Året börjar lida mot sitt slut, som det så klyschigt heter, och jag har försökt förlänga listan över sedda filmer från 2012 års utbud.
SAFETY NOT GUARANTEED (2012)
Trevlig indiefilm i genren sci-fi-komedi som började lite halvsvagt med ett manus som kändes lite framtvingat, men som ju längre som gick växte och blev rätt härlig. Filmens handling har sin grund i en högst udda tidningsannons, där författaren påstår att han kan resa i tiden och behöver en partner. Tre personer på en tidning i nyhetstorka får i uppdrag att åka och undersöka denna mystiska man – en oviss resa som ingen riktigt vet var den ska sluta. Filmen får en trea i betyg och en tumme upp för sin indiestil, kreativitet och för arbetet med den låga budgeten (750 000 dollar). Regissören Colin Trevorrow verkar dessutom vara en skön snubbe värd att hålla ett öga på, med Filmmixerns intervju som motivering. (Härlig podcast för övrigt, som härmed får lite gratis reklam).
COSMOPOLIS (2012)
Robert Pattinson spelar en rik affärsman som åker runt i en limousin, talandes med olika personer i obegripliga termer och metaforer. Det är i princip det enda som händer i den här filmen. David Cronenberg (Eastern Promises, A History of Violence) har kanske något att säga bakom alla dessa ändlösa dialoger, men det spelar ingen roll – jag förstod långa stunder inte ett skit av vad de snackade om och gäspningsmätaren nådde rekordartade nivåer. Oförståeliga filmer kan väcka tankar och få en att gå runt och grubbla över vad saker betyder, men det här vill jag bara lämna bakom mig med en etta i betyg och en enkelbiljett rakt ner i Sverkers soptunna.
AMOUR (2012)
Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att ”våldta sin publik”) skildrar allt med en sådan skicklig iakttagelseförmåga och realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.
TO ROME WITH LOVE (2012)
Att Woody Allen är tillbaka med en ny film är ju alltid trevligt. Eller? Nja, att han skulle följa upp den fantastiska Midnight in Paris med det här stolpskottet var inte vad vi hade hoppats på. Det känns lite som att Woody kände att det vore skönt att sticka till Rom ett tag och passade på att slänga ihop några trötta romantiska historier till ett halvfärdigt manus. Förutom några småroliga bitar känns filmen ofokuserad, spretig och utan poäng, dessutom med ett hopplöst soundtrack. Vi får hoppas att Woody knåpar ihop något bättre nästa gång, för han är ju ett geni i sina bästa stunder.
PINK FLOYD THE WALL (1982)
Ja, men visst ska vi klämma in en liten Pink Floyd-tripp också! Detta unika filmhantverk går under genrerna drama, animation och musikal, men beskrivs bäst som en 95 minuter lång musikvideo, ackompanjerad av Pink Floyds legendariska musik och fullproppad med politiska budskap, samhällskritik och sönderslagna TV-apparater. Handlingen, som ofta är svår att följa, cirkulerar kring Pink, en rockartist, instängd på sitt hotellrum, hans minnen, saker han ser på TV, krig, upplopp och en stor symbolisk tegelmur. Allt skildras med en kraftfull svärta och det hänger ständigt ett imaginärt mörkt moln i luften. Jag delar ut en stark trea i något slags skräckblandad förtjusning.
LOL (2012)
Alla ord är egentligen överflödiga – bland den mest meningslösa sörjan som har producerats och definitivt årets sämsta film! Helt ofattbart att man kan göra så här usel film, det är en bedrift som förtjänar något slags pris. Orkar inte ens ta upp vad filmen handlar om, men det är precis så idiotiskt som det ser ut att vara. Den som mot förmodan ändå skulle vara intresserad får helt enkelt använda Google. Själv ska jag gå och dunka huvudet i väggen på bästa Zidane-manér.
VECKANS TOPP 3
- Amour
- Pink Floyd The Wall
- Safety Not Guaranteed
Pingback: Topp 10: 2012 à la Davelito | do you like phil collins?
Pingback: Veckoresumé #18 | do you like phil collins?
Pingback: Veckoresumé #59 | do you like phil collins?