Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

TOO LATE* (USA)

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

DEMOLITION* (USA)

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

HECTOR* (Storbritannien)

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

THE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

TEAM FOXCATCHER (USA)

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

NOCTURNAL ANIMALS (USA)

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

THE REVENANT* (USA)

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

THE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

THE MODEL (Danmark)

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

BLUE JAY (USA)

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

SFF13: Bluebird, Miss Violence, The Armstrong Lie, All Is by My Side & Philomena

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Ett av festivallivets stora dilemman är: hur ska man hinna skriva om filmerna man ser när man direkt springer vidare till nästa film? Svaret på frågan är helt okomplicerat: strunta i sömnen! Det är sedan länge en av mina livsfilosofier och förmodligen det som till slut knäcker mig. Men än så länge lever jag, och här kommer en liten restnotering för de sista filmerna från Stockholms filmfestival som jag inte hunnit recensera än. Lite kortare, lite snabbare, men förhoppningsvis givande ändå.

BLUEBIRD

Ett långsamt amerikanskt drama som kretsar kring konsekvenserna av att en skolbusschaufför slarvar med att kolla att bussen är tom efter arbetsdagen, vilket leder till att en pojke blir kvar över natten i den lilla byns iskalla bussgarage. Uppföljningen blir ångestladdad både för chauffören, som brottas med skuldkänslor, hennes familj, pojken själv som hamnar i något slags koma och hans mamma vars liv redan är fyllt av problem. På pappret är detta en film som bör passa mig som handen i handsken: avskalat indiedrama, snöiga skogshuggaromgivningar, långsam klippning, subtil händelseutveckling och starka skådespelarprestationer. Något gör dock att all den ångest som finns på duken inte når hela vägen ut i biosalongen och jag blir inte så berörd som jag hade velat bli. Vad det beror på vet jag inte riktigt, för komponenterna finns där. En bra film, men tyvärr inte mer än tre stabila stjärnor. Plus till skådespelarna, framförallt en genuin John Slattery.

MISS VIOLENCE

En film som ofta nämns i jämförelse med detta stundtals äcklande grekiska familjedrama är Dogtooth (Kynodontas), en film jag hade otroligt svårt för och smått avskyr. Jag känner dock att det omdömet är extremt impulsbaserat och föremål för revidering, om jag någon gång ska orka se om den. Även betyget för Miss Violence är problematiskt, då jag hade en oerhört dålig bioupplevelse rent fysiskt. Efter långsamma Bluebird och Enemy i kombination med för lite sömn nickade jag till ett par gånger och hade således problem med att följa filmen till hundra procent. Därför finns en viss reservation i hela min relation till densamma. Hur som haver tar den här filmen begreppet ”dysfunktionell familj” till en ny nivå. Relationer (både vad gäller förhållanden och blodsliga band) är inte helt glasklara och familjen plågas tidigt i filmen av ett självmord utfört av en av flickorna. Därefter följer en kavalkad i brutala och upprörande scener med ämnen som incest, våldtäkt och misshandel, ofta med den dominante och hotfulle faderskaraktären som drivande kraft. En bäcksvart humor går att hitta om man klarar av att se den som det, vars inslag är omåttligt absurda. Berättelsen framförs med en extremt känslokall stil där karaktärerna verkar agera på något slags autopilot. En bit in i filmen tas det provocerande filmskapandet till en nivå som fick mig att minnas A Serbian Film (en film jag annars försöker få bort ur mitt minne), och biosalongen försattes i ett chockerat tillstånd. På ena sidan av min inre diskussion kring Miss Violence är den alldeles för makaber, men på andra sidan är den intressant och kanske befogat (?) provocerande. Men som sagt: min upplevelse var svårgenomliden och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska säga. En udda film är det, den saken är säker.

THE ARMSTRONG LIE

En av de bästa av filmerna jag såg på festivalen är denna utredande dokumentär om cykelstjärnan, välgörenhetsprofilen, världsikonen och den mirakulösa hjältesagan inkarnerad – Lance Armstrong – som under 2012 avslöjades ha använt otillåtna dopningspreparat under större delarna av sin karriär och därmed stängdes av från all idrott på livstid. Dokumentärfilmaren Alex Gibney (Taxi to the Dark Side, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks) följde Armstrong under comeback-satsningen 2009 utan vetskap om eventuell dopning och filmens karaktär förändrades därav kraftigt när avslöjandena framkom. Historien i sig är svindlande, om hur en globalt älskad och respekterad man, som övervunnit cancer och skänkt folk hopp genom sina idrottsliga framgångar, visade sig ha bedragit sina fans, sina vänner och sin familj, och gång på gång ljugit folk rakt upp i ansiktet. Filmen söker svar på vad som drivit honom, varför han dopade sig och varför han valde att göra comeback och riskera att avslöjas trots en enastående medaljsamling. Det handlar, som man säger i filmen, mer om makt än om dopning, och om den problematiskt utbredda växelverkan mellan de båda fenomenen inom cykelsporten. The Armstrong Lie är en snygg, välpaketerad och under två timmar spännande utredning kring sanningen bakom lögnen, fylld av informativa fakta och givande intervjuer med både Armstrong själv, stallkamrater, hans italienske läkare/dopningsutvecklare och andra personer som berörts av det ofattbara sveket. En oerhört fascinerande dokumentär.

ALL IS BY MY SIDE

Outkast-sångaren André 3000, eller André Benjamin, gör en imponerande gestaltning av den legendariske rockikonen Jimi Hendrix (som väl knappast behöver någon närmare presentation) i en skön men något platt biografisk film om ett tidigt avsnitt ur hans karriär, precis i skedet när han höll på att slå igenom. Man fokuserar mycket på hans relationer till Linda Keith (Imogen Poots) och Kathy Etchingham (Hayley Atwell), som är precis så där komplicerade och härliga som artister och konstnärers sådana tenderar att vara. I övrigt sker en hel del namedropping av producenter och medlemmar från diverse band, vilka dyker upp titt som tätt på ett kul men ibland inte helt relevant sätt. Historien underhåller smått men berör inte nämnvärt och höjdpunkterna är några fräna spelningar, t ex den med Eric Clapton och den med Beatles i publiken. André Benjamin är fenomenal som Hendrix och porträttlik som bara den, och de två stora kvinnliga birollerna görs galant. Annars står ett par överspel att finna. Klippningen har inslag av hypersnabba instick, vilka blir smått störande emellanåt, om än bidragande för en explosiv effekt. Musiken är, för att nämna det uppenbara, högljudd och läckert maxad. Sammanfattningsvis en bra film men i avsaknad av ett riktigt klimax, en större laddning.

PHILOMENA

Allas vår favoritkrutgumma Judi Dench teamar med komikern Steve Coogan (som också skrivit och producerar) i en fröjdfull men tragisk dramakomedi om en irländsk kvinna, Philomena (Dench), som söker upp den nyligen sparkade BBC-journalisten Martin Sixsmith (Coogan) för att be honom hjälpa henne söka rätt på hennes son, som togs ifrån henne vid tre års ålder. Vid den tiden bodde och arbetade hon i ett katolskt kloster, som bestraffade hennes utomäktenskapliga barnafödande grymt. Filmen, regisserad av Stephen Frears (High Fidelity, The Queen), gör inlägg i debatten om religionens plats i samhället, rätt och fel, traditioner och gammalmodigheter – på ett halvintressant sätt, utan att fullständigt braka in för fullt i diskussionen. Philomena uttrycker en fast gudstro och förmågan att förlåta medan Martin gång på gång kritiserar religionens (som han ser det) idioti. Helt insnöad är filmen i varje fall inte på sådant, utan i grund och botten är det en småtrevlig film om en mammas kärlek och en ”oväntad” vänskap mellan två olika karaktärstyper. Tyvärr dras den med en humor som ibland funkar men ofta känns trött och en horribelt störande musik, samt en överhängande pensionärsvibb över hela filmen. Och visst, den går nog hem alldeles utmärkt i den åldersgruppen. Men här når den bara en svag trea.

SFF13: The Eternal Return of Antonis Paraskevas

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

En skäggig och småknubbig man packar ut sig själv ur bagageluckan på en bil, tar emot några plastpåsar från föraren och installerar sig på ett tomt hotell. Vi får veta att han är ett omtyckt nyhetsankare och en av Greklands största TV-profiler, samtidigt som han nu hänger sig till sin ensamhet och sysslar med oklara aktiviteter på det ödsliga hotellet. Han dokumenterar sina iakttagelser av hotellets faciliteter och servicemöjligheter, äter spaghetti med en rejäl klick ketchup till varje måltid och försöker gång på gång utifrån en instruktionsvideo återskapa en mycket märklig röd, geléaktig, artificiell spaghetti med dåligt resultat.

Logiken i händelseförloppet framgår inte i första taget, men snart tydliggörs att Antonis spänt följer rapporteringen kring den sensationella kidnappningen som media uppfattar hans försvinnande som. Detta varvas med arkivbilder från hans karriär, vilka markerar kontrasten till de fornstora dagarna då han var kung av grekisk TV. Hans frustration växer ju längre filmen går och den ”eviga återkomsten” blir inte som planerad, saker går väldigt snett.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas (grekiska: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva) är intressant och bär på en hel del potential men försvagas av ojämnhet och avsaknad av en riktigt givande slutkläm. (Det är i och för sig en motsägelse eftersom det absolut sista som händer är en redig slutkläm, men innan dess har filmen stått ganska stilla). Tempot är annars för det mesta lagom halvlångsamt medan foto och klippning ofta förstärker den absurda tonen. Ett något otippat sångnummer där huvudkaraktären framför en gammal Julio Iglesias-dänga, Me olvidé de vivir, känns både roligt, coolt och uselt på samma gång. Antonis Paraskevas som karaktär är visserligen oklanderligt spelad av Christos Stergioglou (mest känd som den sjuke farsan i Dogtooth) men relativt platt och svår att ta till sig. Filmen jämfördes snabbt med The Shining, men även om den är smått obehaglig emellanåt stannar likheterna vid att en ensam man plågas av ett tomt hotells lömska förmåga att förvrida en mentalt.

(Huvud)regidebutanten Elina Psikous skildring av personlig nedgång och erkännandebegär, där det mänskliga behovet av att ”vara någon” dragits till sin spets, kan sammanfattas som halvbra och inte riktigt framme vid målet men är trots detta en sevärd och småintressant film.