GIFF14: Her

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

HER

3 stjärnor DYLPC

Att se Joaquin Phoenix som en varm, gullig och osäker person placerad i en högteknologisk framtidsvision där en kärlekshistoria utvecklas mellan honom och ett operativsystem lät på förhand som en kul idé. Kul var den indeed och utförandet var bra, men kanske inte riktigt bra som förväntat.

Theodore (Phoenix) jobbar som ett slags spökskrivare och skriver brev i andra personers namn, personer som inte är kapabla att uttrycka sig själva. Han ligger i skilsmässa med sin ungdomsförälskelse Catherine (Rooney Mara) och är, utöver att han är blyg och introvert i sin personlighet, lite allmänt nedstämd. Han bor ensam i en läcker skyskrapelägenhet och spelar futuristiska TV-spel som gör hela vardagsrummet till en 3D-skärm. Som en del av den innovativa teknologin upptäcker han ett nytt operativsystem, vars funktion är möjligheten att prata med en imaginär person och utveckla en relation med denna. Han gör sig snabbt vän med Samantha (Scarlett Johansson), som han kan prata med genom en liten plupp som han sätter in i örat, och som han på så sätt kan prata med i princip dygnet runt. Hon fyller ett tomrum i hans liv och han blir snabbt en lyckligare person med sin nya bekantskap.

Ett genomgående tema i filmen är det digitaliserade samhället och dess isolerande effekt. Bara en sådan sak som att Theodore väljer att umgås med en dator över verkliga människor ställer många frågor. Blir vi ensammare och ensammare? Är man ensam om man umgås med en dator? Vad är en individ? Kan ett hyperintelligent operativsystem vara en individ? Kan lösningen på en ensam persons isolation vara en talande dator och kan datorn göra en lycklig?

Theodore testar telefonsex, vilket dock snabbt spårar ur och bara blir märkligt, han dejtar en tjej (Olivia Wilde) som han har supertrevligt med men ändå inte känner att han kan gå vidare med, och han tvekar över sin avslutade relation med Catherine. Men han återvänder till Samantha, den enda person (?) han känner att han är i fullt samförstånd med.

Joaquin Phoenix är fantastisk och gör Theodore till en person som är lätt att ta till sitt hjärta. Han är den ensamma och osäkra personen som söker kärleken men som samtidigt är blyg och tveksam, och som på så sätt är en person som patetiska människor som jag har lätt att identifiera sig med. Han är som ett stort, varmt, pumpande hjärta som väldigt nedtonat och försiktigt uttrycker sina känslor. Att detta är samma Phoenix som spelade den plågade och aggressive Freddie Quell i The Master är smått svindlande.

Phoenix mysiga framtoning gör att man sitter och ler sig igenom stora delar av filmen. Humorn fungerar för det mesta bra och framkallar en del skratt, även om vissa skämt känns onödiga och hade kunnat tonas ned. För mig hade filmen tjänat på att vara mer av ett drama än en komedi, men fortfarande i en känslig blandning, i stil med Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

För i slutändan blir Her ganska mycket av en bekant utformad romcom. Dramaturgin är relativt förutsägbar och klimaxet lite av en besvikelse. Trots sina moderna ämnen och handling går viss potential för en ännu bättre och mer unik film förlorad. Nu känns den lite väntad trots allt, och det är det som sänker betyget från fyra till tre. Jag gav den en fyra vid en första reflektion, men eftersmaken är något ljummen. Jag vill i alla fall förtydliga att det är en bra film och att det är en überstark trea det handlar om. Spike Jonze har gjort mycket rätt, men lyckas inte få till någon fullträff.

På ett visuellt plan träffar filmen i alla fall helt rätt, med futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet. Soundtracket är också mysigt. I framtidsvisionen finns även ett mycket spektakulärt avantgardistiskt hipstermode med pastellfärgade skjortor, väldigt casual skor, bruna kavajer och chinos med så höga midjor att till och med Vinny Tan hade applåderat. Alla går runt och ser väldigt bekväma ut och det är trevligt.

Till slut lever inte filmen helt upp till sina förstklassiga skådespelare. Förutom Phoenix gör Amy Adams (Theodores kompis), Rooney Mara och Olivia Wilde finfina insatser trots begränsad speltid. Just Wilde har alltid en underbart spontan energi att förmedla, så även här. Och just det, Scarlett Johansson har jag glömt nämna. Hon är ju faktiskt med jättemycket, trots att hon aldrig är i bild, som Samantha. Och visst gör hon det bra. En tanke som dock slog mig var: vore det inte mer effektfullt med en okänd – ansiktslös – skådespelerska i den rollen, eftersom den fysiska karaktären faktiskt inte existerar? Jag menar alltså att det hade varit häftigt om vi kunde föreställa oss Samantha endast i våra tankar – Johansson vet vi ju hur hon ser ut.

Sammanfattningsvis är Her en mysig och härlig film med lysande skådespelare, en vacker framtidsvision och intressanta teman, men som tappar på en inte fullt så bra dramaturgisk utveckling och viss förlorad potential.

Vänner, hjälp oss att bli bäst!

Uppdatering 26 december: Vi blev nominerade. Stort tack till alla som röstat!

Royal Tenenbaums Stiller & The Dudes

Kära läsare!

Det har alltid varit ni som fått oss att kämpa på med den här lilla bloggen. Er respons har varit hjärtvärmande och värd alla Kate Winslets hårfärger i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Nu är läget skarpt – vi har aldrig behövt er så mycket som nu. Det är nämligen så att våra vänner på MovieZine nu utlyser en tävling med motivet att kora Sveriges bästa filmblogg 2013. Det är nu ni kan hjälpa oss i vår lite Harvey Weinsteinska, ganska usla, kampanj för att gå all in på att ta hem den utmärkelsen.

Under snart ett år har vi skrivit drygt 100 inlägg om över 400 filmer. Med några enkla knapptryck kan ni nu förgylla vår dag och ge oss möjligheten att sätta ”Sveriges bästa filmbloggare” som Twitter-beskrivning på oss själva. Allt för att höja våra egon. Det ni behöver göra är:

  1. Gå in på MovieZine, fyll i tävlingsformuläret och lämna några varma ord för oss.
    (Bloggens namn: Do you like Phil Collins?)
    (Bloggens URL: doyoulikephilcollins.wordpress.com)
  2. Sprid detta inlägg till vänner, bekanta, obekanta, främlingar och fiender genom att dela det på Facebook (där ni också gärna får gilla oss), twittra, instagramma, mejla ut till arbetskamrater, skicka handskrivna brev, faxa, morsekod-bomba karibiska kryssningsfartyg och dekorera anslagstavlor på jobbet!
  3. Ta emot vår kärlek!

Och glöm inte vad Brad Pitt sa i Inglourious Basterds:

”We’re gonna be doin’ one thing and one thing only. Killin’ people who don’t vote for Dave & Scott.”

Tack!

Veckoresumé #27

Franskt, franskt, franskt. Truffaut, Truffaut, Truffaut. Och Jim Carrey.

Baisers volésBAISERS VOLÉS (1968)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Stulna kyssar). François Truffaut gjorde fem filmer om den unge mannen Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud), som på många sätt är hans alter ego. Vi träffar honom för första gången som 12-åring i De 400 slagen från 1959 och gör ett kort återbesök i hans liv i kortfilmen Antoine et Colette från 1962, där han är 17 år gammal. Du kan läsa om båda filmerna i veckoresumé #25. I Stulna kyssar har han passerat 20 sedan några år tillbaka och ränner runt på Paris gator. Efter att ha blivit hemskickad från armén jobbar han lite här och där, och hinner under filmens gång vara allt från hotellreceptionist till privatdetektiv och TV-reparatör. Han träffar här sin stora kärlek Christine (Claude Jade), som blir högst delaktig i Antoines drömmande och impulsiva tillvaro som ska komma att skapa såväl skratt och romantik som problem och meningsskiljaktigheter. Det mest intressanta med Stulna kyssar är att Truffaut skruvat om tonen en hel del från den ganska mörka samhällsskildringen i De 400 slagen och skapat något som snarare kan jämföras med Woody Allens alster. Det svartvita fotot är utbytt mot färg och Antoine har nu brutit sig loss från den begränsande barndomen och börjat leva sitt eget lilla liv med knepiga romanser, udda jobbuppdrag och middagar med svärföräldrar. Truffaut för Antoine-sagan framåt med en vältimad, subtil humor, ett väldisponerat manus, härliga karaktärer och en charm som nog är unik för fransk film. Och precis som i De 400 slagen rundas allt av med en lysande slutscen som gör att allt liksom faller på plats.

Je vais bien, ne t'en fais pasJE VAIS BIEN, NE T’EN FAIS PAS (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Jag mår bra, oroa er inte). Mélanie Laurent, för de flesta känd som Shosanna Dreyfus från Inglourious Basterds, har huvudrollen i detta nedstämda drama om en ung kvinnas sökande efter sin försvunne bror. Efter att ha varit i Spanien kommer hon hem till sin mamma och pappa och får veta att brodern har varit borta sedan en tid tillbaka, varpå hon naturligtvis blir orolig och börjar fundera över vad som kan ha hänt. Ju längre tid som går desto svårare blir det för henne att leva ett normalt liv, och efter ett tag slutar hon äta och blir sjuk. Vad som ändå håller hoppet uppe är de brev som brodern skickar till henne, där han berättar att han flyttar omkring, tar småjobb, spelar gitarr och att han behöver tid för sig själv. Filmen har gjort Lili (Laurent) till sin mittpunkt och allt som sker berättas utifrån hennes perspektiv. Det är en jobbig period i hennes liv, men som ändå inte riktigt når ut till tittaren till 100 %. Även om filmen hela tiden är bra och stabil så trycker den inte riktigt till på det känslomässiga planet, och den lider även av att vara en smula förutsägbar. Med det sagt så är det en bra och finstämd film, men inte riktigt den pärla som den hade kunnat vara.

Man on the MoonMAN ON THE MOON (1999)
4 stjärnor DYLPC

Den tjeckiske regissören Milos Forman, mannen bakom det tidlösa mästerverket Gökboet och den nästan lika bra Amadeus, har även gjort en biografisk dramakomedi om den kontroversielle komikern Andy Kaufman. I de färgglada kostymerna och rock ‘n’ roll-munderingarna ser vi Jim Carrey, som här gör en av sina absolut bästa roller. Kaufman slog igenom på 70-talet och blev mest känd för sin karaktär Latka i TV-serien Taxi, och betraktades av omvärlden som komiker. Själv såg han sig som musiker och älskade att uppträda live, även om hans minst sagt udda humor alltid spelade en stor roll. Skämten balanserade på en millimetertunn lina och fick honom att gång på gång gå över gränsen för vad som ansågs vara okej. Ett av hans största trick var att utföra absurda och brutala practical jokes och gå in i karaktärer som uttryckte ett övertygande hat mot någon eller något. Folk tog mycket illa vid sig, även om de senare fick veta att Kaufman bara spelade en karaktär, och att personerna han utsatte för våld eller förnedring i själva verket kunde vara hans medarbetare. Jag visste inte mycket om Andy Kaufman på förhand och har bara kunnat jämföra honom med Carreys imitation efter att ha sett filmen, men av det lilla jag sett har Carrey träffat helt rätt och gör en prestation som är fullt i klass med hans roller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Truman Show. Formans film är en stundtals komisk men övervägande tragisk skildring av en svår persons problematiska jojo-liv, och i temat finns vissa likheter med Robert De Niros Rupert Pupkin i Scorseses The King of Comedy. Gripande och välspelat, även från skådisar som Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love i biroller, och Jim Carrey visar som sagt att han är ett geni i sina bästa stunder.

Jules et JimJULES ET JIM (1962)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jules och Jim). Mer Truffaut! Den här gången lämnar vi dock Antoine ett slag och beger oss till de två vännerna Jules och Jim som lever i Paris ett par år före första världskrigets utbrott. De ägnar mycket av sin tid till att diskutera intellektuella saker som litteratur, filosofi, historia och konst och har det trevligt för det mesta. En dag träffar de en kvinna, Catherine (Jeanne Moreau) som de båda blir förälskade i. Jules (Oskar Werner), som är österrikare, gifter sig med Catherine och flyttar till Österrike medan Jim (Henri Serre) bor kvar i Frankrike. Trots ett krångligt triangeldrama, ett krig där de står på olika sidor och det geografiska avståndet överlever vänskapen mellan Jules och Jim, även om den sätts på prov vid flera tillfällen. Jules et Jim påminner en del om Ettore Scolas fantastiska C’eravamo tanto amati (Vi som älskade varann så mycket), även om den inte riktigt når upp ända dit. Handlingen vacklar till något vid ett fåtal tillfällen, men annars är detta en väldigt härlig film. Truffauts signatur finns där med ett fantastiskt foto med handkameror och stora inzoomningar, mysig musik, subtil humor och bra manus. En berättarröst återger handlingen i ett stundtals vansinnigt tempo, det gäller att hänga med! En poetisk, kvick och vacker film om kärlek, vänskap och frågeställningar om livet i sig, med (återigen) mycket charm och vemod.

Domicile conjugalDOMICILE CONJUGAL (1970)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Älskar – älskar inte). Åter till Antoines svängiga liv! Nu har han gift sig med Christine och väntar sitt första barn. Han har fortfarande ingen kontinuitet i sitt yrkesliv utan är när vi först träffar honom i den fjärde filmen blomförsäljare och blir senare ansvarig för styrandet av de radiostyrda båtarna i en miniatyrhamn för ett amerikanskt företag (kan man vara det?). Där träffar han en japansk kvinna som han, trots att han inte borde, dras till. Detta ställer till det både en och två gånger och ger upphov till alla de komiska situationer som uppstår i Truffauts härliga uppföljare till Stulna kyssar. Dessa två filmer är väldigt lika, varav den första kanske är snäppet vassare, även om denna är nära en fyra i betyg den också. Ska man se de föregående filmerna ska man naturligtvis se även denna, som är en fin fortsättning på Antoine-sagan och har samma känsla som Stulna kyssar. Truffaut gör även en homage till Jacques Tati när den älskvärde Monsieur Hulot lyser upp med ett kort, förvirrat inhopp på en tågstation!

L'amour en fuiteL’AMOUR EN FUITE (1979)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Kärlek på flykt). Det är lite sorgligt att ta avsked av Antoine, en karaktär som är svår att inte ta till sitt hjärta. Detta är hur som helst den femte och avslutande filmen i Truffauts pentalogi (ja, så heter det), där Antoine nu är över 30. Hans äktenskap med Christine är på väg att ta slut och skilsmässan är på gång, och han har istället fallit för Sabine som jobbar i en skivbutik. Han har skrivit en självbiografisk bok om sitt liv, vilken kommenteras av flera personer ur hans förflutna, bland andra Colette från Antoine et Colette som nu är advokat. De två träffas lite slumpartat på ett tåg och pratar om tiden tillsammans, vad som hänt och var de är nu. En stor del av filmen består av tillbakablickar från de tidigare filmerna, vilket skapar en avrundande avslutning för hela sagan. Det är vemodigt och småsorgligt, men fortfarande roligt och härligt, och när man åter får se en 12-årig Antoine åkandes en snurrande karusell i De 400 slagen kan en lätt reaktion märkas i tårkanalerna. En fin avslutning på en riktigt bra filmserie som imponerande nog spänner över 20 år.

La peau douceLA PEAU DOUCE (1964)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Den lena huden). Om ni trodde att Truffaut satt och rullade tummarna mellan filmerna om Antoine Doinel trodde ni fel, för han var mycket produktiv under både 60-talet och 70-talet. Den lena huden handlar om författaren och föreläsaren Pierre, en medelålders man med fru och barn. Under en jobbresa till Portugal träffar han flygvärdinnan Nicole som han inleder en affär med. Hans försök att ha Nicole som ett romantiskt sidospår i sitt liv, parallellt med familjelivet, går givetvis åt skogen. Den som gapar efter mycket… François Truffauts otrohetsdrama doftar Hitchcock, men skiljer sig från de klassiska femme fatale-historierna med mord och thrilleruppbyggnad på så sätt att den har en helt realistisk och minimalistisk handling, där karaktärerna upplever en naturligt dramatisk utveckling, helt i takt med hur de själva agerar. Skådespelarna övertygar och handlingen är trovärdig. Slutet är dock en av filmens svagare delar och känns onödigt överdrivet. Huvudkaraktären Pierre är också en aning svår att sympatisera med, vilket inte är bra för tittarens engagemang. Annars en bra film med en tryckande stämning som osar dåligt samvete.

Veckans topp 3

  1. Man on the Moon
  2. Jules et Jim
  3. Baisers volés

Topp 10: Sci-fi

Science-fiction ligger mig varmt om hjärtat och är min favoritgenre inom film. Här nedan följer en topplista över mina tio största favoriter, i rangordning och med betyg.

Blade-RunnerBLADE RUNNER (1982)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC


Blade Runner
är min absoluta favoritfilm och den är passande nog en riktig sci-fi-klassiker. Filmen utspelar sig i en framtidsversion av Los Angeles där replicants, humanoida robotar omöjliga att särskilja utseendemässigt från människan, hör till vanligheterna. Rick Deckard (Harrison Ford) en utbränd Blade Runner (specialiserad replicantkommisarie) skickas ut i tjänst för att hitta och fånga en grupp farliga och kriminella replicants som gömmer sig i det regniga och smutsiga Los Angeles, 2019. Ett visuellt mästerverk ackompanjerat av Vangelis mystiska musik och en handling fullproppad med filosofiska frågor om mänskligheten och vad som gör en mänsklig.

2001-a-space-odyssey-3-Kubrickconfdin

2001: A SPACE ODYSSEY (1968)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC

Stanley Kubricks mästerverk tar med tittaren på en expedition ut i rymden för att finna svar till mänsklighetens fynd av ett artificiellt objekt på månen. 2001 är en psykedelisk, mystisk och storslagen film om mänsklighetens uppväxt, teknologiska framfart, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Specialeffekterna i denna film är otroligt imponerande än idag och bidrar än mer till filmens storhet. Det bästa med 2001 är stämningen och de mystiska aspekterna. Filmen gömmer många obesvarade frågor och hemligheter som fascinerar.

tumblr_magndqH28i1qgl4hwo1_1280

STAR WARS (1977)

Stor siffra 3

5 stjärnor DYLPC

Den första (eller fjärde) filmen i den legendariska Star Wars-serien där vi för första gången får träffa på, Luke, Leia, Obi-Wan och Han Solo i kampen mellan rebellerna och det galaktiska imperiet. Star Wars är fylld med äventyr och storslagna strider i en otroligt detaljerad och välgjord värld. Den mytologiska och historiskt inspirerade handlingen som har rötter i allt från andra världskriget till den japanska shoguneran är tidlös och kommer alltid vara en stor grundpelare i science-fiction och filmhistorien.

Alien-1979-007

ALIEN (1979)

Stor siffra 4

5 stjärnor DYLPC

Ridley Scotts andra sci-fi-mästerverk efter Blade Runner tar med tittaren på ett klaustrofobiskt och mörkt skräckscenario mitt ut i den tomma svarta rymden. Besättningen ombord på ett simpelt industrirymdskepp får på vägen hem till jorden ett mystiskt nödanrop från en okänd planet, varav besättningen bestämmer sig för att landa på planeten och undersöka saken. Efter att ha undersökt situationen och fortsatt sin resa hem, upptäcker besättningen att de inte är ensamma på skeppet. Alien är en nervkittlande skräck-sci-fi med en påtryckande stämning som kom att skapa en ny subgenre inom science-fiction.

wall WALL-E (2008)

Stor siffra 5

5 stjärnor DYLPC

Animationsstudion Pixar har genom åren skapat fantastiska filmer som både tilltalar barn och vuxna. WALL-E är deras stora mästerverk, som också är deras mest vuxna film. WALL-E handlar om en liten städrobot med samma namn som flitigt arbetar med att städa på jordens övergivna gator efter att mänskligheten har lämnat planeten bakom sig för att finna ett nytt hem efter att ha slitit på jordens resurser och miljö. WALL-E är en charmig film som berör känslomässigt på många plan. För trots att WALL-E är en fantastisk karaktär som sprider glädje existerar en konstant känsla av ledsamhet, inte bara i WALL-E som karaktär, utan också i filmskaparnas vision. WALL-E är en ensam figur som inte har någon att umgås med och han lever i en övergiven och bortglömd värld där mänskligheten en gång har misslyckats. Det är en skrämmande och potentiell framtidsvision av vår riktiga värld. WALL-E är en perfekt film som har ett dystert budskap men som samtidigt bjuder på lycka och kärlek i form av en av filmvärldens bästa karaktärer – WALL-E.

featured_kix_45

AKIRA (1988)

Stor siffra 6

5 stjärnor DYLPC

Handritad anime-klassiker som än idag anses vara en av filmvärldens bästa animerade filmer. Akira utspelar sig i ett nybyggt framtida Tokyo, 2019, och kretsar runt ett motorcykelgäng som på kvällarna agerar ligister på Tokyos neonupplysta gator. En av gängets medlemmar, Tetsuo, råkar ut för en motorcykelolycka och hamnar på sjukhus, där läkarna upptäcker att han besitter liknande krafter som espern (en person med telepatiska förmågor) Akira som totalförstörde Tokyo 30 år tidigare. Motorcykelgängledaren Kaneda blandas in i en intrig av politisk konspiration och kaos när han försöker hjälpa Tetsuo från att hamna i statens händer. Akira är en våldsam noir-liknande film med många nattscener och mystiska karaktärer blandat med en god dos action och teman om undergång och telepati. Ett animerat mästerverk som har en unik handling och en skickligt konstruerad och uppslukande värld.

060DONNIE DARKO (2001)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Donnie Darko lever ett vanligt liv i en tillrättalagd amerikansk förort med sin pappa, mamma och syster. Donnie är dock inte en vanlig tonårspojke – han lider av tvångstankar och mörka fantasier. Donnies osynliga kompis Frank, som är klädd i en obskyr kanindräkt, lovar honom att han ska ge honom en insikt i världens mysterier. Donnie Darko är en film blandad med obehagliga och mystiska sci-fi moment och vanlig vardagshumor som kräver en koncentrerad publik för att hänga med i filmens komplexa händelseförlopp. Jake Gyllenhaal gör ett strålande jobb i rollen som den pykotiske Donnie. Donnie Darko är ett exempel på att det inte krävs hög budget och stora rymdskepp för att göra intrigfylld och spännande science-fiction.


sunshineSUNSHINE (2007)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Danny Boyle är en regissör som kan göra filmer i alla möjliga genrer. En av hans mest lyckade är sci-fi-filmen Sunshine. En besättning bestånde av åtta astronauter har i flera år rest från jorden till solen ombord på rymdfärjan Ikaros II i hopp om att rädda mänskligheten. Solen är på väg att kollapsa och mänsklighetens sista chans för överlevnad är en energibomb lika stor som Manhattan, som förhoppningsvis ska kunna återställa solen så att den kan bidra med fortsatt liv. Sunshine består av en skicklig uppsättning skådespelare, med bland andra Cillian Murphy, Cliff Curtis, Rose Byrne och Michelle Yeoh. Sunshine är en otroligt snygg film med en spännande handling och melankolisk stämning. Ett fascinerande rymdäventyr som bär med sig en mörk framtidsvision.

matrix-dodgethebulletTHE MATRIX (1999)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Tänk om den värld vi lever i egentligen är en virtuell värld (Matrix) som endast existerar som energikälla för en värld kontrollerad av maskiner? Sci-fi-klassikern Matrix kretsar kring denna teori. Keanu Reeves spelar hackern och programmeraren Neo som dras in i en rebellgrupp med maskinerna som fiende. En av de coolaste och mest komplexa filmhandlingarna någonsin görs till verklighet i den här actionfyllda, skinnbeklädda, slowmotion-rullen.

star_trek02

STAR TREK (2009)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

J.J Abrams reboot av science-fiction-genrens största serie är ett spännande äventyr som är troget det gamla Star Trek men som samtidigt implementerar nya idéer och en ung och fräsch besättning. I Star Trek får vi följa en ung Captain Kirk och hans besättning med välkända klassiska karaktärer som Spock, Uhura, Bones och Scotty på deras allra första uppdrag efter att ha slutfört sin utbildning i Starfleet Academy. En av 2000-talets visuellt snyggaste filmer med maffig musik och otroliga ljudeffekter som uppdaterar Star Trek och gör den tillgänglig för både trogna fans och nya tittare. Star Trek är den perfekta rebooten och en ny start på science-fictions mest episka serie.

Bubblare

The Fifth Element, Star Wars The Empire Strikes Back, Star Wars The Return of the Jedi, The Truman Show, The Fountain, Inception, Moon, The Iron Giant, Silent Running, Disctrict 9, THX 1138, A Clockwork Orange, Primer, Eternal Sunshine of the Spotless Mind