Veckoresumé #27

Franskt, franskt, franskt. Truffaut, Truffaut, Truffaut. Och Jim Carrey.

BAISERS VOLÉS (1968)

(Sv: Stulna kyssar). François Truffaut gjorde fem filmer om den unge mannen Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud), som på många sätt är hans alter ego. Vi träffar honom för första gången som 12-åring i De 400 slagen från 1959 och gör ett kort återbesök i hans liv i kortfilmen Antoine et Colette från 1962, där han är 17 år gammal. Du kan läsa om båda filmerna i veckoresumé #25. I Stulna kyssar har han passerat 20 sedan några år tillbaka och ränner runt på Paris gator. Efter att ha blivit hemskickad från armén jobbar han lite här och där, och hinner under filmens gång vara allt från hotellreceptionist till privatdetektiv och TV-reparatör. Han träffar här sin stora kärlek Christine (Claude Jade), som blir högst delaktig i Antoines drömmande och impulsiva tillvaro som ska komma att skapa såväl skratt och romantik som problem och meningsskiljaktigheter. Det mest intressanta med Stulna kyssar är att Truffaut skruvat om tonen en hel del från den ganska mörka samhällsskildringen i De 400 slagen och skapat något som snarare kan jämföras med Woody Allens alster. Det svartvita fotot är utbytt mot färg och Antoine har nu brutit sig loss från den begränsande barndomen och börjat leva sitt eget lilla liv med knepiga romanser, udda jobbuppdrag och middagar med svärföräldrar. Truffaut för Antoine-sagan framåt med en vältimad, subtil humor, ett väldisponerat manus, härliga karaktärer och en charm som nog är unik för fransk film. Och precis som i De 400 slagen rundas allt av med en lysande slutscen som gör att allt liksom faller på plats.

JE VAIS BIEN, NE T’EN FAIS PAS (2006)

(Sv: Jag mår bra, oroa er inte). Mélanie Laurent, för de flesta känd som Shosanna Dreyfus från Inglourious Basterds, har huvudrollen i detta nedstämda drama om en ung kvinnas sökande efter sin försvunne bror. Efter att ha varit i Spanien kommer hon hem till sin mamma och pappa och får veta att brodern har varit borta sedan en tid tillbaka, varpå hon naturligtvis blir orolig och börjar fundera över vad som kan ha hänt. Ju längre tid som går desto svårare blir det för henne att leva ett normalt liv, och efter ett tag slutar hon äta och blir sjuk. Vad som ändå håller hoppet uppe är de brev som brodern skickar till henne, där han berättar att han flyttar omkring, tar småjobb, spelar gitarr och att han behöver tid för sig själv. Filmen har gjort Lili (Laurent) till sin mittpunkt och allt som sker berättas utifrån hennes perspektiv. Det är en jobbig period i hennes liv, men som ändå inte riktigt når ut till tittaren till 100 %. Även om filmen hela tiden är bra och stabil så trycker den inte riktigt till på det känslomässiga planet, och den lider även av att vara en smula förutsägbar. Med det sagt så är det en bra och finstämd film, men inte riktigt den pärla som den hade kunnat vara.

MAN ON THE MOON (1999)

Den tjeckiske regissören Milos Forman, mannen bakom det tidlösa mästerverket Gökboet och den nästan lika bra Amadeus, har även gjort en biografisk dramakomedi om den kontroversielle komikern Andy Kaufman. I de färgglada kostymerna och rock ‘n’ roll-munderingarna ser vi Jim Carrey, som här gör en av sina absolut bästa roller. Kaufman slog igenom på 70-talet och blev mest känd för sin karaktär Latka i TV-serien Taxi, och betraktades av omvärlden som komiker. Själv såg han sig som musiker och älskade att uppträda live, även om hans minst sagt udda humor alltid spelade en stor roll. Skämten balanserade på en millimetertunn lina och fick honom att gång på gång gå över gränsen för vad som ansågs vara okej. Ett av hans största trick var att utföra absurda och brutala practical jokes och gå in i karaktärer som uttryckte ett övertygande hat mot någon eller något. Folk tog mycket illa vid sig, även om de senare fick veta att Kaufman bara spelade en karaktär, och att personerna han utsatte för våld eller förnedring i själva verket kunde vara hans medarbetare. Jag visste inte mycket om Andy Kaufman på förhand och har bara kunnat jämföra honom med Carreys imitation efter att ha sett filmen, men av det lilla jag sett har Carrey träffat helt rätt och gör en prestation som är fullt i klass med hans roller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Truman Show. Formans film är en stundtals komisk men övervägande tragisk skildring av en svår persons problematiska jojo-liv, och i temat finns vissa likheter med Robert De Niros Rupert Pupkin i Scorseses The King of Comedy. Gripande och välspelat, även från skådisar som Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love i biroller, och Jim Carrey visar som sagt att han är ett geni i sina bästa stunder.

JULES ET JIM (1962)

(Sv: Jules och Jim). Mer Truffaut! Den här gången lämnar vi dock Antoine ett slag och beger oss till de två vännerna Jules och Jim som lever i Paris ett par år före första världskrigets utbrott. De ägnar mycket av sin tid till att diskutera intellektuella saker som litteratur, filosofi, historia och konst och har det trevligt för det mesta. En dag träffar de en kvinna, Catherine (Jeanne Moreau) som de båda blir förälskade i. Jules (Oskar Werner), som är österrikare, gifter sig med Catherine och flyttar till Österrike medan Jim (Henri Serre) bor kvar i Frankrike. Trots ett krångligt triangeldrama, ett krig där de står på olika sidor och det geografiska avståndet överlever vänskapen mellan Jules och Jim, även om den sätts på prov vid flera tillfällen. Jules et Jim påminner en del om Ettore Scolas fantastiska C’eravamo tanto amati (Vi som älskade varann så mycket), även om den inte riktigt når upp ända dit. Handlingen vacklar till något vid ett fåtal tillfällen, men annars är detta en väldigt härlig film. Truffauts signatur finns där med ett fantastiskt foto med handkameror och stora inzoomningar, mysig musik, subtil humor och bra manus. En berättarröst återger handlingen i ett stundtals vansinnigt tempo, det gäller att hänga med! En poetisk, kvick och vacker film om kärlek, vänskap och frågeställningar om livet i sig, med (återigen) mycket charm och vemod.

DOMICILE CONJUGAL (1970)

(Sv: Älskar – älskar inte). Åter till Antoines svängiga liv! Nu har han gift sig med Christine och väntar sitt första barn. Han har fortfarande ingen kontinuitet i sitt yrkesliv utan är när vi först träffar honom i den fjärde filmen blomförsäljare och blir senare ansvarig för styrandet av de radiostyrda båtarna i en miniatyrhamn för ett amerikanskt företag (kan man vara det?). Där träffar han en japansk kvinna som han, trots att han inte borde, dras till. Detta ställer till det både en och två gånger och ger upphov till alla de komiska situationer som uppstår i Truffauts härliga uppföljare till Stulna kyssar. Dessa två filmer är väldigt lika, varav den första kanske är snäppet vassare, även om denna är nära en fyra i betyg den också. Ska man se de föregående filmerna ska man naturligtvis se även denna, som är en fin fortsättning på Antoine-sagan och har samma känsla som Stulna kyssar. Truffaut gör även en homage till Jacques Tati när den älskvärde Monsieur Hulot lyser upp med ett kort, förvirrat inhopp på en tågstation!

L’AMOUR EN FUITE (1979)

(Sv: Kärlek på flykt). Det är lite sorgligt att ta avsked av Antoine, en karaktär som är svår att inte ta till sitt hjärta. Detta är hur som helst den femte och avslutande filmen i Truffauts pentalogi (ja, så heter det), där Antoine nu är över 30. Hans äktenskap med Christine är på väg att ta slut och skilsmässan är på gång, och han har istället fallit för Sabine som jobbar i en skivbutik. Han har skrivit en självbiografisk bok om sitt liv, vilken kommenteras av flera personer ur hans förflutna, bland andra Colette från Antoine et Colette som nu är advokat. De två träffas lite slumpartat på ett tåg och pratar om tiden tillsammans, vad som hänt och var de är nu. En stor del av filmen består av tillbakablickar från de tidigare filmerna, vilket skapar en avrundande avslutning för hela sagan. Det är vemodigt och småsorgligt, men fortfarande roligt och härligt, och när man åter får se en 12-årig Antoine åkandes en snurrande karusell i De 400 slagen kan en lätt reaktion märkas i tårkanalerna. En fin avslutning på en riktigt bra filmserie som imponerande nog spänner över 20 år.

LA PEAU DOUCE (1964)

(Sv: Den lena huden). Om ni trodde att Truffaut satt och rullade tummarna mellan filmerna om Antoine Doinel trodde ni fel, för han var mycket produktiv under både 60-talet och 70-talet. Den lena huden handlar om författaren och föreläsaren Pierre, en medelålders man med fru och barn. Under en jobbresa till Portugal träffar han flygvärdinnan Nicole som han inleder en affär med. Hans försök att ha Nicole som ett romantiskt sidospår i sitt liv, parallellt med familjelivet, går givetvis åt skogen. Den som gapar efter mycket… François Truffauts otrohetsdrama doftar Hitchcock, men skiljer sig från de klassiska femme fatale-historierna med mord och thrilleruppbyggnad på så sätt att den har en helt realistisk och minimalistisk handling, där karaktärerna upplever en naturligt dramatisk utveckling, helt i takt med hur de själva agerar. Skådespelarna övertygar och handlingen är trovärdig. Slutet är dock en av filmens svagare delar och känns onödigt överdrivet. Huvudkaraktären Pierre är också en aning svår att sympatisera med, vilket inte är bra för tittarens engagemang. Annars en bra film med en tryckande stämning som osar dåligt samvete.

Veckans topp 3

1. Man on the Moon
   
2. Jules et Jim
3. Baisers volés

Veckoresumé #25

Det svartvita tar kommandot denna vecka, med ett romantiskt drama i krigstider, ett komiskt lyckopiller och en herrans massa franska slag. En skakande dokumentär och en liten kortfilm får också plats i den 25:e upplagan av DYLPC:s veckoresumé.

BRINGING UP BABY (1938)

Den något tankspridde professorn David Huxley (Cary Grant) är snart klar med återskapandet av ett stort dinosaurieskelett efter fyra års arbete. Det enda som saknas är ett “intercostal clavicle” (något slags ben). David är inne i en stressig period, där han både ska gifta sig och försöka ro i land en donation på en miljon dollar till hans museum från en tant vid namn Mrs Random. Som om inte det vore nog stöter han på Susan (Katharine Hepburn) som förföljer honom och vill att han ska hjälpa till att ta hand om hennes tiger (!) Baby (som för övrigt gillar låten I Can’t Give You Anything But Love). Allt trasslar till sig och när Davids efterlängtade dinosaurieben anländer dröjer det inte länge innan det försvinner in i en enda stor röra av missförstånd, vilda djur, förvirrad romantik och katastrofala middagar. Det är precis lika kul som det låter och detta är en sanslöst rolig komedi som underhåller från första till sista sekund, med ett klockrent manus och en upplyftande handling fylld av tilltrasslade situationer. Jag skrattade mig igenom hela filmen och hade en härlig stund med en underbar Cary Grant och en precis lika underbar Katharine Hepburn!

TO HAVE AND HAVE NOT (1944)

Från Bringing Up Baby har regissören Howard Hawks tagit ett stort skutt mellan genrerna för att göra en betydligt mer sansad film i form av en filmatisering av Ernest Hemingways roman To Have and Have Not, för filmen adapterad av William Faulkner. Filmen är det första mötet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall, ett par som skulle göra ytterligare tre filmer tillsammans och som var gifta från 1945 fram till Bogarts död 1957. Handlingen utspelar sig på den karibiska ön och franska kolonin Martinique sommaren 1940, under Vichyregimens styre, där kapten Harry Morgan (Bogart) blir erbjuden pengar för att hjälpa några personer tillhörandes den franska motståndsrörelsen att ta sig ut till ön. Vid sidan om detta drama inleder han en romans med en vacker kvinna (Bacall) med smeknamnet Slim, varpå de äventyrliga färderna till havs varvas med möten på hotellrum och drinkar i baren. Till min besvikelse fann jag inte Hawks romantiska thrillerdrama så magiskt, eller i alla fall engagerande och läckert, som jag hade hoppats. Jag blev aldrig så indragen i berättelsen och tittade på klockan lite för många gånger. Humphrey Bogart är i ärlighetens namn ganska tråkig i huvudrollen, förutom vid några tillfällen när hans samspel med Bacall lyser till. Visst är det en någorlunda bra film med en stabil story och några bra scener, men mer än en lite ljummen trea finner jag den inte vara värd. Pianisten på hotellet levererade i alla fall, en showman av högsta klass!

TIL UNGDOMMEN (2012)

Dokumentärfilmare stöter ofta på motgångar under sina företag, men jag undrar om inte det här tar priset. Kari Anne Moe höll på att filma skeendena kring förberedelserna inför skolvalet 2011, genom att följa fyra olika norska ungdomar, alla aktiva i ett varsitt parti. Vi får följa med på deras resa där de berättar om sin bakgrund, sig själva, vad de vill och hur de vill att Norge ska förändras. Detta berättas tillsammans med filmupptagningar från debatter, retorikkurser och sociala sammankomster. Sedan händer något som förändrar allt. Mardrömmen på Utøya välter omkull allt som dessa ungdomar har arbetat för och sätter ett märke i deras tillvaro som river upp stora sår. Johanne, en av ungdomarna, berättar med egna ord hur hon sprang mot skogen, gömde sig under en klippa, såg människor dö och bevittnade en av de största tragedierna i Norges historia. Oavbrutet under säkert 10-15 minuter framför hon en av de starkaste, mest skakande berättelserna jag någonsin hört. Det är helt ofattbart vilka plågsamma minnen hon måste leva med och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Att fortsätta med skolvalen i vanlig ordning var naturligtvis omöjligt, och således ändrades dokumentärens tema och karaktär helt och hållet. Det blir något spretigt, kanske kunde man varit något hårdare vid klippbordet, men det är ändå imponerande att få ihop en film överhuvudtaget. En gripande och sevärd dokumentär som får en sjuhelvetes stark trea.

LES QUATRE CENTS COUPS (1959)

(Sv: De 400 slagen). François Truffauts klassiker var ett startskott till den franska nya vågen, som var en betydande strömning inom filmen under 1960-talet. De 400 slagen är en film om uppväxt, med familjen, skolan och individen i centrum, allt satt i relation till det rådande samhällsklimatet i Paris där pengar var en bristvara, föräldrarna var pressade och lärarna utom sig av frustration över elevernas ovilja att samarbeta. Mitt i allt detta hittar vi den 13-årige Antoine som bor i en spartansk lägenhet med sin stressade mamma och sin stränge men godhjärtade pappa. Han skolkar från skolan och stjäl från sina föräldrar för att köpa mat eller hitta på annat kul, men hamnar alltför ofta i trubbel och pressar sina föräldrar till bristningsgränsen. Trots en mörk och på många sätt tragisk historia lyckas Truffaut föra in en god dos humor i filmen, vilken imponerande nog aldrig skär sig mot filmens svärta. Lätt och luftig musik ramar in en gullig liten berättelse som sedan effektivt övergår i tragik. Allt berättas med ett magiskt svartvitt foto, genomgående duktiga skådespelare (såväl barn som vuxna) och avslutas med en slutscen som är vacker och helt och hållet mästerlig. Även om filmen ibland känns något vattentrampande under dess gång faller allt på plats i slutet, och det är då man inser att man har blivit berörd. Och som sagt, slutet är helt fantastiskt.

ANTOINE ET COLETTE (1962)

(Sv: Antoine och Colette). Denna halvtimmeslånga kortfilm är uppföljaren till De 400 slagen. Antoine är nu 17 år och jobbar i en skivbutik. Han älskar musik och går på föreläsningar i ämnet varje vecka. På en av föreläsningarna får han syn på Colette, som han förälskar sig i. Men är hans känslor besvarade? Det får du svaret på i denna fina lilla brygga mellan Antoines barndom i De 400 slagen och hans liv som vuxen i den tredje delen, Stulna kyssar (Baisers Volés) från 1968. Och den kan du läsa om i nästa veckas resumé, för då har jag sett den också!

I vanlig ordning har jag och Scott lyckats se samma filmer, och den här veckan rör det sig om tre filmer: The Picture of Dorian Gray (3/5), Frankenstein (kortfilmen från 1910, 3/5) och Jeux d’enfants (3/5). Alla tre kan du läsa om i Scotts resumé, här!

Veckans topp 3

1. Bringing Up Baby
   
2. Les quatre cents coups
3. Til ungdommen