Veckoresumé #25

Det svartvita tar kommandot denna vecka, med ett romantiskt drama i krigstider, ett komiskt lyckopiller och en herrans massa franska slag. En skakande dokumentär och en liten kortfilm får också plats i den 25:e upplagan av DYLPC:s veckoresumé.

Bringing Up BabyBRINGING UP BABY (1938)
4 stjärnor DYLPC

Den något tankspridde professorn David Huxley (Cary Grant) är snart klar med återskapandet av ett stort dinosaurieskelett efter fyra års arbete. Det enda som saknas är ett ”intercostal clavicle” (något slags ben). David är inne i en stressig period, där han både ska gifta sig och försöka ro i land en donation på en miljon dollar till hans museum från en tant vid namn Mrs Random. Som om inte det vore nog stöter han på Susan (Katharine Hepburn) som förföljer honom och vill att han ska hjälpa till att ta hand om hennes tiger (!) Baby (som för övrigt gillar låten I Can’t Give You Anything But Love). Allt trasslar till sig och när Davids efterlängtade dinosaurieben anländer dröjer det inte länge innan det försvinner in i en enda stor röra av missförstånd, vilda djur, förvirrad romantik och katastrofala middagar. Det är precis lika kul som det låter och detta är en sanslöst rolig komedi som underhåller från första till sista sekund, med ett klockrent manus och en upplyftande handling fylld av tilltrasslade situationer. Jag skrattade mig igenom hela filmen och hade en härlig stund med en underbar Cary Grant och en precis lika underbar Katharine Hepburn!

To Have and Have NotTO HAVE AND HAVE NOT (1944)
3 stjärnor DYLPC

Från Bringing Up Baby har regissören Howard Hawks tagit ett stort skutt mellan genrerna för att göra en betydligt mer sansad film i form av en filmatisering av Ernest Hemingways roman To Have and Have Not, för filmen adapterad av William Faulkner. Filmen är det första mötet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall, ett par som skulle göra ytterligare tre filmer tillsammans och som var gifta från 1945 fram till Bogarts död 1957. Handlingen utspelar sig på den karibiska ön och franska kolonin Martinique sommaren 1940, under Vichyregimens styre, där kapten Harry Morgan (Bogart) blir erbjuden pengar för att hjälpa några personer tillhörandes den franska motståndsrörelsen att ta sig ut till ön. Vid sidan om detta drama inleder han en romans med en vacker kvinna (Bacall) med smeknamnet Slim, varpå de äventyrliga färderna till havs varvas med möten på hotellrum och drinkar i baren. Till min besvikelse fann jag inte Hawks romantiska thrillerdrama så magiskt, eller i alla fall engagerande och läckert, som jag hade hoppats. Jag blev aldrig så indragen i berättelsen och tittade på klockan lite för många gånger. Humphrey Bogart är i ärlighetens namn ganska tråkig i huvudrollen, förutom vid några tillfällen när hans samspel med Bacall lyser till. Visst är det en någorlunda bra film med en stabil story och några bra scener, men mer än en lite ljummen trea finner jag den inte vara värd. Pianisten på hotellet levererade i alla fall, en showman av högsta klass!

Til ungdommenTIL UNGDOMMEN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilmare stöter ofta på motgångar under sina företag, men jag undrar om inte det här tar priset. Kari Anne Moe höll på att filma skeendena kring förberedelserna inför skolvalet 2011, genom att följa fyra olika norska ungdomar, alla aktiva i ett varsitt parti. Vi får följa med på deras resa där de berättar om sin bakgrund, sig själva, vad de vill och hur de vill att Norge ska förändras. Detta berättas tillsammans med filmupptagningar från debatter, retorikkurser och sociala sammankomster. Sedan händer något som förändrar allt. Mardrömmen på Utøya välter omkull allt som dessa ungdomar har arbetat för och sätter ett märke i deras tillvaro som river upp stora sår. Johanne, en av ungdomarna, berättar med egna ord hur hon sprang mot skogen, gömde sig under en klippa, såg människor dö och bevittnade en av de största tragedierna i Norges historia. Oavbrutet under säkert 10-15 minuter framför hon en av de starkaste, mest skakande berättelserna jag någonsin hört. Det är helt ofattbart vilka plågsamma minnen hon måste leva med och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Att fortsätta med skolvalen i vanlig ordning var naturligtvis omöjligt, och således ändrades dokumentärens tema och karaktär helt och hållet. Det blir något spretigt, kanske kunde man varit något hårdare vid klippbordet, men det är ändå imponerande att få ihop en film överhuvudtaget. En gripande och sevärd dokumentär som får en sjuhelvetes stark trea.

Les quatre cents coupsLES QUATRE CENTS COUPS (1959)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: De 400 slagen). François Truffauts klassiker var ett startskott till den franska nya vågen, som var en betydande strömning inom filmen under 1960-talet. De 400 slagen är en film om uppväxt, med familjen, skolan och individen i centrum, allt satt i relation till det rådande samhällsklimatet i Paris där pengar var en bristvara, föräldrarna var pressade och lärarna utom sig av frustration över elevernas ovilja att samarbeta. Mitt i allt detta hittar vi den 13-årige Antoine som bor i en spartansk lägenhet med sin stressade mamma och sin stränge men godhjärtade pappa. Han skolkar från skolan och stjäl från sina föräldrar för att köpa mat eller hitta på annat kul, men hamnar alltför ofta i trubbel och pressar sina föräldrar till bristningsgränsen. Trots en mörk och på många sätt tragisk historia lyckas Truffaut föra in en god dos humor i filmen, vilken imponerande nog aldrig skär sig mot filmens svärta. Lätt och luftig musik ramar in en gullig liten berättelse som sedan effektivt övergår i tragik. Allt berättas med ett magiskt svartvitt foto, genomgående duktiga skådespelare (såväl barn som vuxna) och avslutas med en slutscen som är vacker och helt och hållet mästerlig. Även om filmen ibland känns något vattentrampande under dess gång faller allt på plats i slutet, och det är då man inser att man har blivit berörd. Och som sagt, slutet är helt fantastiskt.

Antoine et ColetteANTOINE ET COLETTE (1962)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Antoine och Colette). Denna halvtimmeslånga kortfilm är uppföljaren till De 400 slagen. Antoine är nu 17 år och jobbar i en skivbutik. Han älskar musik och går på föreläsningar i ämnet varje vecka. På en av föreläsningarna får han syn på Colette, som han förälskar sig i. Men är hans känslor besvarade? Det får du svaret på i denna fina lilla brygga mellan Antoines barndom i De 400 slagen och hans liv som vuxen i den tredje delen, Stulna kyssar (Baisers Volés) från 1968. Och den kan du läsa om i nästa veckas resumé, för då har jag sett den också!

I vanlig ordning har jag och Scott lyckats se samma filmer, och den här veckan rör det sig om tre filmer: The Picture of Dorian Gray (3/5), Frankenstein (kortfilmen från 1910, 3/5) och Jeux d’enfants (3/5). Alla tre kan du läsa om i Scotts resumé, här!

Veckans topp 3

  1. Bringing Up Baby
  2. Les quatre cents coups
  3. Til ungdommen
Annonser

En tanke på “Veckoresumé #25

  1. Ping: Veckoresumé #27 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s