GFF18: Tio kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2018

En intensiv helgvisit innefattade i år tio filmer under tre dagar, vilket räcker en bra bit i strävan mot att fylla ett törstande sinne med intryck att bära med sig in i vinterns kärna. Helt utan baktanke bestod det hopkomponerade schemat enbart av europeisk film, vilket förmodligen säger något om min fallenhet för kontinentens filmindustrier. Höjdpunkten i övrigt var Alicia Vikanders uppenbarelse och att lyssna till ett trevligt litet samtal på Stora Teatern med vår göteborgska nationalskatt.

CARGO (Belgien, Nederländerna, Frankrike)

I Oostende på den flamländska kusten har två bröder under många år drivit ett fiskeföretag tillsammans med sin, numera tämligen gamle, far. Under en stormig natt ute på havet, i en filmiskt storslaget ödesmättad introduktionssekvens, faller fadern över bord och försätts i koma. Äldste sonen Jean tvingas då ta kontroll över företaget och inser att man är nära konkurs, och därtill ställs han inför jobbiga dilemman eftersom hans två bröder, varav en har en bekymmersam bakgrund som kriminell, står som delägare till fartyget och måste delta i ekonomiska frågor rörande företagets framtid. Cargo är en karg och hårdhudad skildring av en helt och hållet maskulin värld – inte en enda kvinna har en replik (!) i denna Bechdelmardröm. Känslan är dock att det finns en baktanke med detta, att frånvaron av kvinnor här tjänar ett syfte, eftersom den belyser mycket av de problem som en så mansdominerad verklighet medför. Sammanfattningsvis en relativt spännande, snygg, välspelad och miljömässigt sevärd film som visar upp en rå sida av den belgiska hamnstaden.

L’AMANT D’UN JOUR (Frankrike)

(En: Lover for a Day.) Redan vid pitchen ”franskt relationsdrama i svartvitt” är min biljett inköpt, och den gamle räven Philippe Garrels charmiga 76-minutersfilm har inte försvagat min förkärlek för genren. 23-åriga Jeanne (Esther Garrel, dotter till Philippe) har precis blivit utkastad från sin pojkväns lägenhet och knackar gråtande på hos sin far Gilles (Éric Caravaca). Hon flyttar tillfälligt in i hans lägenhet och blir snart varse om att han, filosofilärare (såklart), har ett förhållande med Ariane (Louise Chevillotte), som är lika gammal som Jeanne. I denna lite konstiga situation, initialt präglad av teatrala gråtsessioner och desperata känsloyttringar, börjar Jeanne och Ariane finna varandra i sina gemensamheter. Jeanne försöker ta sig igenom den hjärtekross hon upplever och får Arianes stöd, samtidigt som Arianes relation med Gilles sätts på prov. Pappa Gilles står mitt emellan och försöker vara både far och fästman samtidigt. En kanske inte särskilt banbrytande film sett till upplägg och tematik, men är utförandet så bra som det är ser jag ingen anledning att klaga utan njuter vidare av det charmanta hantverket. Manuset är måhända förutsägbart, men med välformulerad dialog skriven med väsentlig substans och komiska undertoner, och skådespeleriet är förträffligt (Esther Garrel, bl a Call Me by Your Name, bör ha en stark karriär framför sig). Filmfotot är oerhört elegant, med djup svärta och stilrena personporträtteringar. Allt som allt en mycket sevärd och kvalitativ liten skapelse som under stundom känns som en återfunnen nya vågen-film. Très bien.

SALYUT-7 (Ryssland)

I juni 1985 tappade Sovjetunionen kontakten till och kontrollen över den obemannade rymdstationen Saljut 7, vilket innebar en potentiell katastrof för stormaktens rymdprogram, inte minst med tanke på att NASA:s uppskjutning av Discovery (med tomt lastutrymme, kapabelt att ta ombord hela Saljut 7) var nära förestående. Två kosmonauter skickades upp i en TKS-farkost för att utföra det nästintill omöjliga konststycket att docka farkosten med rymdstationen, vilken i detta läge roterade på alla axlar och krävde stor matematisk prestation i ansatsen. Detta svindlande uppdrag skildras på bombastiskt vis med högt produktionsvärde i denna mycket gedigna rymdblockbuster, där Gravity-lika rymdpromenader på farkostens kaross blandas med nagelbitarspänning i det svettiga kontrollrummet nere på jorden. Rekvisita, scenografi, foto och filmmusik av hög klass bidrar till en påkostad känsla och trovärdighet, medan ett seriöst manus smidigt väver in vissa humoristiska inslag för att skapa en hjärtlig och sympatisk känsla över kosmonautradarparet i centrum. Efter att ha blivit serverad mängder av amerikanska rymdskildringar är det uppfriskande att få ta del av ryssarnas perspektiv på den episka maktkampen mellan öst och väst under kalla kriget, och i detta fall ges detta utan att i alltför hög grad måla upp amerikanerna som fiender – filmskaparna förmedlar inför sluttexterna också det förenande budskapet att filmen tillägnas alla jordens rymdresenärer. Salyut 7 är en positiv bekantskap som visar att Rysslands kapacitet att producera riktigt bra film inte är begränsad till nattsvarta dramer utan även innefattar storskaliga rymdäventyr.

UNA QUESTIONE PRIVATA (Italien)

(En: Rainbow: A Private Affair.) Bland filmbranschens mest rutinerade finns bröderna Paolo och Vittorio Taviani, 86 respektive 88 år gamla. Deras senaste film utspelar sig i Piemonte i nordvästra Italien under sommaren 1943, mitt under det brinnande världskriget. Milton (Luca Marinelli), en ung man som växt upp i regionen och som nu strider med partisanerna för att bekämpa fascisterna, vandrar över grästäckta berg i ett atmosfäriskt dimmigt och öde men likväl farligt sommarlandskap. Han stapplar upp på en kulle och ser en stor villa uppenbara sig. Där bodde hans stora kärlek Fulvia (Valentina Bellè), innan kriget separerade dem och deras vän Giorgio (Lorenzo Richelmy), som också anslutit sig till partisanerna men i en annan trupp än Miltons. I tillbakablickar återberättas denna trepartsrelation, ett slags Jules et Jim-upplägg, och det blir uppenbart att även Giorgio haft någon form av romantiskt samröre med Fulvia, varför Milton till varje pris måste leta upp Giorgio för att reda ut frågan. Desperationen växer när Milton blir varse om att Giorgio tagits till fånga av fascisterna, och han beslutar sig för att själv försöka tillfångata en fascist för att därigenom kunna framtvinga ett byte som skulle göra Giorgio fri. Una questione privata är en klassiskt formulerad litterär adaption som målar nostalgisk romantik på en dyster krigscanvas, med en väl avvägd balans mellan det idylliska, det desperata och det tragiska. Det svartsjukedrama som lägger grunden för handlingen är inte särskilt innovativt, och under den 84 minuter långa speltiden finns inte utrymme för att utveckla intrigen fullt så mycket som hade varit önskvärt, men för mig är presentationen så välvårdad och finkänslig att dess essens ändå når och tilltalar mig. En film som, i sin klarhet och naturlighet, ger ett lättillgängligt men väsentligt porträtt av krigstidens svåra öden och dess offers förlorade glädje.

EUPHORIA (Sverige, Tyskland)

Efter Till det som är vackert och Hotell samarbetar Lisa Langseth och Alicia Vikander återigen, nu i regissörens internationella debut och Vikanders första film som producent om två systrar vars frostiga relation får ett rejält omskakande under en resa som ska komma att få ogreppbar betydelse. Emilie (Eva Green) tar med sig Ines (Vikander) till en hemlig destination någonstans i Alperna. De blir mottagna av en vänlig Charlotte Rampling mitt ute i skogen och vandrar därefter till en stor herrgård där de checkar in. Snart går det upp för Ines att stället hennes syster tagit henne till är en dödshjälpsklinik, och Emilie berättar att hon är sjuk i cancer. Ilska, frustration och sorg bubblar upp till ytan och de två systrarna hamnar i våldsamma gräl över deras gemensamma förflutna och alltmer avlägsna relation, samtidigt som de i den traumatiska situationen någonstans ändå vill kunna försonas. Temat i Euphoria är högintressant (assisterat självmord som diskussionsämne rymmer många bottenlöst existentiella frågeställningar och perspektiv), men tyvärr når inte filmprodukten den förkrossande emotionella styrka den definitivt skulle ha potential att frambringa. Rollfigurerna är beklagansvärt grunda och fyrkantigt skrivna, nästan helt i avsaknad av intressant utveckling, och skådespelarna är klart bättre än materialet de har att jobba med. Även dramaturgiskt är filmen ganska platt och förutsägbar, och trots att dödshjälpsfilmer knappast är en utbredd subgenre är det inte svårt att lista ut vilka vändningar historien ska ta. Sett ur ett formalistiskt perspektiv är filmen inte på något sätt dålig – klippning, foto, scenografi och så vidare är stabilt och kompetent – men den känns ändå lite identitetslös och utan någon riktig udd. En okej film som hade kunnat vara något mycket starkare. Sist men inte minst förtjänar en tragikomiskt energisk Charles Dance och en som alltid betryggande självklar Charlotte Rampling ett varsitt omnämnande.

Alicia Vikander är fantastisk och bland det finaste vi har i detta lilla land. Även om Euphoria var en mildare besvikelse gjorde det efterföljande scensamtalet med den till Göteborg hemvändande världsskådespelerskan att hela Stora Teatern sken upp i en kollektiv beundran över Vikanders gärning under de senaste åren. Anekdoter om Derek Cianfrances kurragömmaliknande registil, Anna Karenina-inspelningens ofrivilliga övernattningsläger i Ryssland utan värme i 40-gradig kyla och Charlotte Ramplings flickaktiga fnissighet varvades med inspirerande inblickar i skådespelerskan och numera producenten Alicia Vikanders hektiska liv av otaliga resor, inspelningar och pressuppdrag. Man bör inte undervärdera vikten av en sådan bedrift och dess betydelse för en ung generation svenskar som idag kan se på filmen och skådespeleriet som en både viktig och inspirerande möjlighet att göra något av betydelse. Vikander är och kommer att vara en förebild för många människor under en lång tid framöver.

LE REDOUTABLE (Frankrike, Italien, Burma)

(En: Redoubtable.) Jean-Luc Godard är tveklöst en av filmhistoriens viktigaste personer och i mångt och mycket ansiktet utåt för den franska nya vågen på 60-talet. Han har emellertid envisats med att hela tiden förändra sitt förhållningssätt till sig själv och sitt filmskapande, och i Michel Hazanavicius (The Artist) nedslag i fransmannens turbulenta existens runt 1968 dras metamorfosförsökens desperation till sin spets. Han avsäger sig i princip sina tidigare filmer och ”dödar konstnären Jean-Luc Godard” för att kunna pånyttfödas och åter bli relevant, vilket alienerar hans publik som gång på gång frågar honom när han ska börja göra roliga filmer igen. Han rycks med i majrevoltsdemonstrationerna som engagerar Frankrikes ungdom, gör en revolutionär film om Mao (La chinoise), blir huvudfigur i det uppmärksammade stoppandet av festivalen i Cannes och har framförallt funnit ny inspiration i ett (åtminstone till en början) passionerat förhållande med den 17 år yngre skådespelerskan Anne Wiazemsky (vars biografiska bok filmen baseras på). Utan att till överdrift idolisera den stundtals vulgärt arrogante Godard presenterar Hazanavicius en oerhört stilsäker och underhållande krönika om ett frustrerat genis jakt på självförverkligande och en ny ordning inom filmen (utan att själv riktigt veta vad denna innebär). Den starkt porträttlike Louis Garrel (son till Philippe, bror till Esther) är briljant i huvudrollen och stjäl många scener framför ögonen på den bedårande motparten Stacy Martin (Wiazemsky), vilket är talande på flera nivåer för det stora manliga egot kontra den mer ytligt presenterade musan. Manuset är kvickt och rikt på referenser till Godards egen filmografi, och man har genom kostym, scenografi och foto lyckats återskapa en fantastiskt solid tidskänsla som tillsammans med de för tiden kännetecknande stildragen (färgglada mellantitlar, humoristisk nyanvändning av klassiska filmer, tvärt-om-undertexter, fjärde väggen-brott, oändlig ironi, etc) gör att slutresultatet nästan känns som en genuin nya vågen-film. För mig, som stor anhängare av filmrörelsen i fråga, är Le Redoutable en alldeles underbart fyndig och kärleksfull karikatyr av det yrväder till filmskapare som är Jean-Luc Godard, och jag utfärdar en stark rekommendation till alla som har den minsta grad av intresse för filmhistoria i allmänhet och arvet från 60-talets Frankrike i synnerhet.

SAKNADEN (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien)

(Originaltitel: Neljubov.) Andrej Zvjagintsev, mannen bakom mästerverket Återkomsten och Oscarsnominerade Leviatan, är tillbaka med en (till ingens förvåning) nattsvart historia. Ett separerande par befinner sig mitt i försäljningsprocessen av den gemensamma lägenheten och vill ha så lite med varandra att göra som möjligt. Mannen har redan flyttat ut och det räcker med några sekunder i samma rum för dem för att stämningen ska bli riktigt pissig. Bakom väggen i rummet intill står deras 12-årige son Alexej och gråter när han hör sina föräldrar spy galla över varandra. De hätska diskussionerna handlar bland annat om vad de ska göra med Alexej. Sätta honom i ett barnhem eller internatskola och därefter militärtjänst? De verkar mest bry sig om sina nya liv med sina nya partner och inte särskilt intresserade av att ta hand om sonen, som mest ses som en belastning. Mitt i detta inser föräldrarna en dag att Alexej är försvunnen. En dag går, en till dag går och ännu en dag går och de båda föräldrarna tvingas nu engagera sig i såväl polisutredning som volontärarbete med en grupp som specialiserat sig på att söka efter försvunna personer. Sökandet blir långt, utdraget och smärtsamt och hoppet lyser alltmer med sin frånvaro. Saknaden är, likt Zvjagintsevs tidigare filmer, långsamt berättad med kylig palett, utstuderat långa, stillsamma tagningar och gråmulen atmosfär. Skådespeleriet är kallt och empatilöst, med undantag för ett par verkligt emotionellt starka scener, vilket fyller en funktion som förlängning av det tema, om distanserade föräldrar och fragmenterade familjer, som filmen behandlar. Hela filmen präglas av en tung likgiltighet, som kan tydas som ett slags metaforisk samhällskommentar till dagens Ryssland. Trots detta, eller kanske på grund av detta, är Saknaden också ganska svår att ta till sig, då den delvis saknar driv (vilket i och för sig är naturligt med tanke på filmens natur) och möjligen är något för lång (127 minuter). Kanske är det en film som kräver en andra visning, för jag är inte helt säker på var på betygsskalan den bör landa – en fjärde stjärna är inte otänkbar.

DRUGA STRANA SVEGA (Serbien, Frankrike, Qatar)

(En: The Other Side of Everything.) Denna dokumentär behandlar den politiska utvecklingen i Serbien före, under och efter kriget på 90-talet, med akademikern och aktivisten Srbijanka Turajlić som huvudsakligt intervjuobjekt och utgånspunkt för hela berättelsen. Hon var bland annat delaktig i den Milošević-kritiska Otpor!-rörelsen under slutet av 90-talet och satt som biträdande högskoleminister mellan 2001 och 2004. I Druga strana svega gör Turajlićs dotter, Mila Turajlić, ett nedslag i sin mors lägenhet i Belgrad, vilken innehåller en låst dörr mot den intilliggande lägenheten som gömmer många hemligheter om vad som pågått mellan viktiga personer bakom låsta dörrar under kritiska delar av den moderna serbiska historien. Långa intervjuer och välanvänt arkivmaterial bygger tillsammans både ett relativt fylligt personporträtt och en, visserligen oundvikligt subjektiv, återberättelse av landets problematiska utveckling. Druga strana svega är en stundtals stark dokumentär med god ambition och intention, men den nämnda dubbelheten i narrativets fokus gör att Turajlić (den yngre) försöker balansera lite för många ämnen samtidigt, vilket leder till ett något ofullbordat slutresultat. Det faktum att en dokumentärfilmare använder sin mamma som subjekt i ett så oerhört känsligt ämne som jugoslavisk politik kan inte lämnas oproblematiserat, och med tanke på att man försöker sälja in filmen som något slags omvälvande och helt nytt perspektiv på de berörda händelserna kan jag känna en viss besvikelse över hur lite tidigare okänd information man faktiskt förmedlar. Därtill lider tempot av en något för lång speltid. Med allt detta sagt vill jag absolut inte förringa sevärdheten i Turajlićs porträtt av Turajlić, som trots sina brister är en bra dokumentär.

PEWNEGO RAZU W LISTOPADZIE (Polen)

(En: Once Upon a Time in November.) Bostadssituationen i Polen är svajig (exakt hur och varför är inte jag tillräckligt insatt för att besvara) och många vräks på kompromisslöst vis från sina hem. Juridikstudenten Mareczek och hans mor råkar ut för just detta och tvingas vandra runt Warszawa i jakt på tak över huvudet, med tunga ryggsäckar och en liten hund som enda ägodelar. Det är en oroväckande bild som målas upp över den lövtunna gräns som skiljer medelklass från hemlöshet, och än mer skrämmande blir det när denna historia korsas av den nationalistiska extremhögerns brutala vägar. Om första halvan av filmen skildrar det långsamma elände som hemlösheten innebär är andra halvan av klart våldsammare karaktär. Mareczek och hans mor har då temporärt flyttat in i ett slags härbärge/kollektiv, vilket hamnar mitt i det brinnande inferno som uppstår när en nationalistisk demonstration urartar i ett rent livsfarligt upplopp där stenar kastas, glasrutor krossas och molotovcocktails flyger åt höger och vänster. Andrzej Jakimowskis film består delvis av dokumentärt filmmaterial från sådana demonstrationer i verklighetens Polen, vilket snyggt satts samman med de fiktiva bitarna om Mareczek och kompani. Slutresultatet är bitvis omskakande och skrämmande, och om man inte redan hört varningsklockorna från det politiskt krisande Polen ringa lämnar man inte salongen med en obrydd inställning till detsamma. Som film är Pewnego razu w listopadzie inte fulländad (bland annat blir den visserligen rörande sidohistorien om hunden som springer bort dramaturgiskt överanvänd), men den är engagerande välspelad och samhälleligt relevant – absolut sevärd.

POROROCA (Rumänien, Frankrike)

Kanske, ja, förmodligen, bäst av de tio filmerna jag såg på festivalen var rumänske Constantin Popescus stillsamt intensiva porträtt av en desperat mans accelererande förfall. På samma tema som Zvjagintsevs Saknaden handlar Pororoca om ett försvunnet barn och föräldrarnas hantering av den uppkomna situationen. Om Saknaden egentligen redan från början var en ganska deppig historia är utvecklingskurvan klart annorlunda i Pororoca, då filmens inledande del beskriver en till synes lycklig familj där föräldrarna sitter och skämtar med varandra efter en middag med vänner och där de två barnen leker och skojar runt. De är relativt välbärgade, bor i en IKEA-dominerad lägenhet i ett trevligt område och har nära till parken i ett sommarskönt Bukarest. Det är i parken som pappa Tudor, efter en kort stunds bristande uppmärksamhet, inser att han inte kan se sin femåriga dotter Maria. Han kollar med kompisen som Maria nyss var med, på toaletten där hon gick för en stund sedan och vid ståndet där de köpt glass tillsammans, men sakta men säkert går det upp för Tudor att en förälders stora skräck blivit verklighet – barnet är borta. Vad som härifrån utvecklas är, för att återigen jämföra med Saknaden, en mer närstuderande studie av den plågade men starkt drivna fadern och dennes desperata försök att leta rätt på den förlorade dottern. Skildringen är mycket närgången och förlitar sig helt till Tudors förmåga att driva historien framåt. Polisutredningen står still, hans fru har temporärt (?) flyttat hem till sina föräldrar och tagit sonen med sig och det enda som håller en liten gnista av hopp vid liv är Tudors mycket irrationellt växande besatthet av en, enligt honom, misstänkt man som varje dag ägnar en stund åt att sitta på en bänk i parken där Maria försvann. Pororoca är ett filmiskt mycket tilltalande verk som med en fantastisk känsla av närvaro låter varje scen leva sitt eget lilla liv, vilket skapar en stark känsla av realism och en, hur motsägelsefullt det än låter med tanke på att detta är ett starkt drama, brist på dramatik. Denna lågmäldhet i berättarstilen gör att det som utspelar sig känns mer verkligt och mer gripbart, på ett nära dokumentärt sätt. Tagningarna är långa, kamerarörelserna ofta obefintliga och händelsefattigheten stundtals påtaglig, samtidigt som det utanför bild eller i dess ytterkant pågår perifera konversationer och för huvudhandlingen irrelevanta interaktioner. Det känns som att man själv befinner sig i parken, hör fågelkvittret och de lekande barnen och känner draget från den där lövrasslande vindpusten i sommarvärmen. Det är något mycket behagligt över hela berättarstilen, vilket på något sätt förstärker olustigheten i historiens mycket obehagliga kärna. Det är svårt att beskriva vad Popescu gör så bra i sin regi, men Pororoca är under sina 152 minuter (som inte alls känns som för många) ofantligt spännande, trots att det knappt finns några regelrätta thrillerelement. Bogdan Dumitrache är enorm i huvudrollen och genomgår en imponerande förvandlingsprocess från genomsympatisk familjefar till instabil privatdetektiv och potentiell samhällsfara. Det finns många intressanta paralleller att dra, inte minst för att beskriva på vilken hög nivå av kvalité Pororoca spelar. Jag kan exempelvis känna vissa vibbar av Zodiac och Taxi Driver och se vissa likheter med Jake Gyllenhaals karaktärsutveckling i Demolition. Med det sagt har Pororoca en helt egen ton som erbjuder något jag nog inte riktigt sett tidigare. Jag får, utan att avslöja någonting, fortfarande rysningar av att tänka på filmens slutskede, och ger Constantin Popescus övriga filmografi högsta prioritet på min (hopplöst extensiva) watchlist. Foarte bine!

Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

too-late-2TOO LATE* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

demolition-2DEMOLITION* (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

hector-2HECTOR* (Storbritannien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

the-lobsterTHE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

team-foxcatcherTEAM FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

nocturnal-animalsNOCTURNAL ANIMALS (USA)

Stor siffra 6

3 stjärnor DYLPC liten

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

the-revenantTHE REVENANT* (USA)

Stor siffra 7

3 stjärnor DYLPC liten

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

the-light-between-oceansTHE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

Stor siffra 8

3 stjärnor DYLPC liten

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

the-modelTHE MODEL (Danmark)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC liten

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

blue-jayBLUE JAY (USA)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC liten

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

The Place Beyond the Pines (2012)

The Place Beyond the Pines 2

3 stjärnor DYLPC

Efter att ha gripits tag i av det lysande relationsdramat Blue Valentine för ett par år sedan var förväntningarna på Derek Cianfrances nya samarbete med Ryan Gosling skyhöga. Kanske var de för höga, för så här i efterhand kan jag inte låta bli att känna mig något besviken, om än också imponerad.

Egentligen är The Place Beyond the Pines en mycket otacksam film att recensera, för den stora upplevelsen ligger i mångt och mycket i dess överraskande moment och chockerande vändningar. Därför ska jag inte dyka ner alltför djupt i handlingen, utan spara er det mesta till biobesöket (vilket absolut bör genomföras). Ryan Gosling, det stora affischnamnet, är Luke Glanton, en tystlåten, tatuerad och till synes hårdhudad motorcykelförare som bränner på i stuntshower på en kringresande cirkus för att tjäna sina pengar. Det livet lämnar han dock när han får reda på att han har en son tillsammans med sin före detta flickvän Romina (Eva Mendes), som han vill ta hand om. Som pappa ser han det som sitt ansvar och han bestämmer sig för att säga upp sig från cirkusjobbet och komma tillbaka till Romina. Problemet är dock att Romina nu bor tillsammans med en annan man och att hon tvivlar på om hon kan lita på Luke. I jakt på nytt jobb träffar han en man vid namn Robin (Ben Mendelsohn), som han jobbar för ett tag, innan de kommer på den briljanta idén att de ska börja råna banker tillsammans. Lukes färdigheter på motorcykeln är deras trumfkort, och med pengarna ska han vinna tillbaka och försörja sin familj.

Bankrånarhistorier är sällan problemfria och Luke stöter på en rad motgångar. En av dem är poliskonstapeln Avery Cross (Bradley Cooper), som är den andra aktens centrala gestalt. Efter att ha cirkulerat kring Luke i den första akten leds filmen in på stadens polisstation och arbetet som sker där. En korruptionshärva uppdagas och Avery spelar en viktig roll i utvecklingen av både filmen och korruptionsskandalen. I den tredje och avslutande akten görs ett tidshopp och två helt nya karaktärer introduceras. För att inte berätta för mycket och förstöra en till en början oviss utveckling av handlingen är det bäst att lägga locket på i det här skedet, men den avslutande akten har en stark koppling till de två första.

Ryan Gosling är återigen enorm i sin scennärvaro och använder ett sparsamt uttryck i sin fåordiga karaktär, som påminner en hel del om hans dito i Drive. Eva Mendes är även hon riktigt bra, och det råder inga tvivel om att filmens första tredjedel, där dessa två står i centrum, är överlägsen de två påföljande delarna. Ben Mendelsohn gör en bra biroll, Dane DeHaan gör detsamma, medan Bradley Cooper är som han brukar vara, det vill säga ganska trist, om än helt okej. Noterbart är att den iskalle Ray Liotta borde ha fått mer tid på duken.

Vad Derek Cianfrance har försökt sig på är en oerhört ambitiös film som tyvärr inte håller hela vägen fram. Han vill berätta lite för mycket för filmens eget bästa. De tre delarna, som är intressanta var och en för sig, hade behövt mer tid för att lyckas få en tillräcklig fördjupning och jag hade hellre sett en fullskalig trilogi där varje del fått en hel film var. Den potentialen finns där, definitivt. Nu blir filmen istället ojämn, den tappar tempo någon timme in i filmen, den blir rushad i vissa delar och upplösningen känns något sökt. Den andra delen är ganska ointressant, särskilt eftersom den inte på långa vägar lever upp till den föregående, och den sista delen känns malplacerad, i vissa stunder som en helt annan film, även om den till slut binder ihop allt någorlunda snyggt. Trovärdigheten brister dock vid ett par tillfällen och filmen spretar lite väl mycket ibland.

Med den estetiska paketeringen har Cianfrance gjort ett magnifikt jobb. Foto, musik, klippning och miljöer är fantastiskt genomarbetat i så gott som varje scen, framförallt i filmens absolut första scen, där vi får följa Lukes ryggtavla, vandrandes genom nöjesfältet i en magisk The Wrestler-liknande tagning. Jaktscenerna med Lukes motorcykel i centrum är öronbedövande, adrenalinpumpande och omöjliga att inte bli helt uppslukad av.

Kanske växer filmen för mig om jag ser om den – kanske är det jag som måste acceptera dess format – som inte alls var vad jag hade väntat mig. The Place Beyond the Pines är en bra film, men besvikelsen finns ändå där – det hade ju kunnat bli så jävla bra!

Topp 10: 2012 à la Davelito

Snart är 2012 till ända, ett år som gett oss såväl högkvalitativa filmupplevelser som rent skräp. Nu har det alltså blivit dags att sammanfatta filmåret som gått, vilket görs bäst och roligast i form av en topplista!

Först ut är David (om jag nu ska benämna mig själv i tredje person), som gärna plockar fram lite andra filmer än de mest väntade storfilmerna. Här är mina 10 favoriter från 2012*:

Searching for Sugar ManSEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Toppar listan gör denna fantastiska dokumentär om den i USA aldrig erkände artisten Rodríguez, som bortom sin vetskap blev en kultartist och frihetssymbol i Sydafrika under apartheidtiden. Hela historien kring Rodríguez är bland det mest fascinerande jag hört och den här filmen fångar den perfekt. Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjellouls film är gripande från första till sista sekund och det tog ett tag innan jag kunde resa mig ur soffan och gå vidare. En berättelse som går rakt in i hjärtat. Searching for Sugar Man är en fulländad dokumentär, fullproppad med fakta, historia och politik, samtidigt vacker och känslofull. Och Rodríguez, vilken artist, vilken man, hans musik är magisk! En otroligt vägjord dokumentär som tilldelas årets enda betygsfemma och en stående ovation från min sida!

Call Girl 1CALL GIRL (Sverige)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Den svenska filmindustrin har de senaste åren varit av tveksam karaktär, men i år har vi ytterligare ett svenskt utropstecken som vi kan vara stolta över! Mikael Marcimains uppmärksammade film har väckt både debatt och hyllningskörer, och om vi håller oss till det filmiska kan jag bara instämma med den hyllande skaran. Vad Call Girl handlar om känner ni väl till vid det här laget, men i stora drag följer den dels en 14-årig flicka som dras in i en prostitutionshärva och dels polisutredningen kring densamma, i en politisk thriller som utspelar sig i svenska 70-talsmiljöer. Snyggt foto, pulserande spänning och en gripande berättelse gör detta till 2012 års bästa spelfilm. (Vill ni läsa mer hänvisar jag till vår fullskaliga recension, som hittas här).

Rust and BoneRUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Regissören Jacques Audiard som 2009 gjorde den Oscarsnominerade Un prophète, följde i år upp sitt vassa fängelsedrama med ännu ett gripande drama. Rust and Bone berättar historien om en kvinna och en man som båda går igenom svåra kriser – två upprivna karaktärer som befinner sig i faser då livet är som mest svårhanterligt. Kvinnan är något så ovanligt som en späckhuggartränare som råkar ut för en hemsk olycka, medan mannen är ensamstående pappa, portvakt och kampsportare. Dessa strålar samman i ett invecklat möte som utvecklas till en komplicerad kärlekshistoria. Med två riktigt bra skådisar i Matthias Schoenaerts och allas vår älskling Marion Cotillard, fantastiskt foto, musik och redigering blir den här filmen en vacker och gripande upplevelse. Ska jag invända mot något faller vissa bitar på plats lite väl lätt, men det är i slutändan inget som påverkar filmens helhet nämnvärt.

AmourAMOUR (Österrike/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #5). Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att “våldta sin publik”) skildrar allt med en skicklig iakttagelseförmåga och diskbänksförankrad realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

LooperLOOPER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #3). Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited) är en av mina favoritregissörer och förväntningarna var naturligtvis högt ställda inför hans senaste verk. Det är något alldeles speciellt med hans filmer som gör att jag känner mig glad och fylld av värme efteråt, och Moonrise Kingdom är inget undantag. Anderson bygger upp en kreativ värld och låter den fyllas av charmiga karaktärer som ger sig ut på härliga utflykter i en skruvad vardag ute på en avskild ö med en ovanligt stor scoutkultur. Färgerna, musiken och så gott som perfekt casting med lite udda val som Bruce Willis och Edward Norton gör det hela ännu roligare. Ännu en mysig film från den gode Wes som kniper en sjätteplats på listan.

LawlessLAWLESS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Härlig film med mycket pangpang, sköna miljöer och bra tidskänsla. Utspelar sig under 30-talet, då alkohol var förbjudet i USA, och handlar om bröderna Bondurant, hårdhudade spritlangare som hamnar i våldsamma bekymmer. De tre bröderna spelas av Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke, och i rollistan finns även namn som Jessica Chastain, Guy Pearce och Gary Oldman. Alla sköter sig bra, även Böffen som på förhand kändes som ett svagt kort. Ville dock se mer av Oldman som underanvänds å det grövsta, vilket är synd. Storyn har setts förut och filmen är inte särskilt originell, men det gör inget, för den är snyggt utförd och grymt underhållande. Och när det smäller, då smäller det hårt – explosivt och kraftfullt – precis som det ska göra! Härlig musik också. Ja, härlig är nog ordet jag skulle beskriva filmen med, och den klarar precis en fyra i betyg och därmed en sjundeplats.

The Perks of Being a WallflowerTHE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Stephen Chbosky har skrivit och regisserat detta ungdomsdrama utifrån sin egen bok med samma namn. Filmen handlar om en blyg och ensam kille (Logan Lerman) som går sitt första år på high school, där han träffar två personer (Ezra Miller och Emma Watson) som ska komma att bli hans vänner under high school-tiden. Filmen behandlar många svåra ämnen man upplever under ungdomen, såsom kärlek, vänskap och framtidstankar. Det finns några fina scener i den här filmen, och även om den har vissa svagheter så är det i slutändan en riktigt bra film som många kan relatera till. David Bowies Heroes kan dessutom förgylla vad som helst, som till exempel en fantastisk slutscen som ramar in hela filmen på ett fint sätt.

Holy MotorsHOLY MOTORS (Frankrike)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC

Förmodligen den mest oförståeliga filmen jag någonsin har sett, men också en film som stannar kvar i huvudet långt efteråt. I regi av Leos Carax (stor)spelar Denis Lavant flera olika karaktärer, med namnet Oscar och en limousin med tillhörande förare som gemensam nämnare. Han gestaltar bland annat en tiggare, en mördare, en Motion Capture-skådis, en pappa och en döende man, allt på ett ruskigt skickligt sätt. Vad filmen egentligen handlar om ligger i betraktarens öga, och den kan upplevas som osammanhängande och mycket märklig. Filmen är extremt ojämn och blandar fantastiska scener med usla sångnummer, men det finns ständigt något intressant och tankeväckande över den. Ett stort mindfuck åt det Lynchiga hållet, som tack vare sin förmåga att väcka eftertanke får en niondeplacering på min lista.

BarbaraBARBARA (Tyskland)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC

Utspelar sig sommaren 1980 i Östtyskland. Barbara är läkare och får jobb på ett sjukhus ute på landsbygden, samtidigt som hon planerar att försöka fly till väst. Men när hon gjort sig hemmastadd på sjukhuset och lärt känna några personer där är det längre inte lika självklart att åka därifrån. Ett subtilt och välspelat drama med en (o)härlig DDR-känsla (vilket får bli något slags bonuskriterium för den här filmen). Några mästerliga höjder når den aldrig, men bra på alla punkter och klart sevärd, vilket belönas med en stark trea och en plats på topplistan. Gillar man minimalistiska filmer med fåordiga dialoger, avskalade miljöer och politiska referenser kan jag rekommendera Barbara. Det går även att hitta likheter till den suveräna Das Leben der Anderen (De andras liv).

Bubblare

Arbitrage, Red Lights, Seeking a Friend for the End of the World, Being Flynn, Skyfall, Ruby Sparks, Beasts of the Southern Wild

Inte ens nära

Savages, Magic Mike, The Hunger Games, Project X, To Rome with Love, ATM, End of Watch, Cosmopolis, One for the Money, American Reunion, LOL, The Words, Lincoln

Självklart finns det fler filmer som jag önskar att jag hade sett innan jag gjorde listan, men så är det alltid och man kan inte alltid hinna se allt. Bland de filmer jag hoppas mycket på finns Costa-Gavras Le capital, Paul Thomas Andersons The Master, Joe Wrights Anna Karenina och Derek Cianfrances The Place Beyond the Pines. Sedan är jag också lite nyfiken på Brian De Palmas Passion, Stand Up Guys med Al Pacino och (!) Christopher Walken, Robert Redfords The Company You Keep, och… Ja, listan fortsätter, men nu sätter vi punkt så att detta blir klart i år. Gott nytt år på er!

Fotnot

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.