Veckoresumé #7

Nu är det lov och då blir det film i massor! Har mestadels försökt ta igen lite filmer från i år som jag inte sett fram till nu. Några var bra medan andra var mindre bra. Japansk animation och 50-talsnoir har också setts i veckan.

MIN GRANNE TOTORO (1988)

Anime är en genre som jag inte är särskilt bekant med, bortsett från de gamla Pokémon-serierna man såg när man var liten. Detta blev för mig en dörr till den japanska världen av tecknade filmer, signerad Studio Ghibli och Hayao Miyazaki. Min granne Totoro handlar om två barn som flyttar till ett hus ute på landsbygden, där de stöter på flera udda varelser, varav en är just Totoro (den stora, mjuka figuren), som tar med de två syskonen på charmiga äventyr. Filmen har ett stort hjärta och bjuder in till många skratt och varma leenden. Totoro och hans mindre följeslagare är alla underbara karaktärer.

KON-TIKI (2012)

Ett härligt norskt matinéäventyr om den berömda Kon-Tiki-expeditionen som ägde rum 1947. Thor Heyerdahl hade en teori om att Polynesien blivit befolkat från Sydamerika, ett påstående som viftats bort av alla han pratat med. För att bevisa sin teori bestämde han sig för att segla nästan 800 mil på en primitiv flotte. Denna film är en verklighetstrogen filmatisering av denna resa, en snygg och påkostad sådan. God underhållning som varar i två trevliga timmar, däremot blir det aldrig sådär riktigt jävligt som det skulle kunna ha blivit med stormar, sjukdomar, hajattacker (!) med mera, även om det hettar till några gånger. Den är lite för ”snäll” med andra ord.

THE WORDS (2012)

Bradley Cooper spelar huvudrollen i denna dramathriller, som handlar om en man (Cooper) som kämpar för att få ut sina böcker, men ständigt blir nekad publicering. En vacker dag hittar han (!) ett färdigt manuskript som han fastnar i och bestämmer sig för att ge ut i sitt eget namn. Detta blir naturligtvis inte en lika smidig väg till framgång som han hoppats, utan han dras in i ett virrvarr av lögner och dåligt samvete. Tyvärr är filmen väldigt förutsägbar och även om man leker med narrativet på ett stundtals finurligt sätt är innehållet tunnt. Sevärd för Jeremy Irons som gör ett bra jobb med sin lilla roll, men annars en blek film.

RUBY SPARKS (2012)

Skaparna av Little Miss Sunshine är i år tillbaka med en ny film, vilken självklart skulle ses. Ruby Sparks är en karaktär som först förekommer i en dröm, drömd av författaren Calvin (Paul Dano), och därefter mirakulöst äntrar verkligheten efter att Calvin börjat skriva om henne. Denna surrealistiska situation leder till en lika surrealistisk kärlekshistoria mellan Ruby och Calvin, vilket givetvis komplicerar hans schemalagda möten med sin psykolog. Precis som Little Miss Sunshine är Ruby Sparks en kreativ, härlig och grymt välskriven film som leker med fantasin och underhåller tittaren. Paul Dano och Zoe Kazan är riktigt bra i huvudrollerna och bland birollerna hittar vi bland andra en rolig Antonio Banderas. Filmen får i sin helhet en förbaskat stark trea.

LINCOLN (2012)

Steven Spielberg har på sistone haft några mediokra år, senast med sliskbomben War Horse, och är nu tillbaka med ännu en historisk film, denna gång om den i många kretsar legendariske presidenten Abraham Lincoln. Uncle Abe gestaltas av Daniel Day-Lewis, som i vanlig ordning går in i rollen till max, något han gör storartat. Men där slutar det positiva, förutom några bra biroller (bl a Tommy Lee Jones). Filmen blir alldeles för lång, tråkig och oengagerande för att den ska kännas intressant. Det händer i princip ingenting förutom prat, prat och återigen prat. Pratiga filmer kan vara alldeles lysande, men då krävs en oerhört bra dramaturgi och en nerv som gör det gripande. Det har inte Lincoln, och den lättnadskänsla som nådde mig när eftertexterna gjorde detsamma kan inte resultera i ett bra betyg. Spielberg borde ha kunnat göra något bättre med alla klasskådisar han hade till sitt förfogande. Titeln är dessutom något missvisande, då filmen aldrig blir ett ordentligt porträtt av Abraham Lincoln, utan snarare en skildring av händelseförloppet kring antagandet av the thirteenth amendment. Men Amendment 13 säljer inte, det gör Lincoln. Simple as that.

SUNSET BLVD. (1950)

En stilbildande klassiker och en genredefinierande film noir av den store Billy Wilder. William Holden spelar en ekonomiskt ansträngd filmmanusförfattare som av en slump hamnar i den före detta filmstjärnan Norma Desmonds (Gloria Swanson) hus. Hon lever fortfarande i sin forna stjärnglans och är fast besluten att återvända med en egenskriven storfilm. Detta blir givetvis trassligt, i en välspelad dramathriller som tar upp kändisskapets mörka baksida och för in en del nya grepp i filmhistorien, vilket är anledningen till att den ses som en stor klassiker och ofta används som analysunderlag för filmstudier. Därför får den också en fyra från mig, om än en svag sådan. Vissa delar är mästerliga, som de första 40 minuterna, men ibland blir den något upprepande. Jag tycker heller inte att den är lika bra som Wilders Double Indemnity, men ändock en viktig klassiker.

Utöver ovan nämnda filmer har jag även sett Beasts of the Southern Wild (3/5), som Scott skrev finfint om i veckoresumé #2, samt The Perks of Being a Wallflower, Barbara och Searching for Sugar Man, som alla tre tog en varsin plats på min topp 10 för 2012.

Veckans topp 3

1. Searching for Sugar Man
2. Min granne Totoro
3. Sunset Boulevard

Veckoresumé #6

MINECRAFT: THE STORY OF MOJANG (2012)

Den här indie-dokumentären undersöker den svenska indie-spelstudion Mojang och deras flaggskepp Minecraft som har format en generation datorspelare och blivit ett av de allra kändaste och största spelen någonsin. Vi får lära känna den ödmjuka och lugna skaparen Markus ”Notch” Persson och hans lilla team av spelutvecklare under deras arbete med Minecraft. Dokumentärskaparna intervjuar även stora profiler inom spelindustrin som uttrycker sina åsikter om spelet och dess framgång. En intressant och personlig inblick i folket bakom de långa listorna av datorkod och hårt arbete. Jag fann den här dokumentären sevärd eftersom jag själv spelar mycket Minecraft, men för någon som inte är inbiten i spelet kan den här dokumentären vara svår att förstå och hänga med i. Betyget hackar sig fram till en stabil trea.

DREAMGIRLS (2006)

En grupp skådespelare bestående av Jamie Foxx, Eddie Murphy, Jennifer Hudson och Beyoncé sjunger sönder den här förfärliga musikalen och åstadkommer inget annat än att uttråka och irritera. Dreamgirls utspelar sig i Detroit under 60-talet i början av Motown-eran när musikindustrin blomstrade. Jamie Foxx spelar en ung man vid namn Curtis Taylor Jr som arbetar som bilförsäljare, men drömmer om att en dag få starta sitt eget skivbolag och agera manager åt populära artister. En dag stöter han på en tjejgrupp, ”The Dreamettes”, som tidigare endast har varit bakgrundsångare åt större artister. Taylor Jr ser potential i trion och bestämmer sig för att hjälpa dem att nå framgång. Dreamgirls är en plågsam upplevelse, med sliskiga musikalnummer och skrikiga och värdelösa karaktärer. Handlingen är extremt förutsägbar och manuset är korkat och klyschigt. Betyget sjungs in till en rutten etta.

THE DAY HE ARRIVES (2011)

Ibland är det tillfredställande att titta på en film som är ganska händelselös. Sådana filmer har dock en tendens att vara tråkiga. The Day He Arrives är precis en sådan film och den blir aldrig tråkig. En anledning kan vara den korta speltiden (79 min) eller det snygga svartvita fotot eller kanske de intressanta dialogerna. The Day He Arrives är en sydkoreansk indie-film som handlar om en ung före detta filmregissör som har bestämt sig för att besöka Seoul för att träffa en god vän (en filmkritiker) som han inte har sett på ett tag. Den unga mannens kompis introducerar honom till en grupp andra människor som de tillsammans bildar en liten grupp av vänner med. Filmen består till största delen av minimalistiska scener där den unga mannen sitter med sina vänner på diverse olika restauranger och pratar om livet och förtär stora mängder alkohol. Filmen är ganska händelselös men ändå så intressant och trevlig. Som tittare kände jag mig inbjuden att få uppleva vännernas privata samtal och få följa med de på sina restaurangvisiter. En trevlig och småmysig film som får en stabil trea i betyg.

DOUBLE INDEMNITY (1944)

Den här klassikern regisserad av Billy Wilder är en spännande thriller i bästa film noir-anda. I huvudrollen ser vi Fred MacMurray som en försäkringssäljare som förälskar sig i en ung kvinna (Barbara Stanwyck) och planerar att med försäkringsbedrägeri hjälpa kvinnan att döda sin man och få det att se ut som en olycka i hopp om att få ut försäkringspengar. Double Indemnity tar med tittaren genom konspirationer, rappa och utsökta dialoger och en noir-stil som är svår att överträffa. Regn, mustig voiceover, nattscener och skuggor garanteras i denna klassiker. Betyget smyger sig fram till en stabil fyra.

IN BRUGES (2008)

Colin Farrell spelar lönnmördaren Ray som efter ett misstag under ett uppdrag råkat döda ett barn. Ray skickas av sin chef till den belgiska staden Brygge för att rehabilitera sig och få tankarna på annat.  Hans kollega och nära vän Ken (Brendan Gleeson) följer med för att hålla ett öga på Ray och se till att han inte tar självmord. In Bruges är en riktigt bra film, med ett välskrivet och humoristiskt manus, karaktärer som är lätta att tycka om och fantastiskt snyggt foto. In Bruges stora plus är skådespelet som sköts felfritt av Farrell och Gleeson. Ralph Fiennes dyker också upp i filmen och spelar en av de bästa filmkaraktärer jag har stött på. Ena stunden rolig, andra seriös och tredje våldsam. In Bruges är på insidan en sorgsen berättelse om en mans synder. Perfekt balans gör att betyget landar på en stark fyra!

VECKANS TOPP 3

1. In Bruges
2. Double Indemnity
3. The Day He Arrives