Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FrankFRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

raid-2-sequelTHE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

low downLOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

godzillaGODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

interstellarINTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Veckoresumé #56

I årets första veckoresumé gör jag en tillbakablick på flera av förra årets filmer men också en bortglömd sci-fi-film från 2012 och en surfrulle från 70-talet. Trevlig läsning!

Cloud Atlas

CLOUD ATLAS (2012)
3 stjärnor DYLPC

En av de senaste årens mest unika filmer är Matrix-syskonen Wachowskis och Run Lola Run-regissören Tom Tykwers sci-fi Cloud Atlas. En film med en svårgreppbar story och ett spretigt och stundtals förvirrande händelseförlopp. En konventionell synopsis gör inte filmen rättvisa men i korta drag kretsar filmen kring hur olika handlingar av individer kan sträcka sig bakåt och framåt i tiden och påverka andra individer. En god men till synes liten handling kan flera decennier senare inspirera t ex en revolution. Cloud Atlas utspelar sig i ett framtida Seoul år 2144, ett nutida London, 70-talets San Francisco och Karibien under 1800-talet, för att nämna ett fåtal av alla platser som filmen besöker. Det som gör Cloud Atlas unik förutom den spejsade handlingen och dess frekventa platsbyten är det faktum att nästan varje skådespelare i filmen har cirka 3-6 olika roller att spela i olika tidsperioder. Tom Hanks, som spelar sex olika karaktärer, är allt ifrån en cockneytalande gangster i nutida London till en slug läkare ombord på ett fartyg i de karibiska haven under mitten av 1800-talet. Hanks får sällskap av Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Susan Sarandon, Hugh Grant och många fler. Det är en stor rollista med en gigantisk mängd karaktärer. Samtliga av de nyss nämnda spelar minst fyra karaktärer var, vilka alla kommer i olika skepnader, nationaliteter, kön och hudfärg, från olika tidsperioder. Cloud Atlas levererar på många plan. Det är en otroligt ambitiös film med en komplex och intressant idé. En film som kräver mycket från sina skådespelare. Det är också en film med fantastisk musik, imponerande variation i scenografi och miljöer och en stundtals hjärtvärmande handling. Det är inte en perfekt film och den är stundtals svår att hänga med i men de stunder den prickar rätt gör den det med råge och bravur. Betyget landar på en stark trea.

THE WAY WAY BACK

THE WAY WAY BACK (2013)
4 stjärnor DYLPC

14-årige pojken Duncan (Liam James) har det tråkigt, extremt tråkigt. Han tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) i ett litet strandhus i en solig småstad. Det kanske inte låter så tråkigt men för Duncan är det det värsta som kunde hända. Han gillar nämligen inte Trent som i princip bara tjatar och klagar på att Duncan inte tar tag i sitt liv och gör något vettigt. Dessutom var Duncans högsta önskan att få spendera sommaren med sin riktiga pappa. Men Duncan finner glädje i den tråkiga tillvaron när han får sommarjobb på den närliggande vattenparken Water Wizz och snabbt blir vän med den rolige och smått galne chefen Owen (Sam Rockwell) och de andra anställda. The Way Way Back är en enkel och mysig film om att vara tonåring i en vuxen värld. Det är både en rolig och sorgsen film som reflekterar kring att vara tonåring men också om föräldraskap och mognad. Filmens höjdpunkt är Sam Rockwell och hans snabbpratande och skämtsamma roll som chef och Duncans egentligen enda riktiga vän. Rockwell gör en fenomenal insats och visar på en skarp och kvick komisk tajming som många skådespelare inte alltid lyckas med. The Way Way Back är en väldigt härlig och skön film med bra insatser från Rockwell, Carrell och Allison Janney, som spelar granne till Duncan och hans familj. En riktig feel-good-film som har hjärta och känsla för humor! Stabil fyra i betyg.

The Spectacular Now

THE SPECTACULAR NOW (2013)
4 stjärnor DYLPC

En av de mest hyllade filmerna på senaste Sundance-festivalen var tonårsdramat The Spectacular Now med Miles Teller och Shailene Woodley i huvudrollerna. Sutter (Miles Teller) är en populär kille på high school som är mästare på att festa och umgås. Sutter blir alltid bjuden på fester och han är alltid i centrum. Han lever i nuet och lägger inte mycket tanke på framtiden. Men en dag efter en drucken natt vaknar han upp på en gräsmatta i en villaförort och väcks av Aimee, en tjej som är raka motsatsen till Sutters vilda livsstil. Aimee läser science-fiction och manga på fritiden och arbetar som tidningsbud när hon inte studerar i skolan. Sutter och Aimee bildar en vänskap som kan komma att leda till något mer. The Spectacular Now har en start som låter som precis vilken romantisk tonårsfilm som helst. Den tuffa och populära möter skolans nörd och tillsammans bildar de ett okonventionellt par. Det låter klyschigt och rent ut sagt ointressant. Men The Spectacular Now är ett undantag. Det är en film med båda fötterna på jorden som undviker översentimentalitet och andra plågsamma klyschor. Istället får man som tittare bevittna en realistisk och stillsam utveckling mellan Sutter och Aimee. Skådespelet är på topp med två riktigt bra prestationer av Miles Teller och Shailene Woodley. Det finns en avslappnad kemi mellan de två unga skådespelarna som är imponerande att se. De ser ut att ha haft roligt under inspelningen, något som verkligen märks i scener där humor och vardagligt snack förekommer. The Spectacular Now är en rolig, sorgsen, mysig, realistisk och trevlig film. Den involverar de flesta känslor och stunder som kan förekomma i en relation utan att pressa fram slisk. Den har också en av de mest verklighetstrogna och bästa sexscenerna på väldigt länge. Betyget landar på en stabil fyra.

iron man 3

IRON MAN 3 (2013)
3 stjärnor DYLPC

Då är vi här än en gång! Ännu en superhjältefilm som självklart är en uppföljare. Robert Downey Jr. tar på sig järndräkten en fjärde gång (med The Avengers inräknad) för att slåss mot skurkar. Den här gången är det den excentriske megaterroristen The Mandarin (Ben Kingsley) som står på tur att få sin rumpa sparkad. Efter att The Mandarin spränger sönder hela Tony Starks hus tvingas Stark att fly och gömma sig för att återhämta sig från den chock som uppkommer när man har förlorat sportbilar och vapen värda miljoner. Den klassiska måste-börja-om-på-nytt-och-besegra-inre-demoner-handlingen följer och tar upp ungefär hälften av filmen. Man har sett det förut i nästan alla superhjältefilmer de senaste åren och det är här i filmen som mitt intresse sjunker drastiskt. Men så händer något i filmen som överraskar totalt. En händelse som jag inte ska avslöja eftersom det är en spoiler. Men det är en akt i filmen som vänder upp och ner på handlingen åtminstone tillräckligt länge för att åter fånga mitt intresse. Iron Man 3 lyckas faktiskt göra något oväntat som gör resten av filmen en aning mer intressant och underhållande. Downey Jr. funkar fortfarande som den kaxige och pratige Tony Stark och en del skämt är dessutom faktiskt roliga. Downey Jr. får dock följe av en extremt tråkig och ointressant Gwyneth Paltrow men även stabila prestationer från Kingsley, Guy Pearce, Rebecca Hall och självklart Paul Bettany som Tony Starks dator Jarvis. Det är dessutom alltid kul att se James Badge Dale i en liten skurkroll som The Mandarins högra hand. Iron Man 3 har allt man förväntar sig från en superhjältefilm, särskilt en sådan från Marvel. Mycket action som blir tröttsamt i längden, klyschor överallt och många tråkiga karaktärer. Men den har också en oväntad händelse och ett par skämt som går hem som gör att betyget landar på en mycket svag trea.

big wednesday

BIG WEDNESDAY (1978)
3 stjärnor DYLPC

Surffilmer växer inte på träd och lyckas inte särskilt ofta vara bra. Titta bara på Surfer, Dude med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Skräckdålig! Men det finns ljuspunkter, som den underbara Kathryn Bigelow-thrillern Point Break med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. Den sistnämnde har i början av sin karriär även medverkat i en annan surffilm, nämligen kultklassikern Big Wednesday. Filmen följer tre vänner tillika surfare och deras liv från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet. Trion består av Matt (Jan-Michael Vincent), Jack (William Katt) och Leroy ”The Masochist” (Gary Busey). Det är tre vilda och ungdomliga liv och livsstilar som i Big Wednesday porträtteras med allt från långa slagsmål på fester till alkoholfyllda resor till Mexiko och så klart farlig och spektakulär surfing. Big Wednesday lyckas fånga känslan av frihet och vänskap på ett bra och underhållande sätt. Trion stöter på flera olika typer av vänner och fiender under åren som går men Matt, Jack och Leroy håller alltid ihop. Big Wednesday är en härlig film som håller en perfekt balans mellan vännernas vardag och deras surfing. Med otroligt häftiga surfsekvenser lyckas filmen också få en icke-surfare som mig själv att bli sugen på att prova på. Betyget surfar sig fram till en stark trea.

The Hobbit: The Desolation of SmaugTHE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)
3 stjärnor DYLPC

Det såg mörkt ut efter Peter Jacksons första Hobbit-film. Vad jag hoppades skulle bli en ny trilogi i The Lord of the Rings fotspår blev mest en film med pinsamt dålig humor, irriterande dvärgar och allmänt dålig stämning. Därför var mina förväntningar inför den andra delen extremt låga. Men istället för att mina farhågor realiserades bjöds jag på en av årets största comebacks och stora överraskningar. Bilbo, Gandalf och dvärgarnas resa fortsätter mot Lonely Mountain efter första filmens händelser för att få tag på juvelen Arkenstone som i sin tur ska göra dvärgarnas ledare Thorin till den rättmätige dvärgkungen. Problemet är att gänget jagas av orcer och andra mörka krafter. Dessutom lurar draken Smaug inuti berget. The Desolation of Smaug:s kanske tydligaste förbättring är att filmen har närmat sig Lord of the Rings-trilogin när det kommer till stämning och mognad. Den fasansfulla humorn är minimal i uppföljaren. Dvärgarna har fått en ny uppgift, att agera som stödjande sidokaraktärer istället för amatörkomiker. Något som för det mesta funkar bra. Mörker och allvar har fått en mycket större plats och bidrar till att intresset och underhållningsvärdet är högre. Desolation of Smaug introducerar också nya karaktärer som både passar in och är intressanta. Bland annat får vår egen Mikael Persbrandt en liten men viktig roll som björnmannen Beorn. Legolas är tillbaka och visar än en gång upp sina magnifika talanger när det kommer till att slåss och skjuta pilbåge. Han får sällskap av alven Tauriel spelad av Evangeline Lilly som både är en stark kvinnlig roll men också en intressant och underhållande karaktär. Sedan har vi självklart Smaug som porträtteras av den alltid skicklige Benedict Cumberbatch. Om du tyckte Cumberbatchs mörka undergångsröst var imponerande i Star Trek Into Darkness är hans röst som Smaug snäppet mörkare och ännu mer obehaglig, men extremt imponerande och behaglig att lyssna på. Något som imponerar ännu mer är att drakens rörelser är gjorda med motion-capture-teknik efter Cumberbatchs egna rörelser. Han låg under inspelningen på ett bord och imiterade en drakes rörelser och ansiktsuttryck. Det kallar jag avancerat skådespel. The Hobbit: The Desolation of Smaug är fortfarande långt ifrån felfri. Den är för lång för sitt eget bästa, har för många plot-holes och är fortfarande lite för barnvänlig, även om den aspekten har förbättrats enormt. Den har däremot ett riktigt bra och tillfredsställande slut som hör till filmens allra mörkaste stunder med en hårresande replik. Ett slut som också agerar som en riktigt bra cliffhanger. Filmen får en stabil trea.

Veckans topp 3

  1. The Spectacular Now
  2. The Way Way Back
  3. Cloud Atlas

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MudMUD* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

Prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN* (Danmark)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

EnemyENEMY (Kanada/Spanien)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

La vie d'AdèleLA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L'arbitroL’ARBITRO (Italien/Argentina)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

Upstream Color 1UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

Rush 1RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

I fokus: Jeff Nichols

34 år, relativt okänd för den breda massan, polare med Michael Shannon och redan förtjänt av epitetet mästerregissör. Vem är egentligen Jeff Nichols?

Jeff Nichols

Nichols föddes 1978 i Little Rock, Arkansas, där hans familj drev en möbelfirma. Hans bror Ben fann sin estetiska sida i musiken medan Jeff upptäckte de rörliga bildernas spännande möjligheter, bland annat genom att i tidig ålder se David Leans mastodontklassiker Lawrence of Arabia på bio. Intresset växte sig tillräckligt starkt för att han skulle bege sig österut, till University of North Carolina School of the Arts, för att studera det skapande hantverket. Där träffade han flera blivande filmpersonligheter som han skulle komma att lära känna. Några av dessa var regissörerna David Gordon Green och Aaron Katz, skådespelaren Danny McBride och fotografen Tim Orr. Det var också där han för första gången fick upp ögonen för den originelle regissören Terrence Malicks verk.

Badlands changed my life, it really did rewire my brain as to how film can operate.”

Efter att ha graduerat från universitetet blickade Nichols söderut och styrde mot Austin, Texas. Året var 2001 och ivrigt dämpade han sin kreativa hunger genom att påbörja ett manus från en idé om en familjefejd. Med det framväxande manuset i ena handen arbetade han som produktionschef för dokumentären Be Here to Love Me: A Film About Townes Van Zandt som kom ut 2004, och snart därpå var det dags, kände Jeff, att med någonstans mellan 50 000 och 250 000 dollar i fickan ta chansen att återvända till Arkansas och påbörja inspelningen av sin egenskrivna familjesaga. I samband med efterarbetet i det projektet tog han en liten roll i dramat Come Early Morning, som fotades av hans gamla studiekamrat Tim Orr och utspelade sig i hemstaden Little Rock. Det är Nichols enda skådespelaråtagande hittills, vilket gav honom en nätt men viktig påfyllning (600 dollar) i den just då tomma plånboken. Och med lite mer pengar tillgängliga återgick han till sin huvudsakliga inriktning, produktionen och slutförandet av hans första film som regissör.

Shotgun StoriesSHOTGUN STORIES (2007)
3 stjärnor DYLPC

Med hjälp av lokaler från sin familjs möbelföretag, cateringinsatser från sin mor, ett soundtrack från sin bror Ben (nu frontman i rockbandet Lucero) och med David Gordon Green som producent kunde Nichols låta projektet Shotgun Stories ta fart. Till huvudrollen lyckades han anlita en uppåtgående Michael Shannon, som skulle visa sig bli en viktig pjäs på Jeff Nichols spelplan. I filmens centrum står de tre bröderna Hayes:  Son (Shannon), Boy (Douglas Ligon) och Kid (Barlow Jacobs). Son är storebrodern, ledaren och har ett eget hus tillsammans med sin fru, medan Boy bor i sin van och Kid tältar i Sons trädgård. De är i grunden godhjärtade karaktärer, men tampas alla med varsina problem. Son spelar bort för mycket pengar, Kid vill lösa problem genom att slåss och Boy är allmänt osäker i sig själv. Tillsammans bär de på ett gemensamt hat, riktat mot deras far som aldrig tog något ansvar för dem, och när de får höra att han dött gör de något de, med facit i hand, aldrig borde ha gjort. Oinbjudna anländer de till begravningen, där deras halvbröder (med vilka relationen redan är kraftigt infekterad) närvarar, och håller ett improviserat tal om vilken usel man fadern var och sätter pricken över i:t genom att spotta på kistan. Detta är startskottet för ett nytt kapitel, en förödande revanschsaga, i den laddade familjefejden.

Shotgun Stories är en vackert jordnära skildring av livet på den amerikanska landsbygden som ger tid åt även de till synes oviktiga händelserna, som att dag ut och dag in försöka laga en bilstereo eller få igång en fläkt. Storyn löper naturligt och ostressat – på både gott och ont (mest gott). Det gör den realistisk, trovärdig och anspråkslös i stillsamt tempo. Det gör dock även att man till och från inte känner sig helt trollbunden utan mattas av ett par gånger när det är som mest stiltje. Det är inte heller en film som man, likt Nichols senare filmer, går och tänker på flera dagar eller veckor efteråt. Effekten av berättarstilen blir hur som helst, med det successivt upptrappade våldet, en skrämmande känsla av autencitet. Detta givetvis med hjälp av en talangfull och välregisserad skådespelarskara och en skickligt fångad iakttagelse av de ödsliga men vemodigt vackra miljöerna, genom foto och klippning. Allt leder fram till en stark trea – ett fint betyg för en mersmakande debutfilm.

Efter att man haft vissa svårigheter med distributionen av filmen nådde den flera filmfestivaler, varav många belönade den med priser. Den nominerades bland annat i kategorin för filmer med en budget på under en halv miljon dollar, John Cassavetes Award, på Independent Spirit Awards 2008. Kritikerkåren var inte sena med att dra paralleller till Terrence Malick och många hyllade filmen som en amerikansk indiepärla.

Året därpå sålde Nichols in ett manus till HBO för pilotavsnittet av en TV-serie han skrev på, Land of Opportunity. En dystopisk berättelse placerad i Arkansas, om en ny Great Depression där oljan var slut och dollarn hade kollapsat. Bolaget valde dock att inte gå vidare med projektet och Nichols riktade nu istället fokus mot en ny film, som berörde samma teman som den påtänkta serien.

”I had just gotten married and my first film had done all right. I finally had something to lose. The anxiety grew out of that. Not to mention, shit was going crazy: Bush was in the White House, the economy was collapsing, there were wars everywhere, towns were getting destroyed by storms. It was just like, what’s going on? It felt like the world at large was losing its grasp of keeping everything together.”

Det var dessa tankar som utvecklade idén till nästa film, om en man som tror att en apokalyptisk storm är på ingång.

Take ShelterTAKE SHELTER (2011)
5 stjärnor DYLPC

Slutresultatet blev ett kusligt thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på Ohios landsbygd. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, och lägger strategiskt upp en plan för hur han med lånade pengar ska få stormskyddet på plats. Han leds in i en ohälsosam besatthet som ska visa sig förödande för hans eget rykte, hans relationer och för familjens sociala liv.

Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i förtvivlan, ilska och frustration vilken enorm styrka och övertygelse som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain och skicklig regi från Jeff Nichols, och ramas in av ett vackert men hotfullt foto, som enligt Nichols var inspirerat av Stanley Kubricks kusliga mästerverk The Shining. Kamerarörelserna skulle motsvara hotets påträngande närmanden mot huvudkaraktären, genom att låta kameran på samma sätt långsamt närma sig det som är i fokus. Ett annat lyckat drag var att filma drömsekvenserna på precis samma sätt som de verkliga sekvenserna (med enstaka undantag). Det gör att man aldrig kan vara säker på om det som händer verkligen händer. Slutet bjuder även in till fria tolkningar, vilket alltid är intressant. De nämnda faktorerna skapar, tillsammans med fantastisk musik, en stämning och en intensitet som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Känslan stannar kvar länge.

”Nature is the best kind of villain since it has no malice, it simply is. That to me is far more terrifying, and ties in to that free-floating anxiety of things you have no control over. Storms seemed to me like a perfect way of visually expressing fears.”

Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som kanske slår Drive i kampen om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. I festivalkretsar var den dock en hit. Efter premiären på Sundance säkrade man distribution från Sony och i Cannes vann filmen flera priser. Take Shelter anpassades för att passa både den smala festivalpubliken, med långsamt tempo och existentiella teman, och för den bredare biopubliken, med hjälp av CGI och specialeffekter som höjer den visuella upplevelsen. Dessa används sparsamt, hela tiden snyggt och välbalanserat.

Huvudrollen i Take Shelter skrevs inte för någon viss person, utan visade sig passa Shannon när Nichols ringde och pratade med honom inför inspelningen. Det nya samarbetet blev sannerligen en succé, och Nichols har senare sagt att det var Shannon som lärde honom att regissera. Chastain rekommenderades av självaste Terrence Malick, vars The Tree of Life hade samma producent som Take Shelter, Sarah Green.

Inför nästkommande film var saken dock klar redan från början – titelrollen skulle spelas av Matthew McConaughey. Detta efter att Nichols sett honom i Lone Star (1996) och fortsatt tro på den periodvis kritiserade skådespelaren med flera år i ett romcom-träsk bakom sig. Manuset hade varit med lika länge som storm-thriller-sagans dito, men detta projekt låg Nichols än varmare om hjärtat och krävde en större budget för att göras rättvisa – han ville inte kompromissa med viktiga, pengakrävande detaljer. Nichols har nämnts i samma andetag som både Terrence Malick och Steven Spielberg, och står nog någonstans ungefär mittemellan – i detta skede på gränsen mellan independentfilm och de större produktionerna.

Idén hade han fått redan under collegetiden på 90-talet när han på ett bibliotek hittade en bok med bilder på Mississippifloden. Han föreställde sig en man som gömde sig på en ö mitt ute i floden och började fila på honom, storyn och de andra karaktärerna. En annan inspirationskälla var Mark Twain. Som 13-åring läste Nichols om Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, och han har erkänt att det här manuset blev ett sätt att skriva om och modernisera dessa karaktärer och placera dem på en nutida flod. Det var också ett sätt att återuppleva barndomen.

Hösten 2011, med en budget på vad som sägs vara 10 miljoner dollar, ställde Jeff in siktet på välbekant mark – Arkansas.

MudMUD (2012)
5 stjärnor DYLPC

Ellis och Neckbone, två pojkar i 14-årsåldern, som bor i utkanten av civilisationen, intill Mississippifloden, hittar en båt som sitter fast i ett träd ute på en ö. De går in i den och börjar undersöka interiören när de plötsligt inser att någon bor där. På hemvägen, innan de kommit iväg från ön, ser de en ensam man på stranden som står och fiskar. Han har en välanvänd skjorta, slitna jeans och vild frisyr. Han kallar sig för Mud och säger att han väntar på sin flickvän. Han ska bara få båten (i trädet) i vattnet och sedan ska de åka iväg. Neckbone är skeptisk och tycker att Mud verkar skum, men Ellis vill hjälpa honom och förser honom med mat som han tar med sig hemifrån. När de får syn på hans flickvän i byn agerar de budbärare och börjar planera för hur de ska återförena paret. Vad de först inte vet är att Mud har ett mörkt förflutet och är en jagad man. Det är därför han gömmer sig på ön. Men trots att Ellis snart får reda på det vill han hjälpa Mud. Han är övertygad om att Mud är en god man och att allt han gjort har varit med goda avsikter. Han tror på kärleken.

Tematiken i Mud syns på flera fronter. Mud och Junipers svåra, kanske omöjliga, försök att förenas på nytt, Ellis föräldrar som är på väg att separera och Ellis egen förälskelse i en äldre tjej som ger olika signaler om huruvida hans känslor är besvarade eller ej. Ungdomligt naiv som han är vill han tro att kärleken är möjlig och att den kan övervinna alla hinder, och när det inte fungerar bryts hans hjärta i bitar.

Det är lätt att förstå varför det här är en så personlig film för Nichols. Trots att han har publiken i åtanke och tar hänsyn till dess begär, och på så sätt är en flexibel filmskapare, lämnade han mycket av det strategiska åt sidan. Mud var något han hade burit med sig alltför länge för att tänka på sådant. Han ville återbesöka och ge liv åt en tid av barndomsförälskelser, hjärtesorgen i en avslutad kärleksrelation och optimismen i en tonårings inställning till livets alla äventyr. Om hans två förra filmer byggde på oron att förlora någonting bygger Mud snarare på hoppet om att vinna någonting.

När jag såg Mud fångades jag direkt. Det var som att trilla ner i en flod av intryck, som liksom bara sveper en med sig. Precis som med Take Shelter kommer sig detta av en suverän komposition av alla faktorer som behövs för att göra en bra film. Den strömmande känslan finns även i fotot, där Nichols ville använda mycket steadicam som följde historien likt en flod, och den ljuvliga musiken höjer resans entusiasm. Skådespelarna är även här suveräna, med The Tree of Life-bekantingen Tye Sheridan, 15 år, i spetsen. En supertalang. Nichols castade honom inte bara för hans skådespelartalang utan även för Texasdialekten och förmågan att köra moped och styra en båt. Han hade liksom redan grunden för sin karaktär på plats. Hans medspelare, den debuterande Jacob Lofland, imponerar också, och Matthew McConaughey är inget annat än perfekt i huvudrollen.

”I remember getting on set and hearing him speak for the first time and closing my eyes and smiling. It was a thrill.”

Ja, det är verkligen en njutning att höra, och se, McConaughey i den här filmen. Castingen är fingertoppskänslig in i minsta biroll, med namn som Sam Shepard, Ray McKinnon, Sarah Paulson och Reese Witherspoon. (Och givetvis Mike Shannon i en liten roll).

Mud är en genreöverskridande film – det finns thrillerinslag, men mestadels är det ett jordnära drama i relativt långsamt tempo. Småstadsmiljöerna och naturen kring floden är en fantastisk plats för ett skådespel som detta. Likheterna med Stand By Me har uppmärksammats, men något som slog mig ännu mer är hur mycket relationen mellan Ellis och Mud påminner om den mellan den lilla pojken och Kevin Costners karaktär i Clint Eastwoods fantastiska A Perfect World. Jag blev inte överraskad när jag sedan läste att just den filmen är en av Nichols favoriter.

Den känslomässiga resa jag gjorde med Ellis och Mud var en fantastisk upplevelse som kändes djupt in i hjärtat och den vänskapen hör till de mest rörande vänskaper som skildrats på film. Under sista halvtimmen sker en emotionell utväxling i och med att saker blir mer och mer allvarliga och just i filmens slutsekunder tåras mina ögon – båda gångerna jag sett den har det bara brustit för mig. Det är vackert, vemodigt och både sorgligt och lyckligt och hjärtat lyser genom huden av värme.

Mud var med och slogs om Guldpalmen i Cannes 2012, men trots det tog det nästan ett år att få upp filmen på bio. Det var tufft att få filmbolagen att nappa, men till slut har filmen fått sitt erkännande och den har under sommaren gått upp på biograferna i ett flertal länder.

Jeff Nichols har alla möjligheter att flytta in till Hollywood och stabilisera sig som storfilmsregissör. Men han har medvetet avvaktat och bott kvar i sydstaterna för att bibehålla fästet i sin egen värld, sin egen verklighet, där han kan sätta sin personliga touch.

”I remember I was in junior high school and I was going to write a short story about mobsters, or New York mobsters. I think I had just seen a Scorsese film, and I told my dad that. And he was like, ‘You haven’t ever been to New York.’ And I said, ‘Nah, but that’s where mobsters live.’ And he basically said, ‘Why don’t you write something about Arkansas?’ And a window in my mind opened and I realized all of a sudden that I had access to something that was interesting, that the rest of the world couldn’t write about, because I was the one there.”

Förhoppningsvis fortsätter Jeff Nichols att hålla kvar fötterna på jorden, eller åtminstone en av dem i alla fall, och skämmer bort oss med fler fascinerande berättelser. Fötterna kan dock ha lämnat jorden redan om något år, då hans kommande sci-fi-projekt med Michael Shannon i huvudrollen kan vara verklighet. Det ser vi minst sagt framemot.

En annan bidragande faktor till den realism och personliga förankring vi kan känna av i Nichols filmer är det faktum att han skriver sina manus själv. Det är han själv som har skrivit historierna, utvecklat karaktärerna och skapat en känsla. Filmerna är rakt igenom hans egna och han kan dem utan och innan. Han har sagt att han föredrar att inte improvisera. Han tar få omtagningar och vill följa manus för att fullfölja sin vision. Filosoferande får han tid över till ändå.

”This is gonna sound silly and totally pretentious. I just like clouds. I like driving around looking at them. I’ll get lost staring up at them. My wife and I will be walking our dog at this park in Austin, and every day, it’s just like this new, insane cloud formation.”

Nichols har själv skymtats på himlen. Med Shotgun Stories lyste han till som ett blinkande flygplan och folk hade stannat och frågat sig om det möjligtvis kunde vara en stjärna där uppe på himlen. Take Shelter förde med sig mörka moln över världen och Mud fick allt att spricka upp igen i en något vemodig sommardag.

Det finns inte mycket att sammanfatta här. Resan har bara börjat. Framtiden får utvisa vad slutdestinationen är och var den ligger någonstans. Men en sak är säker – Jeff Nichols kan bli hur stor som helst.

Avslutningsvis

Tralala lilla molntuss – Bob Hund

Veckoresumé #22

Den här veckan var en riktig Hitchcock-vecka med tre klassiker från den brittiske regissörens CV. Det gled även in ett mysigt kostymdrama och en spännande advokatfilm. En fräsch blandning av goa rullar helt enkelt!

the lincoln lawyerTHE LINCOLN LAWYER (2011)
4 stjärnor DYLPC

Matthew McConaughey spelar en skum och karismatisk försvarsadvokat vid namn Mick Haller som inte alltid använder sig lagliga tillvägagångsätt i sitt arbete. Mick Haller har inget kontor utan använder sig av sin Lincoln Town Car som mobil arbetsplats. Louis Roulet (Ryan Phillippe), en ung rik man åtalas för ett mordförsök på en ung kvinna och tar hjälp av Haller som advokat. Roulet argumenterar högljutt för sin oskyldighet. Vad som från början ser ut som ett simpelt fall eskalerar fort till Hallers största och mest komplicerade fall han har fått. Vid sin sida har Haller ex-frun Maggie (Marisa Tomei) och privatdetektiven Frank (William H. Macy) som hjälp när Haller bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och försöka få reda på om Roulet är skyldig. Haller upptäcker att saker och ting inte står helt rätt till och han dras in i ett nät av mystik och mord. The Lincoln Lawyer har många starka sidor. Filmen bärs upp av en grupp kvalitativa skådespelare som alla gör stabila insatser (förutom Phillippe som inte känns helt bekväm i sin roll) och bidrar till filmen som helhet. McConaughey är filmens stjärna och spelar en mångsidig karaktär som är ganska ovanlig att se som hjälte i det filmutbud av nya och moderna filmer som erbjuds idag. Manuset är en annan styrka som har en god blandning av realism och komplexitet utan klassiska filmklyschor och one-liners. Men The Lincoln Lawyer’s största styrka är den spännande handlingen som tar oväntade vägar och överraskar ett flertal gånger. Betyget rullar in till en svag fyra.

Rear Window

REAR WINDOW (1954)
4 stjärnor DYLPC

Rear Window, en av Alfred Hitchcocks största klassiker, är en spännande och lättsam thriller i sann one location-anda. James Stewart spelar den äventyrslystna yrkesfotografen L.B ”Jeff” Jeffries som är tvungen att sitta still i sin lägenhet i ett par veckor på grund av ett brutet ben. Han spenderar sina repetitiva dagar med att titta ut genom vardagsrumsfönstret och observera grannarnas dagliga bestyr. När han en dag misstänker att en man i lägenhetshuset mittemot har mördat sin fru ber Jeff sin vackra och glamorösa flickvän Lisa (Grace Kelly) om hjälp med att undersöka fallet. Rear Window utspelar sig enbart i Jeffs lägenhet och allt som inträffar i de andra bostäderna observeras utifrån vardagsrummets öppna fönster. Fönstret är tittarens öga mot världen. Det kvicka och smarta manuset fyller filmen med liv och underlättar för James Stewart och Grace Kelly att leverera. De glänser av perfektion och de passar utmärkt tillsammans som två väldigt olika karaktärer som agerar motpol till varandra. Handlingen är isande spännande men samtidigt avslappnad och humoristisk. Kameraarbetet är nytänkande och kreativt med häftiga svepningar och vinklar med ett foto som är färgsprakande och levande. Kvarteret som Jeffs lägenhet är belägen i är helt konstgjord och uppbyggd i en studio. Den är så detaljerad och välgjord att man inte märker av dess artificiella attribut – mästerlig scenografi. Rear Window är en av filmhistoriens stora klassiker som måste upplevas med två fantastiska karaktärer och rollprestationer. Betyget tjuvtittar sig fram till en stark fyra.

To Catch a Thief

TO CATCH A THIEF (1955)
3 stjärnor DYLPC

Grace Kellys tredje och sista samarbete med Hitchcock (den första var Dial M for Murder) placerar den vackra skådespelerskan vid legenden Cary Grants sida på den franska rivieran. Grant spelar John Robie, en före detta ökänd juveltjuv med aliaset ”the cat” för hans kattinspirerade stölder, som misstänka för en ny serie juvelstölder. För att rentvå sitt namn och samtidigt ta fast den riktiga tjuven som låtsas vara ”the cat” använder han sig av den rika och unga arvtagerskan Frances (Grace Kelly) och hennes mor Jessies (Jessie Royce Landis) juveler som lockbete för att få tag på sin dubbelgångare. Cary Grant skiner starkt som alltid och Grace Kelly likaså i Hitchcocks försök att skapa en mix av både spänning och romantik. Han lyckas inte riktigt blanda dessa två genres i det här fallet då filmen blir aldrig spännande. Men romantisk och humoristisk är den helt klart! Jessie Royce Landis och Grant bidrar med den roliga och skämtsamma sidan medan Grace Kelly har den romantiska sidan. Tillsammans med snyggt foto och soliga semestermiljöer skapar de en mysig och underhållande romantisk komedi som får en stabil trea i betyg.

Gosford Park

GOSFORD PARK (2001)
3 stjärnor DYLPC

Robert Altman regisserar och Bob Balaban spelar i och producerar kostymdramat Gosford Park och tillsammans har de hjälpt till att skriva manuset. Två ambitiösa herrar med en ambitiös film. Gosford Park är en ensemblefilm med en mängd olika händelseförlopp. Samtliga utspelar sig på en övre societetsfest i en herrgård i England, 1932. Vi får följa de rika och snobbiga gästerna samt de hårt arbetande betjänterna och kockarna. Gosford Park har en extremt fullpackad rollista med i princip hela Storbritanniens skådespelarelit. Maggie Smith, Michael Gambon, Clive Owen, Kristin Scott Thomas, Charles Dance, Tom Hollander, Kelly Macdonald, Helen Mirren, Emily Watson, Eileen Atkins, Derek Jacobi, Stephen Fry och många fler. Två amerikaner deltar också på festen, Bob Balaban och Ryan Phillippe (som gör en bättre insats här än i The Lincoln Lawyer). Altman lyckas bra med att hålla styr på alla karaktärer och filmen blir aldrig särskilt rörig eller förvirrande. Den brittiska överklasskänslan är tydlig och tillfredställande i Gosford Park med dyra kläder, utsmyckade salonger, mängder av mat och te samt ett hårt klassystem. Filmen behandlar skillnaden mellan rik överklass och tjänare samtidigt som den fokuserar mycket på varje individ. Nästan alla karaktärer får en god mängd speltid med karaktärsutveckling och interaktioner. Det är i mina ögon imponerande av Altman, Balaban och huvudmanusförfattaren Julian Fellowes att lyckas pressa in mycket av många karaktärer och samtidigt följa alla händelseförlopp på två timmar och tolv minuter. Jag är inte den enda som tycker det eftersom filmen vann en Oscar för originalmanus. Gosford Park är en sevärd film med skådespel och manus på topp. De bästa prestationerna i filmen hör till Maggie Smith, Tom Hollander, Helen Mirren och Stephen Fry som stjäl scenerna de medverkar i. En stark trea får Gosford Park i betyg.

Strangers On A Train

STRANGERS ON A TRAIN (1951)
3 stjärnor DYLPC

Sista Hitchcock-filmen denna vecka är den svartvita noir-thrillern Strangers on a Train. Tennisstjärnan Guy Haines (Farley Granger) ska gifta om sig med en annan kvinna (Ruth Roman) och är på väg med tåg till sin nuvarande fru (Kasey Rogers) för att ta ut skilsmässa. På tåget råkar han av en slump konversera med en främling vid namn Bruno (Robert Walker) som föreslår att de två herrarna ska samarbeta. Om Guy mördar Brunos far, ska Bruno göra det samma med Guys nuvarande fru. Strangers on a Train är en mystisk thriller som aldrig överraskar eller gör något annorlunda. Den känns väldigt slätstruken och förutsägbar. Det betyder dock inte att den inte är spännande, för det är den stundtals. Men jag förväntade mig mer av denna hyllade klassiker. Farley Granger är i ena scenen nära på att spela över och i andra stel och tillbakadragen, något som gjorde att jag tappade intresset i huvudkaraktären Guy. Som tur är hans motspelare Robert Walker mästerlig i rollen som den påträngande och obehagliga Bruno Antony. Med dödsfarlig stirrblick och en psykotisk och pratglad sida leverar han i varje scen. I de scener han inte förekommer i saknar man honom. Robert Walker förtjänade en Oscarsnominering för rollen. Sorgligt nog fick han aldrig en och han dog cirka åtta månader efter filmens premiär. Strangers on a Train var hans sista film. Betyget rullar in till en stabil trea.

Veckans topp 3

  1. Rear Window
  2. The Lincoln Lawyer
  3. Gosford Park

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

The SessionsTHE SESSIONS (2012)
3 stjärnor DYLPC

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TwilightTWILIGHT (2008)
1 stjärna DYLPC

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

Anna KareninaANNA KARENINA (2012)
3 stjärnor DYLPC

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

Das BootDAS BOOT (1981)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

Stand Up GuysSTAND UP GUYS (2012)
3 stjärnor DYLPC

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BillBILL (2007)
2 stjärnor DYLPC

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

ThorTHOR (2011)
1 stjärna DYLPC

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

Aeon FluxÆON FLUX (2005)
1 stjärna DYLPC

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

The Big YearTHE BIG YEAR (2011)
3 stjärnor DYLPC

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

The GreyTHE GREY (2011)
3 stjärnor DYLPC

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

Your HighnessYOUR HIGHNESS (2011)
1 stjärna DYLPC

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

The Iron LadyTHE IRON LADY (2011)
2 stjärnor DYLPC

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

Iron ManIRON MAN (2008)
1 stjärna DYLPC

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

Tropic ThunderTROPIC THUNDER (2008)
3 stjärnor DYLPC

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

Dark ShadowsDARK SHADOWS (2012)
1 stjärna DYLPC

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A Good YearA GOOD YEAR (2006)
2 stjärnor DYLPC

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

  1. Das Boot
  2. Anna Karenina
  3. The Big Year

Pepp, pepp och ännu mera pepp

Det finns många anledningar att kasta nyfikna blickar mot vad filmåret 2013 kan komma att erbjuda. Några av dem listas nedan, utan inbördes ordning, i ett första utkast av Dave’s Watchlist 2013!

Sean Penn och Josh BrolinCRAZY FOR THE STORM (USA)

Sean Penn är fantastisk, både som skådespelare och som regissör. I år planerar han att ta plats i regissörsstolen för att filmatisera Norman Ollestads självbiografiska bok om hur han som 11-åring överlevde en flygplanskrasch som tog hans fars liv. Ensam på en isig bergstopp blev han tvungen att dra nytta av vad hans pappa lärt honom för att klara sig. Upplägget påminner om Penns förra film, den fantastiska Into the Wild, vilket känns lovande. Den enda som officiellt tagit plats i rollistan är hans kompanjon från Milk och Gangster Squad, Josh Brolin, som förmodligen inte kommer att spela 11-åring, utan mer troligen pojkens pappa. Brolin är en fin grundsten som lagts på plats och vi hoppas att Penn kan göra något riktigt bra av detta.

Sin City Clive OwenSIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Den länge efterlängtade uppföljaren till Sin City ser i år ut att bli verklighet. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Clive Owen, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson och Michael Madsen. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

Last VegasLAST VEGAS (USA)

Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline. Låter bra va? Ja, visst gör det det, och faktum är vi kommer få se dessa herrar tillsammans på vita duken i år. De ska nämligen skita i pensionärslivet och dra till Las Vegas för att riva loss en sjuhelvetes svensexa för den ende av dem som fortfarande inte gift sig. Men nu är det alltså dags, och jag hoppas att det blir en härlig resa fylld av värme och kärlek. I december smäller det, men vi svenskar får nog vänta lite längre än så – i februari 2014 når filmrullen Skandinavien.

Gangster SquadGANGSTER SQUAD (USA)

Om vi ska beskriva Last Vegas-gänget som ett trevligt gentlemannagäng i sina bästa år får nog grabbarna i Gangster Squad beskrivas som aningen brutalare. Filmen utspelar sig i 40- och 50-talens Los Angeles och handlar om kampen mellan LAPD och olika maffiagäng. I rollistan hittar vi stora namn som Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Nick Nolte och Emma Stone. Filmen verkar ha drag som liknar Brian De Palmas gangsterklassiker The Untouchables, men det återstår att se hur slutresultatet blir. Man stötte på problem i och med höstens skjutning på en biograf i USA, då en av filmens scener ska ha påminnt mycket om denna (för mycket, tydligen), så att man tvingades försena premiären och vidta åtgärder på klippbordet. Vi håller tummarna för att slutprodukten inte är sönderklippt, utan en fullt duglig gangsterrulle.

Knight of CupsKNIGHT OF CUPSVOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)

Terrence Malick har under sin karriär gjort fem filmer på 38 år (en film vart 7-8:e år). Nästa år gör han tre! Malick är en hemlighetsfull man, och vad filmerna ska handla om är det nog bara han själv som vet, men vi kan förvänta oss öppna åkrar, poetiska voice-overs, magnifika fotosekvenser och svårtydda berättelser. Med ett CV innehållandes filmer som The Thin Red LineBadlands och The Tree of Life är det med stort intresse vi följer hans kommande projekt. Och han har fått ett hyfsat gäng med sig – bland de aktuella skådespelarna finns (utan uppdelning efter de olika filmerna) Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Emma Thompson, Ryan Gosling, Michael Fassbender, Benicio Del Toro, samt vår egen Joel Kinnaman. Vad som ligger bakom Malicks plötsliga produktivitetsfnatt har vi ingen aning om, men kul är det!

Sean Penn och Robert De NiroTHE COMEDIAN (USA)

Crazy for the Storm är inte Sean Penns enda planerade regiprojekt i år, utan han har även för avsikt att dirigera Robert De Niro i en komedi om en åldrande komiker. Så mycket mer vet man inte om handlingen, men att dessa två suveräner går ihop och gör en film är naturligtvis mycket trevligt. Att De Niro ska spela (misslyckad?) komiker är särskilt intressant med tanke på att han 1983 gjorde en klassisk roll som just misslyckad komiker i Martin Scorseses The King of Comedy.

Night Train to LisbonNIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)

Romantisk thriller om en schweizisk professor (Jeremy Irons) som lämnar sina föreläsningar och sin ordnade tillvaro för att göra en resa som ska komma att få honom att ”hitta sitt eget hjärta”. Så lyder i alla fall IMDb:s synopsis. En thriller i europeiska miljöer med järnvägar och tågstationer känns på förhand som något som kan tilltala mig (ett lysande exempel är Wim Wenders Der amerikanische Freund), och jag hoppas att Night Train to Lisbon kan bli något bra. Förutsättningarna finns där, med skådespelare som Christopher Lee, Bruno Ganz, Charlotte Rampling, Mélanie Laurent och redan nämnde Jeremy Irons i huvudrollen.

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Små vita lögner och Berätta inte för någon, har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både franskt, 70-tal, New York, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.

The Wolf of Wall StreetTHE WOLF OF WALL STREET (USA)

Allt som Martin Scorsese hittar på är naturligtvis intressant och i år gör den legendariske regissören film av den sanna historien om en man som blir indragen i en bedrägerihärva på Wall Street under 90-talet. Denne man spelas av Leonardo DiCaprio, ett val som kanske inte känns jätteupphetsande. Missförstå mig inte – DiCaprio är en duktig skådespelare, men han tenderar att ibland bli lite tråkig, ointressant. Men jag hoppas att både Leo och Marty bevisar att jag har fel, och The Wolf of Wall Street är helt klart en film att se framemot. Den något oberäknelige men spännande Matthew McConaughey finns också med i rollistan.

LOWLIFEONLY GOD FORGIVES OCH THE COUNSELOR

(Läs mer utförligt om ovanstående titlar i Scotts pepplista). Precis som Scott hoppas jag att James Gray kan göra ännu en bra film i raden av lyckosamma samarbeten med Joaquin Phoenix, som Two Lovers och We Own the Night, i och med den kommande Lowlife. Att Marion Cotillard dessutom har en av huvudrollerna bådar mycket gott. Att Nicolas Winding Refn gör film med Ryan Gosling igen måste självklart skrivas upp på listan, snabbt som attan. Jag älskade Drive (2011 års bästa film), vilket egentligen räcker som motivering till varför Only God Forgives är en film jag ser framemot. The Counselor känns också som en intressant titel, dels för att mästare Ridley Scott står bakom kameran, dels för att casten består av namn som Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz.

Al Pacino 2013

ALLT SOM HAR MED AL PACINO ATT GÖRA

Den lille mannen och store legenden Al Pacino fyller i år 73. Men det tänker han inte ett dugg på, utan ser ut att få ett innehållsrikt 2013. I Stand Up Guys, som släpptes vid årsskiftet, härjar han med pistolen i högsta hugg tillsammans med Christopher Walken och Alan Arkin, han ska gestalta musikproducenten Phil Spector i en biografisk film och King Lear i en Shakespeare-filmatisering. Dessutom gör han en röst i Despicable Me 2, återvänder till gangstervärlden i Gotti: In the Shadow of My Father och till råga på allt detta florerar ständigt ryktena om en supersammanslagning i Martin Scorseses planerade The Irishman, där Pacino kan få spela mot Robert De Niro och Joe Pesci. Pacino har en del intressant på gång med andra ord, och även om det glider in lite tveksamma rollval här och där, vilket är normalt på ålderns höst, så letar han ständigt efter projekt som tilltalar honom på ett personligt plan. Då Al P är en stor förebild för mig personligen följer jag vartenda litet karriärssteg med stor spänning och hoppas att 2013 blir ett bra år för herr Pacino!

Veckoresumé #3

Förra veckan bjöd på en hel del nytt och fräscht, men självklart gled även lite annat in i schemat.

Sliding Doors

SLIDING DOORS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Gwyneth Paltrow har huvudrollen i denna romantiska men ärligt komplicerade film, som är lika mycket drama som komedi. Filmen bygger på ett högst intressant koncept, där en liten detalj i morgonrutinerna förändrar hela livet för Helen (Paltrow). Två parallella historier berättas efter att hon i den ena missar tunnelbanetåget, medan hon i den andra hinner med detsamma. En charmig film om kärlek, otrohet och små marginaler.

Brainstorm 2BRAINSTORM (1983)
2 stjärnor DYLPC

Silent Running-regissören och specialeffektsmakaren från 2001, Blade Runner och The Tree of Life, Douglas Trumbull, har regisserat även denna sci-fi-rulle. Ett forskarteam med Christopher Walken i spetsen har uppfunnit en dator (”The Hat”) som kan spela in människors mentala bilder och känslor. Detta får oanade konsekvenser i form av hjärtproblem, mystiska dödsfall och kontinuerliga orgasmer. I grunden en intressant film med spännande kameraarbete, men som långa stunder blir alldeles för seg.

ArbitrageARBITRAGE (2012)
3 stjärnor DYLPC

Robert Miller, ägaren av ett gigantiskt företag, hamnar inför en planerad försäljning i rejäla bekymmer. Företagets framtid sätts på spel, liksom Millers äktenskap, när det visar sig att han inte spelat efter reglerna och därmed bedragit alla i sin närhet. Arbitrage, eller Bedragaren, är en stabil och effektiv thriller med en vass Richard Gere, som visar varför den här typen av roller är helt rätt för honom, och fina biroller från bland andra Susan Sarandon och Brit Marling.

Magic MikeMAGIC MIKE (2012)
2 stjärnor DYLPC

Steven Soderbergh (TrafficOceans-filmerna), fick många att ställa sig tveksamma inför hans nya projekt – en film om manliga strippor, spelade av Channing Tatum och Alex Pettyfer. Även här finns Soderberghs säregna visuella ton, men under ytan är filmen ganska endimensionell. Dansnumren är välkoreograferade och Matthew McConaughey bjuder på sig själv, men är man inte intresserad av juckande män kan man hoppa över den här filmen. Magic Mike är en okej film som fungerar någorlunda för stunden, men eftersmaken är svag. Potentialen för en mer gripande historia med större dramatik fanns där, men underutnyttjades av Soderbergh.

I'm Still HereI’M STILL HERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Världens mest vågade film? I’m Still Here följer Joaquin Phoenix under året då han lurar (?) hela världen att han lägger av som skådespelare för att istället satsa på hip-hop. Världen häpnar och Phoenix, som spelar sig själv, riskerar hela sin karriär genom att i många stunder framstå som ett as, i vad som på ytan ser ut som ett personligt förfall. Han kritiserar allt och alla och uttrycker sitt hat mot filmindustrin. Men under den hårda fasaden finns en komplicerad och gripande person, som verkar ha gått vilse i frustrationen och behovet av att uttrycka sig och få utlopp för sin kreativitet. I’m Still Here är en intressant, gripande, rolig, kontroversiell och tragisk film som verkligen rör om i grytan. Beröm riktas till Casey Affleck som tillsammans med Phoenix arbetat fram projektet och står för regi och klippning. Hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är fejkat vet nog bara Phoenix själv.

LooperLOOPER (2012)
4 stjärnor DYLPC

Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

BEING FLYNNBEING FLYNN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Nick Flynn (Paul Dano) är en man i 20-årsåldern som jobbar på ett hem för hemlösa i New York, samtidigt som han försöker skriva. Hans far, Jonathan Flynn (Robert De Niro), är en självgod författare som ständigt skryter om sina litterära mästerverk, men som verkar blunda för sina egna problem, som att han inte har någonstans att bo. Nick och Jonathan har inte träffat varandra på många år, men tvingas återuppta relationen när Jonathan tar in på hemmet där Nick jobbar, vilket leder till ett svårt och känslosamt möte. Filmen är bra och berättar en fin och sorglig historia, som bygger på den verklige Nick Flynns memoarer med det fantastiska namnet Another Bullshit Night in Suck City. Den har sina svagheter, bl a avsaknad av den känslomässiga ”punch” man ofta vill åt i en sådan här film och en underanvänd Julianne Moore. Men Dano och De Niro är riktigt bra, likaså den finstämda musiken från Badly Drawn Boy, och filmen är värd en stark trea i betyg.

VECKANS TOPP 3

  1. Looper
  2. I’m Still Here
  3. Arbitrage