GFF18: Tio kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2018

En intensiv helgvisit innefattade i år tio filmer under tre dagar, vilket räcker en bra bit i strävan mot att fylla ett törstande sinne med intryck att bära med sig in i vinterns kärna. Helt utan baktanke bestod det hopkomponerade schemat enbart av europeisk film, vilket förmodligen säger något om min fallenhet för kontinentens filmindustrier. Höjdpunkten i övrigt var Alicia Vikanders uppenbarelse och att lyssna till ett trevligt litet samtal på Stora Teatern med vår göteborgska nationalskatt.

CARGO (Belgien, Nederländerna, Frankrike)

I Oostende på den flamländska kusten har två bröder under många år drivit ett fiskeföretag tillsammans med sin, numera tämligen gamle, far. Under en stormig natt ute på havet, i en filmiskt storslaget ödesmättad introduktionssekvens, faller fadern över bord och försätts i koma. Äldste sonen Jean tvingas då ta kontroll över företaget och inser att man är nära konkurs, och därtill ställs han inför jobbiga dilemman eftersom hans två bröder, varav en har en bekymmersam bakgrund som kriminell, står som delägare till fartyget och måste delta i ekonomiska frågor rörande företagets framtid. Cargo är en karg och hårdhudad skildring av en helt och hållet maskulin värld – inte en enda kvinna har en replik (!) i denna Bechdelmardröm. Känslan är dock att det finns en baktanke med detta, att frånvaron av kvinnor här tjänar ett syfte, eftersom den belyser mycket av de problem som en så mansdominerad verklighet medför. Sammanfattningsvis en relativt spännande, snygg, välspelad och miljömässigt sevärd film som visar upp en rå sida av den belgiska hamnstaden.

L’AMANT D’UN JOUR (Frankrike)

(En: Lover for a Day.) Redan vid pitchen ”franskt relationsdrama i svartvitt” är min biljett inköpt, och den gamle räven Philippe Garrels charmiga 76-minutersfilm har inte försvagat min förkärlek för genren. 23-åriga Jeanne (Esther Garrel, dotter till Philippe) har precis blivit utkastad från sin pojkväns lägenhet och knackar gråtande på hos sin far Gilles (Éric Caravaca). Hon flyttar tillfälligt in i hans lägenhet och blir snart varse om att han, filosofilärare (såklart), har ett förhållande med Ariane (Louise Chevillotte), som är lika gammal som Jeanne. I denna lite konstiga situation, initialt präglad av teatrala gråtsessioner och desperata känsloyttringar, börjar Jeanne och Ariane finna varandra i sina gemensamheter. Jeanne försöker ta sig igenom den hjärtekross hon upplever och får Arianes stöd, samtidigt som Arianes relation med Gilles sätts på prov. Pappa Gilles står mitt emellan och försöker vara både far och fästman samtidigt. En kanske inte särskilt banbrytande film sett till upplägg och tematik, men är utförandet så bra som det är ser jag ingen anledning att klaga utan njuter vidare av det charmanta hantverket. Manuset är måhända förutsägbart, men med välformulerad dialog skriven med väsentlig substans och komiska undertoner, och skådespeleriet är förträffligt (Esther Garrel, bl a Call Me by Your Name, bör ha en stark karriär framför sig). Filmfotot är oerhört elegant, med djup svärta och stilrena personporträtteringar. Allt som allt en mycket sevärd och kvalitativ liten skapelse som under stundom känns som en återfunnen nya vågen-film. Très bien.

SALYUT-7 (Ryssland)

I juni 1985 tappade Sovjetunionen kontakten till och kontrollen över den obemannade rymdstationen Saljut 7, vilket innebar en potentiell katastrof för stormaktens rymdprogram, inte minst med tanke på att NASA:s uppskjutning av Discovery (med tomt lastutrymme, kapabelt att ta ombord hela Saljut 7) var nära förestående. Två kosmonauter skickades upp i en TKS-farkost för att utföra det nästintill omöjliga konststycket att docka farkosten med rymdstationen, vilken i detta läge roterade på alla axlar och krävde stor matematisk prestation i ansatsen. Detta svindlande uppdrag skildras på bombastiskt vis med högt produktionsvärde i denna mycket gedigna rymdblockbuster, där Gravity-lika rymdpromenader på farkostens kaross blandas med nagelbitarspänning i det svettiga kontrollrummet nere på jorden. Rekvisita, scenografi, foto och filmmusik av hög klass bidrar till en påkostad känsla och trovärdighet, medan ett seriöst manus smidigt väver in vissa humoristiska inslag för att skapa en hjärtlig och sympatisk känsla över kosmonautradarparet i centrum. Efter att ha blivit serverad mängder av amerikanska rymdskildringar är det uppfriskande att få ta del av ryssarnas perspektiv på den episka maktkampen mellan öst och väst under kalla kriget, och i detta fall ges detta utan att i alltför hög grad måla upp amerikanerna som fiender – filmskaparna förmedlar inför sluttexterna också det förenande budskapet att filmen tillägnas alla jordens rymdresenärer. Salyut 7 är en positiv bekantskap som visar att Rysslands kapacitet att producera riktigt bra film inte är begränsad till nattsvarta dramer utan även innefattar storskaliga rymdäventyr.

UNA QUESTIONE PRIVATA (Italien)

(En: Rainbow: A Private Affair.) Bland filmbranschens mest rutinerade finns bröderna Paolo och Vittorio Taviani, 86 respektive 88 år gamla. Deras senaste film utspelar sig i Piemonte i nordvästra Italien under sommaren 1943, mitt under det brinnande världskriget. Milton (Luca Marinelli), en ung man som växt upp i regionen och som nu strider med partisanerna för att bekämpa fascisterna, vandrar över grästäckta berg i ett atmosfäriskt dimmigt och öde men likväl farligt sommarlandskap. Han stapplar upp på en kulle och ser en stor villa uppenbara sig. Där bodde hans stora kärlek Fulvia (Valentina Bellè), innan kriget separerade dem och deras vän Giorgio (Lorenzo Richelmy), som också anslutit sig till partisanerna men i en annan trupp än Miltons. I tillbakablickar återberättas denna trepartsrelation, ett slags Jules et Jim-upplägg, och det blir uppenbart att även Giorgio haft någon form av romantiskt samröre med Fulvia, varför Milton till varje pris måste leta upp Giorgio för att reda ut frågan. Desperationen växer när Milton blir varse om att Giorgio tagits till fånga av fascisterna, och han beslutar sig för att själv försöka tillfångata en fascist för att därigenom kunna framtvinga ett byte som skulle göra Giorgio fri. Una questione privata är en klassiskt formulerad litterär adaption som målar nostalgisk romantik på en dyster krigscanvas, med en väl avvägd balans mellan det idylliska, det desperata och det tragiska. Det svartsjukedrama som lägger grunden för handlingen är inte särskilt innovativt, och under den 84 minuter långa speltiden finns inte utrymme för att utveckla intrigen fullt så mycket som hade varit önskvärt, men för mig är presentationen så välvårdad och finkänslig att dess essens ändå når och tilltalar mig. En film som, i sin klarhet och naturlighet, ger ett lättillgängligt men väsentligt porträtt av krigstidens svåra öden och dess offers förlorade glädje.

EUPHORIA (Sverige, Tyskland)

Efter Till det som är vackert och Hotell samarbetar Lisa Langseth och Alicia Vikander återigen, nu i regissörens internationella debut och Vikanders första film som producent om två systrar vars frostiga relation får ett rejält omskakande under en resa som ska komma att få ogreppbar betydelse. Emilie (Eva Green) tar med sig Ines (Vikander) till en hemlig destination någonstans i Alperna. De blir mottagna av en vänlig Charlotte Rampling mitt ute i skogen och vandrar därefter till en stor herrgård där de checkar in. Snart går det upp för Ines att stället hennes syster tagit henne till är en dödshjälpsklinik, och Emilie berättar att hon är sjuk i cancer. Ilska, frustration och sorg bubblar upp till ytan och de två systrarna hamnar i våldsamma gräl över deras gemensamma förflutna och alltmer avlägsna relation, samtidigt som de i den traumatiska situationen någonstans ändå vill kunna försonas. Temat i Euphoria är högintressant (assisterat självmord som diskussionsämne rymmer många bottenlöst existentiella frågeställningar och perspektiv), men tyvärr når inte filmprodukten den förkrossande emotionella styrka den definitivt skulle ha potential att frambringa. Rollfigurerna är beklagansvärt grunda och fyrkantigt skrivna, nästan helt i avsaknad av intressant utveckling, och skådespelarna är klart bättre än materialet de har att jobba med. Även dramaturgiskt är filmen ganska platt och förutsägbar, och trots att dödshjälpsfilmer knappast är en utbredd subgenre är det inte svårt att lista ut vilka vändningar historien ska ta. Sett ur ett formalistiskt perspektiv är filmen inte på något sätt dålig – klippning, foto, scenografi och så vidare är stabilt och kompetent – men den känns ändå lite identitetslös och utan någon riktig udd. En okej film som hade kunnat vara något mycket starkare. Sist men inte minst förtjänar en tragikomiskt energisk Charles Dance och en som alltid betryggande självklar Charlotte Rampling ett varsitt omnämnande.

Alicia Vikander är fantastisk och bland det finaste vi har i detta lilla land. Även om Euphoria var en mildare besvikelse gjorde det efterföljande scensamtalet med den till Göteborg hemvändande världsskådespelerskan att hela Stora Teatern sken upp i en kollektiv beundran över Vikanders gärning under de senaste åren. Anekdoter om Derek Cianfrances kurragömmaliknande registil, Anna Karenina-inspelningens ofrivilliga övernattningsläger i Ryssland utan värme i 40-gradig kyla och Charlotte Ramplings flickaktiga fnissighet varvades med inspirerande inblickar i skådespelerskan och numera producenten Alicia Vikanders hektiska liv av otaliga resor, inspelningar och pressuppdrag. Man bör inte undervärdera vikten av en sådan bedrift och dess betydelse för en ung generation svenskar som idag kan se på filmen och skådespeleriet som en både viktig och inspirerande möjlighet att göra något av betydelse. Vikander är och kommer att vara en förebild för många människor under en lång tid framöver.

LE REDOUTABLE (Frankrike, Italien, Burma)

(En: Redoubtable.) Jean-Luc Godard är tveklöst en av filmhistoriens viktigaste personer och i mångt och mycket ansiktet utåt för den franska nya vågen på 60-talet. Han har emellertid envisats med att hela tiden förändra sitt förhållningssätt till sig själv och sitt filmskapande, och i Michel Hazanavicius (The Artist) nedslag i fransmannens turbulenta existens runt 1968 dras metamorfosförsökens desperation till sin spets. Han avsäger sig i princip sina tidigare filmer och ”dödar konstnären Jean-Luc Godard” för att kunna pånyttfödas och åter bli relevant, vilket alienerar hans publik som gång på gång frågar honom när han ska börja göra roliga filmer igen. Han rycks med i majrevoltsdemonstrationerna som engagerar Frankrikes ungdom, gör en revolutionär film om Mao (La chinoise), blir huvudfigur i det uppmärksammade stoppandet av festivalen i Cannes och har framförallt funnit ny inspiration i ett (åtminstone till en början) passionerat förhållande med den 17 år yngre skådespelerskan Anne Wiazemsky (vars biografiska bok filmen baseras på). Utan att till överdrift idolisera den stundtals vulgärt arrogante Godard presenterar Hazanavicius en oerhört stilsäker och underhållande krönika om ett frustrerat genis jakt på självförverkligande och en ny ordning inom filmen (utan att själv riktigt veta vad denna innebär). Den starkt porträttlike Louis Garrel (son till Philippe, bror till Esther) är briljant i huvudrollen och stjäl många scener framför ögonen på den bedårande motparten Stacy Martin (Wiazemsky), vilket är talande på flera nivåer för det stora manliga egot kontra den mer ytligt presenterade musan. Manuset är kvickt och rikt på referenser till Godards egen filmografi, och man har genom kostym, scenografi och foto lyckats återskapa en fantastiskt solid tidskänsla som tillsammans med de för tiden kännetecknande stildragen (färgglada mellantitlar, humoristisk nyanvändning av klassiska filmer, tvärt-om-undertexter, fjärde väggen-brott, oändlig ironi, etc) gör att slutresultatet nästan känns som en genuin nya vågen-film. För mig, som stor anhängare av filmrörelsen i fråga, är Le Redoutable en alldeles underbart fyndig och kärleksfull karikatyr av det yrväder till filmskapare som är Jean-Luc Godard, och jag utfärdar en stark rekommendation till alla som har den minsta grad av intresse för filmhistoria i allmänhet och arvet från 60-talets Frankrike i synnerhet.

SAKNADEN (Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien)

(Originaltitel: Neljubov.) Andrej Zvjagintsev, mannen bakom mästerverket Återkomsten och Oscarsnominerade Leviatan, är tillbaka med en (till ingens förvåning) nattsvart historia. Ett separerande par befinner sig mitt i försäljningsprocessen av den gemensamma lägenheten och vill ha så lite med varandra att göra som möjligt. Mannen har redan flyttat ut och det räcker med några sekunder i samma rum för dem för att stämningen ska bli riktigt pissig. Bakom väggen i rummet intill står deras 12-årige son Alexej och gråter när han hör sina föräldrar spy galla över varandra. De hätska diskussionerna handlar bland annat om vad de ska göra med Alexej. Sätta honom i ett barnhem eller internatskola och därefter militärtjänst? De verkar mest bry sig om sina nya liv med sina nya partner och inte särskilt intresserade av att ta hand om sonen, som mest ses som en belastning. Mitt i detta inser föräldrarna en dag att Alexej är försvunnen. En dag går, en till dag går och ännu en dag går och de båda föräldrarna tvingas nu engagera sig i såväl polisutredning som volontärarbete med en grupp som specialiserat sig på att söka efter försvunna personer. Sökandet blir långt, utdraget och smärtsamt och hoppet lyser alltmer med sin frånvaro. Saknaden är, likt Zvjagintsevs tidigare filmer, långsamt berättad med kylig palett, utstuderat långa, stillsamma tagningar och gråmulen atmosfär. Skådespeleriet är kallt och empatilöst, med undantag för ett par verkligt emotionellt starka scener, vilket fyller en funktion som förlängning av det tema, om distanserade föräldrar och fragmenterade familjer, som filmen behandlar. Hela filmen präglas av en tung likgiltighet, som kan tydas som ett slags metaforisk samhällskommentar till dagens Ryssland. Trots detta, eller kanske på grund av detta, är Saknaden också ganska svår att ta till sig, då den delvis saknar driv (vilket i och för sig är naturligt med tanke på filmens natur) och möjligen är något för lång (127 minuter). Kanske är det en film som kräver en andra visning, för jag är inte helt säker på var på betygsskalan den bör landa – en fjärde stjärna är inte otänkbar.

DRUGA STRANA SVEGA (Serbien, Frankrike, Qatar)

(En: The Other Side of Everything.) Denna dokumentär behandlar den politiska utvecklingen i Serbien före, under och efter kriget på 90-talet, med akademikern och aktivisten Srbijanka Turajlić som huvudsakligt intervjuobjekt och utgånspunkt för hela berättelsen. Hon var bland annat delaktig i den Milošević-kritiska Otpor!-rörelsen under slutet av 90-talet och satt som biträdande högskoleminister mellan 2001 och 2004. I Druga strana svega gör Turajlićs dotter, Mila Turajlić, ett nedslag i sin mors lägenhet i Belgrad, vilken innehåller en låst dörr mot den intilliggande lägenheten som gömmer många hemligheter om vad som pågått mellan viktiga personer bakom låsta dörrar under kritiska delar av den moderna serbiska historien. Långa intervjuer och välanvänt arkivmaterial bygger tillsammans både ett relativt fylligt personporträtt och en, visserligen oundvikligt subjektiv, återberättelse av landets problematiska utveckling. Druga strana svega är en stundtals stark dokumentär med god ambition och intention, men den nämnda dubbelheten i narrativets fokus gör att Turajlić (den yngre) försöker balansera lite för många ämnen samtidigt, vilket leder till ett något ofullbordat slutresultat. Det faktum att en dokumentärfilmare använder sin mamma som subjekt i ett så oerhört känsligt ämne som jugoslavisk politik kan inte lämnas oproblematiserat, och med tanke på att man försöker sälja in filmen som något slags omvälvande och helt nytt perspektiv på de berörda händelserna kan jag känna en viss besvikelse över hur lite tidigare okänd information man faktiskt förmedlar. Därtill lider tempot av en något för lång speltid. Med allt detta sagt vill jag absolut inte förringa sevärdheten i Turajlićs porträtt av Turajlić, som trots sina brister är en bra dokumentär.

PEWNEGO RAZU W LISTOPADZIE (Polen)

(En: Once Upon a Time in November.) Bostadssituationen i Polen är svajig (exakt hur och varför är inte jag tillräckligt insatt för att besvara) och många vräks på kompromisslöst vis från sina hem. Juridikstudenten Mareczek och hans mor råkar ut för just detta och tvingas vandra runt Warszawa i jakt på tak över huvudet, med tunga ryggsäckar och en liten hund som enda ägodelar. Det är en oroväckande bild som målas upp över den lövtunna gräns som skiljer medelklass från hemlöshet, och än mer skrämmande blir det när denna historia korsas av den nationalistiska extremhögerns brutala vägar. Om första halvan av filmen skildrar det långsamma elände som hemlösheten innebär är andra halvan av klart våldsammare karaktär. Mareczek och hans mor har då temporärt flyttat in i ett slags härbärge/kollektiv, vilket hamnar mitt i det brinnande inferno som uppstår när en nationalistisk demonstration urartar i ett rent livsfarligt upplopp där stenar kastas, glasrutor krossas och molotovcocktails flyger åt höger och vänster. Andrzej Jakimowskis film består delvis av dokumentärt filmmaterial från sådana demonstrationer i verklighetens Polen, vilket snyggt satts samman med de fiktiva bitarna om Mareczek och kompani. Slutresultatet är bitvis omskakande och skrämmande, och om man inte redan hört varningsklockorna från det politiskt krisande Polen ringa lämnar man inte salongen med en obrydd inställning till detsamma. Som film är Pewnego razu w listopadzie inte fulländad (bland annat blir den visserligen rörande sidohistorien om hunden som springer bort dramaturgiskt överanvänd), men den är engagerande välspelad och samhälleligt relevant – absolut sevärd.

POROROCA (Rumänien, Frankrike)

Kanske, ja, förmodligen, bäst av de tio filmerna jag såg på festivalen var rumänske Constantin Popescus stillsamt intensiva porträtt av en desperat mans accelererande förfall. På samma tema som Zvjagintsevs Saknaden handlar Pororoca om ett försvunnet barn och föräldrarnas hantering av den uppkomna situationen. Om Saknaden egentligen redan från början var en ganska deppig historia är utvecklingskurvan klart annorlunda i Pororoca, då filmens inledande del beskriver en till synes lycklig familj där föräldrarna sitter och skämtar med varandra efter en middag med vänner och där de två barnen leker och skojar runt. De är relativt välbärgade, bor i en IKEA-dominerad lägenhet i ett trevligt område och har nära till parken i ett sommarskönt Bukarest. Det är i parken som pappa Tudor, efter en kort stunds bristande uppmärksamhet, inser att han inte kan se sin femåriga dotter Maria. Han kollar med kompisen som Maria nyss var med, på toaletten där hon gick för en stund sedan och vid ståndet där de köpt glass tillsammans, men sakta men säkert går det upp för Tudor att en förälders stora skräck blivit verklighet – barnet är borta. Vad som härifrån utvecklas är, för att återigen jämföra med Saknaden, en mer närstuderande studie av den plågade men starkt drivna fadern och dennes desperata försök att leta rätt på den förlorade dottern. Skildringen är mycket närgången och förlitar sig helt till Tudors förmåga att driva historien framåt. Polisutredningen står still, hans fru har temporärt (?) flyttat hem till sina föräldrar och tagit sonen med sig och det enda som håller en liten gnista av hopp vid liv är Tudors mycket irrationellt växande besatthet av en, enligt honom, misstänkt man som varje dag ägnar en stund åt att sitta på en bänk i parken där Maria försvann. Pororoca är ett filmiskt mycket tilltalande verk som med en fantastisk känsla av närvaro låter varje scen leva sitt eget lilla liv, vilket skapar en stark känsla av realism och en, hur motsägelsefullt det än låter med tanke på att detta är ett starkt drama, brist på dramatik. Denna lågmäldhet i berättarstilen gör att det som utspelar sig känns mer verkligt och mer gripbart, på ett nära dokumentärt sätt. Tagningarna är långa, kamerarörelserna ofta obefintliga och händelsefattigheten stundtals påtaglig, samtidigt som det utanför bild eller i dess ytterkant pågår perifera konversationer och för huvudhandlingen irrelevanta interaktioner. Det känns som att man själv befinner sig i parken, hör fågelkvittret och de lekande barnen och känner draget från den där lövrasslande vindpusten i sommarvärmen. Det är något mycket behagligt över hela berättarstilen, vilket på något sätt förstärker olustigheten i historiens mycket obehagliga kärna. Det är svårt att beskriva vad Popescu gör så bra i sin regi, men Pororoca är under sina 152 minuter (som inte alls känns som för många) ofantligt spännande, trots att det knappt finns några regelrätta thrillerelement. Bogdan Dumitrache är enorm i huvudrollen och genomgår en imponerande förvandlingsprocess från genomsympatisk familjefar till instabil privatdetektiv och potentiell samhällsfara. Det finns många intressanta paralleller att dra, inte minst för att beskriva på vilken hög nivå av kvalité Pororoca spelar. Jag kan exempelvis känna vissa vibbar av Zodiac och Taxi Driver och se vissa likheter med Jake Gyllenhaals karaktärsutveckling i Demolition. Med det sagt har Pororoca en helt egen ton som erbjuder något jag nog inte riktigt sett tidigare. Jag får, utan att avslöja någonting, fortfarande rysningar av att tänka på filmens slutskede, och ger Constantin Popescus övriga filmografi högsta prioritet på min (hopplöst extensiva) watchlist. Foarte bine!