Veckoresumé #47

Richard Gere som gigolo, Håkan Hellström, Helen Mirren som drottning och två dudes som inte kan hitta sin bil.

AMERICAN GIGOLO (1980)

En tre decennier gammal Richard Gere spelar titelrollen i detta romantiska kriminaldrama om den unge gigolon (manshora om man så vill, även om jag personligen föredrar de eleganta synonymerna hållherre och yrkescharmör) Julian, som trivs rätt bra med sitt liv – han tjänar pengar, träffar damer, bor i en bra lägenhet, spatserar runt i dyra kostymer och har ganska mycket fritid över. Personer i hans omgivning börjar oroa sig över att han inte inser hur fragilt hans liv är och hur hårt slaget av en tappad kund skulle kunna slå. När slaget väl kommer är det nog hårdare än vad någon hade kunnat ana – en av hans kunder mördas och Julian blir huvudmisstänkt. American Gigolo har beskrivits som en sexuellt laddad och spännande klassiker, men den har också skrapats av tidens tand. Tyvärr är den inte tillräckligt bra. Idén är spännande – en sällan skildrad manlig prostitutionsvärld placerad i Los Angeles och presenterad av en här fräsch Richard Gere – en idé som också tilltalade Gere då han fann den extremt främmande och utmanande. Han pekade också på karaktären Julians homosexuella undertoner som något spännande. Gere var med facit i hand ett bra val på flera punkter. Han har (1980) kroppen, charmen och den ungdomliga manligheten som behövs. Men om man lyfter ut och granskar scen för scen har han fallit offer för filmens svagheter och dragits in i filmens problem. Den är nämligen långa stunder ytterst tråkig. Den sensuella miljön lyckas inte förföra, karaktärsutvecklingen engagerar inte och någon spänning är inte ens nära att infinna sig. Att filmens höjdpunkter är när Gere halvnaken hänger upp-och-ner och tränar svenska glosor, samt mellanklippen när han åker i sin bil och lyssnar på musik, är inte ett bra betyg (även om soundtracket innehåller några sköna spår, bland annat Blondies Call Me som skrevs särskilt för filmen). Speltiden på två timmar måste fyllas ut med en tätare, starkare, vassare story om det ska hålla en intresserad hela vägen, vilket den ändå godkända American Gigolo alltså inte lyckas med.

KÄNN INGEN SORG (2013)

Om förra årets bästa marknadsföringsdrag var Being: Liverpool kan det här årets reklamtriumf tillskrivas Håkan Hellström. Känn ingen sorg bygger som bekant på hans texter och musik, som används flitigt genom hela filmen. Jag är ingen stor HH-lyssnare (man ska alltid vara försiktig med Gaisare), men har länge tänkt dyka in helhjärtat i hans diskografi, en handling som den här filmen nu fört mig närmare att utföra (därav ett lyckat reklamknep från den gode Håkan). Pål (Adam Lundgren), i viss utsträckning (?) Hellströms alter ego, är en nervös och osäker person med stor musikalisk talang, som dock ballar ur och försätts i total panik så fort han hamnar i ett sammanhang där han ska uppträda inför folk. Det hinner hända mycket i den här filmen, men sammanfattningsvis kan sägas att Pål studsar mellan huvudsakligen fyra olika personer under filmens gång. Barndomsvännen och livskamraten Johnny (Jonathan Andersson), den boxande kanske-mer-än-vän?-vännen Lena (Josefin Neldén), farfadern som uppfostrat honom (Tomas von Brömssen) och sist men inte minst personen som vänder hela Påls värld upp och ner – den tappa-hakan-vackra och extremt förföriska Eva (Disa Östrand). Känn ingen sorg greppar tag i ens arm och drar in en i en fartfylld resa med många mellanstationer. Kärlek, vänskap, Göteborg, ungdom, musik, svek, bröllopshaveri, drömmar, flykt från arga IFK:are, panik, ångest, mardrömstågresa, fester, nostalgi, tårar, glädje, farliga drogaffärer… Ja, listan fortsätter. Jag ger upp försöket att sammanfatta filmen i en liten text, för det händer så jäkla mycket och det handlar samtidigt mer om känslor och upplevelser. Helhetsintrycket är positivt – en härlig och varm film med en stark ton av vemod i eftersmaken. Skådespelarna imponerar, särskilt Lundgren (aka Elijah Wood) och Disa Östrand, och von Brömssen är alltid ett kärt återseende. Musikanvändningen är finfin med många kollageaktiga scener till kraftfullt härliga Hellström-låtar och berättandet är energifullt och färgstarkt. En dramatisk upplösning ökar hjärtfrekvensen stadigt och resan avslutas fint. Jag hade gärna delat ut ett högre betyg om det inte hade varit för ett par invändningar. Mot slutet för man in ett litet sidospår som involverar droger, som ska bli avgörande för hela upplösningen, något som känns påtvingat och inte tillräckligt utvecklat. Känslan är att det kommer från ingenstans och frågan är om det verkligen hade behövts. Karaktären Lena försvinner helt från storyn en lång stund och kommer sedan tillbaka som om ingenting hänt, vilket känns märkligt, och tidsmarkörer ger (medvetet?) olika utfall genom filmen – när utspelar den sig? Manuset är ojämt, karaktären Pål lite överdriven ibland och vissa musikalinslag rejält over the top. Nog sagt om det, ingen vinner på att sitta här och älta sådana petitesser när vi snackar om en bra, härlig film som får en sjukt stark trea!

THE QUEEN (2006)

1997 var ett händelserikt år för Storbritannien. I samma veva som att Tony Blair (Michael Sheen) besöker slottet och har sitt första möte med drottning Elizabeth II (Helen Mirren), ett mycket formellt och trevande sådant, nås drottningen av beskedet att prinsessan Diana omkommit i en bilolycka i Paris. Blairs första tid som premiärminister blir av en annan karaktär än förväntat och hans främsta utmaning blir att hitta ett sätt att hantera denna nationella kris. The Queen hade nästan kunnat heta The Prime Minister, för Blair får ungefär lika mycket fokus som drottningen. Det är han som slits mellan de olika inställningar som finns – kungafamiljens hårt kritiserade agerande där de drog sig undan och vägrade kommentera händelsen då det rörde sig om en redan förlorad familjemedlem å ena sidan, det sörjande och upprörda folket där vissa gick så långt som att kräva monarkins avskaffande å andra sidan. Den brittiska skådespelarensembeln med Helen Mirren, Michael Sheen och James Cromwell i spetsen gör ett gediget arbete, i en stabil film som underhåller lite lagom och lär ut grunderna i vad som hände i samband med Dianas död. Manuset är skrivet på ett sådant sätt att subtil kritik mot de stela och konservativa monarkiska traditionerna framgår tydligt, ofta utformad som absurda kommentarer eller ageranden i olika situationer. Några gånger funkar det som komiska detaljer, några gånger blir det övertydligt. The Queen får en avljumnande trea.

DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000)

Nu kanske vissa sätter halsen i kaffet (”Hur i h*#@/(-: kan det här tramset få samma betyg som The Queen?!” etc), och visst, jag hade inte heller väntat mig en så positiv reaktion på denna annars förmodade usla film. Skenet bedrar ibland och är klockan tre på natten befinner man sig ofta i ett mer accepterande tillstånd. Jesse (Ashton Kutcher) och Chester (Seann William Scott) är två svettiga polare med till synes låg IQ men mycket spontan livsglädje. En dag vaknar de upp och inser att de inte minns någonting av den föregående kvällen. En okänd man har flyttat in, i köket finns chokladpudding för en livstid och Jesses bil är borta. De bestämmer sig för att gå ut och leta efter bilen, varpå gårdagkvällens pusselbitar faller på plats en efter en, fortfarande dock obegripligt osannolika och oklara. De får reda på att de befunnit sig på en strippklubb, strött pengar omkring sig, köpt skräddarsydda träningsoveraller, kraschat sina tvillingflickvänners hus och blivit indragna i jakten på någon form av rymdvapen som kan förinta jorden. Dude, Where’s My Car? är löjlig, på ytan ful och i princip helt tom på substans av värde. Men den framkallar ändå en hel del skratt och har lagt ribban så lågt vad gäller skämtens intelligens att det faktiskt funkar många gånger. Lite Hot Shots! alltså (dock inte så lyckat). Skådespelarna är inte bra, men har ändå en ovillkorlig glädje och en avslappnad inställning som gör det till en trevlig liten jakt på ledtrådar till vad som egentligen hänt och var bilen är någonstans. En svag trea kan jag allt bjuda på.

Slutligen har jag även sett Hitchcock-klassikern Strangers on a Train som var alldeles lysande (4/5). Scott var inte lika imponerad, men nog gillade han den allt, den gode kotten.

Veckans topp 3

1. Känn ingen sorg
2. The Queen
3. Dude, Where’s My Car?

Veckoresumé #41

Det är från sydligare breddgrader som jag ger er denna resumé, som är betydligt kortare än sin föregångare. Åh, tänker ni, en massa härligt obskyr, exotisk och fascinerande film! Men icke sa Nicke, det blir helamerikanskt. C’est la vie, för att bryta in med en fransk fras. Nåväl, en Cary Grantsk båttur kan väl ge någon form av internationalitet. Nu lättar vi ankar!

MACGRUBER (2010)

MacGyver är en 80-talshjälte med få svagheter, där den största styrkan ligger i frisyren och i den makalösa förmågan att komma ur alla former av knipor helt utan att använda vapen. Jorma Taccone, ur The Lonely Island-treenigheten, bestämde sig för att utnyttja de karaktäristiska dragen i denna enastående man och skapade MacGruber, MacGyvers karikatyriserade parodivariant. Han skrev filmen tillsammans med bl a huvudrollsinnehavaren Will Forte, som gör en rätt kul insats. Filmens upplägg påminner (väldigt) mycket om kultrullen Hot Shots! (som ni kan läsa om här). MacGruber har pensionerat sig efter att ha mist sin blivande fru under vigseln, då hon helt enkelt och makabert sprängdes i luften av storskurken Dieter Von Cunth (spelad med pondus av en hästsvansförsedd Val Kilmer). Nu, 10 år senare, står USA inför en nationell kris då samme Dieter Von Cunth hotar att avfyra en atommissil mot Washington och presidenten. Vad gör man då? Svaret är enkelt – ring in MacGruber! Han är till en början bestämd om att hans tid på de stora hjältedådens scen är över, men när han får veta att detta är hans stora chans till revansch på Von Cunth ändrar han sig och accepterar uppdraget. Det blir ett galet äventyr där i princip allt som kan gå snett går just snett. Han råkar döda hela sitt team och får ta in en stel militärrookie och en gammal väninna som medhjälpare, han misslyckas gång på gång med att smyga sig fram och kraschar istället fester och vandaliserar nattklubbar. Vad han gör bättre (ibland dock mindre bra) är de finurliga idéerna, som att dansa halvnaken med en selleri mellan skinkorna för att förvirra sina motståndare. Vissa parodiserande anspelningar träffar rätt, liksom en del av skämten, varav vissa är oväntade och härliga medan andra är mer väntade och lite halvtrötta. Det finns även ett hjärta som slår, visserligen med en något ojämn takt, och till och från ger sympati och känsla till MacGruber. Den halkar dock in i en ointressant standardlunk emellanåt och tappar därav en del. Summa summarum en helt okej komedi och en klart godkänd regidebut från Taccone, som i alla fall jag hoppas få se mer från.

AN AFFAIR TO REMEMBER (1957)

Kärleken är en kraft som är svår att bemästra, kanske omöjlig, och vart den ska ta en kan man nog aldrig veta. Det vet mycket riktigt inte heller Cary Grant och Deborah Kerr när de stöter ihop på en båt under en tredagarsseglats mellan Europa och Amerika, båda förlovade på varsitt håll. Grants karaktär ska gifta sig med en rik kvinna i USA och är bevakad av media som en kändis, varför han är noga med att inte göra några snedsteg under resan. Kerrs karaktär är även hon försiktig, men det dröjer inte länge förrän de båda inser att deras känslor för varandra är starka och ömsesidiga. De gör en överenskommelse om att de ska träffas om sex månader, högst upp i Empire State Building, om de fortfarande känner samma sak. An Affair to Remember är en bitvis humoristisk, charmig och lättsam film med glädje, romantik och skämtsamhet. Men den har också allvarliga undertoner och rör vid många känslor på det mänskliga spektrat, som sorg, osäkerhet, existentiellt tvivel och ensamhet. På så sätt ger den en dynamisk skildring av en historia som lätt hade kunnat bli överdrivet sockersöt. Med två lysande huvudrollsinnehavare och många fina scener är detta en minnesvärd klassiker som växte under sin speltid och till slut når en svag fyra på betygsskalan. Här vill jag faktiskt också flika in ett citat, som vi väl kan benämna veckans citat. Det är alltså Terry (Kerr) som ställer frågan till Nickie (Grant).

– What makes life so difficult?
– People.

Och med det skulle vi kunna runda av och bara begrunda visheten i ovanstående, men det har vi inte tid för, för nu blir det sci-fi-äventyr med Tommy Krusbär!

WAR OF THE WORLDS (2005)

En vad det verkar oansvarig, frånskild pappa (Tom Cruise) som jobbar i hamnen, har dåligt med mat i kylen och kör som en galning i sin 1966 års Mustang, får sämsta tänkbara start på sin helg med barnen när det börjar storma rejält på himlen. Det visar sig vara utomjordingar som kommit för att utplåna mänskligheten. Sicken osis! Familjen, i den aktuella konstellationen bestående av pappa Ray (Cruise), hans 10-åriga dotter Rachel (Dakota Fanning) och sonen Robbie (Justin Chatwin) i de över tonåren, tvingas överge sitt hem och får tag på en bil att cruisa iväg i. Det blir en lång och jävlig resa där de mördande utomjordingarna och deras enorma farkoster är långt ifrån familjens enda problem. Människor i panik kan göra nästan vad som helst för att komma ombord på en avgående krisfärja eller för att få komma in i den enda bilen i stan, vilket här blir uppenbart när den kollektiva rädslan sprider sig genom massorna. Steven Spielbergs remake av 50-talets original (som jag inte sett) är en oväntat rå och kompromisslös skildring av en apokalyptisk värld där panik är det enda rådande tillståndet. Alla bitar är dock inte fullt så kompromisslösa – att familjen ska dö finns ju aldrig på världskartan och PG-13-filtret gör sitt för att förmildra det helvete som egentligen utspelar, eller ska utspela, sig. Detta till trots är War of the Worlds en spännande och stundtals obehaglig film som har en del häftiga scener. De bästa scenerna är dock de som inte involverar monster. Tom Cruise har en aura som gör att han alltid är intressant, det är något slags magi som omger honom, som jag kanske får försöka analysera vid senare tillfälle. (Poängen är alltså att Cruise alltid är sevärd). För övrigt imponerar den unga Dakota Fanning, samtidigt som Tim Robbins dyker upp i en rätt läskig roll (en man som menar att undergången är här så länge vi inte går till motattack, varpå han lyfter sin spade med eld i blicken). En bra film från Spielberg, dock väldigt ojämn. En trea är den i alla fall värd alla gånger.

Veckans topp 3

1. An Affair to Remember
2. War of the Worlds
3. MacGruber

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment