La vie d’Adèle (2013)

Ett tre timmar långt drama centrerat kring en lesbisk romans tillika stormig relation med två sensationellt bra skådespelarprestationer och naket, närgånget och starkt berättande. Det är vad La vie d’Adèle, eller Blå är den varmaste färgen, är.

16-åriga Adèle, spelad av 19-åriga Adèle Exarchopoulos, går i skolan och befinner sig i en tid av personlig utveckling och sexuell utforskning. Hon umgås med en kille från skolan som hon blygt börjat gilla. Osäkerheten och ovanheten hos Adèle kontrasteras av Thomas sugna och målmedvetna framtoning. Deras spännande lilla äventyr döms dock ut i samma ögonblick som Adèle får syn på en tjej med blått hår på ett övergångsställe och paralyseras efter ett snabbt blickutbyte. De två ska något slumpartat komma att träffas igen, och då är det uppenbart att det existerar någonting emellan dem.

Denna blåhåriga kvinna är den några år äldre, konststuderande Emma (Léa Seydoux). Hon har en fräck utstrålning, röker, är intellektuell, sexuellt erfaren och i Adèles ögon en helt ny sorts attraktion som hon inte stött på tidigare och således inte riktigt kan kontrollera. Utan att riktigt veta hur hennes sexuella läggning definieras sugs Adèle in i en passionerad, erotisk och intim relation som skildras i ändlösa (ja, inte bokstavligen då) sexscener där ingenting utelämnas eller döljs. Allt som händer visas, helt enkelt, och det är en styrka i filmen som inte har att göra med åskådarens tillfredsställelse av att se två nakna kvinnor i bild, utan något som skänker en djupare dimension som tar en närmare verkligheten i och en förståelse för de två personernas liv och förhållande. Och när det lyckliga tillståndet i de extatiska ögonblicken byts ut mot oförenliga livssyner i olyckliga konfrontationer – då gör det ont.

La vie d’Adèle är en ambitiös film på många sätt. Precis som den franska titeln antyder skildrar den Adèles liv, vilket den gör genom att göra flera tidshopp och visa hur hennes tillvaro ter sig från slutet av skoltiden fram till det att hon är en bit över 20. Den är också ambitiös i att den generöst ägnar hela tre timmar åt ett relationsdrama, vilket inte hör till vanligheterna i dagens filmklimat, samt att den är så pass censurbefriad och öppen i vad den berättar. Längden på en av sexscenerna (ungefär tio minuter) kan dock diskuteras. Vid en viss gräns börjar man fundera på hur mycket det egentligen tillför. Kanske borde man ha klippt lite mer på vissa ställen, en invändning som uttryckts också av skådespelarna själva.

Den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche har fått kritik från skådespelare och andra delaktiga i produktionen för osympatiskt och orättvist ledarskap, brott mot medarbetarnas rättigheter och trakasserande beteende. All makt ska ha legat hos honom, i för stor utsträckning för att skådespelarna skulle kunna vara helt bekväma. En hel dag och över 100 tagningar av en 30-sekundersscen och påföljande utbrott från Kechiche är bara ett av många exempel som berättats av Exarchopoulos och Seydoux, vilka ska ha varit helt utmattade mot slutet av den fem månader långa inspelningen. Sådant är naturligtvis beklagligt. Men det är inte första gången sådana omständigheter ändå lyckas forma en riktigt bra film och det är naturligtvis en svår gräns att markera ut – när har det gått för långt?

För att återgå till den slutgiltiga produkten är filmen närgående inte bara i handling utan även formalistiskt. Närbilder är den dominerande formen och musiken lyser med sin frånvaro. Realism och närhet är ledord. Den har inget tydligt slut heller och lämnar en med en tom och svårdefinierad känsla. Jag upplevde en subtil men tung känsla av en inre vikt som inte skulle släppa på en stund. Utan ett tårdrypande klimax (även om många tårar spills i filmen) ligger den där och berör någonstans. Adèle Exarchopoulos prestation är otrolig – hon är en talang som efter detta genombrott bör få visa upp sig i fler stora roller.

La vie d’Adèle tillhör definitivt årets bästa filmer (vilket börjar bli en uttjatad fras under 2013 som visat sig vara ett riktigt bra filmår). Det är en gripande historia, en enorm uppvisning i skådespeleri från båda huvudrollerna och en ärlig filmatisering av kärlekens magiska men svåra och grymma berg-och-dal-bana.