Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

Academy Awards vs Dave Awards 2013

Oscarsgalan knackar på dörren och imorgon natt smäller det. Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, men den här gången är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. Det kan ju gå helt åt fanders, men vad gör väl det – friskt vågat, hälften vunnet! (Som om det vore någon logik när det handlar om tippning). I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. Argo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
2. Amour. Michael Hanekes film om ett äldre par i svåra tider är ett känslosamt och väl utfört drama som enligt mig är den bästa filmen av de nominerade, mycket tack vare skådespelarprestationerna från Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Endast Django Unchained når upp till samma betyg (4/5), men har större svagheter än Amour.
3. Call Girl. Ja, det får väl bli Call Girl då, enligt simpel logik – det är nämligen den enda filmen som nått upp till en åtta på den tiogradiga skalan, dvs en starkare 4/5. Snäppet över det har vi ju Searching for Sugar Man såklart, men den kvalar ju in bland dokumentärerna. Call Girl får en Guld-Dave för att det är en riktigt vass politisk thriller med ihållande spänning och visuell briljans. Ett utropstecken för svensk film under 2012.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Daniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
   
2. Joaquin Phoenix. ”I think it’s bullshit. I think it’s total, utter bullshit, and I don’t want to be a part of it.” Uttalandet handlar om Oscarscirkusen och kommer från herr Phoenix själv, och bara det räcker väl för att man ska vilja höra hans tacktal (om han ens kommer till galan det vill säga). Men det är inte den enda anledningen till varför jag vill se Phoenix som vinnare. Hans prestation i The Master är mörk, tung och explosiv och jag älskar hans kraftigt laddade skådespeleri och förmågan att kunna blixtra till i ren ilska och frustration när som helst. Daniel Day-Lewis i all ära, men för min del får Oscarn gärna gå till Joaquin Phoenix, då hans roll är klart intressantare i mitt tycke.
3. Jean-Louis Trintignant. Jag älskar som sagt Joaquin Phoenix, och det vore underbart om han vann (se motivering på ovanstående punkt). Men det finns en prestation som överträffar Phoenix, och det är den 82-årige Jean-Louis Trintignant från Amour, som är Emmanuelle Rivas lysande motpart och precis lika bra. Efter Phoenix är hans näst främste utmanare om en Dave Award den svårtydda Holy Motors egen kameleont Denis Lavant. Det är oerhört jämnt mellan Trintignant och Phoenix, men den förstnämnde drar nog det längsta strået till slut.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Jennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte så bra. Jag hade hellre sett den gå till…
   
2. Emmanuelle Riva. Eftersom hon är bäst av de nominerade, vilket är särskilt imponerande med tanke på hennes ålder (85). Närmast placerar jag Naomi Watts som gör en riktigt bra roll i The Impossible.
3. Marion Cotillard. Att Rust and Bone inte ens fick en nominering för bästa utländska film är en smärre skandal. Om jag fick välja en sak att nominera med den filmen är det Marion Cotillard, som återigen är fantastisk. En skinande Guld-Dave får hon av mig!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Tommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
   
2. Robert De Niro. Silver Linings Playbook är en överskattad film, om än bra (3/5), men en ingrediens i David O. Russells dramakomedi är enormt härlig – gamle Bobby. Jag hoppas innerligt att De Niro får stiga upp på scenen och ta emot publikens jubel, även om det är mer för att jag älskar De Niro än för att hans roll skulle vara bättre än övriga. Men jag klagar inte om PSH eller TLJ vinner, eller Christoph Waltz för den delen.
3. Robert De Niro. Ja, för bövelen, jag vill se De Niro vinna! Han har haft ett bra år med bra roller i, utöver Silver Linings Playbook, Being Flynn och Red Lights. Nu handlar detta inte om kvantité utan om kvalité, men någon kan han väl få vinna för, och då blir det väl Silver Linings Playbook. Egentligen borde Oscarn kanske gå till Philip Seymour Hoffman, då hans roll i The Master väger tyngre än De Niros, men som sagt, mitt hjärta säger De Niro.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Anne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
   
2. Helen Hunt. Om jag får bestämma blir det minsann ingen statyett till Hathaway. Sally Field går bort direkt, Jacki Weavers nominering är ett skämt och Amy Adams lämnade inget Oscarsvärdigt avtryck. Kvar har vi Helen Hunt, som inte heller gör någon Oscarsprestation (vad nu det betyder nuförtiden), men som i alla fall slår övriga nominerade, i en modig och bra roll i The Sessions.
3. Pernilla August. Javisst! Ännu ett pris till Call Girl på Dave Awards alltså. Pernilla August gör faktiskt en riktigt, riktigt vass roll och faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på särskilt många kvinnliga biroller som stuckit ut under året som gått. Så, Pernilla August, varför inte?

DIRECTING

1. Ang Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
   
2. Michael Haneke. Jag är mycket imponerad av Hanekes regiarbete i Amour, där han fått skådespelarna att prestera på topp och för det mesta låtit kameran stå stilla för att iaktta händelseförloppet, som känns otroligt äkta. För det får han min hållna tumme i regikategorin.
3. Paul Thomas Anderson. The Master är inte en perfekt film, men den har många faktorer som imponerar enormt. Några av dem är skådespeleriet, stämningen, fotot, ljussättningen och den överhängande mystiken – och vem ligger bakom allt detta? Jo, PTA. Han gör alltid filmer med sin egen unika stil, med egenskrivna manus och en förmåga att alltid lyckas göra något som känns annorlunda. I The Master har han dessutom plockat fram det bästa ur såväl Joaquin Phoenix som Philip Seymour Hoffman, och snart måste han ju få en Oscar för sitt besvär.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Zero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
   
2. Amour (Michael Haneke). Ungefär samma motivering som jag framförde under regikategorin – en bra film kräver ett bra manus och Amour är bäst här. Annars skulle jag inte klaga om juryn fått upp ögonen för Wes Anderson och Roman Coppola och deras manus till Moonrise Kingdom.
3. Looper (Rian Johnson). En av fjolårets mest finurliga filmer som möjliggjorts tack vare ett välskrivet manus av regissören Rian Johnson. Tidsresor, twistar och ett tankeväckande tema gör att Looper får mitt eget lilla pris för bästa originalmanus på Dave Awards.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. Argo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
   
2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). Denna indiefilm blev en festivalsuccé och tog sig ända till Oscarsgalan, detta mycket tack vare ett intressant manus, mycket intressantare än övriga nominerade. Skapelsen av ett nytt samhälle med udda relationer, svåra levnadsförhållanden men god sammanhållning, fantasifulla inslag med gigantiska djur och plats för musik och färgsprakande spektakel gör att Lucy och Benh får en hållen tumme från min sida.
3. Rust and Bone (Jacques Audiard & Thomas Bidegain). För det första ska det sägas att det finns lite småsaker att klaga på i Rust and Bone gällande några lite för lätt på plats fallande saker i händelseförloppet, men annars är det en gripande och väl uppbyggd historia som berättas på ett vackert sätt av Jacques Audiard, regissör och manusförfattare. En av de största upplevelserna förra året och den bästa jag kan komma på i kategorin för adapterade manus.

CINEMATOGRAPHY

1. Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
   
2. Anna Karenina. Här är det för min del jämnt skägg mellan Anna Karenina och Life of Pi, men för omväxlings skull kan jag väl slå till med den förstnämnda. Joe Wright har för vana att alltid utsmycka sina filmer med ett fantastiskt vackert foto och Anna Karenina är inget undantag. Personligen blev jag mer hänförd av fotot i denna skapelse än av Life of Pi:s dito.
3. The Master. Det absolut första som slog mig när jag såg The Master var hur bländande snyggt fotot var, vilket Paul Thomas Anderson allt som oftast kan erbjuda. Allt från kameravinklar till ljussättning till färger och miljöer bidrar till den perfekta yta som The Master givits.

FILM EDITING

1. Argo. Att Argo skulle vinna här känns ganska sannolikt om vinsten för bästa film ska slå in, den behöver helt enkelt priser som backar upp en så stor vinst. Annars är Zero Dark Thirty en någorlunda stark konkurrent, och Life of Pi ska man kanske inte heller räkna bort helt.
2. Zero Dark Thirty. Jag har egentligen ingen riktig favorit bland de nominerade vad gäller klippning, men valet faller till slut på Kathryn Bigelows politiska thriller. Den är snyggt filmad, har en känsla av närvaro och ett stillsamt tempo som gör att man nästan hoppar till när ett pistolskott avfyras. Filmen i sig är inte fantastisk och den hade kanske kunnat klippas ner en bit, men i den här konkurrensen får den nog mitt stöd i denna kategori.
3. The Master. Som jag nämnt tidigare är The Master en otroligt snygg film och klippningen bidrar starkt till detta. Bäst klippning 2012? Ja, kanske! Andra filmer värda att nämnas är Leos Carax Holy Motors, återigen vår egen Call Girl, tsunamidramat The Impossible, Looper, Rust and Bone och faktiskt även Anna Karenina, som blandar teater och film på ett häftigt sätt.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

1. Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
   
2. Anna Karenina. Varken Argo:s eller Life of Pi:s musik minns jag särskilt mycket av, och Lincoln plockade, i vanlig Spielberg-ordning, fram alldeles för mycket stråkar för min smak. Anna Karenina bjöd på ett mycket vackert spektakel, där musiken hamnar högt upp på listan över vad som var bäst med filmen. Dario Marianelli har skapat ett finstämt soundtrack som i min åsikt är bäst av de nominerade.
3. Beasts of the Southern Wild. Musiken i den här filmen, skriven av regissören Benh Zeitlin och Dan Romer, är helt fantastisk! Filmen förgylls av varma toner av livfulla stråkar, taktfulla trummor, blåsinstrument, piano och ljud som för tankarna till en gammal speldosa, vilket mixats till ett enormt härligt soundtrack. I en rättvis värld får Beasts of the Southern Wild priset för bästa originalmusik! Annars hade man ju gärna gett Rodríguez ett pris här, men den musiken är inte skriven särskilt för filmen i fråga, som dessutom är en dokumentär, så det går tyvärr inte. Ett annat musikaliskt geni som levererat ett grymt sountrack är Nick Cave! Musiken i Lawless blandar rock, country och mer nedtonade bitar på ett fint sätt. På tal om musikaliska genier så vill jag även nämna Hans Zimmers soundtrack till The Dark Knight Rises bland fjolårets bästa musik, eftersom han på egen hand räddar filmen från att vara högst medioker.

PRODUCTION DESIGN

1. Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
   
2. Anna Karenina. Visuellt sett är Anna Karenina och Life of Pi bäst bland de nominerade i denna kategori, och då håller jag den förstnämnda högst. Life of Pi slår det mesta vad gäller specialeffekter, men själva scenografin är mer genomgående snygg i Anna Karenina.
3. The Master. Ännu en Dave Award till Paul Thomas Anderson alltså, för här är ytterligare en kategori där The Master gör skäl för sin titel. I princip alla scener i filmen ramas in av otroligt vackra miljöer och vyer, från vilka nästan varje bildruta skulle kunna sättas upp på väggen. Holy Motors, Call Girl och Anna Karenina skuggar tätt i The Master:s kölvatten.

Vad är skillnaden på Sound Editing och Sound Mixing? Ja, det är lite luddigt, men här finns en rätt bra förklaring.

SOUND EDITING

1. Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
2. Django Unchained. Jag skulle kunna säga Zero Dark Thirty här också, men… Äh, det är ju roligare med Django! Där smäller det friskt hit och dit och med en massa härlig musik och grejer, så visst, en röst till Django Unchained!
3. Lawless. En annan film som det smäller friskt i! Det är tunga pistolskott, knytnävsslag och sparkar som delas ut, och ljuden skänkte en stor kraft till filmen som gick rätt ut i biosalongen. Tillsammans med Nick Caves soundtrack fick Lawless en cool ljudbild.

SOUND MIXING

1. Les Misérables. Personligen tycker jag att ljudupplevelsen i Les Misérables var fruktansvärd, på grund av den vedervärdiga musiken och det faktum att alla fått för sig att de ska sjunga ut vartenda litet ord. (Ja, jag vet att det är en musikal, men det finns musikaler som hanterar dialog kontra sång bättre). Hur som helst, Oscarsjuryn kommer förmodligen älska detta och jag tror att vi kommer tvingas se den vinna det här priset.
   
2. Skyfall. Har egentligen inte reflekterat särskilt mycket över vilken film som har det bästa ljudet, men jag minns att Skyfall hade bra tryck i sin explosiva avslutning, så utan att lägga någon större vikt i den förhoppningen blir det Bond här.
3. Rust and Bone. Bland det bästa med Jacques Audiards starka drama är användningen av musik, kombinerat med dialog och miljöljud för att skapa en speciell atmosfär i filmen. Det är bara att titta på trailern för att bli påmind om hur mycket ljudet och musiken förstärker upplevelsen. Andra filmer som kan få nämnas här är The Master, Call Girl och Holy Motors.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Brave
  

COSTUME DESIGN

• Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

• Searching for Sugar Man
  

DOCUMENTARY SHORT

• Open Heart
  

FOREIGN LANGUAGE FILM

• Amour
  

MAKEUP AND HAIRSTYLING

• The Hobbit: An Unexpected Journey
  

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Skyfall
  

SHORT FILM – ANIMATED

• Paperman
  

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Curfew
  

VISUAL EFFECTS

• Life of Pi

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 4 Oscars Life of Pi
• 3 Oscars Argo, Les Misérables
• 2 Oscars Lincoln, Zero Dark Thirty
• 1 Oscar Amour, Anna Karenina, Brave, Curfew, The Hobbit: An Unexpected Journey, Open Heart, Paperman, Searching for Sugar Man, Silver Linings Playbook, Skyfall

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de tio sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 4 Oscars Amour
  
• 3 Oscars Anna Karenina
• 1 Oscar Beasts of the Southern Wild, Django Unchained, The Master, The Sessions, Silver Linings Playbook, Skyfall, Zero Dark Thirty

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de tio sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves The Master
  
• 3 Daves Rust and Bone
• 2 Daves Call Girl
• 1 Dave Amour, Beasts of the Southern Wild, Lawless, Looper, Silver Linings Playbook

Där har ni alltså mitt tipsförslag och nu är det upp till Oscarsjuryn att avgöra om det är något att ha. Nu blir det till att ladda upp inför en lång söndagsnatt och en förmodat något svårhanterlig måndagsmorgon, vilket görs bäst med hjälp av ett förstärkt förråd av kaffe, kanske en mustig öl att långsamt avnjuta och en påse Riesen för att inte oroa gubbarna i onödan.

Veckoresumé #7

Nu är det lov och då blir det film i massor! Har mestadels försökt ta igen lite filmer från i år som jag inte sett fram till nu. Några var bra medan andra var mindre bra. Japansk animation och 50-talsnoir har också setts i veckan.

MIN GRANNE TOTORO (1988)

Anime är en genre som jag inte är särskilt bekant med, bortsett från de gamla Pokémon-serierna man såg när man var liten. Detta blev för mig en dörr till den japanska världen av tecknade filmer, signerad Studio Ghibli och Hayao Miyazaki. Min granne Totoro handlar om två barn som flyttar till ett hus ute på landsbygden, där de stöter på flera udda varelser, varav en är just Totoro (den stora, mjuka figuren), som tar med de två syskonen på charmiga äventyr. Filmen har ett stort hjärta och bjuder in till många skratt och varma leenden. Totoro och hans mindre följeslagare är alla underbara karaktärer.

KON-TIKI (2012)

Ett härligt norskt matinéäventyr om den berömda Kon-Tiki-expeditionen som ägde rum 1947. Thor Heyerdahl hade en teori om att Polynesien blivit befolkat från Sydamerika, ett påstående som viftats bort av alla han pratat med. För att bevisa sin teori bestämde han sig för att segla nästan 800 mil på en primitiv flotte. Denna film är en verklighetstrogen filmatisering av denna resa, en snygg och påkostad sådan. God underhållning som varar i två trevliga timmar, däremot blir det aldrig sådär riktigt jävligt som det skulle kunna ha blivit med stormar, sjukdomar, hajattacker (!) med mera, även om det hettar till några gånger. Den är lite för ”snäll” med andra ord.

THE WORDS (2012)

Bradley Cooper spelar huvudrollen i denna dramathriller, som handlar om en man (Cooper) som kämpar för att få ut sina böcker, men ständigt blir nekad publicering. En vacker dag hittar han (!) ett färdigt manuskript som han fastnar i och bestämmer sig för att ge ut i sitt eget namn. Detta blir naturligtvis inte en lika smidig väg till framgång som han hoppats, utan han dras in i ett virrvarr av lögner och dåligt samvete. Tyvärr är filmen väldigt förutsägbar och även om man leker med narrativet på ett stundtals finurligt sätt är innehållet tunnt. Sevärd för Jeremy Irons som gör ett bra jobb med sin lilla roll, men annars en blek film.

RUBY SPARKS (2012)

Skaparna av Little Miss Sunshine är i år tillbaka med en ny film, vilken självklart skulle ses. Ruby Sparks är en karaktär som först förekommer i en dröm, drömd av författaren Calvin (Paul Dano), och därefter mirakulöst äntrar verkligheten efter att Calvin börjat skriva om henne. Denna surrealistiska situation leder till en lika surrealistisk kärlekshistoria mellan Ruby och Calvin, vilket givetvis komplicerar hans schemalagda möten med sin psykolog. Precis som Little Miss Sunshine är Ruby Sparks en kreativ, härlig och grymt välskriven film som leker med fantasin och underhåller tittaren. Paul Dano och Zoe Kazan är riktigt bra i huvudrollerna och bland birollerna hittar vi bland andra en rolig Antonio Banderas. Filmen får i sin helhet en förbaskat stark trea.

LINCOLN (2012)

Steven Spielberg har på sistone haft några mediokra år, senast med sliskbomben War Horse, och är nu tillbaka med ännu en historisk film, denna gång om den i många kretsar legendariske presidenten Abraham Lincoln. Uncle Abe gestaltas av Daniel Day-Lewis, som i vanlig ordning går in i rollen till max, något han gör storartat. Men där slutar det positiva, förutom några bra biroller (bl a Tommy Lee Jones). Filmen blir alldeles för lång, tråkig och oengagerande för att den ska kännas intressant. Det händer i princip ingenting förutom prat, prat och återigen prat. Pratiga filmer kan vara alldeles lysande, men då krävs en oerhört bra dramaturgi och en nerv som gör det gripande. Det har inte Lincoln, och den lättnadskänsla som nådde mig när eftertexterna gjorde detsamma kan inte resultera i ett bra betyg. Spielberg borde ha kunnat göra något bättre med alla klasskådisar han hade till sitt förfogande. Titeln är dessutom något missvisande, då filmen aldrig blir ett ordentligt porträtt av Abraham Lincoln, utan snarare en skildring av händelseförloppet kring antagandet av the thirteenth amendment. Men Amendment 13 säljer inte, det gör Lincoln. Simple as that.

SUNSET BLVD. (1950)

En stilbildande klassiker och en genredefinierande film noir av den store Billy Wilder. William Holden spelar en ekonomiskt ansträngd filmmanusförfattare som av en slump hamnar i den före detta filmstjärnan Norma Desmonds (Gloria Swanson) hus. Hon lever fortfarande i sin forna stjärnglans och är fast besluten att återvända med en egenskriven storfilm. Detta blir givetvis trassligt, i en välspelad dramathriller som tar upp kändisskapets mörka baksida och för in en del nya grepp i filmhistorien, vilket är anledningen till att den ses som en stor klassiker och ofta används som analysunderlag för filmstudier. Därför får den också en fyra från mig, om än en svag sådan. Vissa delar är mästerliga, som de första 40 minuterna, men ibland blir den något upprepande. Jag tycker heller inte att den är lika bra som Wilders Double Indemnity, men ändock en viktig klassiker.

Utöver ovan nämnda filmer har jag även sett Beasts of the Southern Wild (3/5), som Scott skrev finfint om i veckoresumé #2, samt The Perks of Being a Wallflower, Barbara och Searching for Sugar Man, som alla tre tog en varsin plats på min topp 10 för 2012.

Veckans topp 3

1. Searching for Sugar Man
2. Min granne Totoro
3. Sunset Boulevard