Rush (2013)

Höstens mest fartfyllda och intensiva film är förmodligen här, en proffsig och underhållande skildring av en av Formel 1-sportens mest klassiska rivaliteter. I historien om Niki Lauda och James Hunt finns en tacksam grund för en riktigt bra film, en grund som förvaltas väl av manusförfattare Peter Morgan och regissör Ron Howard.

När britten James Hunt och österrikaren Niki Lauda först introduceras för oss är de båda unga, hungriga och smått naiva Formel 3-förare. Men så mycket mer har de kanske inte gemensamt. Den vilde, långhårige kvinnokarlen Hunt spyr inför varje lopp, kör i princip tills han kraschar och lever varje dag som sin sista. Den okänslige, taktiskt briljante och effektive tekniknörden Lauda vill däremot inte öka dödsrisken med en enda procent utan ser alltid till att ha marginalerna på sin sida. Karaktärerna är naturligtvis dragna till sin spets för filmens skull, men Lauda har själv sagt att man fångat historien med ackuratess och att det faktiskt var ungefär så det låg till. De båda tar sig emellertid till F1-scenen och ställs där mot varandra i en klassisk hatkärlekskamp. Filmen fokuserar på säsongen 1976, som blev händelserik på många sätt och ett viktigt år för dem båda, som förare men kanske framförallt som människor. Resten är, som man brukar säga, historia. Och jag väljer att stanna där för att ge er chansen att uppleva de kommande skeendena ovetandes om dess utgång, även om allt står på Wikipedia. Dramatik upplevs alltid bäst på det sättet.

Rush är en högljudd, maxad, fartfylld och tight film, ett racingpaket som pumpar ut alla 450 hästkrafter rakt ut i biografens högtalarsystem. Klippningen och de otaliga kameravinklarna, närbilderna som skakar av motorljudet, Hans Zimmers musik, alla exalterade kommentatorer, den jublande publiken och de dånande bilarna höjer pulsen gång på gång. Engagerande är bara förnamnet. Det sista och avgörande racet i Japan framkallar rysningar.

Dramaturgin är av typisk sportfilmskaraktär och historien gör sig utmärkt i det formatet. Det är en enkel film att följa och den bör således fungera precis lika bra för F1-fantaster som helt oinsatta. Dessutom går huvudpersonernas livsöden att gripas av helt utanför sin racingkontext, då det i slutändan handlar mer om mänsklig utveckling, tävlingsrushens pris och vad man bör värdesätta mest här i livet. En av filmens absolut största styrkor är att man som tittare inte vet riktigt var ens sympatier ligger, då båda karaktärerna genomgår en betydande utveckling och har både styrkor och svagheter. Till slut hoppas man mest bara på att de ska överleva.

Överlever gör filmen i sig som ett fint tillskott till sportfilmsgenren, men helt utan minus passerar den inte genom min recension. Bortsett från de välutvecklade huvudkaraktärerna ser vi deras respektive kvinnor rätt kraftigt marginaliserade, liksom tillhörande relationer. Stereotyper går att hitta, med de (förvisso roliga) Ferrari-fanatiska italienarna som bästa exempel, och humorn är ibland alldeles för framträdande med dräpande one-liner-aktiga kommentarer och uppenbart sökande efter publikens skratt. Filmen hade klarat sig utan det eftersom den helt enkelt inte behöver någon humor för att underhålla.

En av mina fyra stjärnor delas med glädje ut till skådespelarna, där den vanligtvis svage Chris Hemsworth gör en oväntat bra roll som James Hunt, och där Inglourious Basterds-vidret Daniel Brühl gör en enastående tolkning av Niki Lauda och träffar helt rätt vad gäller den österrikisk-tyska brytningen (även om röstläget låter något ansträngt i någon enstaka sekvens). Tack också Ron Howard, för att du låter Lauda prata tyska när han ska göra det, och att du inte gör detta till någon alla-talar-engelska-historia. Jag vill även berömma sminkteamet för ett mycket snyggt arbete. Om vi ska återgå till skådespelarna och deras prestationer har jag inget negativt att tillägga – de gör sina karaktärer galant, något som enligt egen utsago slog Niki Lauda själv när han såg filmen.

En av årets bästa filmer visas nu på bio – och den ska absolut ses på bio – så med mina varmaste rekommendationer uppmanar jag er att sätta er i stolen och låta er puls stiga, håret resa sig och öronen bedövas i en spektakulär rush. Själv ska jag odla en James Hunt-frisyr.