sken upp i en kollektiv beundran över Vikanders gärning under de senaste åren. Anekdoter om Derek Cianfrances kurragömmaliknande registil, Anna Karenina-inspelningens ofrivilliga övernattningsläger i Ryssland utan värme i 40-gradig kyla och Charlotte Ramplings flickaktiga fnissighet varvades med inspirerande inblickar i skådespelerskan och numera producenten Alicia Vikanders hektiska liv av otaliga resor, inspelningar och pressuppdrag. Man bör inte undervärdera vikten av en sådan bedrift och dess betydelse för en ung generation svenskar som idag kan se på filmen och skådespeleriet som en både viktig och inspirerande möjlighet att göra något av betydelse. Vikander är och kommer att vara en förebild för många människor under en lång tid framöver.

LE REDOUTABLE (Frankrike, Italien, Burma)

(En: Redoubtable.) Jean-Luc Godard är tveklöst en av filmhistoriens viktigaste personer och i mångt och mycket ansiktet utåt för den franska nya vågen på 60-talet. Han har emellertid envisats med att hela tiden förändra sitt förhållningssätt till sig själv och sitt filmskapande, och i Michel Hazanavicius (The Artist) nedslag i fransmannens turbulenta existens runt 1968 dras metamorfosförsökens desperation till sin spets. Han avsäger sig i princip sina tidigare filmer och ”dödar konstnären Jean-Luc Godard” för att kunna pånyttfödas och åter bli relevant, vilket alienerar hans publik som gång på gång frågar honom när han ska börja göra roliga filmer igen. Han rycks med i majrevoltsdemonstrationerna som engagerar Frankrikes ungdom, gör en revolutionär film om Mao (La chinoise), blir huvudfigur i det uppmärksammade stoppandet av festivalen i Cannes och har framförallt funnit ny inspiration i ett (åtminstone till en början) passionerat förhållande med den 17 år yngre skådespelerskan Anne Wiazemsky (vars biografiska bok filmen baseras på). Utan att till överdrift idolisera den stundtals vulgärt arrogante Godard presenterar Hazanavicius en oerhört stilsäker och underhållande krönika om ett frustrerat genis jakt på självförverkligande och en ny ordning inom filmen (utan att själv riktigt veta vad denna innebär). Den starkt porträttlike Louis Garrel (son till Philippe, bror till Esther) är briljant i huvudrollen och stjäl många scener framför ögonen på den bedårande motparten Stacy Martin (Wiazemsky), vilket är talande på flera nivåer för det stora manliga egot kontra den mer ytligt presenterade musan. Manuset är kvickt och rikt på referenser till Godards egen filmografi, och man har genom kostym, scenografi och foto lyckats återskapa en fantastiskt solid tidskänsla som tillsammans med de för tiden kännetecknande stildragen (färgglada mellantitlar, humoristisk nyanvändning av klassiska filmer, tvärt-om-undertexter, fjärde väggen-brott, oändlig ironi, etc) gör att slutresultatet nästan känns som en genuin nya vågen-film. För mig, som stor anhängare av filmrörelsen i fråga, är Le Redoutable en alldeles underbart fyndig och kärleksfull karikatyr av det yrväder till filmskapare som är Jean-Luc Godard, och jag utfärdar en stark rekommendation till alla som har den minsta grad av intresse för filmhistoria i allmänhet och arvet från 60-talets Frankrike i synnerhet.

SAKNADEN (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien)

(Originaltitel: Neljubov.) Andrej Zvjagintsev, mannen bakom mästerverket Återkomsten och Oscarsnominerade Leviatan, är tillbaka med en (till ingens förvåning) nattsvart historia. Ett separerande par befinner sig mitt i försäljningsprocessen av den gemensamma lägenheten och vill ha så lite med varandra att göra som möjligt. Mannen har redan flyttat ut och det räcker med några sekunder i samma rum för dem för att stämningen ska bli riktigt pissig. Bakom väggen i rummet intill står deras 12-årige son Alexej och gråter när han hör sina föräldrar spy galla över varandra. De hätska diskussionerna handlar bland annat om vad de ska göra med Alexej. Sätta honom i ett barnhem eller internatskola och därefter militärtjänst? De verkar mest bry sig om sina nya liv med sina nya partner och inte särskilt intresserade av att ta hand om sonen, som mest ses som en belastning. Mitt i detta inser föräldrarna en dag att Alexej är försvunnen. En dag går, en till dag går och ännu en dag går och de båda föräldrarna tvingas nu engagera sig i såväl polisutredning som volontärarbete med en grupp som specialiserat sig på att söka efter försvunna personer. Sökandet blir långt, utdraget och smärtsamt och hoppet lyser alltmer med sin frånvaro. Saknaden är, likt Zvjagintsevs tidigare filmer, långsamt berättad med kylig palett, utstuderat långa, stillsamma tagningar och gråmulen atmosfär. Skådespeleriet är kallt och empatilöst, med undantag för ett par verkligt emotionellt starka scener, vilket fyller en funktion som förlängning av det tema, om distanserade föräldrar och fragmenterade familjer, som filmen behandlar. Hela filmen präglas av en tung likgiltighet, som kan tydas som ett slags metaforisk samhällskommentar till dagens Ryssland. Trots detta, eller kanske på grund av detta, är Saknaden också ganska svår att ta till sig, då den delvis saknar driv (vilket i och för sig är naturligt med tanke på filmens natur) och möjligen är något för lång (127 minuter). Kanske är det en film som kräver en andra visning, för jag är inte helt säker på var på betygsskalan den bör landa – en fjärde stjärna är inte otänkbar.

DRUGA STRANA SVEGA (Serbien, Frankrike, Qatar)

(En: The Other Side of Everything.) Denna dokumentär behandlar den politiska utvecklingen i Serbien före, under och efter kriget på 90-talet, med akademikern och aktivisten Srbijanka Turajlić som huvudsakligt intervjuobjekt och utgånspunkt för hela berättelsen. Hon var bland annat delaktig i den Milošević-kritiska Otpor!-rörelsen under slutet av 90-talet och satt som biträdande högskoleminister mellan 2001 och 2004. I Druga strana svega gör Turajlićs dotter, Mila Turajlić, ett nedslag i sin mors lägenhet i Belgrad, vilken innehåller en låst dörr mot den intilliggande lägenheten som gömmer många hemligheter om vad som pågått mellan viktiga personer bakom låsta dörrar under kritiska delar av den moderna serbiska historien. Långa intervjuer och välanvänt arkivmaterial bygger tillsammans både ett relativt fylligt personporträtt och en, visserligen oundvikligt subjektiv, återberättelse av landets problematiska utveckling. Druga strana svega är en stundtals stark dokumentär med god ambition och intention, men den nämnda dubbelheten i narrativets fokus gör att Turajlić (den yngre) försöker balansera lite för många ämnen samtidigt, vilket leder till ett något ofullbordat slutresultat. Det faktum att en dokumentärfilmare använder sin mamma som subjekt i ett så oerhört känsligt ämne som jugoslavisk politik kan inte lämnas oproblematiserat, och med tanke på att man försöker sälja in filmen som något slags omvälvande och helt nytt perspektiv på de berörda händelserna kan jag känna en viss besvikelse över hur lite tidigare okänd information man faktiskt förmedlar. Därtill lider tempot av en något för lång speltid. Med allt detta sagt vill jag absolut inte förringa sevärdheten i Turajlićs porträtt av Turajlić, som trots sina brister är en bra dokumentär.

PEWNEGO RAZU W LISTOPADZIE (Polen)

(En: Once Upon a Time in November.) Bostadssituationen i Polen är svajig (exakt hur och varför är inte jag tillräckligt insatt för att besvara) och många vräks på kompromisslöst vis från sina hem. Juridikstudenten Mareczek och hans mor råkar ut för just detta och tvingas vandra runt Warszawa i jakt på tak över huvudet, med tunga ryggsäckar och en liten hund som enda ägodelar. Det är en oroväckande bild som målas upp över den lövtunna gräns som skiljer medelklass från hemlöshet, och än mer skrämmande blir det när denna historia korsas av den nationalistiska extremhögerns brutala vägar. Om första halvan av filmen skildrar det långsamma elände som hemlösheten innebär är andra halvan av klart våldsammare karaktär. Mareczek och hans mor har då temporärt flyttat in i ett slags härbärge/kollektiv, vilket hamnar mitt i det brinnande inferno som uppstår när en nationalistisk demonstration urartar i ett rent livsfarligt upplopp där stenar kastas, glasrutor krossas och molotovcocktails flyger åt höger och vänster. Andrzej Jakimowskis film består delvis av dokumentärt filmmaterial från sådana demonstrationer i verklighetens Polen, vilket snyggt satts samman med de fiktiva bitarna om Mareczek och kompani. Slutresultatet är bitvis omskakande och skrämmande, och om man inte redan hört varningsklockorna från det politiskt krisande Polen ringa lämnar man inte salongen med en obrydd inställning till detsamma. Som film är Pewnego razu w listopadzie inte fulländad (bland annat blir den visserligen rörande sidohistorien om hunden som springer bort dramaturgiskt överanvänd), men den är engagerande välspelad och samhälleligt relevant – absolut sevärd.

POROROCA (Rumänien, Frankrike)

Kanske, ja, förmodligen, bäst av de tio filmerna jag såg på festivalen var rumänske Constantin Popescus stillsamt intensiva porträtt av en desperat mans accelererande förfall. På samma tema som Zvjagintsevs Saknaden handlar Pororoca om ett försvunnet barn och föräldrarnas hantering av den uppkomna situationen. Om Saknaden egentligen redan från början var en ganska deppig historia är utvecklingskurvan klart annorlunda i Pororoca, då filmens inledande del beskriver en till synes lycklig familj där föräldrarna sitter och skämtar med varandra efter en middag med vänner och där de två barnen leker och skojar runt. De är relativt välbärgade, bor i en IKEA-dominerad lägenhet i ett trevligt område och har nära till parken i ett sommarskönt Bukarest. Det är i parken som pappa Tudor, efter en kort stunds bristande uppmärksamhet, inser att han inte kan se sin femåriga dotter Maria. Han kollar med kompisen som Maria nyss var med, på toaletten där hon gick för en stund sedan och vid ståndet där de köpt glass tillsammans, men sakta men säkert går det upp för Tudor att en förälders stora skräck blivit verklighet – barnet är borta. Vad som härifrån utvecklas är, för att återigen jämföra med Saknaden, en mer närstuderande studie av den plågade men starkt drivna fadern och dennes desperata försök att leta rätt på den förlorade dottern. Skildringen är mycket närgången och förlitar sig helt till Tudors förmåga att driva historien framåt. Polisutredningen står still, hans fru har temporärt (?) flyttat hem till sina föräldrar och tagit sonen med sig och det enda som håller en liten gnista av hopp vid liv är Tudors mycket irrationellt växande besatthet av en, enligt honom, misstänkt man som varje dag ägnar en stund åt att sitta på en bänk i parken där Maria försvann. Pororoca är ett filmiskt mycket tilltalande verk som med en fantastisk känsla av närvaro låter varje scen leva sitt eget lilla liv, vilket skapar en stark känsla av realism och en, hur motsägelsefullt det än låter med tanke på att detta är ett starkt drama, brist på dramatik. Denna lågmäldhet i berättarstilen gör att det som utspelar sig känns mer verkligt och mer gripbart, på ett nära dokumentärt sätt. Tagningarna är långa, kamerarörelserna ofta obefintliga och händelsefattigheten stundtals påtaglig, samtidigt som det utanför bild eller i dess ytterkant pågår perifera konversationer och för huvudhandlingen irrelevanta interaktioner. Det känns som att man själv befinner sig i parken, hör fågelkvittret och de lekande barnen och känner draget från den där lövrasslande vindpusten i sommarvärmen. Det är något mycket behagligt över hela berättarstilen, vilket på något sätt förstärker olustigheten i historiens mycket obehagliga kärna. Det är svårt att beskriva vad Popescu gör så bra i sin regi, men Pororoca är under sina 152 minuter (som inte alls känns som för många) ofantligt spännande, trots att det knappt finns några regelrätta thrillerelement. Bogdan Dumitrache är enorm i huvudrollen och genomgår en imponerande förvandlingsprocess från genomsympatisk familjefar till instabil privatdetektiv och potentiell samhällsfara. Det finns många intressanta paralleller att dra, inte minst för att beskriva på vilken hög nivå av kvalité Pororoca spelar. Jag kan exempelvis känna vissa vibbar av Zodiac och Taxi Driver och se vissa likheter med Jake Gyllenhaals karaktärsutveckling i Demolition. Med det sagt har Pororoca en helt egen ton som erbjuder något jag nog inte riktigt sett tidigare. Jag får, utan att avslöja någonting, fortfarande rysningar av att tänka på filmens slutskede, och ger Constantin Popescus övriga filmografi högsta prioritet på min (hopplöst extensiva) watchlist. Foarte bine!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

THE ACT OF KILLING (2012)

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

CUTIE AND THE BOXER (2013)

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

DIRTY WARS (2013)

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MAELSTRÖM (2000)

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som Incendies, Enemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

BLUE JASMINE (2013)

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

LONE STAR (1996)

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NORDWAND (2008)

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BELOW (2002)

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

IN A WORLD… (2013)

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

STARDUST MEMORIES (1980)

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis 8½ gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

THE DOGS OF WAR (1980)

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MITT (2014)

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

1. The Broken Circle Breakdown
2. Blue Jasmine
3. Mitt

Veckoresumé #53

A little less conversation, a little more action.

Ja, om vi ser bloggmediet som ett sätt att konversera och att koffeindarrigt bläddra sig igenom tung kurslitteratur som action, då kan vi nog beskriva situationen med ovanstående rad. Det blir lite hackigt, lite instabilt, vad gäller uppdateringen här under hösten, men vi gör vårt bästa för att få ihop någonting läsvärt lite då och då!

AU REVOIR LES ENFANTS (1987)

(Sv: Vi ses igen, barn). Louis Malle är dubbelt representerad denna vecka, först och främst med en berättelse från en fransk-katolsk internatskola under en av andra världskrigets kalla vintrar. Julien (i mitten av bilden) lämnar sin mamma på perrongen med tårarna inte alltför långt borta och åker iväg, ut på landet, för att spendera terminen på den nämnda skolan. Där busas det friskt mellan barnen, ibland inte alltför schysst, men de godhjärtat stränga lärarna håller en viss disciplin. En stor del av filmen fokuserar på att återberätta och skildra livet på skolan, utan några större dramatiska händelser, innan den stora problematiken gör sin entré. En ny kille i klassen, som Julien så smått börjat lära känna, visar sig vara jude. Detta får absolut inte upptäckas av de tyska kontrollanterna. Kriget, som i dessa miljöer lyst med sin frånvaro, kommer nu påtagligt närmare Julien, hans nye vän Bonnet, prästerna och lärarna. Även i skuggan av bombningar och slagfält var kriget närvarande. Louis Malle, som skrivit, regisserat och producerat filmen, har lyckats fånga livet på den lilla skolan med realism, enkelhet och både vemod och en lite småmysig, familjär känsla, trots det mörker som väntar bakom hörnet. Handlingen är baserad på Malles egna erfarenheter från sin barndom, då han som 11-åring blev vittne till en liknande situation, något som naturligtvis ökar den genuina känslan. Au revoir les enfants är en subtil skildring av andra världskrigets konsekvenser för dem som inte var inuti det men vars vardag ändå påverkades. Manus och regi är lysande, liksom alla duktiga barnskådespelare, och inte minst Malles förmåga att fånga och förmedla atmosfär och miljö. Snöblaskiga skolgårdar, höstiga skogar, tysta sovsalar och stökiga badrum med tandborstande barn. Lekfullt och för det mesta osentimentalt berättat genom ett oskuldsfullt barnasinne men med en allvarlig efterton och poäng. En fantastisk film som gav mig en tår i ögat. Stark fyra.

FLICKORNA (1968)

Feministisk kultfilm har också inkluderats i veckans program i form av Mai Zetterlings omtalade samhällskritiska och artistiska skildring av Sverige på 60-talet. Handlingen, som svävar omkring i en konstnärlig sfär, har sin grund i en kringresande teatergrupp bestående av kvinnor, framförandes en egen version av den gamla grekiska komedin Lysistrate (om kvinnor i Aten som sexstrejkar för att stoppa männens krig, osv). Teaterscenerna varvas med inblickar i de olika aktrisernas egna liv, deras mäns liv samt surrealistiska, drömska och ibland oerhört märkliga partier där gränserna för vad som är verkligt helt suddats ut. Allt har emellertid en gemensam nämnare i den hela tiden skildrande, kommenterande och kritiserande framställningen av kvinnors roll i olika situationer, männens maktposition och jämställdhetens ofta absurda frånvaro. Flickorna är intressant, underhållande, tankeväckande och estetiskt fascinerande – dessutom oväntat rolig med många skratt som följd. Det går att uttolka många meningar i filmen, med ett huvusakligt budskap om feminismens vikt och betydelse – något som inte möttes av jubel när filmen premiärvisades. Filmen har fått utstå hård kritik, delvis förståeligt eftersom männen i filmen inte sällan framställs som absurt agerande, nästintill korkade och oförskämda mansgrisar utan förståelse. Mycket är överdrivet, men min känsla är att det är ett medvetet grepp för att belysa de skillnader och orättvisor i de könsroller som faktiskt finns/fanns på den aktuella tidpunkten för filmens produktion. I mitt tycke en möjligen underskattad och mycket sevärd film, nära en fyra på betygsskalan.

DAMAGE (1992)

Vi förflyttar oss till London och återlämnar ansvaret till Louis Malle, som med sitt erotiska otrohetsdrama ger oss en välspelad och genomkompetent version av en historia vi dock sett förut. En framstående politiker (Jeremy Irons) minglar runt på en fest när han plötsligt träffar en ung fransk-engelsk kvinna (Juliette Binoche) som är vän med Stephens (Irons) son Martyn (Rupert Graves). Att det finns en laddning mellan Stephen och Anna (Binoche) är dock uppenbart från det första blickutbytet. Härifrån är vägen relativt uppenbart utstakad – den leder Stephen in i passionens fördärv och förförelsens förrädiska lockelser. När Martyn offentliggör att han och Anna ska gifta sig är den moraliska krisen hos Stephen total och hans sunda förnuft (stanna hos fru och familj) ställs i en brinnande konflikt med kärleken, som han säger är unik från vad han någonsin känt i sitt 50-åriga liv. Damage är som sagt mycket välspelad och välregisserad, och även här står Malles höstiga miljöer att känna igen. Manuset är fyllt av intelligenta fraser och gripande konflikter, men filmen som helhet blir ändå något lidande av det faktum att upplägget är så bekant från mycket man sett tidigare. Sista halvtimmen är dock suverän och är nära att värva en fjärde stjärna till betyget. Är man svag för otrohetshistorier med mycket sex, plågsamt pinsamma släktmiddagar och tragiska vändningar kan jag inget annat än att rekommendera denna högst kompetenta film.

THE BLING RING (2013)

En lite halvljummen pepp låg i luften inför Sofia Coppolas nya kändisstölddrama, nästan enbart på grund av nämnda regissör och Emma Watson i en av huvudrollerna. I de kändistäta Hollywood-kvarteren får en grupp ungdomar för sig att leta upp kända personers hus, googla fram uppgifter om huruvida de är hemma eller inte, och slutligen bryta sig in och leva runt i sängar, garderober och festvåningar. (Detta baserat på verkliga händelser). Vi får följa en typisk ny-i-skolan-lite-osäker-i-sig-själv-dude som träffar en tjej som verkar rätt tuff, varpå han dras in i hela kändishemkrascharäventyret tillsammans med en grupp bortskämda rikemansbarn. De festar på de hetaste klubbarna, springer runt i klädbutiker, kör (stulen) bil onyktra och drogpåverkade och postar ca 30 Facebook-bilder i sekunden. Till slut stöter de naturligtvis på motgångar, i form av övervakningskameror och rättsliga påföljder, och då börjar en intressant del av filmen – trodde jag. Men då var det i princip slut och någon vidare uppföljning på de problemfria hus-raiderna kommer aldrig, vilket gör att filmen saknar svärta. Fram tills dess hade filmen varit tämligen tröttsam, repititiv som bara den och mest bara en väntan på någon poäng. Vid fjärde inbrottet, som sker på exakt samma sätt som de föregående, har man liksom fattat grejen. Coppolas manus är oväntat tunt och stundtals klyschigt, karaktärerna är platta och ytliga – inte så konstigt i och för sig, men ytligheten utmanas aldrig riktigt. Som komedi är den helt i avsaknad av skratt, som drama engagerar den inte. Några få snygga tagningar (t ex en lång exteriör bild på ett av inbrotten) är det enda som håller filmen godkänd. Från Lost in Translation till detta – vad hände Sofia? Svag tvåa.

NIGHT TRAIN TO LISBON (2013)

Som jag skrev i min pepplista i början av året är detta en film jag sett mycket fram emot. Av okunskap väntade jag mig dock en thriller i tågmiljöer, vilket jag inte fick. Istället vecklade ett tillbakablickande och lite journalistiskt drama med historiska referenser ut sig. En schweizisk professor (Jeremy Irons) tar mycket riktigt ett nattåg till Lissabon efter att ha räddat en kvinna som försökt ta livet av sig och blivit stående med hennes röda jacka innehållandes den tågbiljett han nu utnyttjar. Han anländer till det soliga Portugal (här slutar tågtemat) och börjar undersöka saker kopplade till en bok han också hittat i jackan, skriven av en portugisisk författare/läkare/filosof. Boken skildrar historier kring motståndsrörelsen under Salazar-diktaturen och sakta men säkert börjar Raimund (Irons) bena ut frågetecken kring de inblandade personerna i takt med att han blir mer och mer besatt av berättelsen. I det nät av personer han lyckas träffa ser vi en rad stora skådespelare: Charlotte Rampling, Mélanie Laurent, Christopher Lee, Lena Olin, Jack Huston, August Diehl och en fantastisk Bruno Ganz. Filmen i sig vill vara romantisk, filosofisk, historisk och dramatisk, men lyckas bara emellanåt. Det största problemet är det bekanta alla-talar-engelska-fenomenet, med försök till portugisisk brytning, som mest tar en ur historien då det känns så onaturligt och tillgjort. Det förminskar skådespelarna till accentimitatörer och verkar direkt för en försämrad autencitet. Märkligt också med tanke på att filmen är ett europeiskt samarbete med många internationella aktörer. Bortsett från detta är Night Train to Lisbon ett ganska slätstruket verk som dock lyfter sig efter en dryg timme, dock aldrig tillräckligt för mer än en rågad tvåa i betyg. En scen som sticker ut är ett samtal mellan Jeremy Irons och Bruno Ganz som, drickandes stora mängder vin (alternativt annan stark dryck) på ett risigt litet café, mitt i natten, diskuterar både ditten och den tillhörande datten. En simpel scen som förgylls av två mästare.

ANGST ESSEN SEELE AUF (1974)

(Sv: Rädsla urholkar själen). En av den nya tyska filmens stora profiler var regissören Rainer Werner Fassbinder, som med detta lilla drama skildrar och problematiserar kärleken mellan en tysk kvinna och en arabisk man i 70-talets München, präglat av rasistisk mentalitet och diskriminering. I samma ögonblick som 60-åriga Emmi träffar den betydligt yngre Ali från Marocko går hon in i ett problematiskt skede av sitt liv. Med kärleken till en generellt socialt utfryst person av en annan kultur tvingas hon inse det faktum att folk tittar annorlunda på henne och hon blir utfryst av arbetskamrater och sina egna barn, allt för att hon visar sig tillsammans med en ”svarting”. Det är ett ganska gjort tema nuförtiden, men den tyska kontexten gör det desto mer intressant, liksom ensamhet som en minst lika stor del av tematiken. Till filmens minus hör en kanske något onyanserad (men för budskapet kanske befogat överdriven?) bild av alla tyskar som fyrkantiga rasister (med enstaka undantag) och en vag känsla av att själva berättelsen saknar något unikt, även om Fassbinders berättarteknik har flera utstickande drag. Det är i dessa som filmens största styrkor ligger. Klippning, kameraföringar, musik och tystnad, avskalade miljöer och minimalistiska dialoger. Återkommande svart humor och avsiktligt stelt skådespeleri är andra komponenter, liksom de långa, kvardröjande tagningarna som tar god tid på sig att skildra osympatiska blickutbyten över bardiskar, föraktande servitörer och märkliga måltider i tomma restauranger. En film värd se enbart för den formalistiska biten, men som sagt även som samhällskritik och ensamhetsskildring. Det råder oklarhet kring mitt betyg – tre eller fyra – men sammanfattningsvis en mycket se- och tänkvärd film.

MIES VAILLA MENNEISYYTTÄ (2002)

(Sv: Mannen utan minne). Lite på samma tema vandrar en stackars finsk man runt utan att minnas vem han är, vad han heter och var han bor, efter att ha blivit brutalt nedslagen i en park och förlorat minnet. Han får hjälp av frälsningsarmén och hittar ett hem i form av en container i ett litet fattigt samhälle vid vattnet. Fortsatt utan identitet försöker han bygga sig ett nytt liv från ruta ett, men utan namn eller legitimation har han ingen trovärdighet hos arbetsförmedlingen eller banken, så uppförsbacken är rejäl. Under sitt medvetandes nya era hittar han ett kärleksintresse och skapar sig nya relationer, men frågorna och oklarheterna förblir många i hans tillvaro. Finsk film är för mig helt främmande mark och en outforskad kultur, i vilken regissör Aki Kaurismäki är en förgrundsfigur. Mannen utan minne är en bra film med minimalistisk dialog, nedtonat skådespeleri och ett tragiskt livsöde som ändå skildras någorlunda harmoniskt och bäddar in en kraftigt svärtad humor. Markku Peltola, som spelar den namnlöse huvudkaraktären, utstrålar vemod och hopplöshet blandat med en blind optimism som en total minnesförlust kanske kan framkalla. Långsamt tempo och en isolerad känsla förstärker ensamheten, handlingen är smått absurd egentligen och den fåordiga, smått deprimerade finskheten är alltjämt närvarande. Det är lite svårt att sätta ord på känslan som finns i den här filmen märker jag nu när jag försöker formulera detta, men betyget är tydligare – stark trea! För övrigt finns ett härligt och ganska märkligt musikinslag i filmen där en grupp musiker ur frälsningsarmén framför en sång om att djävulen är överallt, typ. Hade aldrig trott att jag skulle gå runt och lyssna på finsk folkrock, men det skulle jag. Paha vaanii heter låten och den är fantastisk.

CITIZEN KANE (1941)

Ensamhet börjar forma ett mönster som genomsyrar denna resumé, och av de behandlade filmerna brukar denna rankas som ett av de största, kanske det största, verken genom tiderna. Fram med superlativen då, eller? Ja, men inte hela arsenalen kanske. Bäst genom tiderna, en titel som kritikerkåren ofta delar ut till just Citizen Kane, tycker jag inte att den är – men det är en på många sätt enastående film. Orson Welles regisserar sig själv i titelrollen, Charles Foster Kane, en svårförstådd man som gör en sällan skådad resa från bortskickat barn till förmögen tidningsmogul med ett globalt medieimperium vid sina fötter. Det är en tidig tackling på den amerikanska drömmen, framgångens baksida och maktens förrädiska kraft, med en fåfäng och komplicerad huvudkaraktär som både vinnare och offer. I filmens inledning ser vi hur Kane ligger för döden, ensam i sitt enorma palats, och uttalar ett sista ord innan han lämnar in. Resten av speltiden ägnas åt utredningen av detta mystiska ord och berättandet av vad som lett fram till tragedin. Detta berättande sker till en början av en smått hysterisk och ganska påfrestande berättarröst, tillsammans med ett montage av bilder och tidningsurklipp, men övergår sedan i ett mer sansat, klassiskt skådespel. Från barndomen, till första idén om att grunda en tidning, de följande framgångarna, expansionen, äktenskap, utpressningssituationer, partnerskap och meningsskiljaktigheter, enorm rikedom, kändisskap, politisk kandidatur och slutligen den suck som kan dras över att vaka över ett episkt rike av dyrbara saker och gränslös ekonomi och ändå behöva känna ensamhetens kalla hand. Det ligger en stor tomhet över filmen som är svårbeskriven och fruktansvärt mäktig, på något sätt. Berättelsen i sig ger inga wow-reaktioner förrän i det gripande slutet, men den tekniska aspekten av filmen ger desto fler. Fotot, ljussättningen, sceneriet, kameravinklarna och klippningen är fulländat, mästerligt. Varje bildruta kan ramas in och sättas upp på väggen. Sammantaget bör Citizen Kane absolut klassas som ett storverk. Orson Welles pondus är dessutom enorm.

KILLER’S KISS (1955)

En av Stanley Kubricks tidigaste filmer klockar in på blygsamma 67 minuter och handlar om en 29-årig boxare i New York som genom sitt fönster en kväll ser en kvinna i lägenheten mittemot. Han tar kontakt med henne och hamnar i samspråk med hennes arbetsgivare (hon är en s k taxi dancer), en osympatisk herre. När boxaren hör Gloria skrika en kväll springer han över och ser chefen slå henne, varpå han går emellan, förälskar sig i Gloria och därmed blir inblandad som den tredje parten i ett svartsjukedrama. Stanley Kubrick är en legendarisk regissör med många mästerverk på sitt samvete, men detta är onekligen det blekaste jag sett ur hans filmografi. Enskilda ljusglimtar finns, som den långa jaktscenen över gator och tak, och den surrealistiska skyltdockedekorerade scenen där filmens klimax utspelar sig, men helheten går förlorad i ett oklart syfte med för många olika ingredienser nermixade i en dryg timmes film. Är det ett romantiskt drama, en noir-thriller, boxningsfilm, ett tillbakablickande familjemysterium, jakt-action? Kubrick flaxar runt med både det ena och det andra – ambitiöst men luddigt. Hade filmen varit en halvtimme längre är det möjligt att den hade blivit riktigt bra. Nu är karaktärerna relativt platta och svåra att identifiera sig med, storyn rätt blahablaha och inget hinner utvecklas till något riktigt intressant. Slagsmålsscenen fram mot slutet håller ingen vidare nivå heller. En besvikelse, men som tur var skulle ju Kubrick lyfta sig med galaktiska mått.

LADRI DI BICICLETTE (1948)

(Sv: Cykeltjuven). Tillsammans med ovan behandlade Citizen Kane är Vittorio De Sicas socialrealistiska far och son-berättelse en film som brukar nämnas i de, förvisso tveksamt filmhistoriskt rättvisande, bäst-genom-tiderna-enligt-kritikerna-sammanhangen. Och även detta är en suverän film, om inte ännu bättre. Filmens historiska kontext finns i den italienska neorealismen som efter andra världskriget inte sällan skildrade arbetarklassens vardag på de italienska gatorna och ofta använde amatörskådespelare. Så är fallet även här. Den arbetslöse pappan Antonio (spelad av fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani) får chans till anställning som affischmontör, ett jobb som kräver cykel. Till sin förtvivlan inser han att han måste skaffa en cykel och ser lösningen i att pantsätta familjens sängkläder, varpå optimismen sprider sig i familjen som börjar planera sin ekonomi utifrån nya, bredare ramar – allt ser ut att kunna lösa sig nu. Antonio skjutsar sin lille son Bruno (Enzo Staiola) genom Rom och blickar entusiastiskt framåt mot sin första arbetsdag. Han har precis satt upp sin första affisch när ett marddrömsscenario plötsligt blir verklighet – cykeln blir stulen. Vad som följer nu är en lång och problematisk jakt på cykeln, på marknader och torg, men i en storstad som Rom är fallet av klassiska nål-i-höstack-proportioner. Under resans gång följs Antonio och Bruno åt genom medgång och mestadels motgång, och deras relation ansträngs, utmanas och utvecklas. Cykeltjuven är en fantastisk studie i vikten av ett enskilt föremål (cykeln) och dess betydelse för en hel tillvaro och livstillstånd. Det är samtidigt en film om hur långt man kan vara villig att gå för att få tillbaka cykeln, som klimaxet så tydligt handlar om, och hur mycket man kan offra. Antonios jakt på cykeln påverkar inte bara hans egen inställning till andra människor, utan även Brunos förståelse för pappans agerande. Relationen dem emellan är väluppbyggd och innehåller många nyanser av far-och-son-bandets olika sidor. Ett annat betydande tema är samhällskontexten, skildringen av arbetslöshet och fattigdom, de lägre klassernas kämpan för att klara vardagen, och den ofrivilliga resan från avlönad arbetare till ignorerad förlorare. En särskild scen skär rakt genom hjärtat, när pappa Antonio mitt i cykeljaktseländet tar med Bruno på restaurang och låter honom frossa i mat och dryck i sann nu-glömmer-vi-allt-och-äter-anda. Från kompromisslös lycka förvandlas Antonios leende halvvägs in i middagen till en vilsen, smått skräckslagen blick som inser att hans liv just nu är ett enda stort frågetecken utan säkerhet för familjens framtida liv. Vittorio De Sicas film är en lysande berättelse ner till varje komponent – manus, budskap, spänning och flera otroligt gripande scener, stilsäkerhet, ett brett känslospektrum och skådespelare som imponerar (särskilt sett till deras obefintliga skådisbakgrund). Det finns mycket mer att säga och mycket mer att berömma, men genom att dela ut en stark fyra känner jag att min åsikt är demonstrerad. Molto bene!

IRENE HUSS – I SKYDD AV SKUGGORNA (2011)

Stopp, stopp, stopp! Stanna kameran, bränn rullen och lägg pengarna på något annat! Snälla? Det är filmer som dessa som gör att Sverige aktivt jobbar mot sin egen industri och de inspirerade krafter som existerar där, och förminskar chanserna till ett nytänkande och intressant klimat i vår egen filmatmosfär som drar tunga och rossliga Wallander-suckar. Beck, Johan Falk och nu Irene Huss – när ska folk tröttna? Egentligen tänker jag inte ödsla mer tid på detta trams, 90 minuter gick ju till att konsumera det, men samtidigt kan det kanske vara en idé att göra sin röst hörd och försöka motverka dessa produktioner. Först vill jag poängtera att den enda anledningen till att jag faktiskt såg filmen var ett internskämt med en kompis, då vi skrattat gott åt den tidigare Tatuerad torso i samma serie. Redan där förstår ni alltså att attraktionen i att se filmen ligger i dess potentiella kapacitet som ofrivillig komedi, inte som det kriminaldrama den försöker vara. Vem är då denna Irene Huss? Ja, en kombination av helt irrelevanta kampsportsfärdigheter, rollerna som mamma, självständig kvinna, hustru och framförallt modig polis som ständigt lyckas hamna i de allra farligaste uppdragen (dvs uppgörelser med trööötta och urvattnade MC-gäng) i Göteborg (tror jag? Svårt att avgöra dock eftersom ingen pratar göteborgska förutom en malplacerad Lasse Brandeby). Med sig har hon en liten detektivbyrå/polisgrupp som för det mesta utstrålar inkompetens men ändå lyckas lösa det mesta, t ex genom fysiskt omöjliga inzoomningar som från löjliga avstånd med usel upplösning kan se registreringsnummer på bilar från sidan. Just denna, I skydd av skuggorna, handlar om en utpressningshärva med stereotypa slaviska motorcykelgangsters som bovar i vilken Irene Huss familj, föga förvånande, blir inblandad och snart har vi en helt väntad historia innehållandes mord, droghandel och sprängda hus. Logiken lyser med sin frånvaro, liksom manusets kvalité, dialogen är stundtals löjeväckande och skådespelarna är svaga. Poliserna agerar korkat och är förhoppningsvis inte baserade på våra verkliga poliser, för då är det dags att bli orolig. Nu tänker jag inte ge fler ord till den här smörjan utan avslutar kort och gott med en önskan om att få se filmpengarna investeras i projekt som inte somnat redan i utvecklingsfasen.

UN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT (1956)

(Sv: En dödsdömd har rymt). Kunde du dra den titeln i ett svep? Grattis i så fall. Robert Bresson var ett av den franska filmens största namn och en stor inspirationskälla för flera regissörer under den nya vågen. Till sin fängelsefilm om en fransk fånge under naziockupationen kunde han använda sina egna erfarenheter från över ett år i fångenskap, och kombinera det med en annan verklig fånges memoarer från ett fängelse i Lyon, motståndsaktivisten André Devigny, som filmen är baserad på. Egentligen är filmen väldigt enkel, en typisk fängelsefilm som följer huvudkaraktären Fontaine (François Letterier) i den isolerade tillvaron, från vilken han bestämmer sig för att försöka fly. Genom en voice-over-lösning får vi följa hans noga planering in i minsta detalj, från det försiktiga karvandet i trädörren till reptillverkning av hopknutna lakan och den slutgiltiga nagelbitaravslutningen där varje litet knastrande gruskorn kan utgöra skillnaden mellan frihet och avrättning. Bortsett från ett lite statiskt mittenparti är filmen mycket spännande, logiskt nog framförallt i sista tredjedelen, och en välskriven och välspelad demonstration av det lilla, lilla hopp som finns på en plats som annars präglas av svärta, tragik, orättvisa, smärta och död. Mycket bra och sevärd. En svag fyra.

ET DIEU… CRÉA LA FEMME (1956)

(Sv: Och Gud skapade kvinnan…). Fortsatt Frankrike och produktionsår 1956, men från svartvitt till färg och från ett grått fängelse till en annan sorts fångenskap, som Juliettes (Brigitte Bardot) sökande efter lycka kan beskrivas som. Hon är 18 år gammal, bor hos sina fosterföräldrar i Saint-Tropez där hon gjort sig ett rykte som lössläppt, fräck och oanständig. Själv ser hon sig som naturlig och kärleksfull. Hon har inte svårt att hitta intresserade män då hennes sensuella utstrålning kan få de flesta att bli knäsvaga, men kvantité är inte detsamma som kvalité, och svårigheten ligger i att finna den man som verkligen kan göra henne lycklig. Hon har hur som helst en pågående relation med Antoine Tardieu, den äldste sonen i en varvsarbetarfamilj vars ägor den rike affärsmannen Eric Carradine (som Juliette också har/haft någon form av relation till trots den stora åldersskillnaden) vill köpa för att bygga ett casino på. När relationen till fostermamman blir så frostig att man beslutar att hon ska skickas tillbaka till barnhemmet, inser herr Carradine att något måste göras rent formellt för att hon ska få vara kvar enligt lag. Den ”enklaste” lösningen verkar vara giftermål, något som viftas bort av Antoine. Fram träder istället den blyge och långt mycket mindre klassiskt manlige Michel Tardieu (Antoines bror) som är hemligt förälskad i Juliette och frågar henne helt sonika om hon vill gifta sig med honom. Ja, så kan det alltså gå till i sensommarens Saint-Tropez med vita stränder, blått hav och underbara marina 50-talskläder och hamnmiljöer. Detta är en trevlig liten romantisk berättelse som är behaglig att befinna sig i. Bakom den lättsamma tonen finns dock en relevant och intressant problematik kring att hitta sin plats, vara lycklig och hantera relationer, att kunna vara fri men samtidigt ansvarsfull. Bardot är ibland mer snygg än vad hon är bra, men visar också hur långt den magnetiska utstrålningen kan ta en, och hur man kan balansera upp några falska repliker med en stark personlighet. Hon gör alltså en sammantaget klart godkänd insats. Amour-bekante Jean-Louis Trintignant är riktigt bra som Michel och Curd Jürgens levererar en härlig handelsmästare med pondus. Filmen är lite ojämn och aspirerar aldrig på de högre betygen, men den är klart sevärd och som sagt trevlig att titta på, dessutom med en del intressanta teman på agendan.

Vi har som sagt gett oss in i universitetslivet under hösten, från vilket vi förhoppningsvis kan hämta ny och användbar kunskap som vi kan utveckla vårt skrivande utifrån. Uppdateringsfrekvensen blir lidande och jag kan absolut inte lova något, men vi har lite nya idéer på gång för nytt innehåll, och med lite tid över då och då kan vi kanske ge er det så småningom. Ge inte upp att titta in här ibland, även om det kanske inte kommit något nytt på flera veckor, för rätt var det är så är vi tillbaka bakom tangentbordet! (Hade önskat att det var en Woody Allensk skrivmaskin, men man kan inte få allt). Au revoir!

Veckans topp 3

1. Ladri di biciclette
2. Au revoir les enfants
3. Citizen Kane

Pepp, pepp och ännu mera pepp

Det finns många anledningar att kasta nyfikna blickar mot vad filmåret 2013 kan komma att erbjuda. Några av dem listas nedan, utan inbördes ordning, i ett första utkast av Dave’s Watchlist 2013!

CRAZY FOR THE STORM (USA)

Sean Penn är fantastisk, både som skådespelare och som regissör. I år planerar han att ta plats i regissörsstolen för att filmatisera Norman Ollestads självbiografiska bok om hur han som 11-åring överlevde en flygplanskrasch som tog hans fars liv. Ensam på en isig bergstopp blev han tvungen att dra nytta av vad hans pappa lärt honom för att klara sig. Upplägget påminner om Penns förra film, den fantastiska Into the Wild, vilket känns lovande. Den enda som officiellt tagit plats i rollistan är hans kompanjon från Milk och Gangster Squad, Josh Brolin, som förmodligen inte kommer att spela 11-åring, utan mer troligen pojkens pappa. Brolin är en fin grundsten som lagts på plats och vi hoppas att Penn kan göra något riktigt bra av detta.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Den länge efterlängtade uppföljaren till Sin City ser i år ut att bli verklighet. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Clive Owen, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson och Michael Madsen. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

LAST VEGAS (USA)

Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline. Låter bra va? Ja, visst gör det det, och faktum är vi kommer få se dessa herrar tillsammans på vita duken i år. De ska nämligen skita i pensionärslivet och dra till Las Vegas för att riva loss en sjuhelvetes svensexa för den ende av dem som fortfarande inte gift sig. Men nu är det alltså dags, och jag hoppas att det blir en härlig resa fylld av värme och kärlek. I december smäller det, men vi svenskar får nog vänta lite längre än så – i februari 2014 når filmrullen Skandinavien.

GANGSTER SQUAD (USA)

Om vi ska beskriva Last Vegas-gänget som ett trevligt gentlemannagäng i sina bästa år får nog grabbarna i Gangster Squad beskrivas som aningen brutalare. Filmen utspelar sig i 40- och 50-talens Los Angeles och handlar om kampen mellan LAPD och olika maffiagäng. I rollistan hittar vi stora namn som Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Nick Nolte och Emma Stone. Filmen verkar ha drag som liknar Brian De Palmas gangsterklassiker The Untouchables, men det återstår att se hur slutresultatet blir. Man stötte på problem i och med höstens skjutning på en biograf i USA, då en av filmens scener ska ha påminnt mycket om denna (för mycket, tydligen), så att man tvingades försena premiären och vidta åtgärder på klippbordet. Vi håller tummarna för att slutprodukten inte är sönderklippt, utan en fullt duglig gangsterrulle.

KNIGHT OF CUPS, VOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)

Terrence Malick har under sin karriär gjort fem filmer på 38 år (en film vart 7-8:e år). Nästa år gör han tre! Malick är en hemlighetsfull man, och vad filmerna ska handla om är det nog bara han själv som vet, men vi kan förvänta oss öppna åkrar, poetiska voice-overs, magnifika fotosekvenser och svårtydda berättelser. Med ett CV innehållandes filmer som The Thin Red Line, Badlands och The Tree of Life är det med stort intresse vi följer hans kommande projekt. Och han har fått ett hyfsat gäng med sig – bland de aktuella skådespelarna finns (utan uppdelning efter de olika filmerna) Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Emma Thompson, Ryan Gosling, Michael Fassbender, Benicio Del Toro, samt vår egen Joel Kinnaman. Vad som ligger bakom Malicks plötsliga produktivitetsfnatt har vi ingen aning om, men kul är det!

THE COMEDIAN (USA)

Crazy for the Storm är inte Sean Penns enda planerade regiprojekt i år, utan han har även för avsikt att dirigera Robert De Niro i en komedi om en åldrande komiker. Så mycket mer vet man inte om handlingen, men att dessa två suveräner går ihop och gör en film är naturligtvis mycket trevligt. Att De Niro ska spela (misslyckad?) komiker är särskilt intressant med tanke på att han 1983 gjorde en klassisk roll som just misslyckad komiker i Martin Scorseses The King of Comedy.

NIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)

Romantisk thriller om en schweizisk professor (Jeremy Irons) som lämnar sina föreläsningar och sin ordnade tillvaro för att göra en resa som ska komma att få honom att ”hitta sitt eget hjärta”. Så lyder i alla fall IMDb:s synopsis. En thriller i europeiska miljöer med järnvägar och tågstationer känns på förhand som något som kan tilltala mig (ett lysande exempel är Wim Wenders Der amerikanische Freund), och jag hoppas att Night Train to Lisbon kan bli något bra. Förutsättningarna finns där, med skådespelare som Christopher Lee, Bruno Ganz, Charlotte Rampling, Mélanie Laurent och redan nämnde Jeremy Irons i huvudrollen.

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Små vita lögner och Berätta inte för någon, har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både franskt, 70-tal, New York, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.

THE WOLF OF WALL STREET (USA)

Allt som Martin Scorsese hittar på är naturligtvis intressant och i år gör den legendariske regissören film av den sanna historien om en man som blir indragen i en bedrägerihärva på Wall Street under 90-talet. Denne man spelas av Leonardo DiCaprio, ett val som kanske inte känns jätteupphetsande. Missförstå mig inte – DiCaprio är en duktig skådespelare, men han tenderar att ibland bli lite tråkig, ointressant. Men jag hoppas att både Leo och Marty bevisar att jag har fel, och The Wolf of Wall Street är helt klart en film att se framemot. Den något oberäknelige men spännande Matthew McConaughey finns också med i rollistan.

LOWLIFE, ONLY GOD FORGIVES OCH THE COUNSELOR

(Läs mer utförligt om ovanstående titlar i Scotts pepplista). Precis som Scott hoppas jag att James Gray kan göra ännu en bra film i raden av lyckosamma samarbeten med Joaquin Phoenix, som Two Lovers och We Own the Night, i och med den kommande Lowlife. Att Marion Cotillard dessutom har en av huvudrollerna bådar mycket gott. Att Nicolas Winding Refn gör film med Ryan Gosling igen måste självklart skrivas upp på listan, snabbt som attan. Jag älskade Drive (2011 års bästa film), vilket egentligen räcker som motivering till varför Only God Forgives är en film jag ser framemot. The Counselor känns också som en intressant titel, dels för att mästare Ridley Scott står bakom kameran, dels för att casten består av namn som Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz.

ALLT SOM HAR MED AL PACINO ATT GÖRA

Den lille mannen och store legenden Al Pacino fyller i år 73. Men det tänker han inte ett dugg på, utan ser ut att få ett innehållsrikt 2013. I Stand Up Guys, som släpptes vid årsskiftet, härjar han med pistolen i högsta hugg tillsammans med Christopher Walken och Alan Arkin, han ska gestalta musikproducenten Phil Spector i en biografisk film och King Lear i en Shakespeare-filmatisering. Dessutom gör han en röst i Despicable Me 2, återvänder till gangstervärlden i Gotti: In the Shadow of My Father och till råga på allt detta florerar ständigt ryktena om en supersammanslagning i Martin Scorseses planerade The Irishman, där Pacino kan få spela mot Robert De Niro och Joe Pesci. Pacino har en del intressant på gång med andra ord, och även om det glider in lite tveksamma rollval här och där, vilket är normalt på ålderns höst, så letar han ständigt efter projekt som tilltalar honom på ett personligt plan. Då Al P är en stor förebild för mig personligen följer jag vartenda litet karriärssteg med stor spänning och hoppas att 2013 blir ett bra år för herr Pacino!