Veckoresumé #14

Den här veckan har jag sett två sydkoreanska rullar och två stillsamma dramafilmer.

BEDEVILLED (2010)

Mörka historier med våld och misär är något Sydkoreas filmscen bemästrar riktigt bra. Bedevilled är en sådan typisk koreansk thriller som man inte skakar av sig så lätt. Hae-won är en framgångsrik kvinna som sätter sitt jobb före allt annat. En dag tappar hon dock fokus och går in i väggen efter att ha bevittnat ett rån. Hae-won bestämmer sig för att ta en välförtjänt semester och reser till den ö som hon spenderade sina somrar på som barn. Kvar på ön lever hennes barndomskamrat Bok-nam som hon inte har träffat sedan barndomens glada dagar. Något står dock inte rätt till när Hae-won upptäcker att livet för Bok-nam är fyllt av våld och förtryck. Bedevilled har en långsam uppbyggnad som tydligt berättar vad som försiggår och som lägger fokus på karaktärsbeskrivningar och stämning. Det är en obehaglig film med obehagliga karaktärer där detaljer som obemärkt passerar kan komma att vara viktiga. Första halvan av filmen är spännande med en hårresande stämning som kryper in under skinnet på en. Svagheten med Bedevilled är filmens klimax som spårar ur en aning och blir lite löjlig. Skådespelet är stabilt och våldet är äckligt och överdrivet på ett bra sätt, något som jag förväntar mig från en koreansk skräckthriller. Bedevilled är inte en film för alla, någon form av glädje eller humor existerar inte, men om man vill uppleva en spännande och oerhört våldsam berättelse passar den perfekt. Bedevilled får en stabil trea i betyg.

BEING THERE (1979)

Mr Chance (Peter Sellers) lever ett tillbakadraget liv som trädgårdsmästare i ett hus i Washington D.C. Han kan varken skriva eller läsa och hans favorithobby förutom trädgårdsarbete är att titta på TV, något han gör varje dag. Han har aldrig varit utanför huset och dess trädgård, inte ens när han var liten. Mr Chance växte upp i huset och har sedan levt i det hela sitt liv. Men en dag dör ägaren av huset och det skrivs upp för försäljning. Mr Chance har inget annat val än att lämna huset och bege sig ut i en värld där allt är främmande för honom. Being There (eller Välkommen Mr. Chance! som filmen heter på svenska) är en fantastiskt hjärtvärmande berättelse med strålande rollprestationer. Peter Sellers lyckas charma både mig och karaktärerna han träffar på med sin stillhet och sitt lugn i den lätt autistiska karaktären Mr Chance – en roll han fick en Oscarsnominering för. Resten av rollistan gör fenomenala insatser med Shirley MacLaine och Melvyn Douglas som de främsta. Huvudkaraktärens TV-tittande är en viktig del av filmens dramaturgi då många viktiga händelseförlopp framförs via nyhetsrapporter och diverse TV-program. Det ger filmen ett ovanligt och effektivt verktyg att berätta historien på och även utveckla Mr Chance som karaktär eftersom han får användning för mycket av det han lär sig av från sitt TV-tittande under filmens gång. Vänskap, kärlek och nyfikenhet speglas i denna klassiker och Being There förtjänar en stark fyra i betyg.

THE THIEVES (2012)

Sydkoreas svar på Ocean’s Eleven heter The Thieves och är kort och gott en film om en grupp koreanska tjuvar som tänker stjäla en värdefull diamant i ett kinesiskt casino. Premissen är enkel och luktar lättsam underhållning så fort som efter första bildrutan. The Thieves är till skillnad från Bedevilled inte en särskilt mörk och våldsam film utan istället är huvudsakligen humor och spektakulär action i fokus. Filmens starka sida är en ensemble av sköna pengakåta karaktärer i alla åldrar bestående av namn som Gianna Jun, Yun-seok Kim och Jung-Jae Lee. Okända namn i västvärlden men några av de populäraste skådespelarna i Sydkorea. Handlingen är som sagt enkel men trollar mot slutet fram många twistar och oväntade inslag. The Thieves är en snygg, sexig och lyxigt förpackad actionrulle med coola helikoptervyer över städer som Hong Kong och Macau blandat med både hisschaktsaction och skyskrapsklättring. Skådespelet överspelas och överdrivs frekvent. Det är dock inte ett stort problem i en film som denna där action och konspirationer är huvudingrediensen. Det var underhållning jag var ute efter och det var underhållning jag fick. The Thieves rånar sig fram till en stabil trea i betyg.

THE VISITOR (2007)

Richard Jenkins spelar en ensam och tystlåten universitetsproffessor från Connecticut som reser till New York för att delta i en konferens. När han anländer till sitt andra hem, en lägenhet i centrala New York upptäcker han att ett muslimskt par bor i hans lägenhet utan hans tillåtelse. En kulturkrock uppstår. The Visitor är en stillsam och jordnära film som visar att det inte spelar någon roll varifrån man kommer och vilken kultur man tillhör för att kunna vara vänner. Vänskapen har inga gränser. Richard Jenkins är en av mina favoriter och är mest känd som birollskådis. Här gör han en nedtonad rollprestation som är enastående. Hans karaktär är en av de snällaste filmkaraktärerna jag har stött på. Jenkins förtjänar fler huvudroller. The Visitor har ett långsamt tempo som skapar en närhet till filmens karaktärer och gör den mer personlig och intim. Vissa scener är fyllda med glädje där man inte kan hjälpa att man ler medan andra är vemodiga och dystra. Naturliga och mänskliga scener som bidrar till en stark realism som berör på många sätt. The Visitor har regisserats av skådespelaren och regissören Thomas McCarthy som har stått framför kameran i till exempel The Wire, Syriana och Michael Clayton och bakom kameran i Station Agent och Win Win. The Visitor är en välgjord och välspelad film som får en svag fyra i betyg.

Jag har den senaste veckan även sett Goodbye Bafana (2/5) som David summerade i veckoresumé #13.

Veckans Topp 3

1. Being There
2. The Visitor
3. Bedevilled

Veckoresumé #13

Sydafrikanskt drama, filmvetenskapliga tidsdokument, en standard-romcom, en paranoid thriller och en road movie från Clintan. Ja, det blir en blandad kompott när den gångna veckan ska summeras!

CHAMBRE 666 (1982)

Under Cannesfestivalen 1982 samlar den tyske regissören Wim Wenders (Der amerikanische Freund, Der Himmel über Berlin, Paris, Texas) ihop en bunt regissörer, ger dem en varsin 11 minuters filmrulle och låter dem, en efter en, gå in i ett hotellrum och besvara frågan ”Is cinema a language about to get lost, an art about to die?” framför en uppställd kamera. Helt oförberedda får giganter som Werner Herzog, Jean-Luc Godard och Steven Spielberg sätta sig ner i en fåtölj och spekulera kring filmens framtid, teknikens utveckling och meningen med filmen som uttrycksform. Detta lilla kollage ger oss många tankar och idéer om filmens överlevnad, intressanta framtidsvisioner och en inblick i de olika regissörernas syn på sitt eget skapande. Innehållet blir naturligtvis lite knaggligt vissa stunder, eftersom inget förberett manus eller stödord finns att tillgå för de tillfrågade regissörerna, men Wenders lilla fältstudie är en mycket sevärd minidokumentär, snyggt paketerad på 45 minuter. Dessutom är det alltid en njutning att få se vad herr Herzog hittar på, som att t ex förklara varför en sådan fråga kräver att man tar av sig skorna innan man kan besvara den.

BACK TO ROOM 666 (2008)

Efter att 1982 ha undersökt hur olika filmskapare ser på mediets framtid återvänder Wim Wenders till rum 666 2008. 26 år senare sitter bara Wenders själv i rummet, men frågan kvarstår – hur ser filmens framtid ut? Med inklippta tillbakablickar på vilka svar han fick då reflekterar Wenders över vilka som hade rätt i sina prognoser, och hur den faktiska nutiden ser ut jämfört med vad man trodde då. Fortfarande intressant, med en lätt ton av vemod. Har man sett den första delen från -82 bör man definitivt se uppföljaren, endast 15 minuter lång.

TSOTSI (2005)

Detta sydafrikanska drama har hyllats av många och vann dessutom en Oscar för bästa utländska film 2006. Ett pris jag inte tycker att den förtjänar, för så bra är den helt enkelt inte. Tsotsi handlar om en pojke, som kallas för just Tsotsi, som bor i en av Johannesburgs kåkstäder där han lever ett hårt liv som omges av kriminalitet och fattigdom. En dag ska hans liv ta en vändning, när något oväntat inträffar. Han snor en bil och blir varse om att det ligger ett spädbarn i baksätet. Osäker på vad han ska göra tar han med barnet och blir mer fäst vid det än vad han hade tänkt. I grund och botten är detta en bra premiss som skulle kunna bli en riktigt bra film. Tyvärr tappar filmen sin potential genom att inte gå tillräckligt djupt in i mörkret som borde finnas i dessa sammanhang. Den touchar på ytan av de svåra samhällsproblem som finns i den sydafrikanska slummen, men blir aldrig särskilt gripande och håller sig till en hyfsat standardiserad historia som inte överraskar. Karaktären Tsotsi får aldrig någon ordentlig chans att utvecklas, i alla fall inte så att man som tittare kan ta del av den. Trots en mörk story skakar man av sig filmen ganska fort, och det är en stor svaghet.

A PERFECT WORLD (1993)

Ögnar man igenom Clint Eastwoods CV dröjer det inte länge innan man hittar något riktigt bra. En film som kanske inte nämns bland de första man tar upp när man talar om Clintan är just denna, A Perfect World, en smått undanskymd pärla. Kevin Costner spelar Butch Hanes, en förrymd fånge som kidnappar en liten pojke som han tar med sig på en resa genom 60-talets Texas. Butch och pojken, som får smeknamnet Buzz, upptäcker att de har mer gemensamt än vad de först trott, varpå en udda men varm sympati växer fram. De jagas av ett Texas Rangers-team, ledda av Red Garnett (Eastwood), där även Laura Dern syns i en biroll, och stöter på flera märkliga situationer under flykten från polisen. Vissa roliga, vissa brutalt hemska, ofta i en olustig övergång från det ena till det andra. Här finns glädje, sorg, mörker och tragik, men samtidigt en hel del humor och framförallt något av det vackraste som finns – vänskap. Kevin Costner är underbar och gör en av sina bästa roller, i denna lysande road movie som lyckats vinna mitt hjärta. A Perfect World är en fantastisk film som visar hur sjukt jäkla skicklig Clint Eastwood är som regissör. Jag kunde inte göra annat än att fälla en tår i slutet och applådera denna enastående filmskapare!

TAKE SHELTER (2011)

Veckans bästa film är dock detta kusliga thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på landsbygden. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, något som ska få förödande konsekvenser. Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i ren frustration vilken enorm styrka som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain, skicklig regi från Jeff Nichols, vackert foto, fantastisk musik och en stämning som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som verkligen tar upp kampen med Drive om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. Det är mycket möjligt att en femte stjärna tillkommer när jag nästa gång återvänder till ett stormande Ohio.

GOODBYE BAFANA (2007)

En annan Sydafrikarelaterad film är filmen om Nelson Mandelas fångvaktare, James Gregory, som under Mandelas tid som fängslad genomgår en förvandling från att vara en vanlig, lagom rasistisk, vit afrikaaner till att bli en kämpe för Mandelas frihetskamp. En sann, om än sensationell, historia som i denna filmatisering dock lämnar en hel del att önska. Filmen lyckas inte hålla sig ifrån de klassiska klichéerna som krystade dialoger med snyftvänliga budskap, tveksamma åsiktshelomvändningar och hackiga samtal vars enda funktion är att ge tittaren nödvändig bakgrundsfakta, något som hade kunnat vävas in på ett mycket smidigare sätt. Nelson Mandelas karaktärsutveckling är obefintlig – han går mest runt som en Gandalf-liknande gammal vis man under hela filmen och verkar inte nämnvärt berörd av att hållas fången i 27 år. Dramaturgin är platt, det finns oklara sidospår som inte följs upp och någon riktig politiskt klarläggande presentation framförs aldrig. Vips så är allt slut och solen uppenbarar sig, men filmen förblir ett intetsägande ”jaha”.

GOOD LUCK CHUCK (2007)

Vill man lätta upp stämningen lite och skratta några gånger framåt småtimmarna kan den här filmen fungera någorlunda, helst ska man dock vara något berusad eller bara väldigt trött. Nivån på humorn har placerats nere vid fotknölarna, vilka det också ibland är frestande att såga filmen längs. (Såga längs fotknölarna alltså, för att reda ut en onödigt invecklad formulering). Det är billig slapstickhumor, sexskämt och allt det där som de flesta av dagens komedier tyvärr bara har att erbjuda. Charlie (Dane Cook) har förbannats med någon form av häxkonst som gör att alla kvinnor som har sex med honom strax efteråt ska hitta sin blivande man (som alltså är någon annan än Charlie). När han träffar den pingvinbesatta Cam (Jessica Alba) inser han att han måste göra något åt den där förbannelsen innan han kan hoppa i säng med denna vackra kvinna, vilket leder till en rad knasiga och absurda situationer. Filmen klarar godkänt tack vare att de scener som är frustrerande usla faktiskt vägs upp av bitar som känns småtrevliga och lite halvroliga. Men någon rekommendation utfärdas icke.

Oscarspreparationerna fortsätter i form av den härligt Tarantinska Django Unchained (4/5) och den visuellt bländande minibesvikelsen Life of Pi (3/5), som du kan läsa om i Scotts veckoresumé #12.

Veckans topp 3

1. Take Shelter
   
2. A Perfect World
3. Django Unchained