2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!
ENEMY* (Kanada/Spanien)
I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.
JODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)
Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)
PREDESTINATION (Australien)
”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”
De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.
FOXCATCHER (USA)
En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.
THE WIND RISES* (Japan)
(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)
THE IMMIGRANT* (USA)
I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.
A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)
Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.
THE SQUARE* (Egypten)
Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.
FRANK (Storbritannien/Irland/USA)
Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.
GONE GIRL (USA)
Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.
SNOWPIERCER* (Sydkorea)
Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.
LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)
(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.
NIGHTCRAWLER (USA)
Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)
CAMP X-RAY (USA)
Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)
A GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)
(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)
Bubblare
The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play
Inte ens nära
Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*
Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.
En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.
Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.
Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.
Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!
Fotnot
Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.
Under hennes första dagar som polischef stöter hon vid ett flertal tillfällen på en ung flicka som får utstå både mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nams uppgift är svår – hon måste skydda flickan samtidigt som samhällets blickar är riktade mot henne.
Balansen mellan de två olika genrerna ger inte bara nyanserat skådespel utan också en flerdimensionell film. I grund och botten är det en dramafilm om relationen mellan en poliskonstapel och en ung flicka. Men längre in i filmen tar handlingen en vändning som inte bara är mycket intressant och välgjord utan också ytterst kontroversiell och modig. Jag känner personligen inte till hur sexualitet och kön behandlas i Sydkorea och hur öppet det talas om, men då filmen på grund av sitt ovanliga händelseförlopp (som jag inte tänker spoliera) hade svårt att få finansiell backning resulterade det i en låg budget. Dessutom gick Bae och Sae-ron med på att inte ta ut någon lön under inspelningen för att kunna maximera användandet av budgeten. Det faktumet känns som ett hyfsat tydligt bevis på att filmens ämnen om relationer och sexualitet inte är särskilt vanliga i Sydkorea. Faktum är att filmens behandlingspunkter inte är särskilt vanliga någonstans i världen och det gör filmen än mer unik och intressant.
THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)
do you like phil collins? 
