Veckoresumé #53

A little less conversation, a little more action.

Ja, om vi ser bloggmediet som ett sätt att konversera och att koffeindarrigt bläddra sig igenom tung kurslitteratur som action, då kan vi nog beskriva situationen med ovanstående rad. Det blir lite hackigt, lite instabilt, vad gäller uppdateringen här under hösten, men vi gör vårt bästa för att få ihop någonting läsvärt lite då och då!

AU REVOIR LES ENFANTS (1987)

(Sv: Vi ses igen, barn). Louis Malle är dubbelt representerad denna vecka, först och främst med en berättelse från en fransk-katolsk internatskola under en av andra världskrigets kalla vintrar. Julien (i mitten av bilden) lämnar sin mamma på perrongen med tårarna inte alltför långt borta och åker iväg, ut på landet, för att spendera terminen på den nämnda skolan. Där busas det friskt mellan barnen, ibland inte alltför schysst, men de godhjärtat stränga lärarna håller en viss disciplin. En stor del av filmen fokuserar på att återberätta och skildra livet på skolan, utan några större dramatiska händelser, innan den stora problematiken gör sin entré. En ny kille i klassen, som Julien så smått börjat lära känna, visar sig vara jude. Detta får absolut inte upptäckas av de tyska kontrollanterna. Kriget, som i dessa miljöer lyst med sin frånvaro, kommer nu påtagligt närmare Julien, hans nye vän Bonnet, prästerna och lärarna. Även i skuggan av bombningar och slagfält var kriget närvarande. Louis Malle, som skrivit, regisserat och producerat filmen, har lyckats fånga livet på den lilla skolan med realism, enkelhet och både vemod och en lite småmysig, familjär känsla, trots det mörker som väntar bakom hörnet. Handlingen är baserad på Malles egna erfarenheter från sin barndom, då han som 11-åring blev vittne till en liknande situation, något som naturligtvis ökar den genuina känslan. Au revoir les enfants är en subtil skildring av andra världskrigets konsekvenser för dem som inte var inuti det men vars vardag ändå påverkades. Manus och regi är lysande, liksom alla duktiga barnskådespelare, och inte minst Malles förmåga att fånga och förmedla atmosfär och miljö. Snöblaskiga skolgårdar, höstiga skogar, tysta sovsalar och stökiga badrum med tandborstande barn. Lekfullt och för det mesta osentimentalt berättat genom ett oskuldsfullt barnasinne men med en allvarlig efterton och poäng. En fantastisk film som gav mig en tår i ögat. Stark fyra.

FLICKORNA (1968)

Feministisk kultfilm har också inkluderats i veckans program i form av Mai Zetterlings omtalade samhällskritiska och artistiska skildring av Sverige på 60-talet. Handlingen, som svävar omkring i en konstnärlig sfär, har sin grund i en kringresande teatergrupp bestående av kvinnor, framförandes en egen version av den gamla grekiska komedin Lysistrate (om kvinnor i Aten som sexstrejkar för att stoppa männens krig, osv). Teaterscenerna varvas med inblickar i de olika aktrisernas egna liv, deras mäns liv samt surrealistiska, drömska och ibland oerhört märkliga partier där gränserna för vad som är verkligt helt suddats ut. Allt har emellertid en gemensam nämnare i den hela tiden skildrande, kommenterande och kritiserande framställningen av kvinnors roll i olika situationer, männens maktposition och jämställdhetens ofta absurda frånvaro. Flickorna är intressant, underhållande, tankeväckande och estetiskt fascinerande – dessutom oväntat rolig med många skratt som följd. Det går att uttolka många meningar i filmen, med ett huvusakligt budskap om feminismens vikt och betydelse – något som inte möttes av jubel när filmen premiärvisades. Filmen har fått utstå hård kritik, delvis förståeligt eftersom männen i filmen inte sällan framställs som absurt agerande, nästintill korkade och oförskämda mansgrisar utan förståelse. Mycket är överdrivet, men min känsla är att det är ett medvetet grepp för att belysa de skillnader och orättvisor i de könsroller som faktiskt finns/fanns på den aktuella tidpunkten för filmens produktion. I mitt tycke en möjligen underskattad och mycket sevärd film, nära en fyra på betygsskalan.

DAMAGE (1992)

Vi förflyttar oss till London och återlämnar ansvaret till Louis Malle, som med sitt erotiska otrohetsdrama ger oss en välspelad och genomkompetent version av en historia vi dock sett förut. En framstående politiker (Jeremy Irons) minglar runt på en fest när han plötsligt träffar en ung fransk-engelsk kvinna (Juliette Binoche) som är vän med Stephens (Irons) son Martyn (Rupert Graves). Att det finns en laddning mellan Stephen och Anna (Binoche) är dock uppenbart från det första blickutbytet. Härifrån är vägen relativt uppenbart utstakad – den leder Stephen in i passionens fördärv och förförelsens förrädiska lockelser. När Martyn offentliggör att han och Anna ska gifta sig är den moraliska krisen hos Stephen total och hans sunda förnuft (stanna hos fru och familj) ställs i en brinnande konflikt med kärleken, som han säger är unik från vad han någonsin känt i sitt 50-åriga liv. Damage är som sagt mycket välspelad och välregisserad, och även här står Malles höstiga miljöer att känna igen. Manuset är fyllt av intelligenta fraser och gripande konflikter, men filmen som helhet blir ändå något lidande av det faktum att upplägget är så bekant från mycket man sett tidigare. Sista halvtimmen är dock suverän och är nära att värva en fjärde stjärna till betyget. Är man svag för otrohetshistorier med mycket sex, plågsamt pinsamma släktmiddagar och tragiska vändningar kan jag inget annat än att rekommendera denna högst kompetenta film.

THE BLING RING (2013)

En lite halvljummen pepp låg i luften inför Sofia Coppolas nya kändisstölddrama, nästan enbart på grund av nämnda regissör och Emma Watson i en av huvudrollerna. I de kändistäta Hollywood-kvarteren får en grupp ungdomar för sig att leta upp kända personers hus, googla fram uppgifter om huruvida de är hemma eller inte, och slutligen bryta sig in och leva runt i sängar, garderober och festvåningar. (Detta baserat på verkliga händelser). Vi får följa en typisk ny-i-skolan-lite-osäker-i-sig-själv-dude som träffar en tjej som verkar rätt tuff, varpå han dras in i hela kändishemkrascharäventyret tillsammans med en grupp bortskämda rikemansbarn. De festar på de hetaste klubbarna, springer runt i klädbutiker, kör (stulen) bil onyktra och drogpåverkade och postar ca 30 Facebook-bilder i sekunden. Till slut stöter de naturligtvis på motgångar, i form av övervakningskameror och rättsliga påföljder, och då börjar en intressant del av filmen – trodde jag. Men då var det i princip slut och någon vidare uppföljning på de problemfria hus-raiderna kommer aldrig, vilket gör att filmen saknar svärta. Fram tills dess hade filmen varit tämligen tröttsam, repititiv som bara den och mest bara en väntan på någon poäng. Vid fjärde inbrottet, som sker på exakt samma sätt som de föregående, har man liksom fattat grejen. Coppolas manus är oväntat tunt och stundtals klyschigt, karaktärerna är platta och ytliga – inte så konstigt i och för sig, men ytligheten utmanas aldrig riktigt. Som komedi är den helt i avsaknad av skratt, som drama engagerar den inte. Några få snygga tagningar (t ex en lång exteriör bild på ett av inbrotten) är det enda som håller filmen godkänd. Från Lost in Translation till detta – vad hände Sofia? Svag tvåa.

NIGHT TRAIN TO LISBON (2013)

Som jag skrev i min pepplista i början av året är detta en film jag sett mycket fram emot. Av okunskap väntade jag mig dock en thriller i tågmiljöer, vilket jag inte fick. Istället vecklade ett tillbakablickande och lite journalistiskt drama med historiska referenser ut sig. En schweizisk professor (Jeremy Irons) tar mycket riktigt ett nattåg till Lissabon efter att ha räddat en kvinna som försökt ta livet av sig och blivit stående med hennes röda jacka innehållandes den tågbiljett han nu utnyttjar. Han anländer till det soliga Portugal (här slutar tågtemat) och börjar undersöka saker kopplade till en bok han också hittat i jackan, skriven av en portugisisk författare/läkare/filosof. Boken skildrar historier kring motståndsrörelsen under Salazar-diktaturen och sakta men säkert börjar Raimund (Irons) bena ut frågetecken kring de inblandade personerna i takt med att han blir mer och mer besatt av berättelsen. I det nät av personer han lyckas träffa ser vi en rad stora skådespelare: Charlotte Rampling, Mélanie Laurent, Christopher Lee, Lena Olin, Jack Huston, August Diehl och en fantastisk Bruno Ganz. Filmen i sig vill vara romantisk, filosofisk, historisk och dramatisk, men lyckas bara emellanåt. Det största problemet är det bekanta alla-talar-engelska-fenomenet, med försök till portugisisk brytning, som mest tar en ur historien då det känns så onaturligt och tillgjort. Det förminskar skådespelarna till accentimitatörer och verkar direkt för en försämrad autencitet. Märkligt också med tanke på att filmen är ett europeiskt samarbete med många internationella aktörer. Bortsett från detta är Night Train to Lisbon ett ganska slätstruket verk som dock lyfter sig efter en dryg timme, dock aldrig tillräckligt för mer än en rågad tvåa i betyg. En scen som sticker ut är ett samtal mellan Jeremy Irons och Bruno Ganz som, drickandes stora mängder vin (alternativt annan stark dryck) på ett risigt litet café, mitt i natten, diskuterar både ditten och den tillhörande datten. En simpel scen som förgylls av två mästare.

ANGST ESSEN SEELE AUF (1974)

(Sv: Rädsla urholkar själen). En av den nya tyska filmens stora profiler var regissören Rainer Werner Fassbinder, som med detta lilla drama skildrar och problematiserar kärleken mellan en tysk kvinna och en arabisk man i 70-talets München, präglat av rasistisk mentalitet och diskriminering. I samma ögonblick som 60-åriga Emmi träffar den betydligt yngre Ali från Marocko går hon in i ett problematiskt skede av sitt liv. Med kärleken till en generellt socialt utfryst person av en annan kultur tvingas hon inse det faktum att folk tittar annorlunda på henne och hon blir utfryst av arbetskamrater och sina egna barn, allt för att hon visar sig tillsammans med en ”svarting”. Det är ett ganska gjort tema nuförtiden, men den tyska kontexten gör det desto mer intressant, liksom ensamhet som en minst lika stor del av tematiken. Till filmens minus hör en kanske något onyanserad (men för budskapet kanske befogat överdriven?) bild av alla tyskar som fyrkantiga rasister (med enstaka undantag) och en vag känsla av att själva berättelsen saknar något unikt, även om Fassbinders berättarteknik har flera utstickande drag. Det är i dessa som filmens största styrkor ligger. Klippning, kameraföringar, musik och tystnad, avskalade miljöer och minimalistiska dialoger. Återkommande svart humor och avsiktligt stelt skådespeleri är andra komponenter, liksom de långa, kvardröjande tagningarna som tar god tid på sig att skildra osympatiska blickutbyten över bardiskar, föraktande servitörer och märkliga måltider i tomma restauranger. En film värd se enbart för den formalistiska biten, men som sagt även som samhällskritik och ensamhetsskildring. Det råder oklarhet kring mitt betyg – tre eller fyra – men sammanfattningsvis en mycket se- och tänkvärd film.

MIES VAILLA MENNEISYYTTÄ (2002)

(Sv: Mannen utan minne). Lite på samma tema vandrar en stackars finsk man runt utan att minnas vem han är, vad han heter och var han bor, efter att ha blivit brutalt nedslagen i en park och förlorat minnet. Han får hjälp av frälsningsarmén och hittar ett hem i form av en container i ett litet fattigt samhälle vid vattnet. Fortsatt utan identitet försöker han bygga sig ett nytt liv från ruta ett, men utan namn eller legitimation har han ingen trovärdighet hos arbetsförmedlingen eller banken, så uppförsbacken är rejäl. Under sitt medvetandes nya era hittar han ett kärleksintresse och skapar sig nya relationer, men frågorna och oklarheterna förblir många i hans tillvaro. Finsk film är för mig helt främmande mark och en outforskad kultur, i vilken regissör Aki Kaurismäki är en förgrundsfigur. Mannen utan minne är en bra film med minimalistisk dialog, nedtonat skådespeleri och ett tragiskt livsöde som ändå skildras någorlunda harmoniskt och bäddar in en kraftigt svärtad humor. Markku Peltola, som spelar den namnlöse huvudkaraktären, utstrålar vemod och hopplöshet blandat med en blind optimism som en total minnesförlust kanske kan framkalla. Långsamt tempo och en isolerad känsla förstärker ensamheten, handlingen är smått absurd egentligen och den fåordiga, smått deprimerade finskheten är alltjämt närvarande. Det är lite svårt att sätta ord på känslan som finns i den här filmen märker jag nu när jag försöker formulera detta, men betyget är tydligare – stark trea! För övrigt finns ett härligt och ganska märkligt musikinslag i filmen där en grupp musiker ur frälsningsarmén framför en sång om att djävulen är överallt, typ. Hade aldrig trott att jag skulle gå runt och lyssna på finsk folkrock, men det skulle jag. Paha vaanii heter låten och den är fantastisk.

CITIZEN KANE (1941)

Ensamhet börjar forma ett mönster som genomsyrar denna resumé, och av de behandlade filmerna brukar denna rankas som ett av de största, kanske det största, verken genom tiderna. Fram med superlativen då, eller? Ja, men inte hela arsenalen kanske. Bäst genom tiderna, en titel som kritikerkåren ofta delar ut till just Citizen Kane, tycker jag inte att den är – men det är en på många sätt enastående film. Orson Welles regisserar sig själv i titelrollen, Charles Foster Kane, en svårförstådd man som gör en sällan skådad resa från bortskickat barn till förmögen tidningsmogul med ett globalt medieimperium vid sina fötter. Det är en tidig tackling på den amerikanska drömmen, framgångens baksida och maktens förrädiska kraft, med en fåfäng och komplicerad huvudkaraktär som både vinnare och offer. I filmens inledning ser vi hur Kane ligger för döden, ensam i sitt enorma palats, och uttalar ett sista ord innan han lämnar in. Resten av speltiden ägnas åt utredningen av detta mystiska ord och berättandet av vad som lett fram till tragedin. Detta berättande sker till en början av en smått hysterisk och ganska påfrestande berättarröst, tillsammans med ett montage av bilder och tidningsurklipp, men övergår sedan i ett mer sansat, klassiskt skådespel. Från barndomen, till första idén om att grunda en tidning, de följande framgångarna, expansionen, äktenskap, utpressningssituationer, partnerskap och meningsskiljaktigheter, enorm rikedom, kändisskap, politisk kandidatur och slutligen den suck som kan dras över att vaka över ett episkt rike av dyrbara saker och gränslös ekonomi och ändå behöva känna ensamhetens kalla hand. Det ligger en stor tomhet över filmen som är svårbeskriven och fruktansvärt mäktig, på något sätt. Berättelsen i sig ger inga wow-reaktioner förrän i det gripande slutet, men den tekniska aspekten av filmen ger desto fler. Fotot, ljussättningen, sceneriet, kameravinklarna och klippningen är fulländat, mästerligt. Varje bildruta kan ramas in och sättas upp på väggen. Sammantaget bör Citizen Kane absolut klassas som ett storverk. Orson Welles pondus är dessutom enorm.

KILLER’S KISS (1955)

En av Stanley Kubricks tidigaste filmer klockar in på blygsamma 67 minuter och handlar om en 29-årig boxare i New York som genom sitt fönster en kväll ser en kvinna i lägenheten mittemot. Han tar kontakt med henne och hamnar i samspråk med hennes arbetsgivare (hon är en s k taxi dancer), en osympatisk herre. När boxaren hör Gloria skrika en kväll springer han över och ser chefen slå henne, varpå han går emellan, förälskar sig i Gloria och därmed blir inblandad som den tredje parten i ett svartsjukedrama. Stanley Kubrick är en legendarisk regissör med många mästerverk på sitt samvete, men detta är onekligen det blekaste jag sett ur hans filmografi. Enskilda ljusglimtar finns, som den långa jaktscenen över gator och tak, och den surrealistiska skyltdockedekorerade scenen där filmens klimax utspelar sig, men helheten går förlorad i ett oklart syfte med för många olika ingredienser nermixade i en dryg timmes film. Är det ett romantiskt drama, en noir-thriller, boxningsfilm, ett tillbakablickande familjemysterium, jakt-action? Kubrick flaxar runt med både det ena och det andra – ambitiöst men luddigt. Hade filmen varit en halvtimme längre är det möjligt att den hade blivit riktigt bra. Nu är karaktärerna relativt platta och svåra att identifiera sig med, storyn rätt blahablaha och inget hinner utvecklas till något riktigt intressant. Slagsmålsscenen fram mot slutet håller ingen vidare nivå heller. En besvikelse, men som tur var skulle ju Kubrick lyfta sig med galaktiska mått.

LADRI DI BICICLETTE (1948)

(Sv: Cykeltjuven). Tillsammans med ovan behandlade Citizen Kane är Vittorio De Sicas socialrealistiska far och son-berättelse en film som brukar nämnas i de, förvisso tveksamt filmhistoriskt rättvisande, bäst-genom-tiderna-enligt-kritikerna-sammanhangen. Och även detta är en suverän film, om inte ännu bättre. Filmens historiska kontext finns i den italienska neorealismen som efter andra världskriget inte sällan skildrade arbetarklassens vardag på de italienska gatorna och ofta använde amatörskådespelare. Så är fallet även här. Den arbetslöse pappan Antonio (spelad av fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani) får chans till anställning som affischmontör, ett jobb som kräver cykel. Till sin förtvivlan inser han att han måste skaffa en cykel och ser lösningen i att pantsätta familjens sängkläder, varpå optimismen sprider sig i familjen som börjar planera sin ekonomi utifrån nya, bredare ramar – allt ser ut att kunna lösa sig nu. Antonio skjutsar sin lille son Bruno (Enzo Staiola) genom Rom och blickar entusiastiskt framåt mot sin första arbetsdag. Han har precis satt upp sin första affisch när ett marddrömsscenario plötsligt blir verklighet – cykeln blir stulen. Vad som följer nu är en lång och problematisk jakt på cykeln, på marknader och torg, men i en storstad som Rom är fallet av klassiska nål-i-höstack-proportioner. Under resans gång följs Antonio och Bruno åt genom medgång och mestadels motgång, och deras relation ansträngs, utmanas och utvecklas. Cykeltjuven är en fantastisk studie i vikten av ett enskilt föremål (cykeln) och dess betydelse för en hel tillvaro och livstillstånd. Det är samtidigt en film om hur långt man kan vara villig att gå för att få tillbaka cykeln, som klimaxet så tydligt handlar om, och hur mycket man kan offra. Antonios jakt på cykeln påverkar inte bara hans egen inställning till andra människor, utan även Brunos förståelse för pappans agerande. Relationen dem emellan är väluppbyggd och innehåller många nyanser av far-och-son-bandets olika sidor. Ett annat betydande tema är samhällskontexten, skildringen av arbetslöshet och fattigdom, de lägre klassernas kämpan för att klara vardagen, och den ofrivilliga resan från avlönad arbetare till ignorerad förlorare. En särskild scen skär rakt genom hjärtat, när pappa Antonio mitt i cykeljaktseländet tar med Bruno på restaurang och låter honom frossa i mat och dryck i sann nu-glömmer-vi-allt-och-äter-anda. Från kompromisslös lycka förvandlas Antonios leende halvvägs in i middagen till en vilsen, smått skräckslagen blick som inser att hans liv just nu är ett enda stort frågetecken utan säkerhet för familjens framtida liv. Vittorio De Sicas film är en lysande berättelse ner till varje komponent – manus, budskap, spänning och flera otroligt gripande scener, stilsäkerhet, ett brett känslospektrum och skådespelare som imponerar (särskilt sett till deras obefintliga skådisbakgrund). Det finns mycket mer att säga och mycket mer att berömma, men genom att dela ut en stark fyra känner jag att min åsikt är demonstrerad. Molto bene!

IRENE HUSS – I SKYDD AV SKUGGORNA (2011)

Stopp, stopp, stopp! Stanna kameran, bränn rullen och lägg pengarna på något annat! Snälla? Det är filmer som dessa som gör att Sverige aktivt jobbar mot sin egen industri och de inspirerade krafter som existerar där, och förminskar chanserna till ett nytänkande och intressant klimat i vår egen filmatmosfär som drar tunga och rossliga Wallander-suckar. Beck, Johan Falk och nu Irene Huss – när ska folk tröttna? Egentligen tänker jag inte ödsla mer tid på detta trams, 90 minuter gick ju till att konsumera det, men samtidigt kan det kanske vara en idé att göra sin röst hörd och försöka motverka dessa produktioner. Först vill jag poängtera att den enda anledningen till att jag faktiskt såg filmen var ett internskämt med en kompis, då vi skrattat gott åt den tidigare Tatuerad torso i samma serie. Redan där förstår ni alltså att attraktionen i att se filmen ligger i dess potentiella kapacitet som ofrivillig komedi, inte som det kriminaldrama den försöker vara. Vem är då denna Irene Huss? Ja, en kombination av helt irrelevanta kampsportsfärdigheter, rollerna som mamma, självständig kvinna, hustru och framförallt modig polis som ständigt lyckas hamna i de allra farligaste uppdragen (dvs uppgörelser med trööötta och urvattnade MC-gäng) i Göteborg (tror jag? Svårt att avgöra dock eftersom ingen pratar göteborgska förutom en malplacerad Lasse Brandeby). Med sig har hon en liten detektivbyrå/polisgrupp som för det mesta utstrålar inkompetens men ändå lyckas lösa det mesta, t ex genom fysiskt omöjliga inzoomningar som från löjliga avstånd med usel upplösning kan se registreringsnummer på bilar från sidan. Just denna, I skydd av skuggorna, handlar om en utpressningshärva med stereotypa slaviska motorcykelgangsters som bovar i vilken Irene Huss familj, föga förvånande, blir inblandad och snart har vi en helt väntad historia innehållandes mord, droghandel och sprängda hus. Logiken lyser med sin frånvaro, liksom manusets kvalité, dialogen är stundtals löjeväckande och skådespelarna är svaga. Poliserna agerar korkat och är förhoppningsvis inte baserade på våra verkliga poliser, för då är det dags att bli orolig. Nu tänker jag inte ge fler ord till den här smörjan utan avslutar kort och gott med en önskan om att få se filmpengarna investeras i projekt som inte somnat redan i utvecklingsfasen.

UN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT (1956)

(Sv: En dödsdömd har rymt). Kunde du dra den titeln i ett svep? Grattis i så fall. Robert Bresson var ett av den franska filmens största namn och en stor inspirationskälla för flera regissörer under den nya vågen. Till sin fängelsefilm om en fransk fånge under naziockupationen kunde han använda sina egna erfarenheter från över ett år i fångenskap, och kombinera det med en annan verklig fånges memoarer från ett fängelse i Lyon, motståndsaktivisten André Devigny, som filmen är baserad på. Egentligen är filmen väldigt enkel, en typisk fängelsefilm som följer huvudkaraktären Fontaine (François Letterier) i den isolerade tillvaron, från vilken han bestämmer sig för att försöka fly. Genom en voice-over-lösning får vi följa hans noga planering in i minsta detalj, från det försiktiga karvandet i trädörren till reptillverkning av hopknutna lakan och den slutgiltiga nagelbitaravslutningen där varje litet knastrande gruskorn kan utgöra skillnaden mellan frihet och avrättning. Bortsett från ett lite statiskt mittenparti är filmen mycket spännande, logiskt nog framförallt i sista tredjedelen, och en välskriven och välspelad demonstration av det lilla, lilla hopp som finns på en plats som annars präglas av svärta, tragik, orättvisa, smärta och död. Mycket bra och sevärd. En svag fyra.

ET DIEU… CRÉA LA FEMME (1956)

(Sv: Och Gud skapade kvinnan…). Fortsatt Frankrike och produktionsår 1956, men från svartvitt till färg och från ett grått fängelse till en annan sorts fångenskap, som Juliettes (Brigitte Bardot) sökande efter lycka kan beskrivas som. Hon är 18 år gammal, bor hos sina fosterföräldrar i Saint-Tropez där hon gjort sig ett rykte som lössläppt, fräck och oanständig. Själv ser hon sig som naturlig och kärleksfull. Hon har inte svårt att hitta intresserade män då hennes sensuella utstrålning kan få de flesta att bli knäsvaga, men kvantité är inte detsamma som kvalité, och svårigheten ligger i att finna den man som verkligen kan göra henne lycklig. Hon har hur som helst en pågående relation med Antoine Tardieu, den äldste sonen i en varvsarbetarfamilj vars ägor den rike affärsmannen Eric Carradine (som Juliette också har/haft någon form av relation till trots den stora åldersskillnaden) vill köpa för att bygga ett casino på. När relationen till fostermamman blir så frostig att man beslutar att hon ska skickas tillbaka till barnhemmet, inser herr Carradine att något måste göras rent formellt för att hon ska få vara kvar enligt lag. Den ”enklaste” lösningen verkar vara giftermål, något som viftas bort av Antoine. Fram träder istället den blyge och långt mycket mindre klassiskt manlige Michel Tardieu (Antoines bror) som är hemligt förälskad i Juliette och frågar henne helt sonika om hon vill gifta sig med honom. Ja, så kan det alltså gå till i sensommarens Saint-Tropez med vita stränder, blått hav och underbara marina 50-talskläder och hamnmiljöer. Detta är en trevlig liten romantisk berättelse som är behaglig att befinna sig i. Bakom den lättsamma tonen finns dock en relevant och intressant problematik kring att hitta sin plats, vara lycklig och hantera relationer, att kunna vara fri men samtidigt ansvarsfull. Bardot är ibland mer snygg än vad hon är bra, men visar också hur långt den magnetiska utstrålningen kan ta en, och hur man kan balansera upp några falska repliker med en stark personlighet. Hon gör alltså en sammantaget klart godkänd insats. Amour-bekante Jean-Louis Trintignant är riktigt bra som Michel och Curd Jürgens levererar en härlig handelsmästare med pondus. Filmen är lite ojämn och aspirerar aldrig på de högre betygen, men den är klart sevärd och som sagt trevlig att titta på, dessutom med en del intressanta teman på agendan.

Vi har som sagt gett oss in i universitetslivet under hösten, från vilket vi förhoppningsvis kan hämta ny och användbar kunskap som vi kan utveckla vårt skrivande utifrån. Uppdateringsfrekvensen blir lidande och jag kan absolut inte lova något, men vi har lite nya idéer på gång för nytt innehåll, och med lite tid över då och då kan vi kanske ge er det så småningom. Ge inte upp att titta in här ibland, även om det kanske inte kommit något nytt på flera veckor, för rätt var det är så är vi tillbaka bakom tangentbordet! (Hade önskat att det var en Woody Allensk skrivmaskin, men man kan inte få allt). Au revoir!

Veckans topp 3

1. Ladri di biciclette
2. Au revoir les enfants
3. Citizen Kane

I fokus: Jeff Nichols

34 år, relativt okänd för den breda massan, polare med Michael Shannon och redan förtjänt av epitetet mästerregissör. Vem är egentligen Jeff Nichols?

Nichols föddes 1978 i Little Rock, Arkansas, där hans familj drev en möbelfirma. Hans bror Ben fann sin estetiska sida i musiken medan Jeff upptäckte de rörliga bildernas spännande möjligheter, bland annat genom att i tidig ålder se David Leans mastodontklassiker Lawrence of Arabia på bio. Intresset växte sig tillräckligt starkt för att han skulle bege sig österut, till University of North Carolina School of the Arts, för att studera det skapande hantverket. Där träffade han flera blivande filmpersonligheter som han skulle komma att lära känna. Några av dessa var regissörerna David Gordon Green och Aaron Katz, skådespelaren Danny McBride och fotografen Tim Orr. Det var också där han för första gången fick upp ögonen för den originelle regissören Terrence Malicks verk.

”Badlands changed my life, it really did rewire my brain as to how film can operate.”

Efter att ha graduerat från universitetet blickade Nichols söderut och styrde mot Austin, Texas. Året var 2001 och ivrigt dämpade han sin kreativa hunger genom att påbörja ett manus från en idé om en familjefejd. Med det framväxande manuset i ena handen arbetade han som produktionschef för dokumentären Be Here to Love Me: A Film About Townes Van Zandt som kom ut 2004, och snart därpå var det dags, kände Jeff, att med någonstans mellan 50 000 och 250 000 dollar i fickan ta chansen att återvända till Arkansas och påbörja inspelningen av sin egenskrivna familjesaga. I samband med efterarbetet i det projektet tog han en liten roll i dramat Come Early Morning, som fotades av hans gamla studiekamrat Tim Orr och utspelade sig i hemstaden Little Rock. Det är Nichols enda skådespelaråtagande hittills, vilket gav honom en nätt men viktig påfyllning (600 dollar) i den just då tomma plånboken. Och med lite mer pengar tillgängliga återgick han till sin huvudsakliga inriktning, produktionen och slutförandet av hans första film som regissör.

SHOTGUN STORIES (2007)

Med hjälp av lokaler från sin familjs möbelföretag, cateringinsatser från sin mor, ett soundtrack från sin bror Ben (nu frontman i rockbandet Lucero) och med David Gordon Green som producent kunde Nichols låta projektet Shotgun Stories ta fart. Till huvudrollen lyckades han anlita en uppåtgående Michael Shannon, som skulle visa sig bli en viktig pjäs på Jeff Nichols spelplan. I filmens centrum står de tre bröderna Hayes:  Son (Shannon), Boy (Douglas Ligon) och Kid (Barlow Jacobs). Son är storebrodern, ledaren och har ett eget hus tillsammans med sin fru, medan Boy bor i sin van och Kid tältar i Sons trädgård. De är i grunden godhjärtade karaktärer, men tampas alla med varsina problem. Son spelar bort för mycket pengar, Kid vill lösa problem genom att slåss och Boy är allmänt osäker i sig själv. Tillsammans bär de på ett gemensamt hat, riktat mot deras far som aldrig tog något ansvar för dem, och när de får höra att han dött gör de något de, med facit i hand, aldrig borde ha gjort. Oinbjudna anländer de till begravningen, där deras halvbröder (med vilka relationen redan är kraftigt infekterad) närvarar, och håller ett improviserat tal om vilken usel man fadern var och sätter pricken över i:t genom att spotta på kistan. Detta är startskottet för ett nytt kapitel, en förödande revanschsaga, i den laddade familjefejden.

Shotgun Stories är en vackert jordnära skildring av livet på den amerikanska landsbygden som ger tid åt även de till synes oviktiga händelserna, som att dag ut och dag in försöka laga en bilstereo eller få igång en fläkt. Storyn löper naturligt och ostressat – på både gott och ont (mest gott). Det gör den realistisk, trovärdig och anspråkslös i stillsamt tempo. Det gör dock även att man till och från inte känner sig helt trollbunden utan mattas av ett par gånger när det är som mest stiltje. Det är inte heller en film som man, likt Nichols senare filmer, går och tänker på flera dagar eller veckor efteråt. Effekten av berättarstilen blir hur som helst, med det successivt upptrappade våldet, en skrämmande känsla av autencitet. Detta givetvis med hjälp av en talangfull och välregisserad skådespelarskara och en skickligt fångad iakttagelse av de ödsliga men vemodigt vackra miljöerna, genom foto och klippning. Allt leder fram till en stark trea – ett fint betyg för en mersmakande debutfilm.

Efter att man haft vissa svårigheter med distributionen av filmen nådde den flera filmfestivaler, varav många belönade den med priser. Den nominerades bland annat i kategorin för filmer med en budget på under en halv miljon dollar, John Cassavetes Award, på Independent Spirit Awards 2008. Kritikerkåren var inte sena med att dra paralleller till Terrence Malick och många hyllade filmen som en amerikansk indiepärla.

Året därpå sålde Nichols in ett manus till HBO för pilotavsnittet av en TV-serie han skrev på, Land of Opportunity. En dystopisk berättelse placerad i Arkansas, om en ny Great Depression där oljan var slut och dollarn hade kollapsat. Bolaget valde dock att inte gå vidare med projektet och Nichols riktade nu istället fokus mot en ny film, som berörde samma teman som den påtänkta serien.

”I had just gotten married and my first film had done all right. I finally had something to lose. The anxiety grew out of that. Not to mention, shit was going crazy: Bush was in the White House, the economy was collapsing, there were wars everywhere, towns were getting destroyed by storms. It was just like, what’s going on? It felt like the world at large was losing its grasp of keeping everything together.”

Det var dessa tankar som utvecklade idén till nästa film, om en man som tror att en apokalyptisk storm är på ingång.

TAKE SHELTER (2011)

Slutresultatet blev ett kusligt thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på Ohios landsbygd. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, och lägger strategiskt upp en plan för hur han med lånade pengar ska få stormskyddet på plats. Han leds in i en ohälsosam besatthet som ska visa sig förödande för hans eget rykte, hans relationer och för familjens sociala liv.

Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i förtvivlan, ilska och frustration vilken enorm styrka och övertygelse som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain och skicklig regi från Jeff Nichols, och ramas in av ett vackert men hotfullt foto, som enligt Nichols var inspirerat av Stanley Kubricks kusliga mästerverk The Shining. Kamerarörelserna skulle motsvara hotets påträngande närmanden mot huvudkaraktären, genom att låta kameran på samma sätt långsamt närma sig det som är i fokus. Ett annat lyckat drag var att filma drömsekvenserna på precis samma sätt som de verkliga sekvenserna (med enstaka undantag). Det gör att man aldrig kan vara säker på om det som händer verkligen händer. Slutet bjuder även in till fria tolkningar, vilket alltid är intressant. De nämnda faktorerna skapar, tillsammans med fantastisk musik, en stämning och en intensitet som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Känslan stannar kvar länge.

”Nature is the best kind of villain since it has no malice, it simply is. That to me is far more terrifying, and ties in to that free-floating anxiety of things you have no control over. Storms seemed to me like a perfect way of visually expressing fears.”

Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som kanske slår Drive i kampen om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. I festivalkretsar var den dock en hit. Efter premiären på Sundance säkrade man distribution från Sony och i Cannes vann filmen flera priser. Take Shelter anpassades för att passa både den smala festivalpubliken, med långsamt tempo och existentiella teman, och för den bredare biopubliken, med hjälp av CGI och specialeffekter som höjer den visuella upplevelsen. Dessa används sparsamt, hela tiden snyggt och välbalanserat.

Huvudrollen i Take Shelter skrevs inte för någon viss person, utan visade sig passa Shannon när Nichols ringde och pratade med honom inför inspelningen. Det nya samarbetet blev sannerligen en succé, och Nichols har senare sagt att det var Shannon som lärde honom att regissera. Chastain rekommenderades av självaste Terrence Malick, vars The Tree of Life hade samma producent som Take Shelter, Sarah Green.

Inför nästkommande film var saken dock klar redan från början – titelrollen skulle spelas av Matthew McConaughey. Detta efter att Nichols sett honom i Lone Star (1996) och fortsatt tro på den periodvis kritiserade skådespelaren med flera år i ett romcom-träsk bakom sig. Manuset hade varit med lika länge som storm-thriller-sagans dito, men detta projekt låg Nichols än varmare om hjärtat och krävde en större budget för att göras rättvisa – han ville inte kompromissa med viktiga, pengakrävande detaljer. Nichols har nämnts i samma andetag som både Terrence Malick och Steven Spielberg, och står nog någonstans ungefär mittemellan – i detta skede på gränsen mellan independentfilm och de större produktionerna.

Idén hade han fått redan under collegetiden på 90-talet när han på ett bibliotek hittade en bok med bilder på Mississippifloden. Han föreställde sig en man som gömde sig på en ö mitt ute i floden och började fila på honom, storyn och de andra karaktärerna. En annan inspirationskälla var Mark Twain. Som 13-åring läste Nichols om Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, och han har erkänt att det här manuset blev ett sätt att skriva om och modernisera dessa karaktärer och placera dem på en nutida flod. Det var också ett sätt att återuppleva barndomen.

Hösten 2011, med en budget på vad som sägs vara 10 miljoner dollar, ställde Jeff in siktet på välbekant mark – Arkansas.

MUD (2012)

Ellis och Neckbone, två pojkar i 14-årsåldern, som bor i utkanten av civilisationen, intill Mississippifloden, hittar en båt som sitter fast i ett träd ute på en ö. De går in i den och börjar undersöka interiören när de plötsligt inser att någon bor där. På hemvägen, innan de kommit iväg från ön, ser de en ensam man på stranden som står och fiskar. Han har en välanvänd skjorta, slitna jeans och vild frisyr. Han kallar sig för Mud och säger att han väntar på sin flickvän. Han ska bara få båten (i trädet) i vattnet och sedan ska de åka iväg. Neckbone är skeptisk och tycker att Mud verkar skum, men Ellis vill hjälpa honom och förser honom med mat som han tar med sig hemifrån. När de får syn på hans flickvän i byn agerar de budbärare och börjar planera för hur de ska återförena paret. Vad de först inte vet är att Mud har ett mörkt förflutet och är en jagad man. Det är därför han gömmer sig på ön. Men trots att Ellis snart får reda på det vill han hjälpa Mud. Han är övertygad om att Mud är en god man och att allt han gjort har varit med goda avsikter. Han tror på kärleken.

Tematiken i Mud syns på flera fronter. Mud och Junipers svåra, kanske omöjliga, försök att förenas på nytt, Ellis föräldrar som är på väg att separera och Ellis egen förälskelse i en äldre tjej som ger olika signaler om huruvida hans känslor är besvarade eller ej. Ungdomligt naiv som han är vill han tro att kärleken är möjlig och att den kan övervinna alla hinder, och när det inte fungerar bryts hans hjärta i bitar.

Det är lätt att förstå varför det här är en så personlig film för Nichols. Trots att han har publiken i åtanke och tar hänsyn till dess begär, och på så sätt är en flexibel filmskapare, lämnade han mycket av det strategiska åt sidan. Mud var något han hade burit med sig alltför länge för att tänka på sådant. Han ville återbesöka och ge liv åt en tid av barndomsförälskelser, hjärtesorgen i en avslutad kärleksrelation och optimismen i en tonårings inställning till livets alla äventyr. Om hans två förra filmer byggde på oron att förlora någonting bygger Mud snarare på hoppet om att vinna någonting.

När jag såg Mud fångades jag direkt. Det var som att trilla ner i en flod av intryck, som liksom bara sveper en med sig. Precis som med Take Shelter kommer sig detta av en suverän komposition av alla faktorer som behövs för att göra en bra film. Den strömmande känslan finns även i fotot, där Nichols ville använda mycket steadicam som följde historien likt en flod, och den ljuvliga musiken höjer resans entusiasm. Skådespelarna är även här suveräna, med The Tree of Life-bekantingen Tye Sheridan, 15 år, i spetsen. En supertalang. Nichols castade honom inte bara för hans skådespelartalang utan även för Texasdialekten och förmågan att köra moped och styra en båt. Han hade liksom redan grunden för sin karaktär på plats. Hans medspelare, den debuterande Jacob Lofland, imponerar också, och Matthew McConaughey är inget annat än perfekt i huvudrollen.

”I remember getting on set and hearing him speak for the first time and closing my eyes and smiling. It was a thrill.”

Ja, det är verkligen en njutning att höra, och se, McConaughey i den här filmen. Castingen är fingertoppskänslig in i minsta biroll, med namn som Sam Shepard, Ray McKinnon, Sarah Paulson och Reese Witherspoon. (Och givetvis Mike Shannon i en liten roll).

Mud är en genreöverskridande film – det finns thrillerinslag, men mestadels är det ett jordnära drama i relativt långsamt tempo. Småstadsmiljöerna och naturen kring floden är en fantastisk plats för ett skådespel som detta. Likheterna med Stand By Me har uppmärksammats, men något som slog mig ännu mer är hur mycket relationen mellan Ellis och Mud påminner om den mellan den lilla pojken och Kevin Costners karaktär i Clint Eastwoods fantastiska A Perfect World. Jag blev inte överraskad när jag sedan läste att just den filmen är en av Nichols favoriter.

Den känslomässiga resa jag gjorde med Ellis och Mud var en fantastisk upplevelse som kändes djupt in i hjärtat och den vänskapen hör till de mest rörande vänskaper som skildrats på film. Under sista halvtimmen sker en emotionell utväxling i och med att saker blir mer och mer allvarliga och just i filmens slutsekunder tåras mina ögon – båda gångerna jag sett den har det bara brustit för mig. Det är vackert, vemodigt och både sorgligt och lyckligt och hjärtat lyser genom huden av värme.

Mud var med och slogs om Guldpalmen i Cannes 2012, men trots det tog det nästan ett år att få upp filmen på bio. Det var tufft att få filmbolagen att nappa, men till slut har filmen fått sitt erkännande och den har under sommaren gått upp på biograferna i ett flertal länder.

Jeff Nichols har alla möjligheter att flytta in till Hollywood och stabilisera sig som storfilmsregissör. Men han har medvetet avvaktat och bott kvar i sydstaterna för att bibehålla fästet i sin egen värld, sin egen verklighet, där han kan sätta sin personliga touch.

”I remember I was in junior high school and I was going to write a short story about mobsters, or New York mobsters. I think I had just seen a Scorsese film, and I told my dad that. And he was like, ‘You haven’t ever been to New York.’ And I said, ‘Nah, but that’s where mobsters live.’ And he basically said, ‘Why don’t you write something about Arkansas?’ And a window in my mind opened and I realized all of a sudden that I had access to something that was interesting, that the rest of the world couldn’t write about, because I was the one there.”

Förhoppningsvis fortsätter Jeff Nichols att hålla kvar fötterna på jorden, eller åtminstone en av dem i alla fall, och skämmer bort oss med fler fascinerande berättelser. Fötterna kan dock ha lämnat jorden redan om något år, då hans kommande sci-fi-projekt med Michael Shannon i huvudrollen kan vara verklighet. Det ser vi minst sagt framemot.

En annan bidragande faktor till den realism och personliga förankring vi kan känna av i Nichols filmer är det faktum att han skriver sina manus själv. Det är han själv som har skrivit historierna, utvecklat karaktärerna och skapat en känsla. Filmerna är rakt igenom hans egna och han kan dem utan och innan. Han har sagt att han föredrar att inte improvisera. Han tar få omtagningar och vill följa manus för att fullfölja sin vision. Filosoferande får han tid över till ändå.

”This is gonna sound silly and totally pretentious. I just like clouds. I like driving around looking at them. I’ll get lost staring up at them. My wife and I will be walking our dog at this park in Austin, and every day, it’s just like this new, insane cloud formation.”

Nichols har själv skymtats på himlen. Med Shotgun Stories lyste han till som ett blinkande flygplan och folk hade stannat och frågat sig om det möjligtvis kunde vara en stjärna där uppe på himlen. Take Shelter förde med sig mörka moln över världen och Mud fick allt att spricka upp igen i en något vemodig sommardag.

Det finns inte mycket att sammanfatta här. Resan har bara börjat. Framtiden får utvisa vad slutdestinationen är och var den ligger någonstans. Men en sak är säker – Jeff Nichols kan bli hur stor som helst.

Avslutningsvis

Tralala lilla molntuss – Bob Hund

Veckoresumé #28

Påsklov är mer än bara godis och mat, det är en perfekt tid för film. Sju filmer har setts över påskhelgen. En dokumentär, två indie-dramer, en Scorsese- respektive Hitchock-rulle och två 60-talsdramer.

GARDEN STATE (2004)

Scrubs-skådisen Zach Braff regisserar och spelar huvudrollen i sin egenskrivna indie-rulle Garden State. Den misslyckade skådespelaren Andrew ”Large” Largeman (Braff) snaskar dagligen lugnande piller för att dämpa sin depression. En dag dör plötsligt hans mor och han bestämmer sig för att avsluta sitt pillerberoende och återvända till sin hemstad för att närvara på begravningen. Där stöter han på sin barndomsvän Mark (Peter Sarsgaard) och mytomanen Sam (Natalie Portman). Andrews relation till Mark och Sam växer och hans sinnen för livet öppnar sig. På pappret ser Garden State ut som en jordnära och potentiellt rolig indie-pärla med stora namn och spralligt manus. Pappret ljuger! Zach Braff är filmens absolut största svaghet och eftersom han har ansvaret för regin, manuset och huvudkaraktären resulterar det att i stort sett filmens alla svagheter är direkt kopplade till honom. Det är svårt att sympatisera och få en känslomässig relation till Andrew när det enda han egentligen gör är att tycka synd om sig själv. Filmen består av Largemans utdragna analyser av sig själv som innehåller självömkan och känslobeskrivningar utan dess like. Braff är oerhört frånvarande och platt i samtliga scener och mitt intresse för hans karaktär existerade inte överhuvudtaget. Natalie Portman spelar en karaktär som är raka motsatsen till Andrew. En färggladare och livligare karaktär som trots att hon spelas av en briljant skådespelerska inte lyckas skapa något intresse. Portman når i vissa scener överspel, något som är tungt att erkänna. Det finns dock två stabila rollprestationer i en annars medioker film. Peter Sarsgaard spelar den enda intressanta karaktären i Garden State. Som en halvkriminell slacker som tar varje dag som den kommer lyckas Sarsgaard som alltid prestera på topp. Ian Holm gör en stabil och mysig insats som den sorgsne men samtidigt hoppfulle Gideon, far till Andrew Largeman. Garden State lider av ett pretentiöst manus som framförs av pretentiösa karaktärer. Stabil tvåa i betyg.

CASINO (1995)

En av de stora mästarna ute i filmvärlden är den älskvärde och sympatiske Martin Scorsese. Den lilla mannen med det stora hjärtat har pumpat ut klassiker och mästerverk i mängder under åren. 1995 släpptes Martys storfräsarrulle Casino på biografer runt om i världen. Den smarta och hårda Sam Rothstein (Robert De Niro) är maffians utsände i uppgift att agera chef på ett av Las Vegas största och bästa kasinon som ägs av den matglada amerikansk–italienska maffian. Vid sin sida har De Niro sin vackra och sluga fru Ginger (Sharon Stone) och kompanjonen Nicky (Joe Pesci). Casino följer de tre individernas liv i Las Vegas under 70-talet och arbetet med att försöka tjäna så mycket som möjligt med så lite utgifter som möjligt i kasinobranschen. Det är en glamorös och förmögen värld Scorsese målar upp med fantastiska kostymer och blinkande och hektiska kasinomiljöer. En värld som hela tiden hotas av våld, stöld och konspirationer. Casino är en spännande, detaljerad och välspelad film som förtjänar klassikerstämpeln. Casino ”cashar” in en stabil fyra i betyg.

ROOM 237 (2012)

Room 237 är en dokumentär som fördjupar sig i Stanley Kubricks mästerverk The Shining från 1980. Likt en konspirationsdokumentär sätter Room 237 en grupp Shining-fanatiker i centrum och låter dessa individer tala fritt om sina teorier kring Kubricks riktiga mening och budskap med filmen. Allt ifrån konservburkar, mattor och tavlor till ansiktsuttryck, kameravinklar och manus analyseras djupgående och förklaras utifrån de besatta beundrarnas undersökningar. Förtryck mot indianer, nazism och Förintelsen är bara en bråkdel av teman som talas om. Room 237 är en ytterst intressant dokumentär som vrider och vänder på The Shining men ibland blir det för mycket. Det överanalyseras konstant och en del teorier är inte ens i närheten av att vara vattentäta. En slutsats man kan dra efter alla överanalyser och överdrivna teorier är att några av de medverkande är mer besatta än vad som är nyttigt. De kan inte sluta tänka på The Shining och drar därefter nya ologiska slutsatser och skapar nya galna teorier. Room 237 är trots sina svagheter en sevärd dokumentär för de allra största Kubrick-fansen och för såna som jag, som tycker The Shining är ett mästerverk. Betyget analyseras fram till en halvstabil trea.

THE TROUBLE WITH HARRY (1955)

En man vid namn Harry hittas död i en skogsdunge utanför en liten gemytlig amerikansk 50-talsby. Det är den gamla sjökaptenen Albert (Edmund Gwenn) som under sin dagliga jakt stöter på det kostymklädda liket. Det oväntade fyndet startar en svärm av åsikter om vad som ska göras med liket mellan Albert, den unga konstnären Sam (John Forsythe), tanten Ivy (Mildred Natwick) och Harrys fru Jennifer (Shirley MacLaine). Alfred Hitchcock regisserar denna mysiga ensemblekomedi som bjuder på vackra miljöer och sprudlande manus. Det är en film som värmer om hjärtat och som är en gnutta provocerande för sin tid med vågade skämt om sex och våld. Filmens starka sida är skådespelarna som spelar huvudkaraktärerna. Samtliga gör strålande insatser med en underbar scennärvaro och personkemi. The Trouble with Harry börjar svagt men växer sig sedan till en sevärd komedi som utstrålar humor och glädje. Betyget mördar sig fram till en stabil trea.

GINGER & ROSA (2012)

Två oskiljaktiga tonårsflickor, Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert), lever  i 1960-talets London när Kubakrisens missiler hotar om ett framtida kärnvapenkrig. Deras relation sätts på prov under deras uppväxt när de får intresse för olika saker. Ginger är fast besluten att bli aktivist och försöka påverka världens politiker från att besluta om ett krig. Rosa intresserar sig hellre för killar och Gingers pappa Roland (Alessandro Nivola). Regissören Sally Potter har tagit vara på 60-talets politiska instabilitet och implementerat det effektivt i flera aspekter av filmen. Gingers föräldrar är båda två radikala vänsteraktivister med kultur och frihet som största livsåskådning. Kläderna är typiska för 60-talets nytänkande och moderna stil och även manuset är fyllt med referenser till filosofi och politik aktuell för den gällande tidseran. Potter lyckas skapa en autentisk och realistisk vision av 60-talet. Ginger & Rosa är en stundtals väldigt fin men hjärtskärande berättelse om övergivenhet och tonårsproblem. Elle Fanning är fenomenal i huvudrollen och gör den starkaste insatsen i filmen. Den svagaste insatsen tillhör Mad Men-skådespelerskan Christina Hendricks som spelar Gingers mor. Hon är en amerikansk skådespelerska som inte kan tala ordentlig brittiska, något som är ett problem om man ska spela en brittisk roll. Utöver språkbristningarna tenderar Hendricks att överspela i nästan varje scen hon medverkar i. Ginger & Rosa är trots några svaga rollprestationer en bra film med en fantastisk huvudroll, skarp tidskänsla och otroligt vackert foto. Stabil trea i betyg.

THE GRADUATE (1967)

En av filmens stora klassiker är Mike Nichols The Graduate som handlar om den nyligen utexaminerade Ben Braddock (Dustin Hoffman) som inte vet vad han ska göra med sitt liv efter college. Förvirrad och osäker stöter han på Bens föräldrars bekanta och betydligt äldre vän Mrs. Robinson (Anne Bancroft) som han inleder ett hemligt förhållande med. Tillvaron blir komplicerad då Ben samtidigt bildar känslor för Mrs. Robinsons jämngamla dotter Elaine (Katharine Ross). The Graduate är inte bara en rolig komedi där förvirring och pinsamma situationer förekommer utan också ett drama om oskuldsfull ungdom som begränsas av en korrupt och misstroende äldre generation. Dustin Hoffman gör sin genombrottsdebut på ett magnifikt sätt. Han visar redan i tidig ålder sina mästerliga skådespelartalanger som kom att forma honom som en av de bästa skådespelarna. Anne Bancroft gör en fenomenal insats som en smart och smått mystisk förförerska som vet hur man hanterar unga och osäkra män som Ben. Fotot är briljant med nytänkande vyer och och spektakulära miljöer. Ett exempel är en helikopterbild på en stor bilbro som börjar med fokus på Bens röda sportbil och sedan nästan magiskt zoomar och panorerar ut för att få en bild av den storstad som bron sträcker sig till. Cinematografi när den är som bäst! The Graduate fångar 60-talets Amerika på ett speciellt sätt som gör att jag som tittare transporteras in i den perioden. Det är ett av alla tecken på att The Graduate har något av det extra som inte riktigt går att beskriva utan istället måste upplevas. Det är inte bara en klassiker – det är ett mästerverk! Fem av fem!

THE SQUID AND THE WHALE (2005)

Storebrodern Walt (Jesse Eisenberg) och lillebrodern Frank (Owen Kline) bor tillsammans med sina excentriska och kulturförnäma författarföräldrar Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) i 1980-talets New York. Efter många år av att Joan har stått vid sin Bernards sida som prominent romanförfattare upptäcker hon att hon också har författartalanger, något som retar upp Bernard. Han har alltid sett sig som familjens kulturbärare och klarar inte av att Joans nyfunna talanger får mer respons än sitt eget senaste verk som han frenetiskt letar utgivare till. Bernard och Joan bestämmer sig för att skilja sig och delar upp ett schema om vårdnaden av Walt och Frank. Manusförfattaren och regissören Noah Baumbach har baserat The Squid and the Whale på sin egna barndom och sina upplevelser med två skilda författare till föräldrar. Det märks tydligt av då filmen känns realistisk och personlig. The Squid and the Whale är ett underbart litet drama med fantastisk vardagshumor. Karaktärerna är udda, frispråkiga och livliga och spelas på topp av samtliga. Jeff Daniels levererar stort som den svartsjuke och högaktande Bernard. Laura Linney är underbar som den gråtfärdiga mamman Joan som inte drar sig för att ha förhållanden med andra män. Jesse Eisenberg gör en strålande insats som den osäkre men kaxige storebrodern som ser upp till sin far mer än sin mor. Owen Kline passar perfekt som den nyfikne lillebrodern som är mitt i processen att upptäcka sin egen kropp och dess funktioner. Tillsammans med den slappe tennistränaren Ivan (William Baldwin) utgör dessa karaktärer en fantastisk familj som är lätt att tycka om. The Squid and the Whale är ena stunden sorglig och andra stunden hjärtvärmande och rolig, en riktigt mysig filmpärla med fantastiska skådespelare! Betyget skriver sig fram till en stabil fyra i betyg!

Veckans topp 3

1. The Graduate
2. Casino
3. The Squid and the Whale

Moon (2009)

David Bowie frågade sig i början av 70-talet om det finns liv på Mars. Duncan Jones går alltså i sin fars fotspår när han utforskar livet i rymden nästan 40 år senare. Men till skillnad från pappa Bowie reser han inte så långt bort som till Mars, men väl till månen, där livet ter sig stilla och ensamt. Men vad är det egentligen för ett liv?

Jorden har upplevt svåra tider med energibrist och miljöproblem. Vilket år det är vet vi inte, men vi vet att man nu uppfunnit ett sätt att utvinna energi från månen, vilken skickas hem till jorden för att försörja planetens befolkning. Sam Rockwell, en skådespelare som inte riktigt fått den stjärnstatus han förtjänar, spelar astronauten Sam Bell, som fått en treårsanställning hos Lunar Industries som ”skördare” på månen. Han bor ensam på en liten månbas där han ser över maskinerna och ansvarar för sitt områdes energiutvinning. Han har kontakt med jorden genom videomeddelanden och kan på så sätt växla ord med sin fru och sin 2-åriga dotter. Till sin assistans har han roboten GERTY (charmigt röstgiven av Kevin Spacey), som blivit lite av en vän för Sam under de nästan tre åren på månen.

Två veckor innan uppdraget är slutfört och han får bege sig hem till jorden igen får Sam syn på en annan person på månbasen, varpå han får en chock och tappar sin kaffekopp i golvet. Han får fler hallucinationer, vilka får honom att krascha med skördefordonet för att sedan vakna upp på en sjuksäng i GERTY:s sällskap. Han har en lätt minnesförlust men verkar inte vara alltför illa däran. Men han börjar snart ana ugglor i mossen när vissa oklarheter kring hans existens och egentliga syfte uppkommer.

Sam Rockwell har många gånger synts i biroller och gett gedigna insatser, men aldrig blivit riktigt erkänd som ett stort affischnamn. Här gör han en mycket stark och mångsidig roll som spänner över hela känslospektrat. En Oscarsnominering hade kanske varit på sin plats, men någon sådan blev det inte. Utan att avslöja för mycket kan man säga att hans primära motspelare gör en mycket imponerande insats han också, men vem det är får ni lista ut själva.

Det är svårt att tro att denna sci-fi-film har skapats med endast fem miljoner dollar i budget, för den ser sannerligen påkostad ut. Fotot är knivskarpt, miljöerna välutformade utan någon överdriven användning av specialeffekter och ljussättningen glimtar till som om den vore Kubricks skapelse (2001: A Space Odyssey) – en finare komplimang än så kan man väl knappast ge. (Inga jämförelser i övrigt, det är ingen parallell att haka upp sig på). För att sätta den inramande tonen, känslan och atmosfären, har Darren Aronofskys ständige partner Clint Mansell komponerat ett fantastiskt finstämt och harmoniskt soundtrack, fyllt av mjuka pianotoner, tunga basgångar och en pulserande rymdkänsla.

Historien berättas i ett lugnt tempo som passar utmärkt för den stillsamma tillvaro som Sam lever på månen, och hoppas man på action och aliens lär man bli mäkta besviken. Uppskattar man välspelade dramafilmer med gripande människoöden lär man däremot gilla Moon. Förutom något enstaka parti som kunde slipats till lite extra i det annars välskrivna manuset finns det inte mycket negativt att säga om filmen. Detta är en riktig liten sci-fi-pärla.

Duncan Jones följde upp Moon med den lite halvt oinspirerade man-har-sett-det-förut-aktiga Source Code 2011 med Jake Gyllenhaal i huvudrollen, men har definitivt visat att han är en filmskapare att hålla ett öga på i framtiden. Jag hoppas att han kan ge oss fler lugna och sansade sci-fi-dramer framöver och att han inte ansluter till den alltför mainstream-präglade delen av actiongenren. Moon är en fantastisk film med en hjärtskärande upplösning som berättas med en vacker ton i en ensam värld av hopp och förtvivlan.