Veckoresumé #41

Det är från sydligare breddgrader som jag ger er denna resumé, som är betydligt kortare än sin föregångare. Åh, tänker ni, en massa härligt obskyr, exotisk och fascinerande film! Men icke sa Nicke, det blir helamerikanskt. C’est la vie, för att bryta in med en fransk fras. Nåväl, en Cary Grantsk båttur kan väl ge någon form av internationalitet. Nu lättar vi ankar!

MACGRUBER (2010)

MacGyver är en 80-talshjälte med få svagheter, där den största styrkan ligger i frisyren och i den makalösa förmågan att komma ur alla former av knipor helt utan att använda vapen. Jorma Taccone, ur The Lonely Island-treenigheten, bestämde sig för att utnyttja de karaktäristiska dragen i denna enastående man och skapade MacGruber, MacGyvers karikatyriserade parodivariant. Han skrev filmen tillsammans med bl a huvudrollsinnehavaren Will Forte, som gör en rätt kul insats. Filmens upplägg påminner (väldigt) mycket om kultrullen Hot Shots! (som ni kan läsa om här). MacGruber har pensionerat sig efter att ha mist sin blivande fru under vigseln, då hon helt enkelt och makabert sprängdes i luften av storskurken Dieter Von Cunth (spelad med pondus av en hästsvansförsedd Val Kilmer). Nu, 10 år senare, står USA inför en nationell kris då samme Dieter Von Cunth hotar att avfyra en atommissil mot Washington och presidenten. Vad gör man då? Svaret är enkelt – ring in MacGruber! Han är till en början bestämd om att hans tid på de stora hjältedådens scen är över, men när han får veta att detta är hans stora chans till revansch på Von Cunth ändrar han sig och accepterar uppdraget. Det blir ett galet äventyr där i princip allt som kan gå snett går just snett. Han råkar döda hela sitt team och får ta in en stel militärrookie och en gammal väninna som medhjälpare, han misslyckas gång på gång med att smyga sig fram och kraschar istället fester och vandaliserar nattklubbar. Vad han gör bättre (ibland dock mindre bra) är de finurliga idéerna, som att dansa halvnaken med en selleri mellan skinkorna för att förvirra sina motståndare. Vissa parodiserande anspelningar träffar rätt, liksom en del av skämten, varav vissa är oväntade och härliga medan andra är mer väntade och lite halvtrötta. Det finns även ett hjärta som slår, visserligen med en något ojämn takt, och till och från ger sympati och känsla till MacGruber. Den halkar dock in i en ointressant standardlunk emellanåt och tappar därav en del. Summa summarum en helt okej komedi och en klart godkänd regidebut från Taccone, som i alla fall jag hoppas få se mer från.

AN AFFAIR TO REMEMBER (1957)

Kärleken är en kraft som är svår att bemästra, kanske omöjlig, och vart den ska ta en kan man nog aldrig veta. Det vet mycket riktigt inte heller Cary Grant och Deborah Kerr när de stöter ihop på en båt under en tredagarsseglats mellan Europa och Amerika, båda förlovade på varsitt håll. Grants karaktär ska gifta sig med en rik kvinna i USA och är bevakad av media som en kändis, varför han är noga med att inte göra några snedsteg under resan. Kerrs karaktär är även hon försiktig, men det dröjer inte länge förrän de båda inser att deras känslor för varandra är starka och ömsesidiga. De gör en överenskommelse om att de ska träffas om sex månader, högst upp i Empire State Building, om de fortfarande känner samma sak. An Affair to Remember är en bitvis humoristisk, charmig och lättsam film med glädje, romantik och skämtsamhet. Men den har också allvarliga undertoner och rör vid många känslor på det mänskliga spektrat, som sorg, osäkerhet, existentiellt tvivel och ensamhet. På så sätt ger den en dynamisk skildring av en historia som lätt hade kunnat bli överdrivet sockersöt. Med två lysande huvudrollsinnehavare och många fina scener är detta en minnesvärd klassiker som växte under sin speltid och till slut når en svag fyra på betygsskalan. Här vill jag faktiskt också flika in ett citat, som vi väl kan benämna veckans citat. Det är alltså Terry (Kerr) som ställer frågan till Nickie (Grant).

– What makes life so difficult?
– People.

Och med det skulle vi kunna runda av och bara begrunda visheten i ovanstående, men det har vi inte tid för, för nu blir det sci-fi-äventyr med Tommy Krusbär!

WAR OF THE WORLDS (2005)

En vad det verkar oansvarig, frånskild pappa (Tom Cruise) som jobbar i hamnen, har dåligt med mat i kylen och kör som en galning i sin 1966 års Mustang, får sämsta tänkbara start på sin helg med barnen när det börjar storma rejält på himlen. Det visar sig vara utomjordingar som kommit för att utplåna mänskligheten. Sicken osis! Familjen, i den aktuella konstellationen bestående av pappa Ray (Cruise), hans 10-åriga dotter Rachel (Dakota Fanning) och sonen Robbie (Justin Chatwin) i de över tonåren, tvingas överge sitt hem och får tag på en bil att cruisa iväg i. Det blir en lång och jävlig resa där de mördande utomjordingarna och deras enorma farkoster är långt ifrån familjens enda problem. Människor i panik kan göra nästan vad som helst för att komma ombord på en avgående krisfärja eller för att få komma in i den enda bilen i stan, vilket här blir uppenbart när den kollektiva rädslan sprider sig genom massorna. Steven Spielbergs remake av 50-talets original (som jag inte sett) är en oväntat rå och kompromisslös skildring av en apokalyptisk värld där panik är det enda rådande tillståndet. Alla bitar är dock inte fullt så kompromisslösa – att familjen ska dö finns ju aldrig på världskartan och PG-13-filtret gör sitt för att förmildra det helvete som egentligen utspelar, eller ska utspela, sig. Detta till trots är War of the Worlds en spännande och stundtals obehaglig film som har en del häftiga scener. De bästa scenerna är dock de som inte involverar monster. Tom Cruise har en aura som gör att han alltid är intressant, det är något slags magi som omger honom, som jag kanske får försöka analysera vid senare tillfälle. (Poängen är alltså att Cruise alltid är sevärd). För övrigt imponerar den unga Dakota Fanning, samtidigt som Tim Robbins dyker upp i en rätt läskig roll (en man som menar att undergången är här så länge vi inte går till motattack, varpå han lyfter sin spade med eld i blicken). En bra film från Spielberg, dock väldigt ojämn. En trea är den i alla fall värd alla gånger.

Veckans topp 3

1. An Affair to Remember
2. War of the Worlds
3. MacGruber

Veckoresumé #25

Det svartvita tar kommandot denna vecka, med ett romantiskt drama i krigstider, ett komiskt lyckopiller och en herrans massa franska slag. En skakande dokumentär och en liten kortfilm får också plats i den 25:e upplagan av DYLPC:s veckoresumé.

BRINGING UP BABY (1938)

Den något tankspridde professorn David Huxley (Cary Grant) är snart klar med återskapandet av ett stort dinosaurieskelett efter fyra års arbete. Det enda som saknas är ett ”intercostal clavicle” (något slags ben). David är inne i en stressig period, där han både ska gifta sig och försöka ro i land en donation på en miljon dollar till hans museum från en tant vid namn Mrs Random. Som om inte det vore nog stöter han på Susan (Katharine Hepburn) som förföljer honom och vill att han ska hjälpa till att ta hand om hennes tiger (!) Baby (som för övrigt gillar låten I Can’t Give You Anything But Love). Allt trasslar till sig och när Davids efterlängtade dinosaurieben anländer dröjer det inte länge innan det försvinner in i en enda stor röra av missförstånd, vilda djur, förvirrad romantik och katastrofala middagar. Det är precis lika kul som det låter och detta är en sanslöst rolig komedi som underhåller från första till sista sekund, med ett klockrent manus och en upplyftande handling fylld av tilltrasslade situationer. Jag skrattade mig igenom hela filmen och hade en härlig stund med en underbar Cary Grant och en precis lika underbar Katharine Hepburn!

TO HAVE AND HAVE NOT (1944)

Från Bringing Up Baby har regissören Howard Hawks tagit ett stort skutt mellan genrerna för att göra en betydligt mer sansad film i form av en filmatisering av Ernest Hemingways roman To Have and Have Not, för filmen adapterad av William Faulkner. Filmen är det första mötet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall, ett par som skulle göra ytterligare tre filmer tillsammans och som var gifta från 1945 fram till Bogarts död 1957. Handlingen utspelar sig på den karibiska ön och franska kolonin Martinique sommaren 1940, under Vichyregimens styre, där kapten Harry Morgan (Bogart) blir erbjuden pengar för att hjälpa några personer tillhörandes den franska motståndsrörelsen att ta sig ut till ön. Vid sidan om detta drama inleder han en romans med en vacker kvinna (Bacall) med smeknamnet Slim, varpå de äventyrliga färderna till havs varvas med möten på hotellrum och drinkar i baren. Till min besvikelse fann jag inte Hawks romantiska thrillerdrama så magiskt, eller i alla fall engagerande och läckert, som jag hade hoppats. Jag blev aldrig så indragen i berättelsen och tittade på klockan lite för många gånger. Humphrey Bogart är i ärlighetens namn ganska tråkig i huvudrollen, förutom vid några tillfällen när hans samspel med Bacall lyser till. Visst är det en någorlunda bra film med en stabil story och några bra scener, men mer än en lite ljummen trea finner jag den inte vara värd. Pianisten på hotellet levererade i alla fall, en showman av högsta klass!

TIL UNGDOMMEN (2012)

Dokumentärfilmare stöter ofta på motgångar under sina företag, men jag undrar om inte det här tar priset. Kari Anne Moe höll på att filma skeendena kring förberedelserna inför skolvalet 2011, genom att följa fyra olika norska ungdomar, alla aktiva i ett varsitt parti. Vi får följa med på deras resa där de berättar om sin bakgrund, sig själva, vad de vill och hur de vill att Norge ska förändras. Detta berättas tillsammans med filmupptagningar från debatter, retorikkurser och sociala sammankomster. Sedan händer något som förändrar allt. Mardrömmen på Utøya välter omkull allt som dessa ungdomar har arbetat för och sätter ett märke i deras tillvaro som river upp stora sår. Johanne, en av ungdomarna, berättar med egna ord hur hon sprang mot skogen, gömde sig under en klippa, såg människor dö och bevittnade en av de största tragedierna i Norges historia. Oavbrutet under säkert 10-15 minuter framför hon en av de starkaste, mest skakande berättelserna jag någonsin hört. Det är helt ofattbart vilka plågsamma minnen hon måste leva med och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Att fortsätta med skolvalen i vanlig ordning var naturligtvis omöjligt, och således ändrades dokumentärens tema och karaktär helt och hållet. Det blir något spretigt, kanske kunde man varit något hårdare vid klippbordet, men det är ändå imponerande att få ihop en film överhuvudtaget. En gripande och sevärd dokumentär som får en sjuhelvetes stark trea.

LES QUATRE CENTS COUPS (1959)

(Sv: De 400 slagen). François Truffauts klassiker var ett startskott till den franska nya vågen, som var en betydande strömning inom filmen under 1960-talet. De 400 slagen är en film om uppväxt, med familjen, skolan och individen i centrum, allt satt i relation till det rådande samhällsklimatet i Paris där pengar var en bristvara, föräldrarna var pressade och lärarna utom sig av frustration över elevernas ovilja att samarbeta. Mitt i allt detta hittar vi den 13-årige Antoine som bor i en spartansk lägenhet med sin stressade mamma och sin stränge men godhjärtade pappa. Han skolkar från skolan och stjäl från sina föräldrar för att köpa mat eller hitta på annat kul, men hamnar alltför ofta i trubbel och pressar sina föräldrar till bristningsgränsen. Trots en mörk och på många sätt tragisk historia lyckas Truffaut föra in en god dos humor i filmen, vilken imponerande nog aldrig skär sig mot filmens svärta. Lätt och luftig musik ramar in en gullig liten berättelse som sedan effektivt övergår i tragik. Allt berättas med ett magiskt svartvitt foto, genomgående duktiga skådespelare (såväl barn som vuxna) och avslutas med en slutscen som är vacker och helt och hållet mästerlig. Även om filmen ibland känns något vattentrampande under dess gång faller allt på plats i slutet, och det är då man inser att man har blivit berörd. Och som sagt, slutet är helt fantastiskt.

ANTOINE ET COLETTE (1962)

(Sv: Antoine och Colette). Denna halvtimmeslånga kortfilm är uppföljaren till De 400 slagen. Antoine är nu 17 år och jobbar i en skivbutik. Han älskar musik och går på föreläsningar i ämnet varje vecka. På en av föreläsningarna får han syn på Colette, som han förälskar sig i. Men är hans känslor besvarade? Det får du svaret på i denna fina lilla brygga mellan Antoines barndom i De 400 slagen och hans liv som vuxen i den tredje delen, Stulna kyssar (Baisers Volés) från 1968. Och den kan du läsa om i nästa veckas resumé, för då har jag sett den också!

I vanlig ordning har jag och Scott lyckats se samma filmer, och den här veckan rör det sig om tre filmer: The Picture of Dorian Gray (3/5), Frankenstein (kortfilmen från 1910, 3/5) och Jeux d’enfants (3/5). Alla tre kan du läsa om i Scotts resumé, här!

Veckans topp 3

1. Bringing Up Baby
   
2. Les quatre cents coups
3. Til ungdommen

Veckoresumé #23

En rysk stumfilm, en amerikansk remake av en uruguayansk skräckfilm, en Hitchcock och ett franskt drama är vad som erbjuds denna vecka.

PANSARKRYSSAREN POTEMKIN (1925)

(Vår riktlinje om att alltid skriva ut originaltiteln faller här ihop som ett korthus eftersom inte många av våra svenska läsare kan knappa in Броненосец Потёмкин hur som helst, och än mindre uttala det). Så, nu när de språkliga hindren har passerats med hjälp av den på tungan lätt placerade Pansarkryssaren Potemkin, kan vi gå till ämnet: den ryska, revolutionerande stumfilmen från mitten av 20-talet. Handlingen baseras i första hand på en verklig händelse som utspelade sig 1905 då besättningen på ett ryskt stridsfartyg gjorde uppror mot tsarväldet och anslöt sig till den ryska revolutionen. Vissa delar av filmen är dock fiktiva, som den berömda scenen vid Odessatrappan, där människor flyr nerför trappstegen samtidigt som de blir beskjutna av polisen. Filmen var högst kontroversiell när den kom och nekades att visas i vissa länder, däribland Sverige, vilket i efterhand kan tyckas fegt men ändå förståeligt. Den känns fortfarande brutal och skildrar hemska skeenden med en kompromisslös svärta. Detta gör, tillsammans med den rappa klippningen och det för sin tid imponerande kameraarbetet, att den än idag är en obekväm upplevelse och ett viktigt historiskt och politiskt tidsdokument.

SILENT HOUSE (2011)

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene, Red Lights) har huvudrollen i denna remake av den uruguayanska skräckisen La casa muda från 2010. Jag är inte särskilt bevandrad i den uruguayanska filmvärlden, men den filmen har jag faktiskt sett. Precis som originalet handlar Silent House om en dotter (Olsen) och hennes pappa som tillsammans åker ut till sin sommarstuga i skogen för att fixa det sista inför en planerad försäljning. Fönstrena är igenbommade, dörrarna är låsta och hela huset är mörklagt. Detta är miljön vi ska komma att röra oss i under 86 rätt långa minuter, efter att pappan försvinner på ett mystiskt sätt och dottern inser att hon är inlåst med en lykta som enda vän. Filmen imponerar på ett tekniskt plan – den är filmad som om den vore en (!) enda lång tagning som i realtid följer Olsens försök att ta sig ut från mörkret. Den kusliga stämningen finns där och det här skulle kunna bli riktigt bra, men… Det blir för tråkigt! Det händer ju ingenting! I kortfilmsformat eller med en åtminstone befintlig klippning hade detta kunnat bli riktigt bra, men avsaknandet av tempo och det svajiga skådespeleriet från alla förutom Olsen gör att det inte blir mer än knappt godkänt. Precis samma problem som hos det uruguayanska originalet med andra ord, men den var nästan ännu värre.

SUSPICION (1941)

”The only actor I ever loved in my whole life”. Så sa Alfred Hitchcock om sin fyrfaldige kollaboratör Cary Grant, kanske mest känd för sin klassiska roll i North by Northwest. Suspicion, som i Sverige går under den lysande titeln Illdåd planeras? är deras första samarbete, vilket har en bit kvar till de riktigt höga höjderna som de senare skulle nå. Grant spelar kvinnokarlen Johnnie, som en dag träffar Lina (Joan Fontaine) på tåget, som han inte långt därefter gifter sig med. Johnnie utger sig för att vara en välbärgad man utan några nämnvärda problem, en yttre bild som ska komma att ifrågasättas av Lina när hon börjar undra var pengarna kommer ifrån. Misstankarna tilltar när hemligheter börjar bubbla upp till ytan och Lina börjar oroa sig för vad Johnnie egentligen har för avsikt med deras relation. Cary Grants komiska timing och genomcharmiga utstrålning är en fröjd att se, men den klickar inte helt med filmens egentligen huvudsakliga thrillerkoncept, vilket ger den lätta tonproblem. Hitchcock – tonproblem?! Ja, faktiskt. Men i slutändan är Suspicion ändå en småtrevlig och klart godkänd film som bör duga för vilken stilfull hemmakväll som helst.

ENSEMBLE, C’EST TOUT (2007)

(Sv: Tillsammans är man mindre ensam). Precis som den svenska titeln indikerar är gemenskap det ledande budskapet i detta franska relationsdrama. Fyra ensamma karaktärer möts av olika anledningar och hamnar under samma tak i en lägenhet någonstans i Paris. Det är den frusna och underviktiga städerskan Camille (Audrey Tautou), den blyge, stammande och historieintresserade Philibert (Laurent Stocker), den okänslige, motorcykelåkande och ständigt rökande kocken Franck (Guillaume Canet) och hans trädgårdsälskande mormor Paulette (Françoise Bertin) som oroar sig över ensamheten på ålderns höst. Just höst är ett passande ord för att beskriva den atmosfär som genomsyrar filmen, med kalla vindar, mörka kvällar, kyliga morgnar, stress, förkylningar och en värme som måste skapas med vänskap och kärlek när vädret inte hjälper till. Den här filmen har fått mycket blandad kritik, varav en hel del negativ sådan. Platt, förutsägbart och oengagerande har det hetat, men jag upplevde inte något av detta och är således av en annan uppfattning. Skådespelarna är utmärkta och lyckas förmedla känslorna de stöter på längs vägen ända fram till soffan. Jag skrattade, småsnyftade litegrann och följde med på den utveckling de olika personerna är med om. En film om motgångar, sorg, glädje och allt det jobbiga, problematiska, fina och värdefulla med, just det, gemenskap. Väl värd en fyra i min bok.

Veckans topp 3

1. Ensemble, c’est tout
2. Pansarkryssaren Potemkin
3. Suspicion

Veckoresumé #22

Den här veckan var en riktig Hitchcock-vecka med tre klassiker från den brittiske regissörens CV. Det gled även in ett mysigt kostymdrama och en spännande advokatfilm. En fräsch blandning av goa rullar helt enkelt!

THE LINCOLN LAWYER (2011)

Matthew McConaughey spelar en skum och karismatisk försvarsadvokat vid namn Mick Haller som inte alltid använder sig lagliga tillvägagångsätt i sitt arbete. Mick Haller har inget kontor utan använder sig av sin Lincoln Town Car som mobil arbetsplats. Louis Roulet (Ryan Phillippe), en ung rik man åtalas för ett mordförsök på en ung kvinna och tar hjälp av Haller som advokat. Roulet argumenterar högljutt för sin oskyldighet. Vad som från början ser ut som ett simpelt fall eskalerar fort till Hallers största och mest komplicerade fall han har fått. Vid sin sida har Haller ex-frun Maggie (Marisa Tomei) och privatdetektiven Frank (William H. Macy) som hjälp när Haller bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och försöka få reda på om Roulet är skyldig. Haller upptäcker att saker och ting inte står helt rätt till och han dras in i ett nät av mystik och mord. The Lincoln Lawyer har många starka sidor. Filmen bärs upp av en grupp kvalitativa skådespelare som alla gör stabila insatser (förutom Phillippe som inte känns helt bekväm i sin roll) och bidrar till filmen som helhet. McConaughey är filmens stjärna och spelar en mångsidig karaktär som är ganska ovanlig att se som hjälte i det filmutbud av nya och moderna filmer som erbjuds idag. Manuset är en annan styrka som har en god blandning av realism och komplexitet utan klassiska filmklyschor och one-liners. Men The Lincoln Lawyer’s största styrka är den spännande handlingen som tar oväntade vägar och överraskar ett flertal gånger. Betyget rullar in till en svag fyra.

REAR WINDOW (1954)

Rear Window, en av Alfred Hitchcocks största klassiker, är en spännande och lättsam thriller i sann one location-anda. James Stewart spelar den äventyrslystna yrkesfotografen L.B ”Jeff” Jeffries som är tvungen att sitta still i sin lägenhet i ett par veckor på grund av ett brutet ben. Han spenderar sina repetitiva dagar med att titta ut genom vardagsrumsfönstret och observera grannarnas dagliga bestyr. När han en dag misstänker att en man i lägenhetshuset mittemot har mördat sin fru ber Jeff sin vackra och glamorösa flickvän Lisa (Grace Kelly) om hjälp med att undersöka fallet. Rear Window utspelar sig enbart i Jeffs lägenhet och allt som inträffar i de andra bostäderna observeras utifrån vardagsrummets öppna fönster. Fönstret är tittarens öga mot världen. Det kvicka och smarta manuset fyller filmen med liv och underlättar för James Stewart och Grace Kelly att leverera. De glänser av perfektion och de passar utmärkt tillsammans som två väldigt olika karaktärer som agerar motpol till varandra. Handlingen är isande spännande men samtidigt avslappnad och humoristisk. Kameraarbetet är nytänkande och kreativt med häftiga svepningar och vinklar med ett foto som är färgsprakande och levande. Kvarteret som Jeffs lägenhet är belägen i är helt konstgjord och uppbyggd i en studio. Den är så detaljerad och välgjord att man inte märker av dess artificiella attribut – mästerlig scenografi. Rear Window är en av filmhistoriens stora klassiker som måste upplevas med två fantastiska karaktärer och rollprestationer. Betyget tjuvtittar sig fram till en stark fyra.

TO CATCH A THIEF (1955)

Grace Kellys tredje och sista samarbete med Hitchcock (den första var Dial M for Murder) placerar den vackra skådespelerskan vid legenden Cary Grants sida på den franska rivieran. Grant spelar John Robie, en före detta ökänd juveltjuv med aliaset ”the cat” för hans kattinspirerade stölder, som misstänka för en ny serie juvelstölder. För att rentvå sitt namn och samtidigt ta fast den riktiga tjuven som låtsas vara ”the cat” använder han sig av den rika och unga arvtagerskan Frances (Grace Kelly) och hennes mor Jessies (Jessie Royce Landis) juveler som lockbete för att få tag på sin dubbelgångare. Cary Grant skiner starkt som alltid och Grace Kelly likaså i Hitchcocks försök att skapa en mix av både spänning och romantik. Han lyckas inte riktigt blanda dessa två genres i det här fallet då filmen blir aldrig spännande. Men romantisk och humoristisk är den helt klart! Jessie Royce Landis och Grant bidrar med den roliga och skämtsamma sidan medan Grace Kelly har den romantiska sidan. Tillsammans med snyggt foto och soliga semestermiljöer skapar de en mysig och underhållande romantisk komedi som får en stabil trea i betyg.

GOSFORD PARK (2001)

Robert Altman regisserar och Bob Balaban spelar i och producerar kostymdramat Gosford Park och tillsammans har de hjälpt till att skriva manuset. Två ambitiösa herrar med en ambitiös film. Gosford Park är en ensemblefilm med en mängd olika händelseförlopp. Samtliga utspelar sig på en övre societetsfest i en herrgård i England, 1932. Vi får följa de rika och snobbiga gästerna samt de hårt arbetande betjänterna och kockarna. Gosford Park har en extremt fullpackad rollista med i princip hela Storbritanniens skådespelarelit. Maggie Smith, Michael Gambon, Clive Owen, Kristin Scott Thomas, Charles Dance, Tom Hollander, Kelly Macdonald, Helen Mirren, Emily Watson, Eileen Atkins, Derek Jacobi, Stephen Fry och många fler. Två amerikaner deltar också på festen, Bob Balaban och Ryan Phillippe (som gör en bättre insats här än i The Lincoln Lawyer). Altman lyckas bra med att hålla styr på alla karaktärer och filmen blir aldrig särskilt rörig eller förvirrande. Den brittiska överklasskänslan är tydlig och tillfredställande i Gosford Park med dyra kläder, utsmyckade salonger, mängder av mat och te samt ett hårt klassystem. Filmen behandlar skillnaden mellan rik överklass och tjänare samtidigt som den fokuserar mycket på varje individ. Nästan alla karaktärer får en god mängd speltid med karaktärsutveckling och interaktioner. Det är i mina ögon imponerande av Altman, Balaban och huvudmanusförfattaren Julian Fellowes att lyckas pressa in mycket av många karaktärer och samtidigt följa alla händelseförlopp på två timmar och tolv minuter. Jag är inte den enda som tycker det eftersom filmen vann en Oscar för originalmanus. Gosford Park är en sevärd film med skådespel och manus på topp. De bästa prestationerna i filmen hör till Maggie Smith, Tom Hollander, Helen Mirren och Stephen Fry som stjäl scenerna de medverkar i. En stark trea får Gosford Park i betyg.

STRANGERS ON A TRAIN (1951)

Sista Hitchcock-filmen denna vecka är den svartvita noir-thrillern Strangers on a Train. Tennisstjärnan Guy Haines (Farley Granger) ska gifta om sig med en annan kvinna (Ruth Roman) och är på väg med tåg till sin nuvarande fru (Kasey Rogers) för att ta ut skilsmässa. På tåget råkar han av en slump konversera med en främling vid namn Bruno (Robert Walker) som föreslår att de två herrarna ska samarbeta. Om Guy mördar Brunos far, ska Bruno göra det samma med Guys nuvarande fru. Strangers on a Train är en mystisk thriller som aldrig överraskar eller gör något annorlunda. Den känns väldigt slätstruken och förutsägbar. Det betyder dock inte att den inte är spännande, för det är den stundtals. Men jag förväntade mig mer av denna hyllade klassiker. Farley Granger är i ena scenen nära på att spela över och i andra stel och tillbakadragen, något som gjorde att jag tappade intresset i huvudkaraktären Guy. Som tur är hans motspelare Robert Walker mästerlig i rollen som den påträngande och obehagliga Bruno Antony. Med dödsfarlig stirrblick och en psykotisk och pratglad sida leverar han i varje scen. I de scener han inte förekommer i saknar man honom. Robert Walker förtjänade en Oscarsnominering för rollen. Sorgligt nog fick han aldrig en och han dog cirka åtta månader efter filmens premiär. Strangers on a Train var hans sista film. Betyget rullar in till en stabil trea.

Veckans topp 3

1. Rear Window
2. The Lincoln Lawyer
3. Gosford Park