TV-special: Twin Peaks

Vi vidgar våra vyer och ger oss i kast med en TV-serierecension! Först ut är David Lynchs och Mark Frosts av många älskade kultserie från början av 90-talet, som i kyliga tider som dessa får skogarna kring den lilla småstaden att te sig mörkare än någonsin…

Det är lite svårt att veta var man ska börja när det gäller Twin Peaks. Det är nämligen en serie som har nästan allt, på gott och ont (mest gott). Drama, skräck, komedi, mysterier, drömmar, fantasier, romantik, mord, kluvna personligheter, hemligheter, en ständigt närvarande David Lynch-koefficient, tibetansk spiritualitet, donuts, kaffe, en i gåtor talande jätte, ugglor, körsbärspajer, en dansande dvärg som pratar baklänges, en sheriff som heter Harry S. Truman, bedrägerier, timmerstugor, kärlek, dimmiga skogar, ödsliga rödljuskorsningar, ett vattenfall och en oförutsägbarhet som gör att man inte känner till någon karaktärs alla sidor. Det där var bara en lätt skrapning på ytan av vad som presenteras under seriens gång.

Så, var tar vi vid? Allt börjar med att en ung kvinnas lik flyter i land i en vit plastsäck. Stackars polisen Andy, den genomsnälle men lite smådumme Andy, börjar genast gråta vid åsynen. Sheriff Truman, ärligheten och hederligheten personifierad, identifierar kroppen som high school-eleven Laura Palmers. Pete Martell, som bor vid stranden och är den som gör fyndet när han är ute och fiskar, konstaterar:

”She’s deead. Wraepped in plaestic.”

In kallas, för den fortsatta utredningen, FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan), som ska komma att bli seriens huvudkaraktär. Han är briljant på alla sätt och vis med ett skärpt sinne som är oväntat öppet för improvisation och accepterande av drömupplevelser som användbart utredningsmaterial. Han är oerhört trevlig mot de personer från den lilla stadens befolkning (51 201 invånare) han träffar. Han läser in små meddelanden i en liten röstinspelare, adresserade den för oss okända ”Diane”, vilka handlar om i princip allt som sker under resans gång, från uppdateringar kring polisarbetet till bedömningar av hotellservice och kaffekvalité. Han blir snabbt förälskad i naturen och människorna i det charmiga lilla amerikanska samhället strax nedanför Kanadas gräns.

En förklaring av den följande händelseutvecklingen är något vansklig att åstadkomma, dels på grund av ett stort karaktärsgalleri och många parallella historier, dels på grund av ett stort värde i att inte veta för mycket. Sammanfattningsvis kan hur som haver sägas att mordet misstänks ha koppling till ett annat fall, samt att detaljer en efter en vittnar om ett fall som är större och mer avancerat än vad det först verkar. Fler och fler fingrar blandar sig i leken, eller visar sig ha varit inblandade sedan länge, och mitt i nätet av mysterier och lösa trådar står våra primära protagonister, lagens män, Cooper och Truman, inför ett svårt uppdrag.

Jag vill mycket gärna snabbt presentera de viktigaste av alla underbara karaktärer som figurerar i den lilla stadens täta men alltmer konfliktdrabbade samhälle. Sheriff Truman (Michael Ontkean) har redan nämnts, ordnings- och trygghetsfaktor número uno på Twin Peaks polisstation. I sitt lilla men familjära team har han den känslige, lite tröge, jättesnälle Andy (Harry Goaz), den tystlåtne och långhårige indianättlingen Hawk (Michael Horse), den gulligt orutinerade men lojala receptionisten Lucy (Kimmy Robertson) och såklart Agent Cooper (MacLachlan), kanske världens mest sympatiske och genombegåvade karaktär. Ibland tittar FBI-chefen Gordon Cole in, spelad av David Lynch i egen hög person. Han är nästan döv och ropar ut allt han säger. Det är väldigt roligt.

Familjen Palmer upplever naturligtvis en stor kris. Mamman (Grace Zabriskie) brakar samman och börjar få märkliga syner. Pappan, Leland Palmer, en av de mest intressanta karaktärerna i serien, reagerar på ett udda sätt genom att först vara helt nedslagen men en dag vakna upp med grått hår och ägna större delen av sin tid åt att gå runt och dansa och sjunga. Ray Wise är helt jäkla fantastisk i den rollen. Leland är advokat och rådgivare till Ben Horne (Richard Beymer), ägare av The Great Northern Hotel, en viktig plats genom hela serien (där Cooper hyr sitt rum). Ben är en till synes osympatisk affärsman som röker en rejäl cigarr. Han har dock också sina vändningar och spårar ur på ett mycket underhållande sätt en bit in i serien. Hans luriga och snokande dotter, Audrey (Sherilyn Fenn), ställer till med en del problem och är lite för nyfiken för sitt eget bästa. Hon går i samma klass som Donna Hayward (Lara Flynn Boyle), Laura Palmers bästa vän, som tillsammans med den motorcykelåkande James Hurley (James Marshall) försöker utreda det mystiska mordet på egen hand parallellt med den officiella utredningen, med blandade resultat. Lauras nästan identiska kusin, Madeleine (Sheryl Lee) hjälper också till ett tag. Åh, så kär jag är i Donna Hayward förresten.

En annan central grupp karaktärer är familjen Packard/Martell (Jack Nance, Piper Laurie, Joan Chen), som äger sågverket som syns i den vackra och behagliga vinjetten. Där finns några påsar innehållandes inte helt rent mjöl. Andra viktiga karaktärer är ex-militären Major Briggs (Don S. Davis), som sysslat med hemlig UFO-bevakning i skogen, hans son, skollagskaptenen och rebellen Bobby Briggs (Dana Ashbrook), som är tillsammans med Shelly Johnson (Mädchen Amick) som jobbar hos Norma Jennings (Peggy Lipton) på Double-R Diner, stadens mötesplats där folk träffas över en kaffe och paj, men egentligen är tillsammans med den våldsamme truckern Leo Johnson (Eric Da Re). Haha, ja, ni hör ju hur snårigt det blir det här… För att hålla mig lite kort kan sägas att vi också stöter på en enögd och superstark kvinna som är besatt av gardinstänger, en kanadensisk droghandlare, en kvinna som alltid går runt med ett vedträ, en Hawaii-inspirerad doktor och psykolog med blåröda glasögon, en agorafobiker som inte kan gå utanför sitt hus, en snobbig herrklädesförsäljande britt som heter Dick, en jättegammal och överdrivet, nästan läskigt, glad rumsbetjänt och en enarmad man som säljer skor. I skådespelarväg görs inhopp, små som stora, av bekanta namn som Miguel Ferrer, Billy Zane, David Bowie, Kiefer Sutherland, Heather Graham och Michael Parks (med filmen Twin Peaks: Fire Walk with Me inräknad).

Nog med namedropping nu! Jag vill egentligen berätta om fler spännande figurer, men ibland får man lägga band på sig själv. Se serien istället, för så här bra är nämligen Twin Peaks:

SÄSONG 1 (1990)

Den åtta avsnitt långa första säsongen är helt fantastisk. Unikt, trollbindande och mästerligt serieskapande av Lynch, Frost och övriga inblandade. En TV-klassiker.

SÄSONG 2 (1990-1991)

Hela 22 avsnitt bjuder den uppföljande säsongen på, och dessvärre även en smått urspårande sidohistorieuppsättning. Svajigt emellanåt, men kärnan finns kvar och det faktum att man mellan avsnitten fortfarande går runt och längtar efter att få dyka in i Twin Peaks mystik igen gör att den når upp till en svag fyra.

TWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992)

Den 135 minuter långa filmen fungerar primärt som en prequel som utreder mer kring vad som föranledde mordet på Laura Palmer. Den har sina stunder men är en i stort sett ganska onödig film som inte tillför jättemycket. Observera att den inte ska ses innan man avverkat serien.

Det finns flera säregna drag hos Twin Peaks. Den nämnda mixen av ingredierande genrer och stämningar ger upphov till högkontrasterande tonskiften, vilka serien hanterar med bravur. En i ena stunden slapstick-aktig scen, kanske med Deputy Andy Brennan som fumlar runt med post-it-lappar över hela kroppen, kan på nolltid övergå i en gravallvarlig överläggning kring nästa steg i mordutredningen – och det blir aldrig någon kollision mellan de olika stämningarna. För detta har serieskaparna till stor del kompositören Angelo Badalamenti att tacka, då hans fantastiska soundtrack innehåller liknande övergångar mellan olika stämningspartier. Laura Palmer’s Theme växlar till exempel mellan sentimentala slingor och mörka, svarta, djupa basgångar av dova stråkar. Även jazz, slöa elgitarrer, knäppande fingrar och loungemusik återkommer i soundtracket.

Serien använder också, på ett kreativt sätt, klassiska genre- och TV-konventioner – delvis seriöst, delvis lätt parodiserande – likt det Lynch gör i Mulholland Dr. Här finns såpoperaaktig dialog och relationsmässigt drama, kanske framförallt mellan ungdomarna, som ackompanjeras av gråtande stråkar och pianoslingor. Här finns knarkhandlare med klassisk gangsterframtoning, en sheriff med khakikläder och cowboyhatt, typiska high school-ungdomar och inte minst en rad referenser till deckar- och polisserier. Detta blir i kombination med den typiska David Lynch-estetiken med drömmar, surrealistiska vanföreställningar och lekar med det övernaturliga både effektivt och unikt. På något sätt blir den enorma variationen både bekant och behaglig – serien blir som en egen liten värld med en alldeles särskild atmosfär, som man vid varje avsnitt går in i igen. Och jag älskar det.

David Lynch är så pass starkt kopplad till serien att man ofta talar om ”auteur-TV” i samband med Twin Peaks, det vill säga en serie som påtagligt präglas av en individuell skapare och, om man så vill, konstnär. Stilen är igenkännbar och Lynchs engagemang kanaliseras ut i bland annat manus, regi, casting och låttexter till musiken. Han hade dock sina dispyter med produktionsbolaget, bland annat gällande till vilken grad vissa detaljer i storyn skulle avslöjas eller förklaras, och den konstnärliga friheten når alltid en gräns när så pass mycket pengar investerats.

I slutet av serien finns några scener som är tekniskt och stilmässigt otroligt effektfulla. Ljusen slocknar och ersätts av hypersnabbt blinkande lampor, ungefär som kamerablixtar, vilka skapar en svårmanövrerad miljö där ansikten syns i millisekundsintervall och blickar möts inom samma tidsramar. Naturligtvis sker obehagliga händelser i detta ljusinferno. Dessa delar hör till de snyggaste och häftigaste i serien och är ett spektakulärt ess ur rockärmen signerat Lynch.

Vad gäller skådespelet svajar allt runt omkring ett så absurt manus och i en så märklig värld att allt kan verka logiskt. En nästan löjligt tårdrypande och melodramatisk scen kan passa in perfekt, trots att skådespelarna ger ifrån sig genuina Days of Our Lives-vibbar (nej, så illa är det inte). Men eftersom det funkar så gör det ingenting – det blir bra på något märkligt sätt. I princip alla skådespelare gör något kul och minnesvärt av sina roller, och därför ges ett positivt omdöme till nästan samtliga. Kyle MacLachlan är tilläggningsvis genialisk som Dale Cooper och förtjänar en extra omnämning.

Det mäktigaste av allt med Twin Peaks är också det mest svårbeskrivliga. I Badalamentis allra svartaste stunder, och när Lynch leker sina dödligaste lekar, lägger sig en dimma av mörker och mysterium över hela Twin Peaks. Tankar som ”wow, det finns något större här, något abstrakt, en okontrollerbar kraft som omfamnar allt som sker” förekommer, i alla fall i min hjärna. Och som Sherrif Truman formulerar det: det finns en ”närvaro” bland träden, som kan anta många olika former. Det låter märkligt och mumbo jumbo, men det finns något där som är så jäkla häftigt. Lynch är en gud vad gäller sådant.

”The owls are not what they seem.”

Oklarheter och lösa trådar är standard. Det och några svaga stunder får man försöka ha överseende med. Andra säsongens händelseupptrappning är lite av en cirkus där allt möjligt händer. Men det är underhållande, förbryllande och man vet aldrig när man kommer gapskratta och när man kommer förfäras av obehag. David Lynchs filmer är ofta förvirrande, och i samma anda avslutas hela serien med en cliffhanger av Guds nåde. Och visst fan ska man vara lite förvirrad!

Men nu får det vara nog. Någon gång ska jag återvända till Twin Peaks, för abstinensen har redan börjat komma krypandes. Jag tar med mig både mardrömslika bilder och supermysiga känslor från serien, i en lätt befängd blandning. Nu ska jag följa Coopers mycket visa råd tillika livsprincip om att man varje dag ska unna sig något litet extra, ett helt och hållet oplanerat infall av självbelöning. Oftast blir det en varm kopp kaffe för Coop, och han är en man som kan sitt kaffe.

”Black as midnight on a moonless night.”

Och det är också precis så jag ska ordna det för mig själv nu. Svart, mörkt och kraftfullt!

Veckoresumé #10

Den här veckan blev det allt möjligt i filmväg, från science-fiction till anime. Hela åtta filmer har setts, betygsatts och reflekterats kring!

WHITE SQUALL (1996)

Ridley Scott bevisar än en gång att han är en mångsidig regissör som kan skapa film i olika genrer. Den här gången tar han med oss på ett äventyr ute till havs. Skeppskaptenen Sheldon (Jeff Bridges) och hans fru Alice (Caroline Goodall) anordnar varje år ett månadslångt sommarläger ombord på båten Albatross för odisciplinerade och stökiga tonårspojkar. Pojkarna ska under lägret kunna samarbeta ombord och lära sig alla knep och knåp för att framgångsrikt styra ett skepp. White Squall är en berättelse om kamratskap och svårigheter med att vara tonåring, att inte finna sin identitet och plats i världen. Jeff Bridges gör en lysande insats som den envisa och stränga kaptenen. Han backas upp av en bra Caroline Goodall och en härlig John Savage som agerar engelsklärare ombord på båten. White Squall är både ett äventyr och ett intimt drama som underhåller och väcker känslor. Betyget seglar sig in till en väldigt stark trea!

MONDAY (2000)

Det är måndag morgon och Takagi vaknar upp i ett hotellrum helt ovetande om hur han hamnat där eller vad han gjort kvällen innan. Plötsligt faller en påse begravningssalt ur hans ficka som triggar igång hans minne som startar en kedjereaktion av fler minnen som kontinuerligt fylls på i Takagis minnesluckor. Det som började med en simpel begravning visar sig vara något helt annat när pusselbitarna stadigt faller på plats. Monday är en annorlunda film som på ett smart och humoristiskt sätt återberättar och sätter ihop Takagis minnen. Det är typisk japansk galenskap och humor som regissören och manusförfattaren Hiroyuki Tanaka (oftast kallad Sabu) och hans udda karaktärer bjuder på. Filmen är även väldigt kreativ – ett exempel är en scen i en bar där Takagi och en förvirrad äldre herre kommunicerar med varandra genom skratt och glädje utan ord och meningar. En annan scen involverar enbart fylledans. Det skapar nya upplevelser som tänjer på de filmnormer som vi är vana med. Monday är en rolig, smart men också våldsam film som kritiserar samhällets inställning till alkohol och våld och bjuder på ett oväntat slut. Den här japanska filmpärlan dansar sig fram till en stabil fyra i betyg.

PAPRIKA (2006)

Anime-regissören Satoshi Kon som ligger bakom filmer som Tokyo Godfathers och den briljanta thrillern Perfect Blue hann regissera en sista film innan han avled 2010. I Paprika får vi följa en grupp forskare och psykologer samt en detektiv som tillsammans försöker finna en så kallad ”dröm-terrorist” som har stulit en uppfinning som gör det möjligt för läkare att ta del av och dokumentera sina patienters drömmar. Den kvinnliga psykologen Chiba och hennes alter ego Paprika, som endast existerar i drömmarnas värld, hjälper detektiven och de andra att lösa mysteriet med den okända terroristen som har infiltrerat och modifierat människors drömmar. Satoshi Kon transporterar publiken rakt in i en magisk och komplex värld komplett med vilda karaktärer och färgsprakande animationer. Paprika är en upplevelse olikt något annat med en spännande och hjärtvärmande historia som fascinerar och överraskar. Intressant kuriosa kring filmen är att Christopher Nolan använde sig av Paprika som inspiration när han skrev manuset till dröm-thrillern Inception, något som märks av om man har sett båda filmerna och kan jämföra dem med varandra. Likheterna åsido är Paprika en starkare och bättre upplevelse. Det är en perfekt film när man vill drömma sig bort och uppleva något utöver det vanliga. Paprika får fyra stora och starka paprikor i betyg!

ZERO DARK THIRTY (2012)

I Zero Dark Thirty tar Kathryn Bigelow med tittaren på vad som anses av filmens marknadsföring och tagline som the greatest manhunt in history. Det är en pompös och maffig tagline som skriker uppmärksamhet, men den kan också kritiseras för att vara typiskt amerikansk och patriotisk, något som jag förväntade mig att själva filmen skulle vara. Så var det inte…riktigt. Zero Dark Thirty kretsar kring världens troligen dyraste jakt och kanske en av de längsta. Vi får följa Maya (Jessica Chastain) som leder jakten på Usama Bin Laden å CIA:s vägnar. Positionerad i ett flertal olika länder i mellanöstern driver hon arbetet inom ett team av rådgivare och konsulter hämtade direkt från universitetet av USA:s regering. Spännande och tunga disskussioner i små rum som luktar auktoritet blandas med obehagliga tortyrscener och bombattentat, allt förpackat i en story som sträcker sig från 2003 till 2011. Filmen är som sagt inte särskilt patriotisk eller USA-glorifierande utan känns istället som en dokumentation av hur arbetet gick till på en administrativ nivå, något som resulterar i att det är svårt att tyda fram något glasklart budskap eller kritik mot USA:s insats, vilket förekom i Bigelows förra film The Hurt Locker. Zero Dark Thirty är oerhört välproducerad med ett bra och komplicerat manus som känns autentiskt, troligen eftersom manusförfattaren Mark Boal egentligen är en undersökande journalist som har skrivit manuset utifrån förstahandskällor han själv träffat. Men trots en trevlig rollista och en bra Chastain så blir filmen aldrig gripande eller riktigt spännande förrän den sista halvtimmen. Zero Dark Thirty är mer dokumentär än vad den är politisk thriller. En stabil trea får filmen i betyg.

THE IMPOSSIBLE (2012)

Lite av en smygare under filmåret 2012. The Impossible är en oväntad fullpottare som vänder känslorna upp och ner och kastar dem ner för en brant backe. Filmen är baserad på en riktig händelse, nämligen tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och följer en familj baserad på en riktig familj som var närvarande när vågorna sköljde över tusentals liv. Ewan McGregor och Naomi Watts agerar föräldrar i en brittisk globetrotter-familj med tre pojkar som barn. Vad som från början var en fridfull och avslappnad semester blir till ett letande efter varandra när vågorna träffar land. The Impossible är en fasansfullt sorglig och känslomässigt påfrestande film som man inte kan se utan att bli berörd. Med fantastiska specialeffekter och vattenscener som för det mesta har spelats in med riktigt vatten har The Impossible förmågan att även imponera på ens ögon. Filmen känns realistisk och har en blodig och rå handling som bidrar än mer till den känslovåg som träffar tittaren. Ewan McGregor gör en av sina bästa roller i karriären som fadern i familjen och med sig har han en duktig Tom Holland som den äldsta pojken i familjen. Men det är Naomi Watts som stjäl showen med en fantastisk rollinsats som hon har fått en Oscarsnominering för, något hon verkligen förtjänar. Jag hade heller inte protesterat ifall McGregor också skulle fått en för sin prestation. The Impossible har några smådetaljer som inte är perfekta, men på det stora hela är det ett känslomässigt mästerverk! Tårarna rann och det förtjänar filmen en femma i betyg för.

DARK CITY (1998)

John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar precis som Takagi upp i ett hotellrum helt ovetande om hur och varför han hamnade där. Kort efter en förvirrad och stirrande Murdochs uppvaknande ringer det på en telefon och via en doktor vid namn Dr. Schreber (Kiefer Sutherland) får Murdoch reda på att han är efterlyst för ett antal mord. Med den dramatiska inledningscenen sätts Dark City igång och tittaren släpps ut i en mörk 40-talsinspirerad storstad. Dark City är en sci-fi-rulle med noir-vibbar och mystiska konspirationer som börjar oerhört starkt. Handlingen är kreativ och spektakulär och innehåller många oväntade scener som imponerade på mig. Filmens stora svaghet ligger i några överdrivna slutscener som är löjliga och slarviga och huvudrollsinnehavaren Rufus Sewell som är tråkig och inte gör en särskilt stabil rollprestation. Intresset dalar ännu mer så fort karaktären Murdoch stöter på någon som helst karaktärsutveckling, eftersom han endast blir mer ointressant. Däremot gör Kiefer Sutherland en minnesvärd och annorlunda rollinsats som visar att han är en mångsidig skådespelare. Jennifer Connelly gör också ett bra jobb som Murdochs fru. Dark City är en cool film som underhåller och väcker tankar, och betyget vaknar upp till en stabil trea.

DEMON SEED (1977)

Om man som jag tycker att vissa scener i Dark City är löjliga, är Demon Seed snäppet värre. Filmen handlar om en forskare (Fritz Weaver) som tillsammans med ett team begåvade människor har skapat en superdator som kan tänka och utveckla sig själv likt en människa. En dag går datorn bärsärk när den har bestämt sig för att den vill göra som den vill. Datorn vid namn Proteus IV hackar sig in i forskarens hus och låser in hans fru Susan, spelad av en överspelande Julie Christie, i huset. Proteus IV:s intention är att impregnera Susan så att hans avkomma kan röra sig fritt i världen som en människa. Till råga på allt innehåller Demon Seed ruttna scener där Susan slåss mot en robotrullstol och en surfer-hacker-nörd som dödas av en triangel gjord av brons som kan förvandla sig till en triangel-orm av brons. Ni fattar grejen! Demon Seed får en trött etta i betyg.

FROM UP ON POPPY HILL (2011)

Den här mysiga animeberättelsen är regisserad av anime-mästaren Hayao Miyazakis son Goro och handlar om flickan Umi som lever utan sina föräldrar tillsammans med sin farmor och sina syskon, bosatta i ett fint hus med blick ut över havet, beläget i en pittoresk stad under 60-talet i Japan. Umi har ansvaret för både matlagningen och städningen i hemmet samtidigt som hon går i skolan. I skolan intresserar hon sig för en pojke som hon snabbt bildar en relation med. Handlingen i From Up on Poppy Hill är en simpel och avslappnad sådan som fokuserar på karaktärer och dialog. Det är en fantastiskt fin och trevlig film med snygga animationer och detaljerade bakgrunder. Men trots den simpla handlingen innehåller filmen en oväntad twist som lyfter den ännu mer. Filmen får en svag fyra i betyg.

Veckans topp 3

1. The Impossible
2. Paprika
3. Monday

Veckoresumé #8

STAND BY ME (1986)

I en liten stad i Oregon, USA lever fyra pojkar som  bestämmer sig för att fly vardagen för att vandra genom skogar och fält för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är handlingen som utgör Stand by Me. Men filmen är så mycket mer än bara en skogsvandring, det är en berättelse om ungdom, vänskap och uppväxt. Vi får följa med de fyra vännerna när de överkommer problem, bråkar, leker och upptäcker livets utmaningar. Skådespelet är på topp och särskilt imponerande är det eftersom rollistan domineras av barn och tonåringar. Pojkarna spelas av Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman och Jerry O’Connell som under filmens gång stöter på ett gäng tonårsligister ledda av en ung Kiefer Sutherland. Stand by Me är en känslosam film med starka karaktärer och ett fantastiskt manus. Det är ett ungdomsdrama som alltid kommer att vara en riktig filmklassiker. Betyget springer sig fram till en stabil fyra.

KILLING THEM SOFTLY (2012)

Regissören Andrew Dominik som ligger bakom mästerliga The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är tillbaka, än en gång med Brad Pitt, i ett gangsterdrama om indrivaren Jackie Cogan (Pitt) som kallas in när någon har brytit mot maffians oskrivna regler. Två amatörmässiga smågangsters (Scoot McNairy och Ben Mendelsohn) utför ett rån mot maffians hemliga pokerrum för att kamma hem de höga insatser som det spelas med. Jackie Cogan skickas in för att ta hand om rånarna. Killing Them Softly är en väldigt dialogdriven film som endast tillämpar våld ett par enstaka gånger. Nästan varje scen i filmen präglas av radio- och TV-sändningar som i bakgrunden spelar politiska tal av George W. Bush och Barack Obama. Dessa tal agerar metaforer och beskrivningar för vad som pågår i en särskild scen men också för den ekonomiska och politiska situationen i USA. Killing Them Softly är inte bara en gangsterfilm utan en samhällskritisk film som ifrågasätter USA och varför människor tvingas utföra brott för att försörja sig själva. En av de största kritikerna är Jackie Cogan som levererar några riktigt minnesvärda och välskrivna repliker där han frispråkigt kritiserar sitt hemland. Brad Pitt levererar som vanligt en strålande rollprestation och han backas starkt upp av Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, James Gandolfini, Ray Liotta och den alltid briljanta Richard Jenkins. Killing Them Softly är provokativ, våldsam, välskriven och riktigt bra. Betyget blir en svag fyra.

FLIGHT (2012)

Robert Zemeckis regisserar berättelsen om en pilot (Denzel Washington) som lyckas kraschlanda ett flygplan med en spektakulär manöver som förhindrar att planet totalkraschar och dödar samtliga ombord. Piloten hyllas i media och utses som en hjälte, men under utredningen av olyckan visar det sig att han hade alkohol och narkotika i blodet under flygningen. Flight:s styrka är helt klart rollistan och rollprestationerna. Vid sidan av Washington finner vi John Goodman, Don Cheadle, Brian Geraghty och den alltid trogne birollskådisen Bruce Greenwood. En av överraskningarna är en kvinnlig karaktär spelad av brittiska Kelly Reilly, kanske mest känd för skräckisen Eden Lake, som gör en bra och oväntad rollprestation som narkotikamissbrukare. Men den absolut bäste i filmen är Denzel Washington som gör en tung och hjärtskärande prestation som har chans att ge honom en Oscars-nominering. Flight är spännande med starka karaktärer och ett levande manus. Den har dock svagheter i mitten av filmen då den stannar av i tempo och trampar vatten en stund, men överlag är Flight en sevärd film som både berör och skrämmer. Betyget flyger in till en stark trea.

NINE (2009)

Daniel Day-Lewis spelar en känd italiensk filmregissör vid namn Guido Contini som påbörjat arbetet med en ny film. Men han har svårt att fokusera på det ofärdiga manuset eftersom hans tankar och sinnen hela tiden dras mellan relationer han har med ett antal vackra kvinnor i sin omgivning. Dessa förföriska kvinnor spelas av stora namn som Marion Cotillard, Nicole Kidman, Penélope Cruz, Judi Dench och Kate Hudson. Trots skickliga skådespelare och bra sångröster räddas inte denna musikal från att vara en aning löjlig. Nine är handlingsmässigt spretig och oengagerande men underhållande för stunden om man vill njuta av bra rollprestationer, sexiga musikalnummer och vackra skådespelerskor. Betyget dansar sig in på en stabil tvåa.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY (2012)

Peter Jackson tar med filmvärlden på ett nytt äventyr i Midgård. Den här gången kretsar historien kring hobbiten Bilbo som blir indragen i en medeltida fantasy-roadtrip där han tvingas agera resesällskap åt ett gäng barnsliga och feta dvärgar samt vår käraste trollkarl Gandalf – känd från Sagan om Ringen-trilogin. Pensionärsresans (alla i sällskapet är gamla) mål är att nå dvärgarnas forna berg och besegra draken Smaug som har tagit klippan i besittning. The Hobbit: An Unexpected Journey är en svag och tråkig film jämfört med Sagan om Ringen-trilogin och den lider av dålig dramaturgi och överspelande skådespelare. Många scener är extremt utdragna och onödiga för handlingen och känns endast som utfyllning. Handlingen är rent strukturmässigt förutsägbar och repetitiv. Typiska scener i The Hobbit går ut på att dvärgarna glupskt trycker i sig mat eller vandrar i grottor och slåss mot gapiga troll och vättar. Man kan gissa sig fram i varje scen om vad som ska hända i nästa och i princip ha rätt varje gång. Trots mycket negativt finns det några ljuspunkter i filmen, bland annat är musiken maffig och fantastiskt passande, CGI-effekterna är otroligt detaljerade och snygga och många utomhusmiljöer är spektakulära och hårresande. Den fördubblade bildmängden (48 bilder per sekund istället för det vanliga på 24 bilder per sekund) känns nytänkande och är helt klart något att uppleva även om den inte är perfekt hela tiden. The Hobbit: An Unexpected Journey är en besvikelse trots att mina förväntningar inte var höga. Om Jackson hade tänkt att komma upp i samma kvalitet som han gjorde med Sagan om Ringen-trilogin måste han och i princip resten av Nya Zeeland rycka upp sig inför nästa film om han ska lyckas – om det inte redan är för sent. Betyget käkar sig fram till en svag tvåa.

Utöver nämnda filmer har jag även sett Lincoln (2/5), regisserad av Steven Spielberg, som David skrev perfekt om i veckoresumé #7.

Veckans topp 3

1. Stand by Me
   
2. Killing Them Softly
3. Flight