SIFF17: Fyra kortrecensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2017

Årets neddykning i huvudstadens festivalutbud blev en kort men givande sådan, som från iranska sjukhus via kinesiska biografer vandrar längs kalabriska sidogator och kurdiska bergsslätter för att slutligen landa i komplicerade relationer i Bryssel.

DisappearanceDISAPPEARANCE (Iran, Qatar)
3 stjärnor DYLPC liten

Att vara ung och förälskad i Teheran är uppenbarligen inte alltid en dans på rosor, vilket det (ogifta, märk väl) paret Sara och Hamed får erfara under en lång och utdragen natt i den iranska huvudstaden. De har under den föregående kvällen legat för första gången tillsammans, vilket lett till komplikationer för Sara som nu är i behov av vård. De sätter sig i bilen och Hamed transporterar dem till närmsta bästa sjukhus. Väl där framgår att Saras tillstånd kräver operation, och att en sådan inte kan påbörjas förrän de båda kan styrka såväl sina identiteter som det gemensamma äktenskapet. På denna punkt är personalen på det statliga sjukhuset tydlig och bestämd. Eftersom paret omöjligen kan uppfylla de formella kriterierna bestämmer de sig för att söka bättre lycka på annat håll. Det ska visa sig bli en lång natt av farande mellan flera olika sjukhus (både statliga och privata kliniker), ringande till bekanta som kanske känner någon som känner någon och en snårig jakt på bakvägar in i det strikt byråkratiska iranska sjukvårdssystemet. Med sansat tempo och ett drama av den mer återhållsamma och behärskade sorten levererar den långfilmsdebuterande regissören Ali Asgari en samlad och trovärdig, om än något klimaxfattig, skildring av friktionen mellan den unga generationens moderna livsstil och en stelbent och alltför gammalmodig syn på relationer och sexuella rättigheter. Stilismen i filmen är enkel och avskalad och fokuserar starkt på de två huvudskådespelarnas kroppsspråk och ansikten, vilka inte sällan studeras i långa stunder på nära håll. I bilen, i korridorer, i väntrum och i rökpauser mot en mörk himmel med ofokuserade gatuljus.

KING OF PEKING (Kina, USA, Australien)

Film om film kan jag personligen ofta känna en osugenhet kring. Varför vet jag inte riktigt, men det finns något lite trött i att en film ska hylla film. Hur som haver är den reflektionen av mer allmängiltig karaktär än att den skulle handla om just King of Peking. Här följer den australiensiske (och kinesisktalande) regissören Sam Voutas en far, Big Wong, och en son, Little Wong, som reser runt och arrangerar filmvisningar någonstans ute på den kinesiska landsbygden. Little Wong springer runt och gastar om att folk ska komma och titta medan Big Wong förbereder filmen och projektorn, och när det börjar bli dags för nedräkning meddelar de varandra per walkie-talkie och samlar in sedlar från den nyfikna publiken. Krux uppstår på flera fronter när filmrullen brinner upp och Little Wongs mor ställer nya krav i vårdnads- och underhållstvisten med fadern, och för att reda ut situationen kommer Wongduon på den strålande (?) idén om att bedriva en form av old-school piratkopiering. King of Peking är en trevlig och charmig bekantskap, uppenbart skapad med en stor dos kärlek för filmmediet. Gillar man cineastreferenser lär man nog ha kul en stund, men i övrigt lämnar filmen en del att önska i termer av en inte så originell handling, ganska slätstruket drama och en mer eller mindre missad chans att faktiskt formulera någon form av kommentar till det piratkopieringstema som tas upp. Bra men inte jättebra.

A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)

Inte bra utan jättebra är årets italienska Oscarsbidrag som utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå. Där finns ett litet romskt samhälle i vilket vår huvudperson, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenlivet och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea (som jag väl egentligen borde ha sett men ej har sett) och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare i det skildrade området (flera spelar under sina egna namn), vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring (coming-of-age är ju i detta sammanhang ett himla bra begrepp som vi väl inte har någon klockren översättning för på svenska?) och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast.

ZAGROS (Belgien)

På temat kring att slitas mellan olika grupper och riktningar i livet är den belgisk-kurdiske långfilmsdebutanten Sahim Omar Kalifas Zagros ett mycket starkt bidrag. I centrum står titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Den belyser många stora problem med den kompromisslösa hederskultur som råder i den studerade släkten och dess tragiska konsekvenser, men gör så på ett kontextualiserande sätt utan att överanvända några pekpinnar, vilket nog många hade tenderat att göra i en så infekterad berättelse som denna. Åskådarens sympatier för de porträtterade personerna förflyttas och utmanas ständigt, och till slut vet man inte vem som är ”god” och vem som är ”ond”, utan insikten är att koncepten gott och ont knappt existerar – allt som finns är ett komplicerat myller av bättre och sämre handlingar och beslut. Det är både lätt och lockande för oss upplysta i väst att hoppa upp på höga hästar och stämpla både det ena och det andra inom en främmande kultur som förlegat och idiotiskt, men som Zagros så väl illustrerar är det lättare sagt än gjort att för det första inse att en situation är galen och för det andra stå emot det överväldigande trycket från omgivningen, där lojaliteter prövas och livslånga relationer hotas. Det blir här oerhört tydligt att individen alltför ofta står alltför ensam för att nya tankebanor ska kunna tränga igenom den så tungt förankrade kulturen och traditionen som råder, och att agera motströms kan, trots att det kanske är rätt, vara förödande för såväl individ som familj. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri, från framförallt huvudrollsinnehavarna Feyyaz Duman och Halima Ilter, engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet.

Annonser