Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.
GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)
(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.
SLAVA* (Bulgarien, Grekland)
(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.
CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)
Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.
KEDI* (Turkiet, USA)
En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, ”The Hustler”, med den officiella beskrivningen ”doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, ”The Gentleman” (”paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, ”The Hunter” (”hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.
MOONLIGHT* (USA)
Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)
MOTHER! (USA)
Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk ”hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)
GOOD TIME (USA)
En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.
T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)
På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.
ORPHELINE* (Frankrike)
(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.
JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)
En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.
DETROIT (USA)
En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former ”förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.
A GHOST STORY (USA)
David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.
ZAGROS (Belgien)
Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)
A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)
Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)
DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)
Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.
Bubblare
20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River
Inte ens nära
Dark Night*, Personal Shopper*
Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.
Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.
Fotnot
Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.
DISAPPEARANCE (Iran, Qatar)
KING OF PEKING (Kina, USA, Australien)
ZAGROS (Belgien)
do you like phil collins? 