Veckoresumé #25

Det svartvita tar kommandot denna vecka, med ett romantiskt drama i krigstider, ett komiskt lyckopiller och en herrans massa franska slag. En skakande dokumentär och en liten kortfilm får också plats i den 25:e upplagan av DYLPC:s veckoresumé.

BRINGING UP BABY (1938)

Den något tankspridde professorn David Huxley (Cary Grant) är snart klar med återskapandet av ett stort dinosaurieskelett efter fyra års arbete. Det enda som saknas är ett ”intercostal clavicle” (något slags ben). David är inne i en stressig period, där han både ska gifta sig och försöka ro i land en donation på en miljon dollar till hans museum från en tant vid namn Mrs Random. Som om inte det vore nog stöter han på Susan (Katharine Hepburn) som förföljer honom och vill att han ska hjälpa till att ta hand om hennes tiger (!) Baby (som för övrigt gillar låten I Can’t Give You Anything But Love). Allt trasslar till sig och när Davids efterlängtade dinosaurieben anländer dröjer det inte länge innan det försvinner in i en enda stor röra av missförstånd, vilda djur, förvirrad romantik och katastrofala middagar. Det är precis lika kul som det låter och detta är en sanslöst rolig komedi som underhåller från första till sista sekund, med ett klockrent manus och en upplyftande handling fylld av tilltrasslade situationer. Jag skrattade mig igenom hela filmen och hade en härlig stund med en underbar Cary Grant och en precis lika underbar Katharine Hepburn!

TO HAVE AND HAVE NOT (1944)

Från Bringing Up Baby har regissören Howard Hawks tagit ett stort skutt mellan genrerna för att göra en betydligt mer sansad film i form av en filmatisering av Ernest Hemingways roman To Have and Have Not, för filmen adapterad av William Faulkner. Filmen är det första mötet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall, ett par som skulle göra ytterligare tre filmer tillsammans och som var gifta från 1945 fram till Bogarts död 1957. Handlingen utspelar sig på den karibiska ön och franska kolonin Martinique sommaren 1940, under Vichyregimens styre, där kapten Harry Morgan (Bogart) blir erbjuden pengar för att hjälpa några personer tillhörandes den franska motståndsrörelsen att ta sig ut till ön. Vid sidan om detta drama inleder han en romans med en vacker kvinna (Bacall) med smeknamnet Slim, varpå de äventyrliga färderna till havs varvas med möten på hotellrum och drinkar i baren. Till min besvikelse fann jag inte Hawks romantiska thrillerdrama så magiskt, eller i alla fall engagerande och läckert, som jag hade hoppats. Jag blev aldrig så indragen i berättelsen och tittade på klockan lite för många gånger. Humphrey Bogart är i ärlighetens namn ganska tråkig i huvudrollen, förutom vid några tillfällen när hans samspel med Bacall lyser till. Visst är det en någorlunda bra film med en stabil story och några bra scener, men mer än en lite ljummen trea finner jag den inte vara värd. Pianisten på hotellet levererade i alla fall, en showman av högsta klass!

TIL UNGDOMMEN (2012)

Dokumentärfilmare stöter ofta på motgångar under sina företag, men jag undrar om inte det här tar priset. Kari Anne Moe höll på att filma skeendena kring förberedelserna inför skolvalet 2011, genom att följa fyra olika norska ungdomar, alla aktiva i ett varsitt parti. Vi får följa med på deras resa där de berättar om sin bakgrund, sig själva, vad de vill och hur de vill att Norge ska förändras. Detta berättas tillsammans med filmupptagningar från debatter, retorikkurser och sociala sammankomster. Sedan händer något som förändrar allt. Mardrömmen på Utøya välter omkull allt som dessa ungdomar har arbetat för och sätter ett märke i deras tillvaro som river upp stora sår. Johanne, en av ungdomarna, berättar med egna ord hur hon sprang mot skogen, gömde sig under en klippa, såg människor dö och bevittnade en av de största tragedierna i Norges historia. Oavbrutet under säkert 10-15 minuter framför hon en av de starkaste, mest skakande berättelserna jag någonsin hört. Det är helt ofattbart vilka plågsamma minnen hon måste leva med och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Att fortsätta med skolvalen i vanlig ordning var naturligtvis omöjligt, och således ändrades dokumentärens tema och karaktär helt och hållet. Det blir något spretigt, kanske kunde man varit något hårdare vid klippbordet, men det är ändå imponerande att få ihop en film överhuvudtaget. En gripande och sevärd dokumentär som får en sjuhelvetes stark trea.

LES QUATRE CENTS COUPS (1959)

(Sv: De 400 slagen). François Truffauts klassiker var ett startskott till den franska nya vågen, som var en betydande strömning inom filmen under 1960-talet. De 400 slagen är en film om uppväxt, med familjen, skolan och individen i centrum, allt satt i relation till det rådande samhällsklimatet i Paris där pengar var en bristvara, föräldrarna var pressade och lärarna utom sig av frustration över elevernas ovilja att samarbeta. Mitt i allt detta hittar vi den 13-årige Antoine som bor i en spartansk lägenhet med sin stressade mamma och sin stränge men godhjärtade pappa. Han skolkar från skolan och stjäl från sina föräldrar för att köpa mat eller hitta på annat kul, men hamnar alltför ofta i trubbel och pressar sina föräldrar till bristningsgränsen. Trots en mörk och på många sätt tragisk historia lyckas Truffaut föra in en god dos humor i filmen, vilken imponerande nog aldrig skär sig mot filmens svärta. Lätt och luftig musik ramar in en gullig liten berättelse som sedan effektivt övergår i tragik. Allt berättas med ett magiskt svartvitt foto, genomgående duktiga skådespelare (såväl barn som vuxna) och avslutas med en slutscen som är vacker och helt och hållet mästerlig. Även om filmen ibland känns något vattentrampande under dess gång faller allt på plats i slutet, och det är då man inser att man har blivit berörd. Och som sagt, slutet är helt fantastiskt.

ANTOINE ET COLETTE (1962)

(Sv: Antoine och Colette). Denna halvtimmeslånga kortfilm är uppföljaren till De 400 slagen. Antoine är nu 17 år och jobbar i en skivbutik. Han älskar musik och går på föreläsningar i ämnet varje vecka. På en av föreläsningarna får han syn på Colette, som han förälskar sig i. Men är hans känslor besvarade? Det får du svaret på i denna fina lilla brygga mellan Antoines barndom i De 400 slagen och hans liv som vuxen i den tredje delen, Stulna kyssar (Baisers Volés) från 1968. Och den kan du läsa om i nästa veckas resumé, för då har jag sett den också!

I vanlig ordning har jag och Scott lyckats se samma filmer, och den här veckan rör det sig om tre filmer: The Picture of Dorian Gray (3/5), Frankenstein (kortfilmen från 1910, 3/5) och Jeux d’enfants (3/5). Alla tre kan du läsa om i Scotts resumé, här!

Veckans topp 3

1. Bringing Up Baby
   
2. Les quatre cents coups
3. Til ungdommen

Veckoresumé #24

Två gamla filmatiseringar av klassiska berättelser, två romantiska dramer och en dokumentär är veckans sedda filmer.

THE PICTURE OF DORIAN GRAY (1945)

En ung man vid namn Dorian Gray (Hurd Hatfield) önskar att han får bevara sitt vackra utseende medan målningen av honom som hans nära vän Basil (Lowell Gilmore) har skapat ska åldras i hans ställe. Hans önskan går i uppfyllelse och han ser på när hans vänner åldras medan han själv behåller sitt yttre. Men önskningen lämnar honom själlös och elak och hans onda akter börjar avspeglas i målningen. The Picture of Dorian Gray är baserad på Oscar Wildes roman från 1890 och är den första filmatiseringen av den klassiska historien. Melankoli och kärlek är starka teman i denna klassiska rysare som förstärks av kusliga miljöer och mörka karaktärer. Manuset är vågat och stilfullt med rappa konversationer som särskilt tar sig uttryck i den provokativa och pratglada Lord Henry Wotton (George Sanders) som hela tiden försöker pracka på Dorian med konstiga och farliga idéer. I andra roller ser vi Angela Lansbury och Donna Reed som Dorians kärleksintressen. The Picture of Dorian Gray är en välskriven och kuslig film som innehåller många mysterier och kryptiska budskap. En halvstark trea i betyg blir det.

AN EDUCATION (2009)

Den danska regissören Lone Scherfig nominerades 2010 för två BAFTA Awards för sitt 60-tals drama An Education om livsval och risker. Det är det som den begåvade tonåringen Jenny Mellor (Carey Mulligan) står inför när hon dras in i en värld av lyx och pengar efter att hon av en slump träffat på den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard) som bjuder med henne in i den övre societetens värld. Valet är lockande men svårt att besluta sig om eftersom Jennys föräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour) förväntar sig att hon ska slutföra sin utbildning och söka in till det prestigefyllda Oxford-universitetet. An Education är en film om att växa upp och ta viktiga förberedande beslut inför vuxenlivet. Istället för ett grått diskbänksdrama är An Education en mer färgglad och lättsam film som förlitar sig på lätt vardagshumor och mysig romantik. Förutom en kritikerrosad regissör, kammade filmen i sig också hem tre Oscarsnomineringar, varav en var för bästa skådespelerska till Carey Mulligan. I vad som brukar kallas för Mulligans stora genombrottsroll gör hon en fantastisk rollprestation som en trovärdig tonårstjej med ambitiösa livsmål och drömmar. Tillsammans med en briljant Peter Sarsgaard skapar de en stark karaktärskemi som är ovanlig att stöta på på film. De backas upp av en underbar Alfred Molina som Jennys stränga men osäkra pappa samt Dominic Cooper och Rosamund Pike som två härliga överklassvänner till David. An Ecuation är en snygg och livfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

THIS FILM IS NOT YET RATED (2006)

Vem är det som bestämmer om en film ska vara lämplig för barn eller inte? Vem är det som sätter åldersgränser som PG-13 och R på varenda film? Det frågar sig den amerikanska dokumentärskaparen Kirby Dick som i This Film Is Not Yet Rated bestämmer sig för att anlita privatdetektiver för att luska fram de hemliga identiteterna bakom MPAA:s (Motion Picture Association of America) noga utvalda åldersgränsbeslutare. En ganska oväntad spänning uppstår under dokumentärens gång när Kirby Dick och hans privatdetektiver kommer allt närmare sitt mål. Deras jakt blandas med intervjuer med ett stort antal filmregissörer som berättar om de absurda erfarenheter som de har tvingats genomgå när deras filmer ska åldersstämplas av MPAA:s mystiska grupp av hemmafruar, filmbolagschefer och präster. Dokumentären är väldigt pedagogisk och berättar noggrant och tydligt om alla de olika graderna av åldersgränser som tillämpas och går på djupet i varför sex på film alltid i amerikanska ögon ansetts vara farligare än grovt filmvåld när fallet i Europa och stora delar av världen är helt tvärtom. This Film Is Not Yet Rated är en mycket intressant dokumentär som faller filmintresserade i smaken. Stark trea blir betyget.

JEUX D’ENFANTS (2003)

(En: Love Me If You Dare). Jag ska vara ärlig: jag valde från början att se Jeux d’enfants endast för att min favorit och hemliga förälskelse Marion Cotillard medverkar. Jag satte mig i filmsoffan helt ovetande om vad jag skulle få uppleva (förutom vackra Cotillard, såklart!) och överraskades stort. Jeux d’enfants är en romantisk, komisk och smått magisk film som handlar om Julien (Guillaume Canet) och Sophie (Marion Cotillard) som under hela sin barndom har utmanat varandra att utföra galna stunts, elaka bus och pinsamma akter. Deras upprörande och vilda upptåg fortsätter även in i vuxenlivet men deras relation stöter på ett hinder när de båda börjar bilda mer än vänskapliga känslor gentemot varandra. Regissören Yann Samuell tar med tittaren på en nästintill drömlik berättelse med mycket romantik och gråt. Canet och Cotillard är extraordinära i huvudrollerna och har en superkemi i varje scen. Kanske var det denna film som drog de två unga skådespelarna närmare varandra även utanför jobbet eftersom de är ett gift par på riktigt. Filmens största styrka är de två huvudkaraktärernas komplexitet och deras mänskliga tankar och handlingar. De känns väldigt realistiska och gör inte alltid rätt och är inte alltid godhjärtade som många filmkaraktärer ofta är. Det är två ångestfyllda och problematiska individer som inte vet hur de ska gå tillväga i livet. Jeux d’enfants blir aldrig romantiskt sliskig och överdrivet sentimental utan håller båda fötterna på jorden. Betyget kramar sig fram till en svag fyra!

FRANKENSTEIN (1910)

Veckans andra första filmatisering är kortfilmen Frankenstein från 1910. Baserad på Mary Shelleys klassiska berättelse om forskaren Frankenstein som i försöket att skapa en perfekt människa av misstag råkar vanställa sitt experiment till ett monster. Som sagt är Frankenstein den första rörliga versionen av den legendariska rysaren som har hundratals varianter i alla olika sorters former. Kortfilmen har länge stämplats som en försvunnen relik men runt 1950-talet dök den upp via en filmsamlare i Wisconsin, USA, och idag finns den restaurerad och tillgänglig för hela världen att se (klicka här). Frankenstein är en stum kortfilm som känns påkostad för sin tid. Med visuella specialeffekter och skräckinjagande monstersmink är det från ett filmhistoriskt perspektiv en imponerande film. Helt klart sevärd för riktiga filmnördar som vill blicka tillbaka i filmhistorien och studera filmkonstens uppväxt. Med väldigt bra musik och ett imponerade historiskt värde blir betyget en svag trea.

Veckans topp 3

1. Jeux d’enfants
2. An Education
3. This Film Is Not Yet Rated