Det är från sydligare breddgrader som jag ger er denna resumé, som är betydligt kortare än sin föregångare. Åh, tänker ni, en massa härligt obskyr, exotisk och fascinerande film! Men icke sa Nicke, det blir helamerikanskt. C’est la vie, för att bryta in med en fransk fras. Nåväl, en Cary Grantsk båttur kan väl ge någon form av internationalitet. Nu lättar vi ankar!
MACGRUBER (2010)
MacGyver är en 80-talshjälte med få svagheter, där den största styrkan ligger i frisyren och i den makalösa förmågan att komma ur alla former av knipor helt utan att använda vapen. Jorma Taccone, ur The Lonely Island-treenigheten, bestämde sig för att utnyttja de karaktäristiska dragen i denna enastående man och skapade MacGruber, MacGyvers karikatyriserade parodivariant. Han skrev filmen tillsammans med bl a huvudrollsinnehavaren Will Forte, som gör en rätt kul insats. Filmens upplägg påminner (väldigt) mycket om kultrullen Hot Shots! (som ni kan läsa om här). MacGruber har pensionerat sig efter att ha mist sin blivande fru under vigseln, då hon helt enkelt och makabert sprängdes i luften av storskurken Dieter Von Cunth (spelad med pondus av en hästsvansförsedd Val Kilmer). Nu, 10 år senare, står USA inför en nationell kris då samme Dieter Von Cunth hotar att avfyra en atommissil mot Washington och presidenten. Vad gör man då? Svaret är enkelt – ring in MacGruber! Han är till en början bestämd om att hans tid på de stora hjältedådens scen är över, men när han får veta att detta är hans stora chans till revansch på Von Cunth ändrar han sig och accepterar uppdraget. Det blir ett galet äventyr där i princip allt som kan gå snett går just snett. Han råkar döda hela sitt team och får ta in en stel militärrookie och en gammal väninna som medhjälpare, han misslyckas gång på gång med att smyga sig fram och kraschar istället fester och vandaliserar nattklubbar. Vad han gör bättre (ibland dock mindre bra) är de finurliga idéerna, som att dansa halvnaken med en selleri mellan skinkorna för att förvirra sina motståndare. Vissa parodiserande anspelningar träffar rätt, liksom en del av skämten, varav vissa är oväntade och härliga medan andra är mer väntade och lite halvtrötta. Det finns även ett hjärta som slår, visserligen med en något ojämn takt, och till och från ger sympati och känsla till MacGruber. Den halkar dock in i en ointressant standardlunk emellanåt och tappar därav en del. Summa summarum en helt okej komedi och en klart godkänd regidebut från Taccone, som i alla fall jag hoppas få se mer från.
AN AFFAIR TO REMEMBER (1957)
Kärleken är en kraft som är svår att bemästra, kanske omöjlig, och vart den ska ta en kan man nog aldrig veta. Det vet mycket riktigt inte heller Cary Grant och Deborah Kerr när de stöter ihop på en båt under en tredagarsseglats mellan Europa och Amerika, båda förlovade på varsitt håll. Grants karaktär ska gifta sig med en rik kvinna i USA och är bevakad av media som en kändis, varför han är noga med att inte göra några snedsteg under resan. Kerrs karaktär är även hon försiktig, men det dröjer inte länge förrän de båda inser att deras känslor för varandra är starka och ömsesidiga. De gör en överenskommelse om att de ska träffas om sex månader, högst upp i Empire State Building, om de fortfarande känner samma sak. An Affair to Remember är en bitvis humoristisk, charmig och lättsam film med glädje, romantik och skämtsamhet. Men den har också allvarliga undertoner och rör vid många känslor på det mänskliga spektrat, som sorg, osäkerhet, existentiellt tvivel och ensamhet. På så sätt ger den en dynamisk skildring av en historia som lätt hade kunnat bli överdrivet sockersöt. Med två lysande huvudrollsinnehavare och många fina scener är detta en minnesvärd klassiker som växte under sin speltid och till slut når en svag fyra på betygsskalan. Här vill jag faktiskt också flika in ett citat, som vi väl kan benämna veckans citat. Det är alltså Terry (Kerr) som ställer frågan till Nickie (Grant).
– What makes life so difficult?
– People.
Och med det skulle vi kunna runda av och bara begrunda visheten i ovanstående, men det har vi inte tid för, för nu blir det sci-fi-äventyr med Tommy Krusbär!
WAR OF THE WORLDS (2005)
En vad det verkar oansvarig, frånskild pappa (Tom Cruise) som jobbar i hamnen, har dåligt med mat i kylen och kör som en galning i sin 1966 års Mustang, får sämsta tänkbara start på sin helg med barnen när det börjar storma rejält på himlen. Det visar sig vara utomjordingar som kommit för att utplåna mänskligheten. Sicken osis! Familjen, i den aktuella konstellationen bestående av pappa Ray (Cruise), hans 10-åriga dotter Rachel (Dakota Fanning) och sonen Robbie (Justin Chatwin) i de över tonåren, tvingas överge sitt hem och får tag på en bil att cruisa iväg i. Det blir en lång och jävlig resa där de mördande utomjordingarna och deras enorma farkoster är långt ifrån familjens enda problem. Människor i panik kan göra nästan vad som helst för att komma ombord på en avgående krisfärja eller för att få komma in i den enda bilen i stan, vilket här blir uppenbart när den kollektiva rädslan sprider sig genom massorna. Steven Spielbergs remake av 50-talets original (som jag inte sett) är en oväntat rå och kompromisslös skildring av en apokalyptisk värld där panik är det enda rådande tillståndet. Alla bitar är dock inte fullt så kompromisslösa – att familjen ska dö finns ju aldrig på världskartan och PG-13-filtret gör sitt för att förmildra det helvete som egentligen utspelar, eller ska utspela, sig. Detta till trots är War of the Worlds en spännande och stundtals obehaglig film som har en del häftiga scener. De bästa scenerna är dock de som inte involverar monster. Tom Cruise har en aura som gör att han alltid är intressant, det är något slags magi som omger honom, som jag kanske får försöka analysera vid senare tillfälle. (Poängen är alltså att Cruise alltid är sevärd). För övrigt imponerar den unga Dakota Fanning, samtidigt som Tim Robbins dyker upp i en rätt läskig roll (en man som menar att undergången är här så länge vi inte går till motattack, varpå han lyfter sin spade med eld i blicken). En bra film från Spielberg, dock väldigt ojämn. En trea är den i alla fall värd alla gånger.
Veckans topp 3
- An Affair to Remember
- War of the Worlds
- MacGruber
do you like phil collins? 