Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LOVELACE (2013)

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

HIGH ANXIETY (1977)

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

AIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

LOST HIGHWAY (1997)

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

THE PAPERBOY (2012)

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

INLAND EMPIRE (2006)

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

GOOD BYE LENIN! (2003)

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

WALL STREET (1987)

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

CONTROL (2007)

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FESTEN (1998)

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

1. Festen
2. Control
3. Good Bye Lenin!

Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A DANGEROUS METHOD (2011)

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

IN THE LOOP (2009)

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

ABRE LOS OJOS (1997)

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

VANILLA SKY (2001)

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DÉFICIT (2007)

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

CRIMES AND MISDEMEANORS (1989)

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

TO THE WONDER (2012)

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red Line, Badlands, Days of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelare. To the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

PHIL SPECTOR (2013)

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

TOTAL RECALL (1990)

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

1. Crimes and Misdemeanors
2. In the Loop
3. Phil Spector

Veckoresumé #28

Påsklov är mer än bara godis och mat, det är en perfekt tid för film. Sju filmer har setts över påskhelgen. En dokumentär, två indie-dramer, en Scorsese- respektive Hitchock-rulle och två 60-talsdramer.

GARDEN STATE (2004)

Scrubs-skådisen Zach Braff regisserar och spelar huvudrollen i sin egenskrivna indie-rulle Garden State. Den misslyckade skådespelaren Andrew ”Large” Largeman (Braff) snaskar dagligen lugnande piller för att dämpa sin depression. En dag dör plötsligt hans mor och han bestämmer sig för att avsluta sitt pillerberoende och återvända till sin hemstad för att närvara på begravningen. Där stöter han på sin barndomsvän Mark (Peter Sarsgaard) och mytomanen Sam (Natalie Portman). Andrews relation till Mark och Sam växer och hans sinnen för livet öppnar sig. På pappret ser Garden State ut som en jordnära och potentiellt rolig indie-pärla med stora namn och spralligt manus. Pappret ljuger! Zach Braff är filmens absolut största svaghet och eftersom han har ansvaret för regin, manuset och huvudkaraktären resulterar det att i stort sett filmens alla svagheter är direkt kopplade till honom. Det är svårt att sympatisera och få en känslomässig relation till Andrew när det enda han egentligen gör är att tycka synd om sig själv. Filmen består av Largemans utdragna analyser av sig själv som innehåller självömkan och känslobeskrivningar utan dess like. Braff är oerhört frånvarande och platt i samtliga scener och mitt intresse för hans karaktär existerade inte överhuvudtaget. Natalie Portman spelar en karaktär som är raka motsatsen till Andrew. En färggladare och livligare karaktär som trots att hon spelas av en briljant skådespelerska inte lyckas skapa något intresse. Portman når i vissa scener överspel, något som är tungt att erkänna. Det finns dock två stabila rollprestationer i en annars medioker film. Peter Sarsgaard spelar den enda intressanta karaktären i Garden State. Som en halvkriminell slacker som tar varje dag som den kommer lyckas Sarsgaard som alltid prestera på topp. Ian Holm gör en stabil och mysig insats som den sorgsne men samtidigt hoppfulle Gideon, far till Andrew Largeman. Garden State lider av ett pretentiöst manus som framförs av pretentiösa karaktärer. Stabil tvåa i betyg.

CASINO (1995)

En av de stora mästarna ute i filmvärlden är den älskvärde och sympatiske Martin Scorsese. Den lilla mannen med det stora hjärtat har pumpat ut klassiker och mästerverk i mängder under åren. 1995 släpptes Martys storfräsarrulle Casino på biografer runt om i världen. Den smarta och hårda Sam Rothstein (Robert De Niro) är maffians utsände i uppgift att agera chef på ett av Las Vegas största och bästa kasinon som ägs av den matglada amerikansk–italienska maffian. Vid sin sida har De Niro sin vackra och sluga fru Ginger (Sharon Stone) och kompanjonen Nicky (Joe Pesci). Casino följer de tre individernas liv i Las Vegas under 70-talet och arbetet med att försöka tjäna så mycket som möjligt med så lite utgifter som möjligt i kasinobranschen. Det är en glamorös och förmögen värld Scorsese målar upp med fantastiska kostymer och blinkande och hektiska kasinomiljöer. En värld som hela tiden hotas av våld, stöld och konspirationer. Casino är en spännande, detaljerad och välspelad film som förtjänar klassikerstämpeln. Casino ”cashar” in en stabil fyra i betyg.

ROOM 237 (2012)

Room 237 är en dokumentär som fördjupar sig i Stanley Kubricks mästerverk The Shining från 1980. Likt en konspirationsdokumentär sätter Room 237 en grupp Shining-fanatiker i centrum och låter dessa individer tala fritt om sina teorier kring Kubricks riktiga mening och budskap med filmen. Allt ifrån konservburkar, mattor och tavlor till ansiktsuttryck, kameravinklar och manus analyseras djupgående och förklaras utifrån de besatta beundrarnas undersökningar. Förtryck mot indianer, nazism och Förintelsen är bara en bråkdel av teman som talas om. Room 237 är en ytterst intressant dokumentär som vrider och vänder på The Shining men ibland blir det för mycket. Det överanalyseras konstant och en del teorier är inte ens i närheten av att vara vattentäta. En slutsats man kan dra efter alla överanalyser och överdrivna teorier är att några av de medverkande är mer besatta än vad som är nyttigt. De kan inte sluta tänka på The Shining och drar därefter nya ologiska slutsatser och skapar nya galna teorier. Room 237 är trots sina svagheter en sevärd dokumentär för de allra största Kubrick-fansen och för såna som jag, som tycker The Shining är ett mästerverk. Betyget analyseras fram till en halvstabil trea.

THE TROUBLE WITH HARRY (1955)

En man vid namn Harry hittas död i en skogsdunge utanför en liten gemytlig amerikansk 50-talsby. Det är den gamla sjökaptenen Albert (Edmund Gwenn) som under sin dagliga jakt stöter på det kostymklädda liket. Det oväntade fyndet startar en svärm av åsikter om vad som ska göras med liket mellan Albert, den unga konstnären Sam (John Forsythe), tanten Ivy (Mildred Natwick) och Harrys fru Jennifer (Shirley MacLaine). Alfred Hitchcock regisserar denna mysiga ensemblekomedi som bjuder på vackra miljöer och sprudlande manus. Det är en film som värmer om hjärtat och som är en gnutta provocerande för sin tid med vågade skämt om sex och våld. Filmens starka sida är skådespelarna som spelar huvudkaraktärerna. Samtliga gör strålande insatser med en underbar scennärvaro och personkemi. The Trouble with Harry börjar svagt men växer sig sedan till en sevärd komedi som utstrålar humor och glädje. Betyget mördar sig fram till en stabil trea.

GINGER & ROSA (2012)

Två oskiljaktiga tonårsflickor, Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert), lever  i 1960-talets London när Kubakrisens missiler hotar om ett framtida kärnvapenkrig. Deras relation sätts på prov under deras uppväxt när de får intresse för olika saker. Ginger är fast besluten att bli aktivist och försöka påverka världens politiker från att besluta om ett krig. Rosa intresserar sig hellre för killar och Gingers pappa Roland (Alessandro Nivola). Regissören Sally Potter har tagit vara på 60-talets politiska instabilitet och implementerat det effektivt i flera aspekter av filmen. Gingers föräldrar är båda två radikala vänsteraktivister med kultur och frihet som största livsåskådning. Kläderna är typiska för 60-talets nytänkande och moderna stil och även manuset är fyllt med referenser till filosofi och politik aktuell för den gällande tidseran. Potter lyckas skapa en autentisk och realistisk vision av 60-talet. Ginger & Rosa är en stundtals väldigt fin men hjärtskärande berättelse om övergivenhet och tonårsproblem. Elle Fanning är fenomenal i huvudrollen och gör den starkaste insatsen i filmen. Den svagaste insatsen tillhör Mad Men-skådespelerskan Christina Hendricks som spelar Gingers mor. Hon är en amerikansk skådespelerska som inte kan tala ordentlig brittiska, något som är ett problem om man ska spela en brittisk roll. Utöver språkbristningarna tenderar Hendricks att överspela i nästan varje scen hon medverkar i. Ginger & Rosa är trots några svaga rollprestationer en bra film med en fantastisk huvudroll, skarp tidskänsla och otroligt vackert foto. Stabil trea i betyg.

THE GRADUATE (1967)

En av filmens stora klassiker är Mike Nichols The Graduate som handlar om den nyligen utexaminerade Ben Braddock (Dustin Hoffman) som inte vet vad han ska göra med sitt liv efter college. Förvirrad och osäker stöter han på Bens föräldrars bekanta och betydligt äldre vän Mrs. Robinson (Anne Bancroft) som han inleder ett hemligt förhållande med. Tillvaron blir komplicerad då Ben samtidigt bildar känslor för Mrs. Robinsons jämngamla dotter Elaine (Katharine Ross). The Graduate är inte bara en rolig komedi där förvirring och pinsamma situationer förekommer utan också ett drama om oskuldsfull ungdom som begränsas av en korrupt och misstroende äldre generation. Dustin Hoffman gör sin genombrottsdebut på ett magnifikt sätt. Han visar redan i tidig ålder sina mästerliga skådespelartalanger som kom att forma honom som en av de bästa skådespelarna. Anne Bancroft gör en fenomenal insats som en smart och smått mystisk förförerska som vet hur man hanterar unga och osäkra män som Ben. Fotot är briljant med nytänkande vyer och och spektakulära miljöer. Ett exempel är en helikopterbild på en stor bilbro som börjar med fokus på Bens röda sportbil och sedan nästan magiskt zoomar och panorerar ut för att få en bild av den storstad som bron sträcker sig till. Cinematografi när den är som bäst! The Graduate fångar 60-talets Amerika på ett speciellt sätt som gör att jag som tittare transporteras in i den perioden. Det är ett av alla tecken på att The Graduate har något av det extra som inte riktigt går att beskriva utan istället måste upplevas. Det är inte bara en klassiker – det är ett mästerverk! Fem av fem!

THE SQUID AND THE WHALE (2005)

Storebrodern Walt (Jesse Eisenberg) och lillebrodern Frank (Owen Kline) bor tillsammans med sina excentriska och kulturförnäma författarföräldrar Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) i 1980-talets New York. Efter många år av att Joan har stått vid sin Bernards sida som prominent romanförfattare upptäcker hon att hon också har författartalanger, något som retar upp Bernard. Han har alltid sett sig som familjens kulturbärare och klarar inte av att Joans nyfunna talanger får mer respons än sitt eget senaste verk som han frenetiskt letar utgivare till. Bernard och Joan bestämmer sig för att skilja sig och delar upp ett schema om vårdnaden av Walt och Frank. Manusförfattaren och regissören Noah Baumbach har baserat The Squid and the Whale på sin egna barndom och sina upplevelser med två skilda författare till föräldrar. Det märks tydligt av då filmen känns realistisk och personlig. The Squid and the Whale är ett underbart litet drama med fantastisk vardagshumor. Karaktärerna är udda, frispråkiga och livliga och spelas på topp av samtliga. Jeff Daniels levererar stort som den svartsjuke och högaktande Bernard. Laura Linney är underbar som den gråtfärdiga mamman Joan som inte drar sig för att ha förhållanden med andra män. Jesse Eisenberg gör en strålande insats som den osäkre men kaxige storebrodern som ser upp till sin far mer än sin mor. Owen Kline passar perfekt som den nyfikne lillebrodern som är mitt i processen att upptäcka sin egen kropp och dess funktioner. Tillsammans med den slappe tennistränaren Ivan (William Baldwin) utgör dessa karaktärer en fantastisk familj som är lätt att tycka om. The Squid and the Whale är ena stunden sorglig och andra stunden hjärtvärmande och rolig, en riktigt mysig filmpärla med fantastiska skådespelare! Betyget skriver sig fram till en stabil fyra i betyg!

Veckans topp 3

1. The Graduate
2. Casino
3. The Squid and the Whale

Veckoresumé #26

Fransk, asiatisk och amerikansk är nationaliteterna på veckans sedda filmer. Trevlig läsning!

INFERNAL AFFAIRS (2002)

2006 vann Martin Scorseses The Departed Oscar för bästa film. Med en gedigen rollista med stora namn som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson och Mark Wahlberg har den kammat mängder med priser och lovord. Få vet om att The Departed faktiskt är en remake av en fyra år äldre film från en helt annan kontinent: Asien. Filmen heter Infernal Affairs och följer två infiltratörer. Den ena, Yan (Tony Leung Chiu Wai), är en erfaren undercover-polis som har arbetat under täckmantel i en av Hong Kongs största kriminella imperium. Den andra gör samma sak fast från andra sidan lagen. Ming (Andy Lau) har arbetat för stadens poliskår i tio år för att få tillgång till viktig information som han delar med sig av till sin riktiga chef, den hala och oförutsägbara maffiabossen Sam (Eric Tsang). Efter ett misslyckat narkotikatillslag inser både poliskåren och maffiatriaden att det existerar en förrädare inom de egna leden. En katt-och-råtta-lek startar där de båda sidorna skyndar sig för att avslöja varandras infiltratörer. Infernal Affairs är sann Hong Kong-action med malplacerad musik, svettiga kameravinklar och överdriven användning av slow-motion. Liknelser kan göras till filmer av John Woo som Hard Boiled där slow-motion och spektakulära shootouts är i centrum. Infernal Affairs är dock mycket mer nedtonad och fokuserar mer på thrilleraspekter med elektriska konversationer och oförutsägbara twist-plots. Det är en underhållande och explosiv film med bra skådespel och smart handling. Huvudrollsinnehavarna Andy Lau och Tony Leung gör stabila insatser med den sistnämnda som den mest intressanta. Han är dock inte i närheten av hans fenomenala rollinsats i Ang Lees Lust, Caution. Infernal Affairs är inte i klass med Scorseses version men den är stundtals en imponerande och välgjord actionthriller som förtjänar en stabil trea i betyg.

BASIC INSTINCT (1992)

Holländske regissören Paul Verhoeven, mannen bakom fruktansvärda Total Recall och Robocop skapade 1992 Basic Instinct, en film som sedan sin premiär ofta anses som en kultfilm. Nick Curran (Michael Douglas) och hans poliskollegor får ett mord att lösa när en före detta rockstjärna hittas naken i sin säng med handlederna fastbundna i sängstolparna och magen uppsprättad med en ishacka. Den huvudmisstänkte är rockstjärnans älskarinna Catherine Tramell (Sharon Stone), en snygg och förförisk kriminalförfattare, vars fiktiva romanmord har en förmåga att inträffa på riktigt. Curran bestämmer sig för att lära känna Tramell för att komma närmare in på henne och luska fram ledtrådar som kan sätta dit henne som skyldig. Men han finner sig snabbt dragen till den mystiska och frestande Catherine och han faller snabbt för hennes manipulativa personlighet. Basic Instinct är en väldigt spännande thriller i Fincher-anda som lyckas skapa en mystisk och mörk stämning där det oförutsägbara väntar runt varje hörn. Det som har gjort Basic Instinct till en kultfilm är de grova sexscener som förekommer. Basic Instinct är mer erotik än vad den är polisfilm. I början trodde jag Verhoeven var besatt av att se sina skådespelare rulla runt nakna men på något sätt lyckas allt sex bli en naturlig del av filmen. Det passar in på filmens ton och tema. Filmens erotiska delar tar aldrig bort spänningen från thrillerelementen utan passar faktiskt förvånansvärt bra in. Basic Instinct är dock mer än bara samlag. Filmen bjuder på en kuslig och intensiv handling där tankarna om vem som kan vara mördaren hela tiden byter spår. Som tittare gick mitt huvud i hyperfart hela tiden när jag försökte leta efter små detaljer som jag kan ha missat för att försöka komma på den skyldige. Basic Instinct får en stark trea i betyg.

L’INSTINCT DE MORT (2008)

(En: Mesrine: Part 1 – Killer Instinct). Jacques Mesrine var mellan 50- och 70-talet Frankrikes största fiende. Med smeknamn som ”franska Robin Hood” och ”mannen med hundra ansikten” var Mesrine ansvarig för mängder av bankrån, kidnappningar och stölder. Under sin tid som brottsling lämnade han många döda bakom sig och han lyckades fly från fängelse två gånger. L’instinct de mort är den första delen av två om Jacques Mesrine och hans kriminella men spektakulära liv. Filmen börjar att följa Mesrine (Vincent Cassel) som ung nyligen hemkommen soldat från kriget i Algeriet under mitten av 1950-talet. Utan utbildning och någon trivsam framtid dras Mesrine in i den kriminella undervärlden av sin kompis Paul (Gilles Lellouche) och börjar arbeta för den hänsynslösa maffiabossen Guido (Gérard Depardieu). Redan här börjar filmens största minus att lufta sig. Utan förklaring och något som helst djup hoppar filmen fram i tiden utan någon förvarning. Scenerna är generellt sett väldigt korta och byts snabbt ut mot en ny lika kort scen där karaktärsuppbyggnad och dramaturgi har lagts åt sidan. Nya karaktärer introduceras i varannan scen men får ofta slippa en ordentlig introduktion. Det känns som att filmskaparna utgår från att man som tittare redan har full koll på Mesrines liv. Karaktären Mesrine är en stereotypisk filmgangster med aggresivitetsproblem. Även om Mesrine kanske var en typisk gangster på riktigt känns hans filmversion ändå väldigt överdriven och uppskruvad. Vincent Cassel tillsammans med det snygga fotot och det höga produktionsvärdet hör till filmens få styrkor. Det blir en stabil tvåa i betyg för denna mediokra gangsterbiografi.

L’ENNEMI PUBLIC N°1 (2008)

(En: Mesrine: Part 2 – Public Enemy #1). Jacques Mesrines storslagna liv fortsätter i L’ennemi public n°1 under 60- och 70-talets glada dagar. Hans kriminella bana är nu känd över hela världen och särskilt i Frankrike där han har utsetts till ”public enemy #1”. Uppföljaren undviker ett problem som jag hade med första filmen, nämligen mitt låga intresse för Mesrine som filmkaraktär. I del två behåller han några av sina stereotypiska stildrag men han utvecklar några nya karaktärsdrag som gör han till en mycket mer intressant karaktär. En annan positiv sak är Vincent Cassel som gör en ännu bättre insats än i första filmen. Han genomgår även en fysisk utveckling genom att lägga på sig mycket mer vikt och hår och förblir nästan oigenkännlig i vissa scener. Men det episodiska hoppandet i tid och rum existerar fortfarande. Den här gången introduceras ännu fler okända karaktärer som man aldrig riktigt får veta vilka de är trots att de har mycket speltid. Hela filmen känns som ett montage av Mesrines livshöjdpunkter, lite som en highlights-video från en fotbollsmatch. Utan några direkta kopplingar till föregående scen rullar filmen på i samma stressiga tempo som i första filmen. L’ennemi public n°1 bjuder även på färre dialoger och mer action, något som inte gör filmen bättre. Visst, några actionscener är spektakulära och underhållande men efter vad som känns som ett tiotal bankrån efter varandra börjar man inse att varje actionscen är likadan. Filmen upprepar sig själv och bjuder inte på mycket nytt. Till slut ligger intresset på en minimal nivå. Berättelsen om Jacques Mesrine är väldigt intressant i grund och botten men hans liv är för innehållsrikt för totalt fyra timmar film. Jag hade mycket hellre sett en miniserie tillägnad Frankrikes mest hatade och älskade man. Del två är snäppet mer underhållande än första delen men den får också en stabil tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. Basic Instinct
2. Infernal Affairs
3. L’ennemi public n°1