Five films in a week at a film festival doesn’t seem like much. In fact, it rather seems like a lot of time wasted, but to my excuse I’ve been a hard working man at the film market during my days in Berlin, and scheduling-wise I did what I could. Anyways, I’m pretty happy with the handful of screenings I managed to attend, and here are my thoughts on them.
LA COCINA
★★★★★
Alonso Ruizpalacios Mexico, USA
The expression “all over the place” is close at hand when grasping at words to describe the rollercoaster ride of Mexican writer-director Alonso Ruizpalacios’ stage-play adaptation, in which the inner lives of a New York restaurant are unveiled and played out in a vivid and colorful way (albeit in black-and-white). The majority of the film takes place under ground, in the kitchen and in the basements under The Grill, where a diverse group of people, many of them immigrants, try to get through their workdays without any major fuckups. That’s easier said than done, however, and there’s a lot of stuff going majorly off course during the film’s 139 minutes. The lead spotlight is shared between three main characters. First, we follow the arrival in New York of Estela (Anna Díaz), an underage Mexican woman who hopes to get a job at the restaurant. Second, we meet Pedro (Raúl Briones Carmona), one of the cooks, also Mexican, an eccentric dreamer and a conflict-seeking troublemaker who is constantly on the verge of losing his shit. Third, we get a glimpse of the restaurant floor above the kitchen, where American waitress Julia (Rooney Mara) is faking a smile for the customers. As the film progresses, Estela moves more into the periphery while the complicated relationship of Pedro and Julia gets uncovered; they are in love, but never both at the same time, and never in a convenient time or place, he wants more, she doesn’t, or does she? — it’s a mess. Filled with tension and inevitable confrontation, La Cocina is an atomic bomb of energy that fires on all cylinders (if a bomb even has cylinders, I have no idea) and lunges its characters toward each other until something between them breaks. And when it breaks, it really fucking breaks. There’s a lot of frustration, a lot of anger, a lot of unrighteousness boiling under the pot lid, that ultimately boils over in a spectacular way. There’s yelling and fistfights, there’s breakdown of machinery, there’s intense sex in fridges, there are nervous breakdowns and there’s physical injury — and somewhere in all of this, some small teaspoons of affection and humanity. The restaurant works as an allegory of society, the American in particular, and the symbolism of class and immigration are often and clearly underlined. The film is beautifully shot in an energetic and playful way, with impressive tracking shots throughout the kitchen and a lot of art-print-worthy black-and-white frames, plus a Wong Kar-wai-evocative opening sequence. It is wholeheartedly acted and ambitiously choreographed, but it also suffers from tonal issues (the comedic parts feel a bit off and excessively farcical at times) and some unsatisfactory storyline arcs that could have been resolved a bit more effectively during the relatively long runtime. With that said, it’s a wild ride and, despite its unevenness, a good film — no doubt.
WHO BY FIRE
★★★★★
Comme le feu Philippe Lesage Canada, France
Well, this is not a short review — in fact, it’s a quite lengthy review where I poured my heart out in a sincere attempt of describing my feelings for this life-affirming masterpiece. Finding the words is not easy, but I tried my best. This film was everything to me, and you can read all about it here.
THE MAJOR TONES
★★★★★
Los tonos mayores Ingrid Pokropek Argentina, Spain
This is an odd little film, and an absolutely adorable one. It follows Ana, a 14-year-old girl living with her artist father in Buenos Aires, who discovers that a metal plate that she has implanted in her arm from a previous accident suddenly starts sending out some kind of vibrations, all in one single tone but with some form of rhythm to them. She starts recording a song based on this strange pulse, but soon realizes that the tones might in fact be Morse code, so she starts deciphering them. She discusses this with her friends as they try to make sense of it, but the further she goes into her own investigation, the more she drifts away into her own little world, wandering the streets at night and looking for signs. The film wanders about in a soft tempo and focuses on random interactions and dialogues, long scenes of just waiting or contemplating, and lets the emotional impact sneak up on you in a warm and harmonious way, often with music as a driving force. The fantastical elements are subtle and constantly interesting without taking over from the film’s humanistic foundation, and at its core it’s about family and relationships and growing up, illustrated by an absolutely beautiful father-daughter relationship at the center. Debutant Sofía Clausen is so great in the lead, sweetly supported by Pablo Seijo as the father and brilliantly directed by Ingrid Pokropek (team 1994!) in her debut feature. I loved this little gem of a film — it filled my heart with warmth and repeatedly brought tears to my eyes, and I believe it can do the same to you, regardless of how old you are. It might be targeted primarily at a younger audience than myself, but it holds a universally comforting and inspiring quality that isn’t specific to any age group — all it requires is your eyes, your ears and your heart.
MARIA’S SILENCE
★★★★★
Marijas klusums Dāvis Sīmanis Latvia, Lithuania
In Soviet in 1937, Latvian stage actress Maria enters Moscow after receiving the news of her daughter dying while giving birth to her child, Maria’s granddaughter. Although initially not planning to stay, Maria decides that she wants to take care of her grandchild and thus remains in Moscow. She starts working at a Latvian theater, which seems like a fine solution at the beginning but soon turns out to be more problematic than what she initially had thought, as the government starts accelerating its crackdown on everything and everyone not Russian, targeting her friends and colleagues at the theater. Simultaneously, acquaintances she has made among the powerful circles of Moscow turn less friendly and more powerful, and Maria is thrown into a difficult situation where lives depend on her choices and testimonies. Latvian writer-director and former historian Dāvis Sīmanis builds up a gripping and horrifying account of the Latvian Operation, part of the Great Purge of Stalinist terror, where ordinary people were trapped in impossible situations of endless corruption and political blackmail often ending in baseless interrogations, outright torture and ultimately imprisonment or execution — the only reason being their ethnicity. It’s a look into the total darkness of a totalitarian dictatorship based on a philosophy without regard for human life or justice, with painfully striking parallels to be made between the time depicted on screen and that of Russia today, echoing in “special military operations” and the fate of Aleksei Navalny. Maria’s Silence is a largely well-made and powerful film, effectively captured in black-and-white and successfully managing to portray Moscow (without being able to film there), but I feel that there is something lacking in the building of the film’s main character — we don’t really get to know her that well. Maybe that’s just a result of Maria living in these places in these particular times, where the habits of keeping a low profile and not disclosing more than what is absolutely necessary have become part of daily life, and a reflection of the fact that most of these tragedies never got told at all, but ultimately I feel that there was more to uncover for us, as an audience, in the character of Maria. Nevertheless, bottom line is that this is an important and mostly great film, not that far off from a fourth star in my book.
SUSPENDED TIME
★★★★★
Hors du temps Olivier Assayas France
There’s something about stories of the pandemic that instantly makes one a little put off. You don’t really want to hear about covid bubbles and face masks and work from home and curves, do you? We’re past that, right? Anyway, this one works pretty well for the most part, as it is a quite funny, light and pleasant breeze of a lockdown reflection, zooming in on an old house in the French countryside where music journalist Paul and his brother, film director Etienne, spend some quarantine time together with their respective partners, Morgane and Carole, in the spring of 2020. The house is their childhood house, and thus full of memories to make use of between cooking crêpes, ordering Amazon deliveries, sitting in the sun and playing tennis in the garden. The sun is shining, the birds are singing. Rejuvenation, rebirth, everything’s blooming, all that crap, as George Costanza would have put it. The wind is caressing the fields of grass, the flowers are colorful and the clouds are light on the blue sky. It’s just nice hanging out here. Of course, these people do get on each other’s nerves and fights are erupting from time to time, but they always end up fixing it, as brothers do. The story is told by more or less fragmentary scenes of this pandemic version of everyday life, alternated with breakout segments narrated by a voice-over (done by Olivier Assayas himself, I think) reflecting on his childhood, his career, his relationships and his life in general, played over calm, if not still, tableaus of the rooms of the house and its surroundings. It’s a film almost without drive or climax, for good and bad. Critics might say the pacing is non-existent, while the more positive might say that that’s the thing — it’s just relaxing being here and enjoying these images without having to be on edge all the time. I’m somewhere in between, I guess — I can see the issues with the film’s layout and storytelling methods, but I can also appreciate them. I had an enjoyable time with quite a lot of laughter (it is a comedy, and quite successfully so), and left the theater on a nice little note. I appreciated the very personal tone of the narrator and the endless, very French, references to art and film and music and literature, and I did feel that the film had something to say, even if I wasn’t always sure what it was.
Sometimes when you’re browsing through the festival program, you see a title and a picture that instantly speak to you. You don’t really know why, but you just get the feeling that you need to see that film. Two people almost holding hands, “like fire”. You don’t need to see anything else to be convinced, and you don’t even want to know more. You just get it, somehow.
Somewhere in the Canadian wilderness, through endless forests, between lakes and mountains, a dark green 1970s Mercedes is floating along an empty, curvy road. A long atmospheric note is playing continuously over the screen, by an organ and something reminiscent of a muted choir, in a steady beat, while a bass keeps hitting its two tones in a persistent but slightly unpredictable pulse. The camera follows the car from behind, faithfully. Minutes pass, the car keeps going. We don’t know what to feel, we don’t know the vibe, and we don’t know the destination. But there’s no rush, and no need to speak. Just let the road lead the way, to wherever we’re going.
The car stops by a lake, still surrounded by trees. A girl steps out of the car and walks into nature. She is Aliocha (Aurélia Arandi-Longpré), the older sister of 17-year-old Max (Antoine Marchand-Gagnon), whose friend Jeff (Noah Parker), also 17, is joining them for a trip to an isolated lodge in the woods. The lodge is owned by a film director named Blake Cadieux (Arieh Worthalter), who is a friend and former work partner of Max and Aliocha’s father, Albert Gary (Paul Ahmarani), a screenwriter, who is driving the green Mercedes. Aliocha wanders through the piney vegetation and stops as she sees a sawmill down in a valley. While she looks at it, we can almost hear Angelo Badalamenti’s Falling playing in the distance, and somewhere Agent Cooper is speaking into his recording device, telling Diane about his visions. When Aliocha gets back to the car and is just about to open the door and take her seat, Albert drives off.
Anyone who knows me knows that I will never shut up about The Deer Hunter. It’s the greatest film ever made, and the slightest reference to it will make my face light up in a stupid little smile. When Albert stops and waits for Aliocha to walk up to the car and then drives off again, to her growing irritation, waits for her again and then steps on the gas once more and goes off completely way up the road before finally backing up and picking her up, the daughter now clearly sick and tired of her father’s stupid sense of humor, I am already back in Pennsylvania with the boys. Mike, Nick, Stan, John and Axel in tuxedos, driving through the forests by the lakes, pulling pranks on each other along their way up the mountains. The drive-away-prank scene of Who by Fire is an obvious homage to Michael Cimino’s 1978 masterpiece, and a beautiful one. (This was confirmed by writer-director Philippe Lesage in the post-screening Q&A, where he went into detail about how the nature and settings as well as Vilmos Zsigmond’s cinematography served as important sources of inspiration not only for this particular scene, but the making of the entire film.)
Arriving at the lodge and settling in, we start getting to know these characters as they start interacting more thoroughly with each other. We learn through intense and extensive dinner conversations that Gary and Blake go way back, and that their friendship and work relationship have not been without difficulties, their egos growing with each glass of wine. We learn that Jeff dreams of becoming a director one day, and that he is a big admirer of Blake’s. Blake lends him a script, and Jeff sees a mentor figure taking shape. We also learn that Jeff has a major crush on Aliocha, who is of course, unfortunately, his best friend’s sister. That’s a situation. Aliocha herself, unaware of Jeff’s feelings, and older than Jeff anyway, is rather floating around in the borderland between the teenagers and the adults, searching for her place.
One of the most impressive features of Who by Fire is its range of mood and tone, blending the most hilarious conversations and spectacular high-pitched arguments with collections of hauntingly atmospheric explorations of nature and absolutely soul-crushing emotional culminations of pure devastation. We move seamlessly from the pure joy of the whole group dancing and singing to The B-52s’ Rock Lobster (unbelievable banger) in a scene seemingly without end, to the image of Jeff alone in the forest, desperately running away from his big love Aliocha after failing to express his feelings for her. He’s hurt and he doesn’t know what to do, and I find myself wiping tears off my face just moments after having had the time of my life over a wine-drenched dinner listening to Gary go on some rant about filmmaking or pitching his script about a lobster fleeing from an aquarium in New York and starting an avant-garde rock band, or distrustingly complaining about his favorite wine not tasting as it used to. It sounds like a chaotic mix, and I guess it is, but amazingly, it works. Lesage covers the whole spectrum and manages to build and justify a very own and unique sense of tone for his film.
Visually, as well, the film manages to create its own language, with which it speaks in a beautifully fine-tuned voice. For the plot itself, one might think that a runtime of 161 minutes wouldn’t be necessary, but during all that time there is not a single second that goes to waste, and I would argue that the film could not have become what it ended up being without all those seconds. The long takes are instrumental in the creation of the atmosphere that Lesage patiently builds up, leaving the camera rolling past the conventional cut-off cues to let us be able to not only view a scene, but to really dive into it and feel it from the inside. Lesage and cinematograhper Balthazar Lab alternates stationary positions with slow pans across the room in which it feels almost as if the camera is joining the group of people as a character of its own, exploring their faces and searching for a good spot to settle in. It’s a fascinating journey of perspective and yet another dimension to why this film speaks in such peculiar ways. This would not have been possible within a darling-killing 100-minute format.
If the camera is to be regarded as its own character, nature is too. Most of the time is spent outside, in the woods and in the mountains, on lakes and rivers, between deers and fireflies. There’s something eerie about these surroundings, and they hold a special power. There’s a particular part of the movie, filmed in a very Deliverance-reminiscent way (again: Zsigmond), where our odd group of people are canoeing along a wild and deceptive downstream river, where the beauty of nature plays in tandem with the threat that its sheer existence poses.
Music is another important feature, as the aforementioned rock-classic dance sequences are mixed with suggestive instrumental pieces that heighten the tension or the mystery of nature and the surroundings of the lodge. And there are no rules for how music can be used. There’s no time limit and no no-nos as to where, how and for what purpose music can be inserted. One of the most memorable scenes of the film shows Aliocha singing John Grant’s Marz in its entirety, while staring into an open fireplace. I, on the other side of the screen, was also just staring in awe, my heart on fire and my tear canals enduring a tide of massive proportions.
The acting is phenomenal, and obviously a key factor to why the film comes together as effectively as it does. There are some incredible long takes being performed throughout the film, among them a dinner-table scene that is seemingly never ending yet somehow playing out with a steadily growing intensity, with a number of characters involved in a pretty complex and dynamic dialogue segment. Just the achievement of carrying out that scene alone is worthy of some kind of award, and that’s just one example of how impressive the acting and direction is throughout the film. An ensemble drama like this is undoubtedly a collective performance where all cast members lift each other up, but I would still like to give some extra praise to Paul Ahmarani for his hilariously naked portrayal of a dad and an artist lost in his own self-image, to Noah Parker for his deeply affecting coming-of-age personification of unrequited love and the pain and hopelessness that it brings, and most of all to Aurélia Arandi-Longpré who is simply spellbinding as the mostly quiet and subtle yet central and essentially most important of all character of Aliochia. It’s an amazing performance, nothing less.
Who by Fire is a film from which I believe you can gather many disparate thoughts, a film that can invoke many different feelings and that can touch you in an array of different ways. It may move you to tears, it may have you laughing, it may do nothing at all for you. It may be a lot, it may be nothing, it may be everything. For me, it’s about the innocence of youth as much as it is about those teenage feelings of guilt, it’s about the childishness of adults, about artistic ambition and pretentiousness, about the panic of growing up, about unfulfilled hopes and dreams, about the difficulties of friendship, about being in love, about being heartbroken, about being able get through it all in that fragile age in which it all feels like the end of the world.
I wanna go to Marz We’ll meet the gold dust twins tonight You’ll get your heart’s desire I will meet you under the lights
For me, this was one of those rare, almost life-changing movie-going experiences you only get maybe a couple or a handful of times in a decade. Andrey Zvyagintsev’s The Return was one, Paolo Sorrentino’s The Great Beauty another. I am unable to express what this film did to me. My hands were literally shaking. This is where I resign from my attempts of being a film critic, for at this point, I don’t even know whether it’s film criticism I’m doing here or if this whole text has derailed and morphed into something else. Something more abstract and less professional perhaps, but something deeply personal and possibly even truer.
Who by Fire held me gently but firmly and put its weight on me, pushed me down and then lifted me up and swept me away, picked me apart and put me together again, and when the last word of the concluding poem had been uttered all that was left was an overwhelming feeling of something that cannot be described as anything other than… [pause, putting down my paper, looking up and straight into your eyes]… love. Love for this art form, love for these people, love for this life. It’s cheesy as fuck, but I’m telling you: love — that’s what it is. That’s the truth.
I loved this film with every little bit of my leaping, pounding, runaway heart.
Online festivals — what do we feel about them, really? I’m divided. Something essential is undeniably lost, as watching films from home will obviously never come close to the real festival experience. The atmosphere of the theatres and the city as a whole cannot travel through the screen and touch you in the same way as it does when you’re there, and the feeling of wandering around through the crowds of passionate and talented people speaking all kinds of languages is lost when you’re, in fact, not there. Anyway, I couldn’t be in Gothenburg this year, sadly, but as you might have guessed already, I saw some films from the online programme (thus, I am indeed divided, because the streaming offer is, of course, a great thing to have when you cannot attend in person).
A REAL JOB
★★★★★
Un Métier sérieux Thomas Lilti France
A young substitute teacher with an unfinished PhD and not a lot of teacher experience is our main guy in this lighthearted yet heartfelt ensemble drama, that depicts the lives of a group of teachers at a middle school trying to deal with the everyday situations of the classrooms and of their private lives and of the grey areas in between. It’s a sweet little film that mixes social tension with a lot of charm, and a film that manages to portray a pretty wide range of characters and stories during its 100-minute runtime, in an impressively rich way. This is, I would say, mostly thanks to a succinct and focused script and a stellar cast — Vincent Lacoste, François Cluzet, Louise Bourgoin, Adèle Exarchopoulos and William Lebghil, among others — who all do a great job of saying much more than what the lines of their characters actually tell. Labeled as a drama comedy, probably correctly so, A Real Job hits the right balance between the seriousness of its subject matters and the warmth of its characters, generating a film that steadily sneaks into your heart and leaves you with a bittersweet little sensation of this quite unremarkable little film turning out to be quite remarkable in the end. In a way, it’s a slice of life that in its simplicity, for me, basically captures the essence of cinema — I don’t know if everyone would agree with that statement, most people probably wouldn’t, but personally I kind of live for stories like this. This is also the type of film that could only be made by the French, somehow.
HANDLING THE UNDEAD
★★★★★
Håndtering av udøde Thea Hvistendahl Norway, Sweden, Greece
Another film that I probably like more than most (looking at a distribution of reviews that is almost perfectly spread across the board from low to high) is this Norwegian adaptation of John Ajvide Lindqvist’s (Let the Right One In) book with the same name, telling a strange story of how newly deceased people wake up and come back to life after being hit by a mysterious electric field (or something like that) on a hot summer day in Oslo. It is a very slow and bleak film that is not afraid of taking its time, that is not rushing anywhere and that is not afraid of alienating its audience along the way, and I can definitely understand why one might find the film painfully challenging to get through. But if one can withstand this test and reach beneath the uninviting surface, there is a grotesque yet somehow beautiful story to be found underneath; a story of loss, pain and grief. The thing is, apparently, that even if the loved ones that we have lost would miraculously come back one day, we would still be broken and we would not be able to fix it, and we can never get back what we once had even if it literally comes back to us. And that is such a heavy realization to deal with. Handling the Undead is beautifully shot — and this cannot be understated, it is a visually stunning film — on 35mm, and composed by a series of tableaus and long takes that, in combination with a superb sound design, really capture the ugly beauty and the heaviness of the mundane moments of life in a way that resembles both Roy Andersson and Michael Haneke. I get why some people have criticized the film for its pacing, its unnatural character behavior and its underwhelming final act, and while I can agree to some extent about the ending being a bit rushed or weak given the long buildup anticipating it, for most of the negative critique I believe it simply comes down to personal taste and preference, and whether this works for you or not, more than what it is a question of good or bad filmmaking. For me, it really worked, and I will always appreciate a piece of art that does something new, something bold or something unexpected. This film left me feeling hopeful for Scandinavian filmmaking, and I will definitely be keeping an eye on Thea Hvistendahl and curiously await her next project.
ICHIKO
★★★★★
Akihiro Toda Japan
A young couple, Hasegawa and Ichiko, have just become engaged on a summer day in 2015. Happiness seems to await, if not already present. But all of a sudden, Ichiko is gone, nowhere to be found. Where did she go, and why? Somewhere between a family drama and a crime thriller, Ichiko starts off with a disappearance and continues with the search for a person and a truth, and for all the stories that need to be uncovered along the way for the search to move forward. We start to understand that Ichiko led a life filled with thoroughly hidden secrets and a dark personal history involving a heavily dysfunctional family and an identity that doesn’t seem to officially exist according to the police. One after another, persons from Ichiko’s past step forward, or are forced to do so, as the investigation proceeds, and bring small pieces to the puzzle, which gets darker and more violent for each piece that is uncovered. Not unlike Hirokazu Kore-eda’s Monster, Ichiko explores perspectives and conflicting points of view, and goes even further in the way in which it uses time as a primary tool. We constantly jump between past and present, and not as in the past, but as in several different layers of past, and as viewers we are often not sure what we’re supposed to think as we try to make sense of where we are in time, of who says what and whether that does or does not make sense in relation to other statements brought to the table by someone else in another place of the timeline. With a little patience, this all eventually results in a moving and tragic story that in a strong way deals with identity, friendship, secrets, guilt, societal injustices and the inevitable impossibility of relationships built on false pretenses. Driven by a clever script and intense acting, the non-linear storytelling slowly comes together and ties everything into one, leaving us with a story to reflect on and a film to be impressed by.
A DIFFICULT YEAR
★★★★★
Une année difficile Éric Toledano & Olivier Nakache France
Given the director duo’s previous hits (Intouchables and Le Sens de la fête — yes, I’m deliberately not using the terrible English titles for these) and the self-made comparisons with the comedies of Ettore Scola, it is fair to say that I went in with high expectations for this film. It is therefore with considerable disappointment that I need to recognize that the Toledano & Nakache comedy of 2023 did not come even close to living up to those expectations. A Difficult Year is a film feels painfully out of touch with the story it tries to tell, with the people it tries to portray and with the themes and politics it tries to comment on. The film follows two middle-aged men with recurring spending problems, who try to find creative ways of reducing their debt, through which they mostly fail. By accident, they run into a group of climate activists that offer free beer at one of their meetings (who’s gonna say no to that?) and all of a sudden our protagonists are mixed up in some kind of Greenpeace movement, arranging protests and blocking roads. Soon they get involved in planning a big manifestation at the Bank of France, while simultaneously both falling in love with the woman leading the project (to be fair, she is Noémie Merlant, so that part of the plot is a fully believable development). This is all an OK outline I guess, but it doesn’t take very long into the movie before the vibe and the angle of this whole thing becomes clear, and it all feels very… boomer-coded? First of all, the jokes about climate activists being naive vegan nerds with corny nicknames, who only care about material overconsumption, do not work, at all. Not that they are offensive or in bad taste or anything — they are just not funny, and certainly not innovative. These jokes have been made a thousand times already, a decade ago, and it’s been a long time since they even had the potential of being funny. The world has moved on from people rushing through storefronts on Black Friday and that is not a topic for a comedy in 2023, at least if you aspire to make a comment with any relevance for our times. (Off-topic, but speaking of Black Friday sequences: the opening scene of this film is unexpectedly similar to that of Eli Roth’s Thanksgiving.) The way the film depicts environmentalism is shallow and tiresome, and the filmmakers seem uninterested in, or incapable of, making a political statement with any real value. The message of the film is unclear; what does it really say about anything? What’s the moral of the story? It cops out on calling out the real villains of the ongoing environmental murder (i.e. the rich, the political leaders, the major corporations, the united forces of capitalism) that actually is relevant for today’s audience, and instead focuses on a bunch of working-class people who are just trying to find their way forward in a society that has repeatedly let them down. Furthermore, the film is at times French in a bad way (i.e. sexist), not necessarily in an upsetting or offensive way, but just, again, in a tiresome and outdated way — and I guess that sums up my opinions on this movie pretty well. I’ll give it two stars for some undoubtedly good actors and a few moments of chemistry between them that actually make the film watchable (and a shoutout to Mathieu Almalric who is naturally funny by just being in the frame), but after reflecting on A Difficult Year for a few days, the aftertaste isn’t very pleasant.
ANIMAL
★★★★★
Sofia Exarchou Greece, Austria, Bulgaria, Cyprus, Romania
Set on a Greek island during the summer season, Animal follows a group of animators (performing entertainers, one could say) working at an all-inclusive tourist hotel where they set up dances and performances for foreign visitors. The lead role, Kalia, intensely and thoroughly portrayed by Dimitra Vlagopoulou in a physical and raw way, is our guide to the lives behind the scenes and introduces us to an odd group of people. Some of them have been working there for many years, others are new for the summer. Some are old and hardened while others are young and inexperienced. Some of them carry dreams, others have stopped dreaming. All of them carry stories, and while remaining largely unspoken, these stories are at the center of this film. An almost documentary-like drama, Animal produces some great acting and a highly relevant look into the realities of the people delivering the product of tourism, wrapped up by what has to be the most heart-wrenching use of Baccara’s Yes Sir, I Can Boogie ever presented. It’s a nuanced observation of the spotlights of the stages, the cold mornings on the rain-soaked beaches and the late hours of drinking cheap wine from plastic cups in the dressing rooms, and the consistent sense of realism is the core strength of the film. However, Animal suffers from being a bit too long and monotonous, and the story doesn’t really take off until right before the end. In a way, the repetitiveness of it all going round in circles, without ever really climaxing, captures the emptiness of both Kalia’s existence and modern tourism as an industry, but I think this film could have been more effectively delivered in a tight 90-minute format, and I can’t help but feel that Vlagopoulou’s protagonist deserved a more distinct and complete arc. Nevertheless, a good film well worth the watch.
AFIRE
★★★★★
Roter Himmel Christian Petzold Germany
Whenever Christian Petzold has a new movie out, I will always be seated, and I very much enjoyed this one as well. This peculiar little summer film takes place at a house on the German countryside where two young dudes, a writer and a photographer, arrive to get some peace of mind for finishing their respective work projects, all the while the looming threat of wildfires lurk in the background. After realizing an accommodation misunderstanding has occurred, the two men have to share the place with a young woman who they don’t really know, leading to some irritation and frustration. They were supposed to be alone, after all, and we should all know that if you disturb a male writer in his work process, he will become an asshole. “Don’t give me a smiling Paula Beer in a summery dress making me coffee and asking me to come to the beach — I’m a writer who needs to work!!!” Apparently, the woman also has a lover, who stirs up some more tension in the group, and these dynamics proceed to shape the direction of the film, painting a, when you look at it soberly, quite pleasant picture of a generally pretty nice situation (some cool people chilling in the sun) but that, due to our protagonist having woken up on the wrong side of the bed, cannot fulfill its pleasantness. I did not really know where this film was going, and I still don’t really know what it was all supposed to mean — and I say this in a positive way; I liked it. It’s about writing and storytelling to some extent, about acquaintances and communication to some extent, and just about vibes and summer days and hanging out with people to some extent, before it gets quite dramatic and profound towards the final act, still remaining quite light in tone somehow. I don’t know… Reading my own words here and reflecting on this film, I’m not sure what I’m trying to write. I think I liked it. Quite a lot actually, so why only three stars? I’m not sure what it’s missing, if it even is missing anything. Maybe a rewatch will make me realize everything’s here already. Anyway. For now it will have to settle for three very strong stars, while Wallners’ In My Mind keeps playing on repeat… in my mind.
FREMONT
★★★★★
Babak Jalali USA
Here’s a cute and cool little film, about Donya, a young Afghan woman living in Fremont, California. After leaving work as an English translator back in Afghanistan, Donya now spends her days working at a fortune cookie factory in San Francisco, having dinners at an empty local Middle Eastern restaurant and talking with her neighbors about everyday stuff. She is also trying to get a doctor’s appointment for sleeping pills, as she suffers from insomnia, and after finally being able to get an appointment she is told she must attend therapy sessions in order to get those pills. So, she starts having conversations with an eccentric therapist who asks questions about her past and her aspirations, her complicated relationship with the home country and her views on the US as a new home. A calm and toned down film carried by a composed and guarded main character approaching her circumstances with silent thoughtfulness, Fremont hides its charm beneath layers of deadpan dialogue, rich black-and-white contrasts and almost motionless cinematography in a combination that makes Jim Jarmusch comparisons inevitable. Anaita Wali Zada does a splendid job in keeping Donya’s inner life hidden yet ever present, and one wonders how it all went for her in the next episode of her new life. Did she find the love she was looking for? I don’t know, but she did find Jeremy Allen White, the lonely mechanic working on his cars, eating his lunch sandwiches, having his quiet cups of coffee, somewhere along the highway. (And yeah, this is another film that I might have rated too ungenerously with some afterthought — the three stars are strong.)
THERE’S STILL TOMORROW
★★★★★
C’è ancora domani Paola Cortellesi Italy
This was Italy’s big domestic audience hit of 2023, and the symbolism of a proper work of feminism that is not also a doll and car commercial beating Barbie at the box office is uplifting in many ways. Paola Cortellesi has not only written and directed this film, but also stars as Delia, a mother and housewife in post-war Italy dealing with a lot of stuff, including kids running around the house, an abusive husband and his elderly father who is stuck in an even more misogynistic time than his son, and a daughter who is about to grow up and get engaged. It’s fair to say that Delia is carrying a lot of weight in her life, and that the societal norms and structures of Rome, 1946 do not ease that burden. Centered on the working-class household of Delia and her family, the film paints a lively portrait of a highly dysfunctional family — and society — that balances between comedy and drama in a mostly successful way, getting its heavily serious points across while not losing its entertainment value. I say mostly successful, because there were a few parts of the film where I’m not sure it really worked (making comedy out of domestic abuse is hard, man), and while I very much appreciate the ambition and some of the unconventional stylistic choices being made (a scene of a husband hitting his wife being acted out as a dance, for instance) it wasn’t a complete home run for me personally. With that said, it is an impressive and unique film in many ways, and the type of attack on patriarchy and telling of female liberation that we (people in general but probably men in particular) really need. And for it to be effective I am pretty sure that it has to be delivered by a female auteur that is not sponsored by Mattel. Again, three strong stars.
GREAT ABSENCE
★★★★★
Kei Chika-ura Japan
A slow and patient drama set in the Japanese calmness, Great Absence follows a young man’s (Takashi) reuniting with his long-estranged father (Yohji), who is drifting away into dementia. They haven’t been in touch for many years, but when confronted with the news of his father’s state, Takashi recognizes his urge to revisit their relationship. Trying to understand the fabrics and dynamics of an old man’s life from talking to strangers and deciphering incoherent stories from the old man’s own confused mind filled of unorganized memories and imaginations, is not easy. This film does a great job of illustrating this process, and the hardships of committing to trying to confront it all, instead of just trying to move past it. The film is beautifully shot and sincerely acted, and it is obvious that the story is very personal and meaningful for the filmmaker. Tatsuya Fuji is extraordinarily good as the father (the character), comparable to Anthony Hopkins in The Father (the film). The runtime (152 minutes) is pushing it a bit, though, unfortunately, and a part of me feels that the film is missing a narrative punch that could have taken it up a notch. It is more a film to contemplate and reflect on than a film that hits you really hard, and there’s nothing wrong with that — I just wished it had punched me a little bit harder emotionally, and maybe a few darlings would have had to be killed here in order for the end product to really come together more neatly. It floats out a bit sometimes, and while I can love that in a way, I can also see why the film loses some momentum as a result. Once again, a largely beautiful film that almost reached a fourth star — let’s call it a 3+ rating.
THE UNIVERSAL THEORY
★★★★★
Die Theorie von Allem Timm Kröger Germany, Austria, Switzerland
Someone described this as Hitchcock directing a Christopher Nolan script, and there’s definitely a point to that (although the end result is not as great as that sounds). Set in the Swiss Alps in 1962, the film follows a young physicist (Johannes) who attends a conference somewhere up in the mountains together with his doctoral supervisor. Strange things start happening: he meets a mysterious jazz pianist named Karin, and soon there are suspicious deaths occurring. The style of the film is suggestive and a bit weird, and as viewers we start asking ourselves questions of the concept of time, of conspiracies and of the supernatural — what the hell is going on here? Director Timm Kröger has mainly worked as a cinematographer, and that really shines through the highly stylized flim-noir depictions of the mountainous landscapes, and the style is as much (if not more) of a driver of the plot as the plot itself — which is why the film also gets a little lost within its own experiments. The old-school Hitchcockian soundtrack is very intense and quite overused in my opinion, and there is a lack of drive or direction to the story. The film recaptures some momentum towards the end, but then it also changes style and narration completely, making it feel like two separate films hastily taped together. There are some really cool shots and moments in this film, especially a sci-fi-like sequence in a cave with flashing lights and the concept of time somehow looping around itself, but as a whole it does not come together, and it was all honestly quite exhausting to sit through. That’s a shame, because there is a lot of potential here, and I hope that Kröger can refine his ideas a bit and come back stronger with a more complete film, because he obviously has the raw talent for it.
DAYS OF HAPPINESS
★★★★★
Les jours heureux Chloé Robichaud Canada
I still haven’t seen Tár, so I won’t be mentioning that fil… oh. Well… Anyway, here’s another film about a conductor. She is Emma, from Montréal, a young and promising talent of the city’s classical music scene. Her father is her agent, and he’s primarily trying to get her a good gig, but he’s also pushing her hard and very keen on remaining in control. It’s complicated. She goes out with Naëlle, a cellist in the same orchestra who loves Emma very much but is also in therapy with her ex and very focused on raising their child. It’s complicated. Emma constantly hears from people in the business that she’s highly talented, but a bit stiff, or emotionless, or unsurprising (or any other word for “boring” that doesn’t sound as harsh), and she’s trying to figure out how she can use all the frustration she carries from life and relationships and bring it into her profession. That is also, yes, complicated. Days of Happiness is an excellent character study that captures the duality of the dilemma that I believe many “good students” face in life, i.e. the ambition of doing everything correct and to the instruction, and the simultaneous wish for being able to do something more out of the box. I’m struggling with that all the time — for instance I feel that the reviews I try to write here much too often just become square and formulaic, and don’t really provide something interesting or unexpected for the reader. Days of Happiness explores this, among other things, in a nuanced and not too overly dramatic way with great acting and some nice close-up-dominated cinematography, telling a story that is quite simplistic in format but rich and succinct in its execution. Sophie Desmarais and Nour Belkhiria lead the cast with distinction, to utilize a university term reserved for the best in class. I’ve been wondering, however, as someone pointed out: Are those days of happiness in the room with us right now?
LAST SHADOW AT FIRST LIGHT
★★★★★
Nicole Midori Woodford Singapore, Japan, Slovenia, Philippines, Indonesia
I always feel bad writing down films with inherent qualities that just lack some crucial other quality to come together as a whole, but nevertheless, one must be honest and constructive. Last Shadow of First Light is a poetic and narratively loose story about the victims of the tsunami that hit Japan in 2011, involving supernatural elements of the souls of those who died and exploring their relationships with their living children and grandchildren. It’s a nice film to look at, and story-wise interesting at its core, but it lacks drive and direction and relies too much on voiceovers, fragmentary dialogue and retellings of memories, without a thread keeping them together in an engaging way. I don’t want to be the guy telling filmmakers to “cut it down”, because that’s not really my role and I always respect a director’s vision for their film, but I must say I had a very hard time keeping my interest up during these 110 minutes, and that’s a shame given the potentially highly interesting film that I believe still exists somewhere on the cutting board.
TÓTEM
★★★★★
Lila Avilés Mexico, Denmark, France
Mexico’s submission for the Oscars this year is a fly-on-the-wall depiction of a birthday party involving a big family and a lot of friends, as seen through the eyes of a seven-year-old girl named Sol. It would have been a solely happy day if it wasn’t for the fact that the birthday boy, Sol’s father, is seriously ill with cancer. Instead of the evening being a carefree celebration of life, Death squints its eye and lurks in the walls of the house, while everyone try to keep the mood up and arrange the best birthday party imaginable. They succeed to a large part, but in the end of the day, how can one keep the sorrows and the fears away when your friend, your brother, your father, can barely stand, let alone join you for dinner? In her introduction before the film, director Lila Avilés urged the audience to hug a loved one and make sure to appreciate them before it’s too late, and it doesn’t matter that those words have been uttered many times before, because it’s a message that will always need to be uttered, and heard. Life is fragile. Tótem starts off pretty chaotic, with a lot of characters running around, and I think it’s deliberately shaped as a chaotic depiction of the universally familiar concept of a family gathering where everyone has a lot to do, and where the reasons for doing it all easily gets forgotten between the cooking and the cleaning and the running around. Most of us can probably remember some day from when we were kids and we went to some party that we didn’t really understand, where there were a lot of people and kids we didn’t know and people were running around and talking to each other while we just wanted to find a corner and some toy cars to play with. This film is about that, I guess, and, for good and bad, a bit messy in structure, as it is for a kid trying to navigate it. It’s a heartfelt story that doesn’t fall into the sentimental traps that it could easily have done, and while it is lively and colorful, it is also profound and sorrowful. Yet again, my three stars here are strong, and reading my positive words about this film, I don’t know what was missing for me to reward it a fourth star, but I believe I, for some reason, wasn’t fully as captivated and emotionally hit as I would have wanted to be. I lived it through and took it in, but it didn’t stay with me for very long. That might just be festival fatigue, though (this was my third film of the day).
RED ISLAND
★★★★★
L’île rouge Robin Campillo France, Belgium, Madagascar
Another kid’s perspective comes to life in this interesting but slightly underwhelming film, by the director who did 120 Beats per Minute (120 battements par minute), an excellent film about AIDS activism in Paris during the 1990s. The red island is Madagascar, where Robin Campillo spent his own childhood in the early 1970s, and the film follows a ten-year-old boy whose family is stationed at a French military base. Madagascar was at this point in time independent but still under French supervision, if I understand it correctly (at least they still had military personnel stationed on the island), and the colonial dynamics of this arrangement permeates everything. The French are white and rich and live in more or less gated communities while the local population in many cases earn their living by serving the French. The kid, of course, is just a kid, and the concepts of power and colonialism are not something he understands or cares about, although he nevertheless exists within them. Red Island is an interesting film with a lot of scattered ideas and fragments worthy of exploration, but it does not succeed in wrapping its ambitions together, as it feels a bit confused as to what it wants to be or what it wants to tell, and it shifts towards the end to being something that feels very different from what it started out as. The pacing and the act structure is a bit off, and the two-hour runtime makes it unnecessarily stretched out. It has some nice visuals, recounting of poetic memories and strong scenes of family turbulence and the tests of a military dad and a housewife mom, but they get lost in a film that does not really come together.
LA CHIMERA
★★★★★
Alice Rohrwacher Italy, France, Switzerland
Possibly my favorite from the festival this year, La chimera is a visually stunning film that just screams of creative vision and ambition, and while it took some time for me to get into and to understand what it was actually about, it left me hooked and stunned. It starts off on a train, where we see a tired man in a worn out suit. We soon learn that he’s an English archaeologist (brilliantly played by Josh O’Connor), who comes back to an Italian village, with which we don’t know his history but understand he has one. We also start to understand that he is involved with a band of tombaroli (tomb raiders) and that he has a special power that makes him able to read or feel the ground beneath him, to find spots where valuable items might be buried. The experience of watching this film works in a similar way, as nothing is given to us instantly, and we have to slowly uncover bits and pieces of backstory to figure out who this man is and what has led him to this place in life. It gets more captivating and moving the more we get to know, and by the end I was fully invested in wishing some sunlight would shine on this man’s soul. The whole film is captured by a jumpy, scratchy, soulful 16mm cinematography that is incredibly rich of color and light, and that visual language is instrumental for carrying the whole film forward, reflecting the inner beauties of the otherwise depressed surroundings in which the plot takes place, working as an allegory of Italy as a shattered society built on ancient beauty buried beneath a lot of dirt. There is a timelessness to the film that made me not even know what time period I had just spent two hours in (apparently it’s the 1980s, but I could easily have gone +-20 years wrong in my guess, and for the story I don’t think it really matters). It’s a film about loss, and digging beneath (figuratively and literally) to try and reach something to hold onto, seen through a very Italian lens of magic realism. The desperation and finality of the ending floored me completely, and I urgently need to dig into Alice Rohrwacher’s filmography, because this is some vivid stuff, man.
HEROIC
★★★★★
Heroico David Zonana Mexico, Sweden
I’m glad I won’t have to do military service (depending on how much the current Swedish government keeps militarizing our country, of course — maybe I’ll stand there one day with a helmet and a gun in my hand helping our NATO buddies bomb a village in the Middle East, who knows), but I’m especially glad I won’t have to do it in Mexico, because that seems to be a particularly fucked up experience, if this film is to be trusted as a truthful depiction. Heroic takes us inside the Heroic Military Academy (Heroico Colegio Militar) in Mexico City, where 18-year-old Luis hopes to build a foundation for a career in the military. Not because he’s particularly interested in it, but because it offers a stable income that could support his family. He soon understands, however, that the culture and the power structures of the military aren’t for the weak, and he encounters a system that every day tries to break him and his peers down, in order for them to grow and become proper soldiers, “real men”, in the long run. He sees young men being beaten and harassed, he sees discrimination and straight up bullying from his leaders, and he struggles to choose a path between keeping his head down and prioritizing his own progress, and helping and supporting his more vulnerable classmates. Things get further complicated when his closest superior insists that he help him with suspicious activities outside of school (violent, corrupt, gun-in-hand stuff), which he obviously has to accept if he has any ambitions of staying and progressing at the military school. Heroic offers a Full Metal Jacket-like peak into a world of unhealthy ideals and toxic masculinity, and what that environment does to young men, and to their leaders. It’s an uncomfortable viewing with highly relevant themes, but in the end the film falls a bit short in its attempts to fully confront its subject matter, rolling the credits before any real reconciliation has been made with what has just happened on screen. It uses dream sequences and nightmares as a tool for portraying the inner horrors of our protagonist’s mind, and while that’s clear and handy, the film never goes beyond that, and never fully takes a swing at its central conflict. Nevertheless, it’s a good film well worth watching, but that definitely had room for more than what ultimately made it into its 88-minute cut.
THE QUIET MIGRATION
★★★★★
Stille liv Malene Choi Denmark
As if it was Past Lives‘ distant cousin, The Quiet Migration zooms in on Carl, a young man living with his adoptive parents in the Danish countryside. They expect him to take over their farm and keep their agricultural business in the family, but Carl is reflecting on his existence and senses that he would like to go to Korea and see his native country. His Danish parents are understanding of this, it’s not a strange thing and maybe Carl is not cut out for the farmer’s profession, not everyone is. He just needs to figure it out himself. Malene Choi’s slow and meditative drama is a nice and peaceful one where nothing is forced and time is given, with a few supernatural symbolisms thrown in for good measure. It is nice to look at, with beautiful camera pans over Scandinavian landscapes that could make an exiled man like myself start longing back. Dialogue is sparse, and the main focus is the inner reflections that we can surmise from a distance. It’s a less-is-more kind of film, and some of the dialogue actually works as a reminder of this, being a little on the nose at times when the themes of the movie is expressed unnecessarily explicitly by some of the characters — the film’s strongest parts are the silent ones. Some scenes stand out as particularly moving; the scene from which the picture above comes actually made me cry for a brief moment, consisting only of two people leaning on each other’s shoulders, not a word said.
COBWEB
★★★★★
Geomijip Kim Jee-woon South Korea
Films about filmmaking do not always resonate with me, because they (obviously) keep you aware of everything being fake — you cannot hide in this fictional world, because you are constantly reminded of its fictionality. With that said, Kim Jee-woon’s (A Tale of Two Sisters, I Saw the Devil) is an entertaining depiction of filmmaking in 1970s Korea and a director’s (Song Kang-ho) desperate attempts of completing his definite masterpiece, a black-and-white horror film (I think — it seems a bit all over the place genre-wise) which ends with a scene taking place inside a burning house. It all needs to be done quickly and within the chaotic frames of an already shut-down set gone rogue, where the director has taken things into his own hands, where executives are held locked up in offices in order for the filming to proceed without interruption, and where actors and crew have no idea whether things have been greenlit or not and whether they will get paid. People are stressed not only from the production mess itself, but also from affairs and colds and tangled-up relationships, and it is all just very, very messy. Cobweb is a fun and entertaining film about the madness and obsessiveness of filmmaking, and it is very obvious that a lot of love for the medium has gone into the making of this film. It’s probably not a film that will be remembered as a classic or an essential viewing, but it’s a fun and chaotic watch, so if you have 135 minutes to kill — go for it!
WHEN THE WALNUT LEAVES TURN YELLOW
★★★★★
Demo ke pelê gozan bîyî zer Mehmet Ali Konar Turkey
It’s always nice to be able to see films that almost no one else has seen, and not knowing whether you will ever be able to see them again — that’s the beauty of film festivals. That’s the case with this film, as it had its world premiere in Gothenburg. Mehmet Ali Konar’s slow drama follows Ciwan, a father and a humble family man, who is also the village chief in the scarce landscape of northern Kurdistan. He’s trying to keep things on good terms with both the Turkish military and the PKK guerrilla, while also raising his son and doing the daily rounds at his farm, all of this while also trying to figure out how to break the news of his life-threatening cancer. This is a beautiful film in many ways, visually and thematically, with a moving father-son relationship at its core. It’s well-paced and well-acted, and the scope of the story is well-measured. It took a while to get into though, due to the many characters that are introduced (or just mentioned) during the first third or so, and I’ve got to say I had a hard time figuring out who everyone was or who they were talking about, especially given the intricate political dynamics of the Turkish and the Kurdish, of local politicians and the military and the PKK and so on. Maybe I just don’t know all of this well enough, but I believe the film would have helped itself reach its audience a little more effectively had there been a few more pointers during the establishing phase. With that said, the film grows during its runtime, and it is especially the development of the storyline of the boy following in his father’s footsteps that is truly affecting. Had I been able to get into it more full-heartedly already from the start, a fourth star would have been well-deserved, but with reference to my slight aforementioned criticism (with emphasis on slight), it will have to settle for three very strong stars, plus the addition of Mehmet Ali Konar to the list of filmmakers that I will keep an eye out for in the future.
MAY DECEMBER
★★★★★
Todd Haynes USA
Alright, this is kind of cheating, because I saw this film already in December over here in England. But I never wrote about it, so I thought I might as well go ahead and do that here (because after all, it was part of the programme for this year’s GFF). Much has been said already and I know many people ranked it as one of the best films of 2023, and the strange thing is that I fully understand that and feel that that could have been the case for me as well, but for some reason I didn’t really connect with it as a film experience as much as I did with it as a film text. May December is a highly meta-layered film about an actress (Natalie Portman) visiting a married couple (Julianne Moore and Charles Melton) with a controversial age difference and a complicated past, based on the real-life story of sex offender Mary Kay Letourneau’s relationship with the 22 years younger Vili Faulaau in the late 1990s. She was 34 at the time and he was twelve, so… Yeah, not cool. She went to prison, got out, they married, had kids and continued living together as a couple. Portman’s character enters the plot in 2015, when Moore and Melton’s characters are ages 59 and 36 respectively and their children are becoming adults, and while things seem to have settled and become a bit more normal (relatively), it becomes very obvious to the actress that things aren’t really normal after all. It is especially apparent that Melton’s character hasn’t had the chance to reflect on his life properly, and that he never got the chance to be a kid and explore his own growth as a teenager and as a young adult in the way that he should have — beautifully illustrated in a scene of him smoking weed on a rooftop together with his son, realizing that his son gets to experience stuff he himself never got to — and the more the film progresses, the more these traumas come to life and reach the surface of the relationship in center. This is a film with a lot of strengths and indisputable qualities. The acting in particular is exquisite from all three leads, and the script is incredibly rich in terms of layers interacting with reality and the perspectives of the audience, the media and the characters themselves. Every single scene in this film could be interpreted as making a meta statement of some sort, and while that is extremely interesting, I think that it could also be the reason why I was perplexed by my own experience of watching this film — it didn’t captivate me as powerfully as it should have done, looking at all the components that were obviously there right in front of me. I have been trying to understand and explain this, and my theory is that I, as a viewer, was a bit taken out of the on-screen story by the constant feeling of the film trying to say something else, on another level, and that the characters of the story work more as carriers of these statements than they work as real people in the film. And that is absolutely fine, there’s nothing wrong with that at all — on the contrary, it could be argued that this is one of the film’s major strengths and a reason why it would be even more interesting than just a straight-up drama telling the story in a more conventional way — but it just didn’t do it for me this time. I have found the discourse of the film to be more interesting than the film itself, which further speaks to the strengths and relevance of its meta-driven qualities. With that said, May December is a fascinating and mostly great film (my three stars are as strong as they get), and maybe a rewatch will make it sink in better with me. Todd Haynes keeps making interesting stuff and I know there is a way in for me — I loved Carol, for instance, a film that I could fully dive into and connect with emotionally on a whole other level than what was the case with May December. They are different kinds of movies, I guess, Carol being its own universe and May December being an extension, or a reflection, of our own.
THE ZONE OF INTEREST
★★★★★
Jonathan Glazer USA, UK, Poland
OK, this is cheating again (yes, I saw this film in the UK too, but it was on the festival programme and I am therefore entitled to write about it here (and even if it wasn’t, this is my platform and I can do whatever the hell I want to)). I haven’t fully stepped through the door of Jonathan Glazer’s oeuvre yet — I saw Under the Skin when it came out ten years ago (liked it, couldn’t fully understand it) and recently caught up on Sexy Beast (an absolutely great film that made me realize I hadn’t been familiar with Ben Kingsley’s bad-guy game). The Zone of Interest is not an easy film to sit down and watch, and it must have been a nightmare to promote. How do you even put together marketing material for a Holocaust film completely devoid of good guys? It did reach the cinemas at last, and given all of its awards nominations, the people at A24 must have done something right in the promotion of the film. It is set in, or around, rather, the Auschwitz concentration camp in Poland in 1943, where Nazi commandant Rudolf Höss and his wife Hedwig live with their five kids in a big villa with a beautiful garden (if it wasn’t for the monstrous wall delimiting the garden from the camp). The film follows this family’s daily lives, which they try to live as if it was the most normal thing ever, while gunshots and screams can be heard in the distance, and the bizarreness of that is basically what the film is all about — how in God’s name could they all be cool with this? The extension of that question is obviously exchanging “they” with “we”, because this is not simply a question of seeing other people doing horrible stuff in another time — this is about the present, about us and about the world we live in today — how far away are we, really, from letting something like this happen again? With European governments being led by far-right extremists, with democracy and freedom of speech being constantly challenged, with xenophobia and straight-out racism being fueled by the people in power and genocides being publicly supported rather than called out for what they are, I am sincerely not sure that we can guarantee that the Holocaust could not happen again. Or rather, I am certain that it could happen again (as a matter of fact, it is happening again, and it’s all over the news, but for some reason the West supports it), if we keep being so relaxed about how fucked up things are turning right now, in real time. I digress, I realize, but that speaks to the point of The Zone of Interest, in that it shocks you, it gets you thinking, it horrifies you and it stays with you. Glazer’s work showcases such an effective way of approaching the ultimate human horror, barely showing it and keeping it out of frame, but constantly reminding you of it and putting it in contrast to the life that, somehow, keeps going on right next door. It is an audiovisually fascinating and unpredictable experience, with sound effects jumping at you when you least expect it, unconventional visual effects and a cinematography and editing that captures the natural beauty and stillness that surrounds everything (which makes for a confusing and slightly disgusting feeling). See it in a cinema if you get the chance, for it is a powerful experience for both eyes and ears (and mind) that everyone should take part of. One of the most relevant and important films of recent years that depicts the horrors of the Holocaust in a way that has, I dare say, never been done before.
It happened again. A year passed and I watched some films. This publication has been sleeping for a while, but it is time to wake it up. For now I am become Dave, the reviver of blogs.
These are my favorite films of 2023.
1 — ANATOMY OF A FALL
★★★★★
Anatomie d’une chute Justine Triet France
There are many things being dissected here. A man’s fall to his death is the introductory investigation, but as the story unfolds more entities are put under the magnifying glass, as a family in grief is flung into an unforgiving courtroom drama. Through a tightly focused script that never once during its 152-minute runtime loses its urgency, Justine Triet cross-examines the anatomy of a marriage, the anatomy of storytelling, the anatomy of ambiguity, the anatomy of memories and opinions, of subjectivity and truth. Sandra Hüller is outstanding in her career-defining performance as the writer/wife suspected of murder, Swann Arlaud is the lawyer we all want to hire (or be, or be with), and 13-year-old Milo Machado Graner delivers one of the most impressive child-actor performances I have ever seen. Not to mention Messi (the dog) — how do you even train a dog to do all of that? Anatomy of a Fall is the perfect example of how one single event can be used to expand a film’s universe, because in order for us to understand that event we must understand its context. To be able to know the nature of and the reason for one specific moment of a life or a relationship, we must seek to know this life or relationship in its entirety. (Try telling that to the judge.) I have seen this film twice now, and thanks to its multilayered fabrics and meticulously precise tailoring, it just continues to grow on me. This is top-tier filmmaking, cold and clinical on the surface but deeply human at its core, expertly crafted in all divisions. It leaves you with an almost Zodiac-like sense of not knowing what really happened here — it does not really make any sense, from whichever angle you’re approaching it, and while we desperately try to figure it out, we slowly realize we can’t. A stone-cold masterpiece and the film of the decade so far — all to the sweet tunes of 50 Cent.
2 — PAST LIVES
★★★★★
Celine Song South Korea, USA
Seoul, some twenty years ago. Two kids, a boy and a girl, twelve years old. Girl moves to America, boy stays. Their friendship lost somewhere over the Pacific. Years pass and lives diverge. // New York, present day. Two adults meet again. Strangers, old friends. A couple that never was. Who were they to each other? Who are they now? // This is writer-director Celine Song’s debut feature, and I cannot understate what a remarkable achievement that is. This feels like a story told by an old person, wise from years of living through joys and sorrows, and not a first-time filmmaker. Our protagonists Nora and Hae-sung, captivatingly portrayed by Greta Lee and Teo Yoo, are riddled with doubts and existential questions, hopes and dreams that are lost and found and lost again, and while it is all channeled through the theme of diasporic ties and liberations very specific to the Korean people, there is a transcending universality that allows for us to imagine or relive our own stories that never was. And what does it bring? Closure? Or impossible beginnings? Going into Past Lives is like entering a bittersweet dimension of alternate storylines, where something won in one storyline inevitably means something lost in another. It is touching on many levels, overwhelmingly melancholic and warm. Like being comfortably tucked in under a duvet of sadness.
3 — OPPENHEIMER
★★★★★
Christopher Nolan UK, USA
When he dropped his Inception B-side also known as Tenet, a Christopher Nolan parody made by Christopher Nolan himself, I was worried that we had lost Christopher Nolan altogether. But it is a good feeling when worries prove wrong, and for the first time in almost twenty years the Briton has once again reached heights comparable to those of Memento and The Prestige. It is my assured opinion that Nolan is at his best not when he’s going into space, dreams or time travel, but instead when he has a concentrated idea that he obsessively saturates into something larger. Perhaps this is what he should do going forward — biographical closeups? In Oppenheimer, the marriage of a more straight-forward core plot and Nolan’s constant search for ways of distorting it provides for a far more appealing and rewarding end product than most other biopics, and I hold this film as one of the best in its category. It is a jaw-dropping audiovisual experience, and the shortest three hours I have ever lived through — there are no breaks, no moments of rest — the stress is as intrusive and feverish on the audience as it seems to have been on J. Robert Oppenheimer himself. It all evokes a strange mixture of admiration for the human progress in the art of engineering, and disgust, or plain fear, for how we have come to utilize it. And while the whole thing revolves around the most explosive invention known to man, there is nothing more frightening than the silence anticipating it. There are images from this film that I will never forget, of Cillian Murphy’s hollow eyes staring into skinless faces destroyed by his own creation.
4 — 20 DAYS IN MARIUPOL
★★★★★
20 dniv u Mariupoli Mstyslav Chernov Ukraine
Speaking of images that I will never forget, this is 94 minutes of them. This documentary is compiled by original footage from a team of Ukrainian journalists documenting the first twenty days of the Russian invasion of Mariupol in early 2022. The images mostly speak for themselves, but are accompanied by a voice-over explaining the journalists’ rationale for where to go, what to film, and why. For all of us who paralyzedly followed the news in real time during this period in time, much of the footage has already been broadcast and seen, but it is the extension and contextualization of it that renews and heightens the sense of shock and devastation. A mother holding her dead infant, a father rushing to his son’s deathbed, an orphaned boy crying because he does not understand, a doctor trying to keep it together while losing his powers minute by minute, while another hauntingly expressionless tank turns its warhead towards another residential building. I still cannot fully grasp the evil and the tragedy of it all, and it is hard trying to write something about it that would add any value to anything. The banality of ranking this historical account in a list like this seems rather absurd, as the values of this film arguably far exceeds those of pure works of fiction. All I can do is urge everyone to see it, for this is the darkest parts of human history unfolding right before our eyes. And we must not close them.
5 — PASSAGES
★★★★★
Ira Sachs France, Germany
German filmmaker Tomas (Franz Rogowski) is rumbling through Paris on a lustful crusade filled with bad decisions and damaged relationships, one of the victims being his husband Martin (Ben Whishaw) and another being his dance-floor fling turned girlfriend (?) Agathe (Adèle Exarchopoulos). Tomas does not seem capable of ever making up his mind of what he wants, and neither does he seem to understand the effects of his behavior towards the people he loves (or does not know he loves). The dynamics of this drama are passionate and messy in a very French way, and director Ira Sachs does not shy away from pushing his characters towards each other with full force just before separating them in an equally brutal way, over and over again as if he is trying to light a match. These people are trapped in an exhausting and seemingly unsolvable equation, and we get to spy on them while they desperately try to make sense of it. Tomas acts with an almost childlike naïvety, which seems fun and charming at times but mostly drainingly tiresome, and in the end this is just the real Triangle of Sadness. I was onboard from beginning to end and enjoyed the highs before suffering from the inevitable lows, much thanks to a superb trio of actors.
6 — BOTTOMS
★★★★★
Emma Seligman USA
It’s been a long time since I had this much fun in a theatre. The best comedies are those that are both smart and stupid at the same time, and the Seligman-Sennott project of 2023 is perhaps less intellectual or grown up than Shiva Baby, but impressively secure and steadfast in what it is trying to achieve in its fresh queer take on the high-school comedy. The film follows two uncool girls (Rachel Sennott and Ayo Edebiri — yeah, these two are uncool, right) who starts an after-school fight club (kind of), officially in the name of self defence but really just to get laid with their cheerleader crushes. They quite surprisingly find support for organizing this controversial initiative by their teacher Mr. G (Marshawn Lynch — the funniest man in film this year), who becomes inspired and starts his own little investigation into who started feminism and whatnot. The fight club gains traction and becomes a distraction for the school’s football team who are preparing for some important game. It all leads up to a complete clash, violent and stupid and wonderful. Bottoms arrived at exactly my wavelength and has stayed and continued to grow on me, having me laughing out randomly whenever I’m reminded of some stupid line or goofy detail from it, like the one with the boys all wearing full match gear at all times. It is just so dumb. Bottoms has a lot of things to say about stereotypes and high-school politics, but it also does not give a shit, in a cool and refreshing combination. And the end-credits bloopers are back, baby!
7 — FALLEN LEAVES
★★★★★
Kuolleet lehdet Aki Kaurismäki Finland, Germany
A different kind of comedy altogether (if it even is to be seen as a comedy, in all its deadpan anti-glory) can be found in Helsinki, where two people’s bleak everyday lives get a rare little low-key spark when they run into each other and falteringly develop some kind of tie. Ansa (Alma Pöysti) works in a supermarket, Holappa (Jussi Vatanen) works as a sandblaster. They are both lonely and uninspired (and he’s an alcoholic too), and nothing much happens. We follow them through uneventful days at work and half-empty cafés, and nights at rock bars and karaoke clubs. These places all seem stuck in a time long gone, and there is a distinct timelessness to the settings and the props, allowing for some confusion as to where in time this all takes place, before a laptop and a radio broadcast about the Ukraine war help us identify the present and we realize haven’t gone back in time at all — we’ve only gone to Finland. Everyone’s a little depressed, everyone’s drinking and smoking, and no-one is really saying much. Aki Kaurismäki, one of the true auteurs of colorful minimalism, caringly frames this all with his trademark combination of kitchen-sink realism and black comedy, and throws in a few easter eggs for the observant cinephile.
8 — TIME STILL TURNS THE PAGES
★★★★★
Ninsiu Yatgei Nick Cheuk Hong Kong
I love walking into a movie theatre completely blank, not knowing anything about what I’m about to see, and just allow myself to be swept away. This is one of those experiences, and it brought me to a school in Hong Kong, where our protagonist teacher Mr. Cheng is left dealing with a whole lot of stress and concern when pieces of a suicide note is found at the school, seemingly written by one of his pupils. He does not know who wrote it or why, but becomes deeply involved in trying to find out, while simultaneously reliving traumas from his own childhood, which are revealed piece by piece alongside his ongoing present-day investigation. The film deals with heavy subject matters such as suicide (especially among children), parenthood and the pressures of a demanding upbringing where high family standards separate the successful from the failures, and how this affects a child. It is a heartbreakingly sad story, effectively packaged into a piano-and-strings-soaked ambience on the verge but just short of the overly sentimental, from which crying becomes the only available resort. Debutant writer-director Nick Cheuk also makes certain very interesting dramaturgical choices that allow for unexpected turns to the story — a very powerful additional tool that I, for self-explanatory reasons, cannot discuss in detail without spoiling too much. I will conclude by acknowledging that there were many empty seats for my Wednesday night screening on a grey day in December — but I cried for all of them.
9 — DREAM SCENARIO
★★★★★
Kristoffer Borgli USA
A simple but smart concept is the perfect start to the process of writing a film, and Dream Scenario has a brilliant one. Academy Award winner Nicolas Cage plays a very ordinary biology professor and family father who becomes the subject of a bizarre development when he suddenly starts appearing in other people’s dreams, many of whom do not even know him. At first this is just a curious and amusing topic of conversation, but when the dreams warp into nightmares and become darker and more violent, things get ugly and problematic. Norwegian director Kristoffer Borgli really tries this concept out and drives it to its limits, in the form of a both hilarious and slightly frightening combination of fantasy, dark humor and horror-esque sequences, fronted by a Cage in top form. The film provides some timely commentary on fame, cancel culture, capitalism and the cynicism of the media (represented by Michael Cera), and rounds it off with a great Talking Heads reference. But most of all it’s just a fun film, and a priceless joy to see Nic Cage excel yet again.
10 — BEAU IS AFRAID
★★★★★
Ari Aster USA
The whackiest film on this list by far is Ari Aster’s (producer of Dream Scenario, by the way) completely unhinged three-hour nightmare centering on poor Beau (Joaquin Phoenix) and his never-ending misfortunes. I deeply admire the scale and the ambition of this film, and while not a complete homerun, it covers many bases throughout its timeline of surreal and almost impossible-to-summarize-level series of events. The universe of Beau Is Afraid is quickly established as distorted and fantastical and not to be trusted at any point, and we experience it through the channel of a deeply troubled individual named Beau. We really feel for Beau. He is having a rough time, and everything seems to be working against him. He goes through verbal and physical abuse, his apartment is plundered, he lives in fear, experiences death in the family, a road accident, the complete breakdown of vital infrastructure and endless trauma, and by this point we are barely an hour into the film, which proceeds to continue hammering poor Beau down for another couple of them. Phoenix cements his status as one of the greatest of his generation, masterfully mediating the experience of complete and constant anxiety, and not a single scene passes by without me rooting for this poor guy. For me, this is Aster’s best and richest film so far, much more substantial, personal and affecting than both Hereditary and Midsommar. I wonder what he will be cooking up next, and I hope he continues in this direction (and I certainly hope that he is allowed to, considering the box-office fiasco of Beau). Beau Is Afraid is not for everyone, but everyone should at least be able to acknowledge its originality, and regardless of opinion that is something worth appreciating.
11 — KILLERS OF THE FLOWER MOON
★★★★★
Martin Scorsese USA
One of the things I find myself thinking about these days is what we, as a society, shall do when the inevitable happens and we no longer enjoy the presence of Martin Scorsese in this world, let alone new films by him. This is not the time or place for delving deeper into such a scenario, but I do think about it. Anyway, the year is still 2023 and we have once again enjoyed the privilege of celebrating the arrival of another Marty epic, this time telling the story of the Osage Indian murders in Oklahoma in the 1920s. It is a disturbing and unsettling part of American history, showcasing the evil and brutality of white Americans towards Native Americans, who were murdered and conspired against for oil and power. In Killers of the Flower Moon, this story is unfolded by focusing on the relationship and marriage between Ernest Burkhart (Leonardo DiCaprio), a war veteran driven by greed and an imprecise moral compass, and Mollie Kyle (Lily Gladstone), member of a wealthy Osage family with valuable rights to oil resources. Burkhart enters the relationship with seemingly good intentions, guided by his friendly and good-hearted uncle William King Hale (Robert De Niro), but soon becomes part of a cynical plan orchestrated by the same uncle to practically wipe out the whole Kyle family. It is a long and quite demanding film to watch, and the 206-minute runtime is not completely without challenge, but at the same time it is hard to argue that anything should be cut, for it is a very well-edited and powerful film with a story of great importance, well worth sitting through. DiCaprio is believably stupid, Gladstone forcefully compelling and De Niro chillingly sinister. I think I need to see this film again to be able to fully process it, but it definitely has a place on this list, and it certainly is one of those stories that must be told. And truthfully so, clearly demonstrated by the comparison of how the film tells it and how its concluding radio broadcast (barely) tells it.
12 — MONSTER
★★★★★
Kaibutsu Hirokazu Kore-eda Japan
From the handful of his films I have seen, Hirokazu Kore-eda has been a bit of a hit-or-miss director for me (I loved After the Storm, did not care for Shoplifters), so I went in with wary expectations for Monster. I was happy to find it to be one of his hits, and one that keeps growing stronger after seeing it. Monster is a story told from several perspectives, one from each of the main characters’ point of view, one at a time. In short, the film is about a boy who is starting to act strange, leading his mother to contact his school where she uncovers a situation with a potentially abusive teacher and suspicions of bullying. The situation is complicated and sensitive, and very difficult to straighten out since the people involved (the kid, the teacher, the mother, the headmaster and the kid’s friend) all have their own versions of what has happened. When we have seen the plot play out once and think we know it, we are led to reassess it, as more details are added by the other persons’ perspectives, and while some things get clearer, others get more complex. I will admit there were moments when the inherent repetitiveness of the Rashomon storytelling technique put my emotional investment at risk, but the risk stayed unrealized and in the end this story really resonated with me and moved me deeply. It hits the sweet spot of sadness and hope, and much like a Ken Loach film, it ends on a very human note, bittersweet and beautiful. This note is metaphorical of course, but it is also literal: Aqua by Ryuichi Sakamoto. Go listen to this piece and tell me you’re not crying — I won’t believe you. And if you insist you’re telling me the truth, I advise you to seek therapy.
13 — THE BOY AND THE HERON
★★★★★
Kimitachi wa Dō Ikiru ka Hayao Miyazaki Japan
First of all, let us all just be happy that Mr. Hayao Miyazaki is once again making films, so that we can collectively procrastinate his retirement together with the people at Studio Ghibli. The world of film just won’t be the same without him.
“Just when I thought I was out, [I] pull [myself] back in!”
Now, I am not a Miyazaki connoisseur by any means, and I have a lot of catching up to do within his filmography. I do love My Neighbor Totoro and Spirited Away, but that’s pretty much what I have seen so far, so I cannot completely contextualize or compare The Boy and the Heron with his other films. What I can say is that I enjoyed the trip into yet another strange land of imagination, and I fully surrender to the skill and beauty of the craft — it is simply astonishing how rich and detailed and gorgeous these vivacious paintings are. Trying to explain the plot is not very meaningful, since it follows its very own illogical logic, but at its core it’s about a boy who has recently lost his mother during World War II and is relocated to his new stepmother’s big house in the countryside, where he meets a weird heron and follows it into another dimension full of mystery and symbols. My favorite weird little guys are the warawara (some kind of white blobs representing unborn human souls, of course), and there’s a whole little world of creatures in this film alone. It’s a beautiful film, unique in a lot of ways, and apparently one of Miyazaki’s most personal. A thing I have come to appreciate more and more through the years is pacing that allows for the viewer to rest within a film (contradictory to my own Oppenheimer comment I realize), and this is a representative example of such a film. There is no need to cut, cut, cut to keep things moving all the time, we can allow ourselves a few breaks here and there. Look, I’m old and tired now, and sometimes you just want to be able to stop for a moment and appreciate the surroundings, breathe in the air and listen to the birds sing.
14 — 12.12: THE DAY
★★★★★
Seoul-ui bom Kim Sung-su South Korea
In October 1979, the president of South Korea was assassinated, an event that sparked major instability in the country’s political world. In December the same year, a coup d’état was carried out by certain members of the army after arresting (without order from the president) a military general suspected of involvement in the former president’s assassination. As you can see, this is getting complicated already on a basic synopsis stage, and it surely is important to keep your attention on high alert during the almost two-and-a-half hours that this film is given to depict the events that unfolded during the 12th of December, putting South Korea in a complex and urgent situation that nearly sent it into full-blown civil war. For those of us who enjoy being flies on the wall in smoke-filled (from cigarettes, just to clarify) meeting rooms populated by serious-looking suits and uniforms calling from shining phones to military bases and government buildings and other smoke-filled meeting rooms with strict orders or voice-trembling ultimatums or potentially game-changing information, this is a very pleasant cup of tea. It is a very talky film, not very unlike Oppenheimer in that sense (without further comparison), with an ever-present nerve keeping things tense and urgent. How historically accurate it is, I really cannot say (and people’s names have been altered for this fictionalization), but I was fully invested in this intense, powerful and seemingly tragically unnecessary drama — people died, buildings were targeted, branches of the army were fighting each other, chaos ruled and nobody knew for sure who was in charge — just because a few stubborn men couldn’t come to an agreement. That’s how it goes, I guess.
15 — THE HOLDOVERS
★★★★★
Alexander Payne USA
I always seem to appreciate the films of Alexander Payne, but I am still to be greatly affected by any of them. He has a very solid three-star track record in my book. The Holdovers, however, became the first Payne film to cross the line and earn itself a fourth star, and is evidently my favorite film of his so far. It has a great premise, set in the year of 1970 and following a handful of prep-school students with nowhere to go for Christmas, and their unpopular history teacher Paul Hunham (Paul Giamatti) who gets the responsibility to watch over and keep them in order during the holidays. It is a very funny movie, that time and time again makes jokes at its characters expense, and by hammering down the loser stamp on them (especially Mr. Hunham), they inevitably become more likable and sympathetic the more we get to know them. Giamatti’s teacher character is a deeply tragic yet relatable figure that you, after a while, cannot dislike or not feel sorry for. He is just misunderstood and unlucky. The acting is brilliant throughout the cast, with extra strong praise given to Da’Vine Joy Randolph and most of all debutant (!) Dominic Sessa — that boy will become a superstar, no doubt. I don’t care much about the Oscars these days, but I do hope that Giamatti stands a chance this year, because he is just great. I mean really, really great. One of those performances that oozes of suppressed feelings and broken spirits in a pure and human way. There is so much warmth in this movie, so much love and humanity — after a while at least, when the guard has been lowered and all is allowed to come forward. And in the muted O Captain! My Captain! moment towards the end, I could not help but feel a tear running down my cheek. Damn, they got to me too.
Honorable Mentions
Eileen (William Oldroyd), Femme (Sam H. Freeman & Ng Choon Ping), Godzilla Minus One (Gojira -1.0, Takashi Yamazaki), How to Have Sex (Molly Manning Walker), Last Summer (L’été dernier, Catherine Breillat), May December (Todd Haynes), Priscilla (Sofia Coppola)
Not Even Close
Animal (Sandeep Reddy Vanga), Asteroid City (Wes Anderson), Napoleon (Ridley Scott), Saltburn (Emerald Fennell), Wonka (Paul King)
RESERVATIONS
As usual at the end of the year, there are films that I have not yet been able to see, and I want to acknowledge this to explain why they are missing from the list. You never know if they would have made the list, of course, but a few films that I am very much looking forward to seeing are All of Us Strangers (Andrew Haigh), The Bikeriders (Jeff Nichols), The Iron Claw (Sean Durkin), Perfect Days (Wim Wenders), Poor Things (Yorgos Lanthimos) and The Zone of Interest (Jonathan Glazer).
Last Year’s Stragglers
A constant headache when writing these lists are releases that are sliding around between years (2022 films mainly released in 2023, and so on). I have chosen to keep this year’s list clean in terms of year of release, and not included any 2022 films — not even those that have not been made available to see in my region(s) until 2023. Correct? I don’t know. It just felt a bit outdated to write about how much I loved Aftersun in the 2023 list. Thus, the titles in the list above are strictly 2023 films by all accounts.
Not mentioning the unfortunate 2022 latecomers at all, however, would be unfair and sad. Therefore, please find a few extra honorable mentions in the little additional paragraph below, for films that retroactively would be contenders for last year’s list.
AFTERSUN ★★★★★ Charlotte Wells | UK, USA
This heartfelt, personal and quite minimalist father-daughter relationship drama really knocked me over, and I’m still processing it. Need to see it again soon, and possibly add another star. An extraordinary directorial debut and perhaps the best film of 2022 altogether.
THE NIGHT OF THE 12TH ★★★★★ La nuit du 12 Dominik Moll | France, Belgium
A brutal murder of a teenage girl, a case turned cold and a detective gone obsessed from his need for solving it. A dark, haunting mystery with great acting and a page-turner plot dealing with sexism, violence and a French Laura Palmer.
PARIS MEMORIES ★★★★★ Revoir Paris Alice Winocour | France
Two great performances from Virginie Efira and Benoît Magimel (big favorite of mine) bring depth and emotion to this story about the processing of memories and the recovering from trauma, as two people try to move on from surviving a terror attack in a Paris bistro.
An additional handful of late 2022 arrivals that I took interest in and consider potentially listworthy were The Five Devils (Le cinq diables, Léa Mysius), Pacifiction (Pacifiction — Tourment sur les îles, Albert Serra), Return to Seoul (Retour à Séoul, Davy Chou) and The Whale (Darren Aronofsky).
Concluding Notes
Are we back? Is this blog a thing again? Yes. Maybe. I don’t know. We promise nothing and take no responsibility. We’re just happy to be here.
En intensiv helgvisit innefattade i år tio filmer under tre dagar, vilket räcker en bra bit i strävan mot att fylla ett törstande sinne med intryck att bära med sig in i vinterns kärna. Helt utan baktanke bestod det hopkomponerade schemat enbart av europeisk film, vilket förmodligen säger något om min fallenhet för kontinentens filmindustrier. Höjdpunkten i övrigt var Alicia Vikanders uppenbarelse och att lyssna till ett trevligt litet samtal på Stora Teatern med vår göteborgska nationalskatt.
CARGO (Belgien, Nederländerna, Frankrike)
I Oostende på den flamländska kusten har två bröder under många år drivit ett fiskeföretag tillsammans med sin, numera tämligen gamle, far. Under en stormig natt ute på havet, i en filmiskt storslaget ödesmättad introduktionssekvens, faller fadern över bord och försätts i koma. Äldste sonen Jean tvingas då ta kontroll över företaget och inser att man är nära konkurs, och därtill ställs han inför jobbiga dilemman eftersom hans två bröder, varav en har en bekymmersam bakgrund som kriminell, står som delägare till fartyget och måste delta i ekonomiska frågor rörande företagets framtid. Cargo är en karg och hårdhudad skildring av en helt och hållet maskulin värld – inte en enda kvinna har en replik (!) i denna Bechdelmardröm. Känslan är dock att det finns en baktanke med detta, att frånvaron av kvinnor här tjänar ett syfte, eftersom den belyser mycket av de problem som en så mansdominerad verklighet medför. Sammanfattningsvis en relativt spännande, snygg, välspelad och miljömässigt sevärd film som visar upp en rå sida av den belgiska hamnstaden.
L’AMANT D’UN JOUR (Frankrike)
(En: Lover for a Day.) Redan vid pitchen “franskt relationsdrama i svartvitt” är min biljett inköpt, och den gamle räven Philippe Garrels charmiga 76-minutersfilm har inte försvagat min förkärlek för genren. 23-åriga Jeanne (Esther Garrel, dotter till Philippe) har precis blivit utkastad från sin pojkväns lägenhet och knackar gråtande på hos sin far Gilles (Éric Caravaca). Hon flyttar tillfälligt in i hans lägenhet och blir snart varse om att han, filosofilärare (såklart), har ett förhållande med Ariane (Louise Chevillotte), som är lika gammal som Jeanne. I denna lite konstiga situation, initialt präglad av teatrala gråtsessioner och desperata känsloyttringar, börjar Jeanne och Ariane finna varandra i sina gemensamheter. Jeanne försöker ta sig igenom den hjärtekross hon upplever och får Arianes stöd, samtidigt som Arianes relation med Gilles sätts på prov. Pappa Gilles står mitt emellan och försöker vara både far och fästman samtidigt. En kanske inte särskilt banbrytande film sett till upplägg och tematik, men är utförandet så bra som det är ser jag ingen anledning att klaga utan njuter vidare av det charmanta hantverket. Manuset är måhända förutsägbart, men med välformulerad dialog skriven med väsentlig substans och komiska undertoner, och skådespeleriet är förträffligt (Esther Garrel, bl a Call Me by Your Name, bör ha en stark karriär framför sig). Filmfotot är oerhört elegant, med djup svärta och stilrena personporträtteringar. Allt som allt en mycket sevärd och kvalitativ liten skapelse som under stundom känns som en återfunnen nya vågen-film. Très bien.
SALYUT-7 (Ryssland)
I juni 1985 tappade Sovjetunionen kontakten till och kontrollen över den obemannade rymdstationen Saljut 7, vilket innebar en potentiell katastrof för stormaktens rymdprogram, inte minst med tanke på att NASA:s uppskjutning av Discovery (med tomt lastutrymme, kapabelt att ta ombord hela Saljut 7) var nära förestående. Två kosmonauter skickades upp i en TKS-farkost för att utföra det nästintill omöjliga konststycket att docka farkosten med rymdstationen, vilken i detta läge roterade på alla axlar och krävde stor matematisk prestation i ansatsen. Detta svindlande uppdrag skildras på bombastiskt vis med högt produktionsvärde i denna mycket gedigna rymdblockbuster, där Gravity-lika rymdpromenader på farkostens kaross blandas med nagelbitarspänning i det svettiga kontrollrummet nere på jorden. Rekvisita, scenografi, foto och filmmusik av hög klass bidrar till en påkostad känsla och trovärdighet, medan ett seriöst manus smidigt väver in vissa humoristiska inslag för att skapa en hjärtlig och sympatisk känsla över kosmonautradarparet i centrum. Efter att ha blivit serverad mängder av amerikanska rymdskildringar är det uppfriskande att få ta del av ryssarnas perspektiv på den episka maktkampen mellan öst och väst under kalla kriget, och i detta fall ges detta utan att i alltför hög grad måla upp amerikanerna som fiender – filmskaparna förmedlar inför sluttexterna också det förenande budskapet att filmen tillägnas alla jordens rymdresenärer. Salyut 7 är en positiv bekantskap som visar att Rysslands kapacitet att producera riktigt bra film inte är begränsad till nattsvarta dramer utan även innefattar storskaliga rymdäventyr.
UNA QUESTIONE PRIVATA (Italien)
(En: Rainbow: A Private Affair.) Bland filmbranschens mest rutinerade finns bröderna Paolo och Vittorio Taviani, 86 respektive 88 år gamla. Deras senaste film utspelar sig i Piemonte i nordvästra Italien under sommaren 1943, mitt under det brinnande världskriget. Milton (Luca Marinelli), en ung man som växt upp i regionen och som nu strider med partisanerna för att bekämpa fascisterna, vandrar över grästäckta berg i ett atmosfäriskt dimmigt och öde men likväl farligt sommarlandskap. Han stapplar upp på en kulle och ser en stor villa uppenbara sig. Där bodde hans stora kärlek Fulvia (Valentina Bellè), innan kriget separerade dem och deras vän Giorgio (Lorenzo Richelmy), som också anslutit sig till partisanerna men i en annan trupp än Miltons. I tillbakablickar återberättas denna trepartsrelation, ett slags Jules et Jim-upplägg, och det blir uppenbart att även Giorgio haft någon form av romantiskt samröre med Fulvia, varför Milton till varje pris måste leta upp Giorgio för att reda ut frågan. Desperationen växer när Milton blir varse om att Giorgio tagits till fånga av fascisterna, och han beslutar sig för att själv försöka tillfångata en fascist för att därigenom kunna framtvinga ett byte som skulle göra Giorgio fri. Una questione privata är en klassiskt formulerad litterär adaption som målar nostalgisk romantik på en dyster krigscanvas, med en väl avvägd balans mellan det idylliska, det desperata och det tragiska. Det svartsjukedrama som lägger grunden för handlingen är inte särskilt innovativt, och under den 84 minuter långa speltiden finns inte utrymme för att utveckla intrigen fullt så mycket som hade varit önskvärt, men för mig är presentationen så välvårdad och finkänslig att dess essens ändå når och tilltalar mig. En film som, i sin klarhet och naturlighet, ger ett lättillgängligt men väsentligt porträtt av krigstidens svåra öden och dess offers förlorade glädje.
EUPHORIA (Sverige, Tyskland)
Efter Till det som är vackert och Hotell samarbetar Lisa Langseth och Alicia Vikander återigen, nu i regissörens internationella debut och Vikanders första film som producent om två systrar vars frostiga relation får ett rejält omskakande under en resa som ska komma att få ogreppbar betydelse. Emilie (Eva Green) tar med sig Ines (Vikander) till en hemlig destination någonstans i Alperna. De blir mottagna av en vänlig Charlotte Rampling mitt ute i skogen och vandrar därefter till en stor herrgård där de checkar in. Snart går det upp för Ines att stället hennes syster tagit henne till är en dödshjälpsklinik, och Emilie berättar att hon är sjuk i cancer. Ilska, frustration och sorg bubblar upp till ytan och de två systrarna hamnar i våldsamma gräl över deras gemensamma förflutna och alltmer avlägsna relation, samtidigt som de i den traumatiska situationen någonstans ändå vill kunna försonas. Temat i Euphoria är högintressant (assisterat självmord som diskussionsämne rymmer många bottenlöst existentiella frågeställningar och perspektiv), men tyvärr når inte filmprodukten den förkrossande emotionella styrka den definitivt skulle ha potential att frambringa. Rollfigurerna är beklagansvärt grunda och fyrkantigt skrivna, nästan helt i avsaknad av intressant utveckling, och skådespelarna är klart bättre än materialet de har att jobba med. Även dramaturgiskt är filmen ganska platt och förutsägbar, och trots att dödshjälpsfilmer knappast är en utbredd subgenre är det inte svårt att lista ut vilka vändningar historien ska ta. Sett ur ett formalistiskt perspektiv är filmen inte på något sätt dålig – klippning, foto, scenografi och så vidare är stabilt och kompetent – men den känns ändå lite identitetslös och utan någon riktig udd. En okej film som hade kunnat vara något mycket starkare. Sist men inte minst förtjänar en tragikomiskt energisk Charles Dance och en som alltid betryggande självklar Charlotte Rampling ett varsitt omnämnande.
Alicia Vikander är fantastisk och bland det finaste vi har i detta lilla land. Även om Euphoria var en mildare besvikelse gjorde det efterföljande scensamtalet med den till Göteborg hemvändande världsskådespelerskan att hela Stora Teatern sken upp i en kollektiv beundran över Vikanders gärning under de senaste åren. Anekdoter om Derek Cianfrances kurragömmaliknande registil, Anna Karenina-inspelningens ofrivilliga övernattningsläger i Ryssland utan värme i 40-gradig kyla och Charlotte Ramplings flickaktiga fnissighet varvades med inspirerande inblickar i skådespelerskan och numera producenten Alicia Vikanders hektiska liv av otaliga resor, inspelningar och pressuppdrag. Man bör inte undervärdera vikten av en sådan bedrift och dess betydelse för en ung generation svenskar som idag kan se på filmen och skådespeleriet som en både viktig och inspirerande möjlighet att göra något av betydelse. Vikander är och kommer att vara en förebild för många människor under en lång tid framöver.
LE REDOUTABLE (Frankrike, Italien, Burma)
(En: Redoubtable.) Jean-Luc Godard är tveklöst en av filmhistoriens viktigaste personer och i mångt och mycket ansiktet utåt för den franska nya vågen på 60-talet. Han har emellertid envisats med att hela tiden förändra sitt förhållningssätt till sig själv och sitt filmskapande, och i Michel Hazanavicius (The Artist) nedslag i fransmannens turbulenta existens runt 1968 dras metamorfosförsökens desperation till sin spets. Han avsäger sig i princip sina tidigare filmer och “dödar konstnären Jean-Luc Godard” för att kunna pånyttfödas och åter bli relevant, vilket alienerar hans publik som gång på gång frågar honom när han ska börja göra roliga filmer igen. Han rycks med i majrevoltsdemonstrationerna som engagerar Frankrikes ungdom, gör en revolutionär film om Mao (Lachinoise), blir huvudfigur i det uppmärksammade stoppandet av festivalen i Cannes och har framförallt funnit ny inspiration i ett (åtminstone till en början) passionerat förhållande med den 17 år yngre skådespelerskan Anne Wiazemsky (vars biografiska bok filmen baseras på). Utan att till överdrift idolisera den stundtals vulgärt arrogante Godard presenterar Hazanavicius en oerhört stilsäker och underhållande krönika om ett frustrerat genis jakt på självförverkligande och en ny ordning inom filmen (utan att själv riktigt veta vad denna innebär). Den starkt porträttlike Louis Garrel (son till Philippe, bror till Esther) är briljant i huvudrollen och stjäl många scener framför ögonen på den bedårande motparten Stacy Martin (Wiazemsky), vilket är talande på flera nivåer för det stora manliga egot kontra den mer ytligt presenterade musan. Manuset är kvickt och rikt på referenser till Godards egen filmografi, och man har genom kostym, scenografi och foto lyckats återskapa en fantastiskt solid tidskänsla som tillsammans med de för tiden kännetecknande stildragen (färgglada mellantitlar, humoristisk nyanvändning av klassiska filmer, tvärt-om-undertexter, fjärde väggen-brott, oändlig ironi, etc) gör att slutresultatet nästan känns som en genuin nya vågen-film. För mig, som stor anhängare av filmrörelsen i fråga, är Le Redoutable en alldeles underbart fyndig och kärleksfull karikatyr av det yrväder till filmskapare som är Jean-Luc Godard, och jag utfärdar en stark rekommendation till alla som har den minsta grad av intresse för filmhistoria i allmänhet och arvet från 60-talets Frankrike i synnerhet.
SAKNADEN (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien)
(Originaltitel: Neljubov.) Andrej Zvjagintsev, mannen bakom mästerverket Återkomsten och Oscarsnominerade Leviatan, är tillbaka med en (till ingens förvåning) nattsvart historia. Ett separerande par befinner sig mitt i försäljningsprocessen av den gemensamma lägenheten och vill ha så lite med varandra att göra som möjligt. Mannen har redan flyttat ut och det räcker med några sekunder i samma rum för dem för att stämningen ska bli riktigt pissig. Bakom väggen i rummet intill står deras 12-årige son Alexej och gråter när han hör sina föräldrar spy galla över varandra. De hätska diskussionerna handlar bland annat om vad de ska göra med Alexej. Sätta honom i ett barnhem eller internatskola och därefter militärtjänst? De verkar mest bry sig om sina nya liv med sina nya partner och inte särskilt intresserade av att ta hand om sonen, som mest ses som en belastning. Mitt i detta inser föräldrarna en dag att Alexej är försvunnen. En dag går, en till dag går och ännu en dag går och de båda föräldrarna tvingas nu engagera sig i såväl polisutredning som volontärarbete med en grupp som specialiserat sig på att söka efter försvunna personer. Sökandet blir långt, utdraget och smärtsamt och hoppet lyser alltmer med sin frånvaro. Saknaden är, likt Zvjagintsevs tidigare filmer, långsamt berättad med kylig palett, utstuderat långa, stillsamma tagningar och gråmulen atmosfär. Skådespeleriet är kallt och empatilöst, med undantag för ett par verkligt emotionellt starka scener, vilket fyller en funktion som förlängning av det tema, om distanserade föräldrar och fragmenterade familjer, som filmen behandlar. Hela filmen präglas av en tung likgiltighet, som kan tydas som ett slags metaforisk samhällskommentar till dagens Ryssland. Trots detta, eller kanske på grund av detta, är Saknaden också ganska svår att ta till sig, då den delvis saknar driv (vilket i och för sig är naturligt med tanke på filmens natur) och möjligen är något för lång (127 minuter). Kanske är det en film som kräver en andra visning, för jag är inte helt säker på var på betygsskalan den bör landa – en fjärde stjärna är inte otänkbar.
DRUGA STRANA SVEGA (Serbien, Frankrike, Qatar)
(En: The Other Side of Everything.) Denna dokumentär behandlar den politiska utvecklingen i Serbien före, under och efter kriget på 90-talet, med akademikern och aktivisten Srbijanka Turajlić som huvudsakligt intervjuobjekt och utgånspunkt för hela berättelsen. Hon var bland annat delaktig i den Milošević-kritiska Otpor!-rörelsen under slutet av 90-talet och satt som biträdande högskoleminister mellan 2001 och 2004. I Druga strana svega gör Turajlićs dotter, Mila Turajlić, ett nedslag i sin mors lägenhet i Belgrad, vilken innehåller en låst dörr mot den intilliggande lägenheten som gömmer många hemligheter om vad som pågått mellan viktiga personer bakom låsta dörrar under kritiska delar av den moderna serbiska historien. Långa intervjuer och välanvänt arkivmaterial bygger tillsammans både ett relativt fylligt personporträtt och en, visserligen oundvikligt subjektiv, återberättelse av landets problematiska utveckling. Druga strana svega är en stundtals stark dokumentär med god ambition och intention, men den nämnda dubbelheten i narrativets fokus gör att Turajlić (den yngre) försöker balansera lite för många ämnen samtidigt, vilket leder till ett något ofullbordat slutresultat. Det faktum att en dokumentärfilmare använder sin mamma som subjekt i ett så oerhört känsligt ämne som jugoslavisk politik kan inte lämnas oproblematiserat, och med tanke på att man försöker sälja in filmen som något slags omvälvande och helt nytt perspektiv på de berörda händelserna kan jag känna en viss besvikelse över hur lite tidigare okänd information man faktiskt förmedlar. Därtill lider tempot av en något för lång speltid. Med allt detta sagt vill jag absolut inte förringa sevärdheten i Turajlićs porträtt av Turajlić, som trots sina brister är en bra dokumentär.
PEWNEGO RAZU W LISTOPADZIE (Polen)
(En: Once Upon a Time in November.) Bostadssituationen i Polen är svajig (exakt hur och varför är inte jag tillräckligt insatt för att besvara) och många vräks på kompromisslöst vis från sina hem. Juridikstudenten Mareczek och hans mor råkar ut för just detta och tvingas vandra runt Warszawa i jakt på tak över huvudet, med tunga ryggsäckar och en liten hund som enda ägodelar. Det är en oroväckande bild som målas upp över den lövtunna gräns som skiljer medelklass från hemlöshet, och än mer skrämmande blir det när denna historia korsas av den nationalistiska extremhögerns brutala vägar. Om första halvan av filmen skildrar det långsamma elände som hemlösheten innebär är andra halvan av klart våldsammare karaktär. Mareczek och hans mor har då temporärt flyttat in i ett slags härbärge/kollektiv, vilket hamnar mitt i det brinnande inferno som uppstår när en nationalistisk demonstration urartar i ett rent livsfarligt upplopp där stenar kastas, glasrutor krossas och molotovcocktails flyger åt höger och vänster. Andrzej Jakimowskis film består delvis av dokumentärt filmmaterial från sådana demonstrationer i verklighetens Polen, vilket snyggt satts samman med de fiktiva bitarna om Mareczek och kompani. Slutresultatet är bitvis omskakande och skrämmande, och om man inte redan hört varningsklockorna från det politiskt krisande Polen ringa lämnar man inte salongen med en obrydd inställning till detsamma. Som film är Pewnego razu w listopadzie inte fulländad (bland annat blir den visserligen rörande sidohistorien om hunden som springer bort dramaturgiskt överanvänd), men den är engagerande välspelad och samhälleligt relevant – absolut sevärd.
POROROCA (Rumänien, Frankrike)
Kanske, ja, förmodligen, bäst av de tio filmerna jag såg på festivalen var rumänske Constantin Popescus stillsamt intensiva porträtt av en desperat mans accelererande förfall. På samma tema som Zvjagintsevs Saknaden handlar Pororoca om ett försvunnet barn och föräldrarnas hantering av den uppkomna situationen. Om Saknaden egentligen redan från början var en ganska deppig historia är utvecklingskurvan klart annorlunda i Pororoca, då filmens inledande del beskriver en till synes lycklig familj där föräldrarna sitter och skämtar med varandra efter en middag med vänner och där de två barnen leker och skojar runt. De är relativt välbärgade, bor i en IKEA-dominerad lägenhet i ett trevligt område och har nära till parken i ett sommarskönt Bukarest. Det är i parken som pappa Tudor, efter en kort stunds bristande uppmärksamhet, inser att han inte kan se sin femåriga dotter Maria. Han kollar med kompisen som Maria nyss var med, på toaletten där hon gick för en stund sedan och vid ståndet där de köpt glass tillsammans, men sakta men säkert går det upp för Tudor att en förälders stora skräck blivit verklighet – barnet är borta. Vad som härifrån utvecklas är, för att återigen jämföra med Saknaden, en mer närstuderande studie av den plågade men starkt drivna fadern och dennes desperata försök att leta rätt på den förlorade dottern. Skildringen är mycket närgången och förlitar sig helt till Tudors förmåga att driva historien framåt. Polisutredningen står still, hans fru har temporärt (?) flyttat hem till sina föräldrar och tagit sonen med sig och det enda som håller en liten gnista av hopp vid liv är Tudors mycket irrationellt växande besatthet av en, enligt honom, misstänkt man som varje dag ägnar en stund åt att sitta på en bänk i parken där Maria försvann. Pororoca är ett filmiskt mycket tilltalande verk som med en fantastisk känsla av närvaro låter varje scen leva sitt eget lilla liv, vilket skapar en stark känsla av realism och en, hur motsägelsefullt det än låter med tanke på att detta är ett starkt drama, brist på dramatik. Denna lågmäldhet i berättarstilen gör att det som utspelar sig känns mer verkligt och mer gripbart, på ett nära dokumentärt sätt. Tagningarna är långa, kamerarörelserna ofta obefintliga och händelsefattigheten stundtals påtaglig, samtidigt som det utanför bild eller i dess ytterkant pågår perifera konversationer och för huvudhandlingen irrelevanta interaktioner. Det känns som att man själv befinner sig i parken, hör fågelkvittret och de lekande barnen och känner draget från den där lövrasslande vindpusten i sommarvärmen. Det är något mycket behagligt över hela berättarstilen, vilket på något sätt förstärker olustigheten i historiens mycket obehagliga kärna. Det är svårt att beskriva vad Popescu gör så bra i sin regi, men Pororoca är under sina 152 minuter (som inte alls känns som för många) ofantligt spännande, trots att det knappt finns några regelrätta thrillerelement. Bogdan Dumitrache är enorm i huvudrollen och genomgår en imponerande förvandlingsprocess från genomsympatisk familjefar till instabil privatdetektiv och potentiell samhällsfara. Det finns många intressanta paralleller att dra, inte minst för att beskriva på vilken hög nivå av kvalité Pororoca spelar. Jag kan exempelvis känna vissa vibbar av Zodiac och Taxi Driver och se vissa likheter med Jake Gyllenhaals karaktärsutveckling i Demolition. Med det sagt har Pororoca en helt egen ton som erbjuder något jag nog inte riktigt sett tidigare. Jag får, utan att avslöja någonting, fortfarande rysningar av att tänka på filmens slutskede, och ger Constantin Popescus övriga filmografi högsta prioritet på min (hopplöst extensiva) watchlist. Foarte bine!
Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.
GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)
(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.
SLAVA* (Bulgarien, Grekland)
(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.
CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)
Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.
KEDI* (Turkiet, USA)
En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, “The Hustler”, med den officiella beskrivningen “doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, “The Gentleman” (“paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, “The Hunter” (“hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.
MOONLIGHT* (USA)
Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)
MOTHER! (USA)
Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk “hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)
GOOD TIME (USA)
En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.
T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)
På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.
ORPHELINE* (Frankrike)
(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.
JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)
En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.
DETROIT (USA)
En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former “förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.
A GHOST STORY (USA)
David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.
ZAGROS (Belgien)
Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)
A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)
Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)
DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)
Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.
Bubblare
20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River
Inte ens nära
Dark Night*, Personal Shopper*
Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.
Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.
Fotnot
Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.
Det är sommar och året är 1983. Någonstans på den norditalienska landsbygden har en amerikansk familj flyttat in för säsongen i sitt pittoreskt grandiosa sommarhus. Fadern, arkeolog till yrket, inväntar traditionsenligt årets inbjudna student som ska assistera honom i arbetet. När besökaren anländer till uppfarten, utmattad men likafullt stilig, står den 17-årige sonen Elio i fönstret och iakttar ankomsten, där och då omedveten om att denne Oliver, 24, ska komma att spela huvudrollen i hans livs mest omvälvande sommarsemester.
Familjen Perlman är amerikanska judar, eller “Jews of discretion” som Elio (Timothée Chalamet) uttrycker det, och personer av världen. Alla talar som minst flytande engelska, franska och italienska. Fadern, arkeologiprofessor Mr Perlman (Michael Stuhlbarg), ägnar dagarna åt arbete, vilket innehåller såväl dokumentsortering som bärgning av antika statyer ur havet, medan modern, den oerhört språkbegåvade Annella Perlman (Amira Casar), mer behandlar sommaren i Italien som regelrätt semester. Den musikaliskt skärpte Elio ägnar sig åt att transkribera noter, läsa böcker och spela piano. Och så har han en sedan länge pågående men alltjämt trevande kärleksrelation med Marzia (Esther Garrel) från byn. Elio är visserligen uttråkad och smått frustrerad över att saker och ting står still, men den långsamma ledigheten rullar ändock på i godan ro. En stund i solstolen här, ett dopp i poolen där. Ena kvällen på diskoteket och nästa med en god bok i handen. Trivsamt, om än långsamt.
Det är ingen omedelbar och jordbävningslik effekt som följer ögonblicket då Oliver (Armie Hammer) träder in i handlingen. Elio är från början ganska skeptiskt inställd till den blonde, snygge, avslappnade “il americano”, även om åtminstone delar av ointresset verkar vara en spelad, eller av osäkerhet framtvingad, fasad. Både Elio och Oliver sonderar romanser med ett par damer i det lilla samhället, men det krävs ingen utredning av kommissarie Montalbano för att komma till insikten att det finns något annat i luften här, att det ena kommer att leda till det andra och att dessa första och andra kommer att involvera Elio, Oliver och en växande låga.
Call Me by Your Name är egentligen en ganska odramatisk film. Här finns varken hätska dispyter eller melodramatiska stråkar. Regissör Luca Guadagnino har själv kallat den för den lugnaste filmen han gjort. Den är en trevande dans med lätta steg, en öm hand på spända axlar, ett svalkande fotdopp i en alpvattenkylig bäck. En spontan cykeltur längs åkrar och soldränkta landsvägar, en glass i byn. Det är varmt och skönt och solen skiner. Ont får det göra senare.
Det tar ett tag innan filmen lyfter ordentligt. Första halvan är inte alltför märkvärdig, om än allt igenom engagerande. Möjligen hade man kunnat klippa ner filmen en kvart, men det är också den eventuella svagheten i den anspråkslösa skildringen som efter ett tag istället ska komma att bli en av filmens styrkor. Det är någon timme in som den där lågan på riktigt börjar bränna till. Ungefär när mittenstrecket passeras lyfter filmen som en svala som precis lärt sig flyga. Den beskrivning av filmen som måste yttrats mest frekvent är att det är en sommarförälskelse man vill aldrig ska ta slut. Även jag faller, efter ett tag, pladask för det lågmälda drama som allteftersom växlar upp till en i det närmaste drömsk sommarflykt undan alla bekymmer. Guadagnino gör en intressant ansats i att på ovanligt avslappnat vis tackla en i grunden ganska svår och problematisk berättelse, som i många andras regi förmodligen hade framstått som mer dramatisk och fylld av konflikt. Den är heller inte överdrivet erotisk och sexuellt laddad, utan fokuserar mer på det emotionella spektrat, och det handlar mer om oskyldigt utforskande än något slags förbjuden kärlek. Och den så obekymrade känsla som byggts upp under filmens gång ska vad det lider övergå i vad som verkar vara en separationsångestens moder.
Guadagninos föregående film, A Bigger Splash, utspelar sig också i ett somrigt Italien och har flera gemensamma nämnare med Call Me by Your Name, men är inte alls lika fokuserad och lider av betydande identitetsproblem. Det är glädjande att efter den senare filmen kunna konstatera att några sådana inte finns här och att utvecklingskurvan är positiv. Call Me by Your Name är en både narrativt och stilmässigt säker produkt och jag ser mycket fram emot dess mer eller mindre annonserade uppföljare. I min mening har Elio Perlman potential att bli en 2000-talets Antoine Doinel.
Timothée Chalamet är sensationell i huvudrollen och går en ljus skådespelarframtid till mötes. Armie Hammer känns helt självklar i sin roll och kemin med Chalamet är oemotståndligt naturlig och genuin. Det upprepat påtalade faktum att inspelningen ska ha varit intim, familjär och allmänt härlig lyser igenom gång på gång. Bland birollerna finns idel topprestationer, där framförallt Michael Stuhlbarg visar upp stor värme och i filmens slutskede briljerar med oerhörd replikleverans i en lång utläggning av moral och livsvisdom. James Ivorys manus (baserat på André Acimans roman) och Guadagninos regi sammanfogas på sofistikerat vis med utsökt foto och ett alldeles underbart soundtrack: redan med Bandolero, Giorgio Moroder, Bach och Franco Battiato har vi fått ihop ett supermixtape. (Alla soundtrack som innehåller Battiato får en extra stjärna i min bok.) Vidare undviker filmen den alltför vanliga fällan att gå all in på 80-talsdekoren med överdrivet tidsmarkerande kläder och rekvisita. Den råkar bara utspela sig på 80-talet helt enkelt. De lombardiska miljöerna måste också nämnas. Man verkligen känner den där gassande solen, middagstidstystnaden i den värmeslagna byn och den där frälsande brisen som sveper in med några sekunders svalkande beröring. Måltiderna i trädgården för tankarna till Jean Renoir och känslan av att möta solen i ett paradisiskt Italien tränger rakt igenom den vita duken.
Den mycket varma skildringen av Elio och Olivers sommar ger i sitt slutskede en stark effekt av det sorgsamma slaget, när allt till slut måste ta slut. Satan, vad det känns i hjärtat, eller magen, eller var nu ens allra djupaste känslor opererar. Men för att parafrasera Elios pappa, som i en vidunderligt stark monolog i filmens slutskede lägger ut texten om identitet och upplevelser och relationer och känslor och livet och hur man egentligen ska kunna hantera alltihop, måste man omfamna även den svärta och den smärta som följer något så fantastiskt och underbart som Elios sommar 1983 – annars undertränger man också den kärlek och den glädje som man en gång upplevt. Tänk på det, mina vänner.
Årets neddykning i huvudstadens festivalutbud blev en kort men givande sådan, som från iranska sjukhus via kinesiska biografer vandrar längs kalabriska sidogator och kurdiska bergsslätter för att slutligen landa i komplicerade relationer i Bryssel.
DISAPPEARANCE (Iran, Qatar)
Att vara ung och förälskad i Teheran är uppenbarligen inte alltid en dans på rosor, vilket det (ogifta, märk väl) paret Sara och Hamed får erfara under en lång och utdragen natt i den iranska huvudstaden. De har under den föregående kvällen legat för första gången tillsammans, vilket lett till komplikationer för Sara som nu är i behov av vård. De sätter sig i bilen och Hamed transporterar dem till närmsta bästa sjukhus. Väl där framgår att Saras tillstånd kräver operation, och att en sådan inte kan påbörjas förrän de båda kan styrka såväl sina identiteter som det gemensamma äktenskapet. På denna punkt är personalen på det statliga sjukhuset tydlig och bestämd. Eftersom paret omöjligen kan uppfylla de formella kriterierna bestämmer de sig för att söka bättre lycka på annat håll. Det ska visa sig bli en lång natt av farande mellan flera olika sjukhus (både statliga och privata kliniker), ringande till bekanta som kanske känner någon som känner någon och en snårig jakt på bakvägar in i det strikt byråkratiska iranska sjukvårdssystemet. Med sansat tempo och ett drama av den mer återhållsamma och behärskade sorten levererar den långfilmsdebuterande regissören Ali Asgari en samlad och trovärdig, om än något klimaxfattig, skildring av friktionen mellan den unga generationens moderna livsstil och en stelbent och alltför gammalmodig syn på relationer och sexuella rättigheter. Stilismen i filmen är enkel och avskalad och fokuserar starkt på de två huvudskådespelarnas kroppsspråk och ansikten, vilka inte sällan studeras i långa stunder på nära håll. I bilen, i korridorer, i väntrum och i rökpauser mot en mörk himmel med ofokuserade gatuljus.
KING OF PEKING (Kina, USA, Australien)
Film om film kan jag personligen ofta känna en osugenhet kring. Varför vet jag inte riktigt, men det finns något lite trött i att en film ska hylla film. Hur som haver är den reflektionen av mer allmängiltig karaktär än att den skulle handla om just King of Peking. Här följer den australiensiske (och kinesisktalande) regissören Sam Voutas en far, Big Wong, och en son, Little Wong, som reser runt och arrangerar filmvisningar någonstans ute på den kinesiska landsbygden. Little Wong springer runt och gastar om att folk ska komma och titta medan Big Wong förbereder filmen och projektorn, och när det börjar bli dags för nedräkning meddelar de varandra per walkie-talkie och samlar in sedlar från den nyfikna publiken. Krux uppstår på flera fronter när filmrullen brinner upp och Little Wongs mor ställer nya krav i vårdnads- och underhållstvisten med fadern, och för att reda ut situationen kommer Wongduon på den strålande (?) idén om att bedriva en form av old-school piratkopiering. King of Peking är en trevlig och charmig bekantskap, uppenbart skapad med en stor dos kärlek för filmmediet. Gillar man cineastreferenser lär man nog ha kul en stund, men i övrigt lämnar filmen en del att önska i termer av en inte så originell handling, ganska slätstruket drama och en mer eller mindre missad chans att faktiskt formulera någon form av kommentar till det piratkopieringstema som tas upp. Bra men inte jättebra.
A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)
Inte bra utan jättebra är årets italienska Oscarsbidrag som utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå. Där finns ett litet romskt samhälle i vilket vår huvudperson, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenlivet och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea (som jag väl egentligen borde ha sett men ej har sett) och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare i det skildrade området (flera spelar under sina egna namn), vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring (coming-of-age är ju i detta sammanhang ett himla bra begrepp som vi väl inte har någon klockren översättning för på svenska?) och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast.
ZAGROS (Belgien)
På temat kring att slitas mellan olika grupper och riktningar i livet är den belgisk-kurdiske långfilmsdebutanten Sahim Omar Kalifas Zagros ett mycket starkt bidrag. I centrum står titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Den belyser många stora problem med den kompromisslösa hederskultur som råder i den studerade släkten och dess tragiska konsekvenser, men gör så på ett kontextualiserande sätt utan att överanvända några pekpinnar, vilket nog många hade tenderat att göra i en så infekterad berättelse som denna. Åskådarens sympatier för de porträtterade personerna förflyttas och utmanas ständigt, och till slut vet man inte vem som är “god” och vem som är “ond”, utan insikten är att koncepten gott och ont knappt existerar – allt som finns är ett komplicerat myller av bättre och sämre handlingar och beslut. Det är både lätt och lockande för oss upplysta i väst att hoppa upp på höga hästar och stämpla både det ena och det andra inom en främmande kultur som förlegat och idiotiskt, men som Zagros så väl illustrerar är det lättare sagt än gjort att för det första inse att en situation är galen och för det andra stå emot det överväldigande trycket från omgivningen, där lojaliteter prövas och livslånga relationer hotas. Det blir här oerhört tydligt att individen alltför ofta står alltför ensam för att nya tankebanor ska kunna tränga igenom den så tungt förankrade kulturen och traditionen som råder, och att agera motströms kan, trots att det kanske är rätt, vara förödande för såväl individ som familj. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri, från framförallt huvudrollsinnehavarna Feyyaz Duman och Halima Ilter, engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet.
Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.
För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)
Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.
Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.
Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.
Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att “nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.
Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.
Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.
Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.
mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.
(En: Raw.) Att röra upp känslor och rent kroppsliga sinnesreaktioner är en sak, att framkalla och paketera impulserna effektivt och trovärdigt en annan. Få filmer lyckas vara både ordentligt provocerande och till fullo kvalitativt tillfredsställande, men långfilmsdebuterande Julia Ducournaus bisarra coming-of-age-kannibaldrama tillhör definitivt den dubbelbottnat lyckade minoritetskategorin.
Justine (Garance Marillier) ska precis flytta in på en internatskola någonstans i de franskspråkiga delarna av Belgien, där hon ska följa både sina föräldrars och sin storasyster Alexias (Ella Rumpf) fotspår och gå första året av en veterinärutbildning de alla gått. Hela familjen är strikta vegetarianer, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet i öppningsscenens rabalder där Justine faller offer för en felplacerad köttbulle i sitt potatismos, varpå föräldrarna ger kökspersonalen en utskällning. Kött ses som något strängt förbjudet och i kombination med veterinärkulturen i familjen har vi som biopublik introducerats till en premiss som inte omedelbart för tankarna till kannibalism.
Skolgången börjar på ett tämligen helvetiskt vis med brutala nollningsritualer och fullkomligt urartade fylleslag, och hela campusområdet porträtteras som en fängelselik betongborg präglad av maktlöshet och hemlängtan. Det känns riktigt jobbigt och studentlivet på en veterinärskola verkar inte alls så fridfullt och harmoniskt man kanske tänkt sig att det skulle vara.
Efter den käftsmällslika inledningen på utbildningen mattas emellertid ångesten av och andra aspekter av Justines liv tar över filmens fokus. Hon blir rumskamrat med homosexuelle Adrien (Rabah Nait Oufella), som hon efter en stel inledning bekantar sig och blir ganska god vän med, och hon finner ett visst stöd hos sin syster (som alltså går sista året). Skolarbetet rullar på och än så länge ser det för Justine ut att kunna bli några förhållandevis normala år som veterinärstudent. Men icke.
Under introduktionsceremonierna har förstaårseleverna utsatts för både det ena och det andra, däribland behandlingar som att bli dränkt av djurblod och att tvingas äta diverse motbjudande animaliska inälvor för att bli accepterad som fullärd recentior. Djurvännen Justine protesterar naturligtvis högljutt och hamnar i konflikt med den härdade Alexia över någon kaninnjure hon inte vill stoppa i munnen, men efter många om och men klarar hon av kraven och tar sig igenom nollningen. Punkt för köttätandet och nog om det, hade man kanske kunnat tro, men Justine börjar notera ett ovanligt behov hos sig själv.
Efter en kraftig allergisk reaktion till följd av (det minimala) intaget av kött som ger henne utslag och en klåda från dödsriket kan Justine inte släppa att hon alltjämt känner ett påträngande sug efter mer. Här slutar nog lite abrupt min redogörelse för vad som händer härnäst, för jag vet inte riktigt vad mer jag kan eller bör säga om handlingens fortsatta utveckling mer än att det som följer tillhör det mest bisarra och legendariskt groteska jag sett under min visserligen korta livstid.
Grave tar steg och vändningar som är så fel, så chockerande och så fruktansvärt motbjudande men ändå fängslande intressanta att jag som åskådare bjuds på en både psykologiskt och fysiskt utmattande upplevelse som attackerar kroppens sinnen på ett sätt jag nog måste säga att jag aldrig erfarit. Jag har, vad jag vet, inga märkvärda problem med kannibalism på film (om det nu är en rimlig mening att yttra), i alla fall inte på pappret, men under filmens gång fann jag mig själv sittande i alltmer märkliga positioner med förvridna armar och fingrar över huvud och ansikte och i ett alltmer frekvent växlande av ställningar. Min tolkning av rörelsemönstret är att jag alltså drabbats på ett sällsynt fysiskt, biologiskt, kroppsligt vis där hjärnan helt enkelt meddelar kroppen om att något mycket märkligt utspelar sig framför dess ögon. Mycket av detta har förmodligen att göra med att det tekniska utförandet i filmen är exceptionellt bra. Kroppsdelar, blod och kontakten dem emellan är extremt verklighetstrogna och ger filmen en hög trovärdighet genom hela speltiden. Jag förstår absolut de personer som gick ut under visningen, för har man svårt för blod är Grave ingenting att rekommendera.
Den obehagliga sinnesupplevelsen som beskrivs i föregående stycke är emellertid ingen negativ aspekt hos filmen, trots att det lätt kan uppfattas så. Jag älskar att film kan göra sådant med oss och att det går att framkalla ovanliga reaktioner hos en åskådare. Jag njöt under alla 99 minuter av att jag inte riktigt förstår vad som sker med mig och varför jag påverkas så kraftigt.
Den största styrkan i Julia Ducournaus manus och regi är att de grova scenerna inte är där bara för att vara där, utan för att de ingår i och bidrar till en stark karaktärsstudie och ett gripande relationsdrama som inte på något sätt skulle vara en ursäkt till att få visa lite banala kannibalscener. Skådespeleriet är suveränt, paketeringen med foto, ljud och musik likaså, och storyn kommenterar allt från uppväxt, grupptryck, sexualitet och lust till systerskap och identitet (och kannibalism) på ett ofta ovanligt, ibland märkligt erotiskt och ständigt intressant vis. Trots att filmen etiketterats som skräck skulle jag snarare kalla den för ett obehagligt drama med vissa makabra inslag, för den har så många fler lager än bara kött och blod.
Vad Ducournau har i görningen härnäst återstår att se, men vad det än blir ser jag fram emot att få ta del av det. Hennes förmåga att finkänsligt balansera drama med gore och att prestera eget och unikt filmskapande är imponerande och känslan är att Grave är en upplevelse jag sent kommer glömma.
CARGO (Belgien, Nederländerna, Frankrike)
L’AMANT D’UN JOUR (Frankrike)
SALYUT-7 (Ryssland)
UNA QUESTIONE PRIVATA (Italien)
EUPHORIA (Sverige, Tyskland)
Alicia Vikander är fantastisk och bland det finaste vi har i detta lilla land. Även om Euphoria var en mildare besvikelse gjorde det efterföljande scensamtalet med den till Göteborg hemvändande världsskådespelerskan att hela Stora Teatern sken upp i en kollektiv beundran över Vikanders gärning under de senaste åren. Anekdoter om Derek Cianfrances kurragömmaliknande registil, Anna Karenina-inspelningens ofrivilliga övernattningsläger i Ryssland utan värme i 40-gradig kyla och Charlotte Ramplings flickaktiga fnissighet varvades med inspirerande inblickar i skådespelerskan och numera producenten Alicia Vikanders hektiska liv av otaliga resor, inspelningar och pressuppdrag. Man bör inte undervärdera vikten av en sådan bedrift och dess betydelse för en ung generation svenskar som idag kan se på filmen och skådespeleriet som en både viktig och inspirerande möjlighet att göra något av betydelse. Vikander är och kommer att vara en förebild för många människor under en lång tid framöver.
LE REDOUTABLE (Frankrike, Italien, Burma)
SAKNADEN (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien)
DRUGA STRANA SVEGA (Serbien, Frankrike, Qatar)
PEWNEGO RAZU W LISTOPADZIE (Polen)
POROROCA (Rumänien, Frankrike)
GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)
SLAVA* (Bulgarien, Grekland)
CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)
KEDI* (Turkiet, USA)
MOONLIGHT* (USA)
MOTHER! (USA)
GOOD TIME (USA)
T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)
ORPHELINE* (Frankrike)
JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)
DETROIT (USA)
A GHOST STORY (USA)
ZAGROS (Belgien)
A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)
DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)
Familjen Perlman är amerikanska judar, eller “Jews of discretion” som Elio (Timothée Chalamet) uttrycker det, och personer av världen. Alla talar som minst flytande engelska, franska och italienska. Fadern, arkeologiprofessor Mr Perlman (Michael Stuhlbarg), ägnar dagarna åt arbete, vilket innehåller såväl dokumentsortering som bärgning av antika statyer ur havet, medan modern, den oerhört språkbegåvade Annella Perlman (Amira Casar), mer behandlar sommaren i Italien som regelrätt semester. Den musikaliskt skärpte Elio ägnar sig åt att transkribera noter, läsa böcker och spela piano. Och så har han en sedan länge pågående men alltjämt trevande kärleksrelation med Marzia (Esther Garrel) från byn. Elio är visserligen uttråkad och smått frustrerad över att saker och ting står still, men den långsamma ledigheten rullar ändock på i godan ro. En stund i solstolen här, ett dopp i poolen där. Ena kvällen på diskoteket och nästa med en god bok i handen. Trivsamt, om än långsamt.
Call Me by Your Name är egentligen en ganska odramatisk film. Här finns varken hätska dispyter eller melodramatiska stråkar. Regissör Luca Guadagnino har själv kallat den för den lugnaste filmen han gjort. Den är en trevande dans med lätta steg, en öm hand på spända axlar, ett svalkande fotdopp i en alpvattenkylig bäck. En spontan cykeltur längs åkrar och soldränkta landsvägar, en glass i byn. Det är varmt och skönt och solen skiner. Ont får det göra senare.
Den mycket varma skildringen av Elio och Olivers sommar ger i sitt slutskede en stark effekt av det sorgsamma slaget, när allt till slut måste ta slut. Satan, vad det känns i hjärtat, eller magen, eller var nu ens allra djupaste känslor opererar. Men för att parafrasera Elios pappa, som i en vidunderligt stark monolog i filmens slutskede lägger ut texten om identitet och upplevelser och relationer och känslor och livet och hur man egentligen ska kunna hantera alltihop, måste man omfamna även den svärta och den smärta som följer något så fantastiskt och underbart som Elios sommar 1983 – annars undertränger man också den kärlek och den glädje som man en gång upplevt. Tänk på det, mina vänner.
DISAPPEARANCE (Iran, Qatar)
KING OF PEKING (Kina, USA, Australien)
ZAGROS (Belgien)
Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.
Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att “nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.
Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.
Skolgången börjar på ett tämligen helvetiskt vis med brutala nollningsritualer och fullkomligt urartade fylleslag, och hela campusområdet porträtteras som en fängelselik betongborg präglad av maktlöshet och hemlängtan. Det känns riktigt jobbigt och studentlivet på en veterinärskola verkar inte alls så fridfullt och harmoniskt man kanske tänkt sig att det skulle vara.
Under introduktionsceremonierna har förstaårseleverna utsatts för både det ena och det andra, däribland behandlingar som att bli dränkt av djurblod och att tvingas äta diverse motbjudande animaliska inälvor för att bli accepterad som fullärd recentior. Djurvännen Justine protesterar naturligtvis högljutt och hamnar i konflikt med den härdade Alexia över någon kaninnjure hon inte vill stoppa i munnen, men efter många om och men klarar hon av kraven och tar sig igenom nollningen. Punkt för köttätandet och nog om det, hade man kanske kunnat tro, men Justine börjar notera ett ovanligt behov hos sig själv.
Grave tar steg och vändningar som är så fel, så chockerande och så fruktansvärt motbjudande men ändå fängslande intressanta att jag som åskådare bjuds på en både psykologiskt och fysiskt utmattande upplevelse som attackerar kroppens sinnen på ett sätt jag nog måste säga att jag aldrig erfarit. Jag har, vad jag vet, inga märkvärda problem med kannibalism på film (om det nu är en rimlig mening att yttra), i alla fall inte på pappret, men under filmens gång fann jag mig själv sittande i alltmer märkliga positioner med förvridna armar och fingrar över huvud och ansikte och i ett alltmer frekvent växlande av ställningar. Min tolkning av rörelsemönstret är att jag alltså drabbats på ett sällsynt fysiskt, biologiskt, kroppsligt vis där hjärnan helt enkelt meddelar kroppen om att något mycket märkligt utspelar sig framför dess ögon. Mycket av detta har förmodligen att göra med att det tekniska utförandet i filmen är exceptionellt bra. Kroppsdelar, blod och kontakten dem emellan är extremt verklighetstrogna och ger filmen en hög trovärdighet genom hela speltiden. Jag förstår absolut de personer som gick ut under visningen, för har man svårt för blod är Grave ingenting att rekommendera.
Den största styrkan i Julia Ducournaus manus och regi är att de grova scenerna inte är där bara för att vara där, utan för att de ingår i och bidrar till en stark karaktärsstudie och ett gripande relationsdrama som inte på något sätt skulle vara en ursäkt till att få visa lite banala kannibalscener. Skådespeleriet är suveränt, paketeringen med foto, ljud och musik likaså, och storyn kommenterar allt från uppväxt, grupptryck, sexualitet och lust till systerskap och identitet (och kannibalism) på ett ofta ovanligt, ibland märkligt erotiskt och ständigt intressant vis. Trots att filmen etiketterats som skräck skulle jag snarare kalla den för ett obehagligt drama med vissa makabra inslag, för den har så många fler lager än bara kött och blod.
do you like phil collins? 