SFF14: Camp X-Ray

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

Den unga Amy Cole (Kristen Stewart) börjar arbeta som vakt på USA:s ökända och kontroversiella Camp X-Ray, en del av Guantánamofängelset. En miljö som inte bara skiljer sig stort från livet i USA utan också är farlig, hård och sexistisk. Redan under hennes första dag på anstalten får hon utstå slag från en av internerna och hamnar tidigt i hetluften. Men hon lyckas ändå frambringa någon form av respekt och vänskap från sina arbetskollegor. Den respekten förblir dock inte oförändrad efter att Cole en dag träffar på internen Ali (Peyman Moaadi). Sakta men säkert skapas en fragil vänskap mellan de två vitt skilda individerna.

Camp X-Ray är den amerikanske regissören Peter Sattlers debutfilm. Han arbetade tidigare som grafisk designer med filmer som Walk the Line och Star Trek men debuterar i år på topp som regissör. För det är en magnifik och enastående film som Sattler och hans medarbetare har satt ihop. Filmens lim eller fogmassa är regin och fotot som använder sig av ett stillsamt men samtidigt påtryckande och intensivt berättande. Många scener består av endast tystnad eller närbilder på ansikten. Det är en analyserande och grävande regi som tillåter tittaren att verkligen få känna av karaktärernas tankar och inre kamp.

Den form av regi som Sattler bjuder på gör sig verkligen synlig i scener där Cole och hennes kollegor endast vandrar runt i cirklar och kikar in i internernas celler för att se så att allt står rätt till. Dessa scener är en del av vakternas arbetsuppgifter och återkommer ett flertal gånger. De är otroligt effektiva på att bygga upp stämning och förväntan samtidigt som de visar på den repetition och tristess som både vakterna och internerna får utstå.

Sattlers regi är som sagt otroligt imponerande, särskilt eftersom Camp X-Ray är hans långfilmsdebut. Men vad som är än mer imponerande är skådespelet. Om man har sett Kristen Stewart tidigare är det kanske Twilight-serien som är det största beviset på att Stewarts skådespel inte har varit på topp. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att hon i de få bitar av vampyrserien som jag har sett och i Snow White and the Huntsman är riktigt usel. Jag trodde aldrig jag skulle få säga det: men fan vad bra Kristen Stewart är! Stewart lyckas i Camp X-Ray använda sig av sitt speciella skådespel med stilla blickar och få uttryck på ett mycket mer användbart vis. I vissa scener var hennes förmåga att visa inre känslor utan överdrivna muskeldragningar eller överspel makalösa i den form att jag stundtals kände mig golvad. Hon skapar emotionella reaktioner samtidigt som hon behåller den auktoritära och militära pondus som hennes karaktär kräver av henne. Det betyder däremot inte att hon alltid använder sig av minimerade ansiktsuttryck. Hon får även chansen att bredda sig i filmen något hon gör minst lika fenomenalt. Speciellt i filmens slutskede som är så kraftigt att det inte gick att hindra tårar från att rinna.

Stewarts motspelare Peyman Moaadi mest känd från Oscarsvinnaren A Separation är raka motsatsen till Stewarts karaktär. Moaadis Ali är en excentrisk och pratglad person som inte har något emot att tjata på vakterna om att få läsa den senaste Harry Potter eller få dricka en flaska vatten. Men han är på insidan en mycket mer komplicerad karaktär som lider av åren i fångenskap och som tvivlar på både liv och död. Peyman Moaadi gör en fantastisk prestation och tillsammans med Stewart delar han en kemi som är svår att slå.

Camp X-Ray är inte bara en inblick i den komplexa, tvetydiga och isolerade värld som är Guantánamo, utan också en studie i en oväntad och instabil vänskap och hur de två individerna får nya perspektiv från varandra. Stewart och Moaadi förtjänar båda Oscarsnomineringar då det är två av årets bästa prestationer. Camp X-Ray var stundtals nära högsta betyg, något den fortfarande eventuellt kan nå vid en andra titt. Just nu får den nöja sig med en stark fyra.