Efter nästan tre veckors uppehåll står jag med 14 filmer att beta av, så jag ska försöka hålla mig kort. Som ett smakprov kan jag säga att ni nu ska få följa med på en lång resa! Vi börjar i USA och gör en rejäl roadtrip med stopp vid både den mexikanska gränsen och i Grand Canyon, fortsätter till Antwerpen, vidare genom Londons undergroundkvarter med kontakter i Sovjetregionerna och New York, för att sedan göra ett glittrigt stopp i Hollywood. Efter det landar vi i Frankrike, åker vidare mot San Francisco, parkerar oss i en lägenhet i New York för ett långt stopp, innan det är dags för en kvick resa genom både tid och rum där vi både utforskar Nazityskland och åter landar i New York. Vi besöker Washington, kollar lite tekniska detaljer i Niger och bevakar Irak. Vi studsar ut till Paris, men inser snart att vi vill tillbaka till New York (som utgör något slags bas för vår resande tillvaro). Men för säkerhets skull lämnar vi en tåspets i Marseille. Tåspetsen flyger dock över till The Big Apple igen och hämtar upp resten av kroppen för en fullfjädrad vistelse i Marseilles hamnar och bakgator. Jim Morrisons galenskap tar oss på en ogreppbar tripp genom ökenlandskap och nätter på klubbar i Los Angeles, innan Brian De Palma ger oss en luddig avslutning i både Europa och Amerika som Woody Allen sedan rättar till med en stabil avslutning i sitt kära New York. Det var den korta versionen. Vill du höra den långa?
DUE DATE (2010)
Vår resa inleds med att Peter (Robert Downey Jr.) ska ta ett plan hem för att hinna till sin frus förlossning, en stor kommande ljusglimt i hans liv. Ljusglimten täcks dock över, likt ett stearinljus som släcks med ett sådant där rundat, skedliknande instrument, av en klumpig, högst irriterande och ovårdat skäggig individ vid namn Ethan (Zach Galifiaknifasi… Nytt försök: Galifianakis), som ska komma att totalförstöra hans hemresa. Genom en klantig aktion på flygplanet lyckas Ethan få Peter bannad från allt flyg inom USA, varpå Peter tvingas bila över kontinenten. Som om inte flygplansincidenten var nog hamnar de två (o)vännerna i samma bil, vilket ger oss en lång och krånglig resa som involverar bilkrascher, droger, rullstolsfighter, mentala sammanbrott och gräl, men som alltid i denna typ av film även en omedvetet framväxande vänskap de två männen emellan. För egen del fann jag inte mycket att bära med mig från den här filmen, nästan ingenting faktiskt, då den går på något slags autopilot vad gäller humor och uppbyggnad – skämten är väntade och händelseförloppet likaså. Uppskattar man onanerande hundar och slapstickfrämjande håriga magar finns dock goda chanser för en underhållande stund i soffan.
SNATCH. (2000)
Medan jänkarna härjar runt i biljakter och annat sker våldsamma förhandlingar och rånförsök i London. Det är ett grått England som framställs i Guy Ritchies hårda gangsterkomedi, där alla pratar med svårbegripliga dialekter och de flesta tycks hata varandra. Handlingen är något komplicerad och lite problematisk att sammanfatta i ett par meningar, men i stora drag kretsar den kring en värdefull diamant med en handfull intressenter beredda att lägga in en (kriminell) stöt samt en uppgjord boxningsmatch där en medlem av ett paveesällskap (iriskt resandefolk) vid namn Mickey O’Neil (Brad Pitt) placeras i huvudrollen. I övriga roller, de flesta färgstarka och hårdhudade, ser vi namn som Jason Statham (boxningsagenten Turk), Alan Ford (den skoningslöse gangsterbossen Brick Top), Rade Šerbedžija (vapenhandlaren Boris The Blade), Dennis Farina (den amerikanske juveleraren Cousin Avi), Benicio Del Toro (spelmissbrukaren Franky Four-Fingers) och den hårdaste av dem alla, Vinnie Jones som Bullet-Tooth Tony (namnet säger väl allt). Snatch. är en rapp och tempofylld film med kvickt manus och finurliga svordomar. Dessa träffar ibland rätt, ibland inte, och känns vid vissa tillfällen överflödiga och sökta, liksom filmen i sin helhet. Det blir lite för mycket uppvisning av de råa och klockrena britterna som hela tiden ska briljera med sin träffsäkerhet, vilket ibland känns just sökt. Den är dock underhållande och bjuder på trevliga låtval och flera lyckade stilistiska grepp, som den snabba klippningen och snygga grafiska sekvenser, men är också rätt ojämn. Avslutningen hör i vilket fall till dess starkaste kort och ger en lyckat maxad final till en något övermaxad, om än bra, film.
BEHIND THE CANDELABRA (2013)
Michael Douglas, denna levande legend, gör här förmodligen sin karriärs mest utstickande roll som den udda och glamoröse pianisten och showmannen Liberace, verksam under 50-talet och framåt, till dess att han dog i AIDS 1987. Denna biografiska film centrerar sitt fokus kring relationen mellan Liberace och hans manliga assistent och älskare Scott Thorson, vars memoarer filmen bygger på. Thorson spelas av den alltid lika skicklige Matt Damon, medan HBO producerar och Steven Soderbergh står för regin. Detta, vill jag påstå, är Soderberghs bästa på mycket länge, vilket är enormt glädjande. Liberace är en välutsmyckad superstjärna som lever ett genomlyxigt liv i Hollywood. Ändå saknas någonting – han är ensam och saknar någon att samtala med och tala ut till. Men när denne Scott Thorson träder in i Liberaces liv förändras allt. Scott är till en början tveksamt inställd till ett liv med Liberace, men övertygas av hans oändliga kärlek. Men är den verkligen oändlig? När Scott får höra att han “snart kommer att bytas ut mot någon yngre” och att “Liberace kommer tröttna” viftar han bort det som struntprat. Men när droger, svartsjuka och en svalnande romans leder till en bleknande tillvaro kommer de syrliga kommentarerna visa sig vara obehagligt sannolika. Behind the Candelabra är en gripande och genomgående engagerande film som framgångsrikt lyckas kombinera glittrig underhållning med mörker och drama. Spektakulära scenshower varvas med förtvivlade gräl och vredesutbrott, vilket ger en flerdimensionell bild av Liberaces och Thorsons liv. Tidskänsla, kostymer, foto och musik är bidragande faktorer till en estetisk fullträff och på skådespelarfronten briljerar den 68-årige Michael Douglas, en fullfjädrad mästare, tillsammans med en riktigt bra Matt Damon. Att temat homosexuella relationer ska vara så kontroversiellt att vissa produktionsbolag inte vill ställa sig bakom filmen är inget annat än en skam och än en gång är det HBO vi har att tacka för att Soderberghs fantastiska drama fick se dagens ljus. Jag vill rikta än fler strålkastare mot denna film, som fler borde se och låta sig beröras av. En glänsande fyra till en (bokstavligt talat) lysande film!
LE SOUFFLE AU COEUR (1971)
(Sv: Den första kärleken). Från Le feu follet (Tag mitt liv), som jag skrev om för några veckor sedan, har Louis Malle här tagit ett par rejäla kliv i en ljusare riktning. Även om detta är ett i grunden allvarligt drama med svåra teman finns en hel del humor som livar upp stämningen mellan varven. 14-årige Laurent bor med sina föräldrar, sina två storebröder och en anställd kokerska/barnpassare i ett stort hus som vittnar om framförallt pappans framgång. Han har kommit upp i en ålder där hans nyfikenhet för livet och sex börjat växa. Han blir dock hindrad att utforska detta fullt ut då hans bröder (egentligen godhjärtat) retas med honom och han ses fortfarande som en liten pojke av de vuxna i hans närhet. Tillfällen dyker dock upp, först i form av berusade fester med hans bröder och närvarande damer, senare under en spa-/hotelliknande sanatoriumvistelse som hans mamma tar med honom på efter att han diagnostiserats med blåsljud. Där träffar han en flicka som han fattar tycke för, samtidigt som han kommer närmare sin mamma på flera sätt. Malle tacklar denna uppväxtsberättelse på ett smart sätt med en lättsam ton som gör svårigheterna i de komplicerade relationerna och situationerna hanterbara för tittarna. Jazzmusik och en komisk touch gör att man snarare ler än gråter när de tre bröderna halsar vodka och kör bil mitt i natten. Det är svårt att återberätta filmens handling utan att den låter något störd (tänker framförallt på en viss scen i slutet av filmen), men eftersom den bygger på olika situationers påverkan på hur vi tänker och agerar blir allt mer naturligt när det inträffar i filmen. Så mitt tips är helt enkelt: se filmen. Den är för det mesta riktigt bra. Den tappar något i senare mittenpartiet, som kanske borde ha kortats ner, men avslutar starkt och lämnar en med en god känsla. En svag fyra!
PLAY IT AGAIN, SAM (1972)
Filmerna där Woody Allen har huvudrollen men inte regisserar går att räkna på en hand. En av dem är den av Herbert Ross regisserade Play It Again, Sam, som dock skrivits av Allen för både teater och film. Allens karaktär, Allan (fantasifullt), är en obotligt nervös filmfanatiker tillika hypokondriker som inte känner sig bekväm i sociala sammanhang, särskilt inte bland kvinnor. Han tar hjälp av en återkommande hallucination som involverar Humphrey Bogart (modell Casablanca), som ger honom tips i hur han ska närma sig damerna. Att i första hand hitta en kvinna får han hjälp med av sina goda (och gifta) vänner Dick och Linda (Tony Roberts och Diane Keaton), med tveksamt resultat. När Dick reser bort och Linda känner sig ensam inser Allan hur mycket han tycker om Linda som vän – och kanske mer än så? – vilket leder till både det ena och det andra. Skildringen av Allans osäkra tillvaro är fylld av värme, kärlek och för det mesta träffsäker situationskomik (hårtorksscenen, vinylskivor som flyger i luften och misslyckade lägga-armen-runt-tjejen-i-soffan-situationer mm). Den här rätt långhårige Woody Allen är helt underbar i sin paradroll som nervös ungkarl, liksom Diane Keaton och Tony Roberts i sina framträdande biroller. En av filmens absolut roligaste ingredienser är det faktum att Dick (Roberts) alltid behöver uppge vilket telefonnummer han kan nås på, så fort han kommer till en ny plats. Mobiltelefonen fanns som bekant inte, och det går inte många scener där Dick är med utan att han går fram till en telefon och meddelar sin sekreterare det nya numret, vilket efter ett tag blir smått absurt. Woody uttrycker sin stora kärlek till Casablanca, Bogart och Ingrid Bergman vid upprepade tillfällen under filmens gång, genom en lång öppningssekvens där han under en visning på en biograf bara sitter och gapar av förundran, i de återkommande samtalen med Humphrey och i en bombastisk avslutning där han får fälla en klassisk replik han alltid velat dra. Och med denna kärlek har han skapat en egen klassiker i romcom-genren, Play It Again, Sam!
Detta var alltså San Francisco-stoppet i vår resa, som nu fortsätter med ett Hitchcock-regisserat lägenhetsbesök i New York (4/5), som ni kan läsa om i Scotts resumé #22. Efter det låter vi Woody återigen ta taktpinnen:
ZELIG (1983)
En av Allens mest särskilda filmer, som i dokumentärformat berättar händelseförloppet kring en av världshistoriens mest fascinerande personer, Leonard Zelig (spelad av Woody själv). Zelig har en mycket speciell egenskap som gör att han kan smälta in i vilket sammanhang som helst och anpassa både sin mentalitet och sin fysik till det sällskap han för ögonblicket befinner sig i. (Jodå, visst är det Zelig som sitter till höger på bilden). Denna övernaturliga förmåga gör honom till en superkändis, samtidigt som olika experter försöker reda ut vad den beror på. Psykiatern Dr. Fletcher (Mia Farrow) testar olika intervjuformer och hypnos för att försöka förstå den komplexe Zelig, som istället börjar anpassa sig till situationen och påstår att han också är en doktor. Den världskände “mänsklige kameleonten” syns i en massa olika sammanhang innan han plötsligt är spårlöst försvunnen. Det hinner hända mycket i denna fantastiskt kreativa och påhittiga mockumentär, som är filmad och klippt som en dokumentär från 20-talet, blandat med arkivbilder och inflikningar från både verkliga och fiktiva personer som berättar om sina erfarenheter av Zelig. Kul, underhållande och långa stunder helt genialiskt från Woody Allen, om en enormt fascinerande och besynnerlig människa.
FAIR GAME (2010)
En politisk thriller från The Bourne Identity-regissören Doug Liman med suveränerna Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på den sanna historien om hur ambassadören Joseph Wilson (Penn) 2003 skrev en artikel i The New York Times om att Bush-administrationen manipulerat uppgifter om vapentillverkning för att rättfärdiga Irakinvasionen, varpå regeringen svarade med att avslöja hans fru Valerie Plames (Watts) hemliga identitet som CIA-agent. Ett engagerande och välspelat drama som för oss in i de sekretessbelagda rummen och de interna korridorerna, dock utan det där (ursäkta det så uttjatade uttrycket) lilla extra som krävs för ett högre betyg. Spänningen varierar under filmens gång och manuset andas ibland lite mycket actionfilm, överdrivet rappt och “agentigt”, för att det ska kännas helt naturligt. Men en klart sevärd film med två skickliga huvudrollsinnehavare och som riktar tydlig kritik mot Bushregeringen. En intressant historia som kan öppna fler ögon för vad som egentligen försiggick på (USA:s) hemmaplan under Irakkrigets upptrappning.
DE BATTRE MON COEUR S’EST ARRÊTÉ (2005)
(Sv: Mitt hjärtas förlorade slag). Innan Jacques Audiard på riktigt slog igenom med Un prophète och Rust and Bone gjorde han ett antal filmer både som regissör och som manusförfattare. En av hans regisserade filmer är detta drama med Romain Duris i huvudrollen som 28-årig före detta pianotalang som nu kämpar på i den hårda och korrumperade fastighetsbranschen. En dag träffar han sin mammas gamla agent och drömmen om att, likt sin mor, bli pianist kommer till liv igen. Det är ett spännande upplägg, men när det framförs i filmen känns det ganska märkligt. Mitt i vardagslunken kommer det här och vänder helt upp och ner på Toms (Duris) liv, utan att han är tillräckligt bra presenterad för att man ska kunna köpa hela utvecklingen. Detta blandas med sidospår som involverar hans far (spelad av Niels Arestrup), hans otrogne kollega och dennes fru. Var för sig är det bra och väl utförda delar, men tillsammans skaver det och det blir oklart vad filmen egentligen vill. Obefogade barslagsmål blir helt malplacerade och slutet är också lite av ett “jaha?”-ögonblick. Det finns flera våldsamma scener, varav en är fruktansvärt blodig, brutal och jobbig att se på. En annan känns mer tveksam och man börjar fundera på trovärdigheten. Audiard är duktig på att använda musik och hela filmen är snyggt iscensatt, samtidigt som skådespelarna gör gedigna insatser. Ändå upplever jag den som oklar, möjligtvis överambitiös, vilket gör att den inte resulterar i mer än en stark tvåa.
THE FRENCH CONNECTION (1971)
Veckans bästa film utspelar sig till största del i New York, men som titeln antyder finns här en fransk koppling. De två poliserna Jimmy “Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Buddy “Cloudy” Russo (Roy Scheider) misstänker att ägaren av en liten godisbutik är involverad i något fuffens, samtidigt som våra (o)vänner i Frankrike med storskurken Alain Charnier (Fernando Rey) i spetsen förbereder ett stort knarksmugglingsprojekt. Inom New York-polisen är man skeptisk till Popeye och Cloudys idéer och de får arbeta mer eller mindre på egen hand. Och det är inga high-tech-utrustade FBI-agenter som går på fester och dricker drinkar vi har att göra med, utan två simpla men drivna snutar som sitter hela nätter och avlyssnar lägenheter i en källare och firar eventuella framgångar med en burk öl. Även om den här filmen innehåller en av de längsta och mest intensiva biljakterna jag sett (ja, den kan klassas som tunnelbanejakt också) så utgörs polisparets arbete till största del av långa, jobbiga skuggningar och lågmält spionarbete i ett kylslaget New York där ett pass kan gå ut på att stå och huttra utanför en butiksdörr i flera timmar. Och regissören William Friedkin fångar detta på bästa sätt. Kameraarbetet är otroligt genomtänkt med långa svepningar, in- och utzoomningar, finurliga speglingar i skyltfönster och fartfyllda actionscener filmade med precision. The French Connection har den där typiska 70-talsthriller-atmosfären över sig, en speciell och svårdefinierad känsla. Även om storyn är ganska simpel finns en oförutsägbarhet och en intensiv spänning – och även i de mest “ospännande” partierna finns en intensitet som gör att man hela tiden lever sig in i skeendena. Den så fantastiske Gene Hackman är som alltid underbar som Popeye och får fin assistans från sin kollega Roy Scheider som Cloudy och Fernando Rey som den skäggige skurken Alain Charnier. Jag hade en jäkligt bra filmupplevelse med The French Connection och ser framemot att se om den. Då kanske den även får en uppgradering i betygsskalan, på vilken den i skrivande stund innehar en krutstark fyra.
CRUISING (1980)
New York-vistelsen fortgår, fortsatt i Friedkins regi, när Al Pacino går undercover för att ta fast en mördare som härjar på gayklubbar och sätter skräck i staden, där han blir känd som “The Gay Killer”. John Forbes (Pacino) är en ung och relativt oerfaren polis som får chansen att göra detta farliga och riskabla uppdrag som innebär att han ska smälta in i de homosexuella kretsarnas nattliv och på så sätt hitta mördaren, nästan helt utan uppbackning från polisen. Detta ger oss en rätt spännande thriller som dock inte överraskar eller ger oss någon minnesvärt unik story. Vad som gör den mer minnesvärd är den kritik man fick utstå under inspelningen, då gayaktivister försökte hindra inspelningen och menade att man gav en orättvis bild av homosexuella (en kritik jag kan förstå då filmen främst fokuserar på särskilda kretsar vilka knappast kan representera en hel sexuell läggning. Å andra sidan adderade man en disclaimer som menade att filmen inte hade för avsikt att göra just detta. Den här diskussionen lämnar jag hur som helst här och nu). Man hade alltså stora problem under produktionen och fick även göra åldersgränsrelaterade bortklippningar som enligt vissa ledde till en kraftigt försämrad film. Visst, det är ingen fantastisk film och den har förmodligen ställt till med mer problem än vad den har gett i form av filmiskt värde, men den är helt klart sevärd, inte minst för just dess kontroversiella omständigheter.
FRENCH CONNECTION II (1975)
Kvar från den första filmen finns varken Roy Scheider eller regissör Friedkin, men vår hjälte Gene Hackman återvänder som Popeye liksom Fernando Rey som på nytt gör knarksmugglarkungen Alain Charnier. Regisserar gör John Frankenheimer. Doyle (Hackman) har bestämt sig för att åka ner till Frankrike för att en gång för alla få tag på Charnier och stoppa hans liga. Väl där får han ett syrligt mottagande från den franska polisen som är tydliga med att de inte vill ha honom där och inte ens ger honom ett kontor. Han får jobba på egen hand och hamnar i stora problem när Charnier kidnappar honom. Han hålls fången, tvingas ta droger och är riktigt illa däran, men Popeye ger sig inte förrän han nått sitt mål… Precis som i den första filmen finns en stor spänning och intensitet i alla jakter och det laddade spejandet som sker. Däremot skiljer sig uppföljaren på flera sätt från sin föregångare då den tar vissa steg i oanade riktningar, som t ex det långa parti där Popeye bryts ner totalt och får kämpa mot både hälsoproblem och alkoholens lömska förförelse. French Connection II (där man av någon anledning slopat “The”) kan inte hålla ribban på den första filmens i många avseenden mästerliga nivå, men jag tycker personligen att den är klart bättre än vad den genomsnittliga kritiken vill göra gällande, och en finfin uppföljare. Miljöerna är underbara att befinna sig i, Hackman är fantastisk (i en mer komplex prestation än i ettan), det långsamma tempot är behagligt, hela tiden intressant, och upplösningen är rafflande. Underskattad och riktigt bra!
THE DOORS (1991)
Resans mest spektakulära strecka bjuder Oliver Stone på i sin filmatisering av The Doors, och framförallt Jim Morrisons, karriär och liv. Genom en frisläppt och utsvävande film där konserter, drogtripper och ökenvandringar flyter samman till en enda symfoni får vi en underhållande och läcker upplevelse av detta fantastiska band, från uppkomsten på en strand i Los Angeles till det första studiokontraktet och ända fram till dess att Jim Morrison står anklagad för simulerad masturbation på scen. Det mesta finns med här (dock med vissa historiska frågetecken), men den huvudsakliga kvalitén ligger i estetiken, färgerna, fotot, musiken, texterna och allt det som gjorde The Doors till ett tidlöst band och Jim Morrison till en precis lika tidlös poet. Morrison gestaltas av en makalöst bra Val Kilmer (!), och det är väl rimligt att anta att han gör sitt livs roll här. Meg Ryan spelar hans flickvän Pamela Courson medan övriga bandmedlemmar spelas av Kyle MacLachlan (Ray Manzarek), Frank Whaley (Robby Krieger) och Kevin Dillon (John Densmore). Alla gör det bra, i en riktigt bra biopic som är en fröjd för sinnena! På ämnet The Doors kan man förslagsvis komplettera denna häftiga upplevelse med den mer faktafokuserade dokumentären When You’re Strange som rekommenderas varmt. Och självklart genom att lyssna på musiken!
PASSION (2012)
Brian De Palma besitter en stor talang för att göra bra filmer (Scarface, Carlito’s Way, The Untouchables, Casualties of War etc), men hans senaste visade sig vara en rejäl flopp. Vad som på förhand låter grymt spännande – en erotisk thriller kantad av maktspel och affärer med Rachel McAdams och Noomi Rapace i huvudrollerna – blev en besvikelse som inte alls levde upp till förväntningarna. Isabelle (Rapace) är en ung och ambitiös anställd på en Berlinbaserad reklambyrå där hon jobbar under den dominanta och framgångsrika chefen Christine (McAdams). Isabelle gör fina prestationer i arbetet och får beröm av Christine, men samtidigt blir hon mer eller mindre överkörd när Christine tar åt sig äran för hennes succéartade reklamfilm. Christine pendlar mellan att vara chef, vän, älskarinna och visar sig vara lurig och manipulativ. Saker utvecklar sig i rask takt utan att förnuftet alltid hinner med, saker som inte borde ske sker och vips står vi med en mordgåta, mörka hemligheter och bedrägerihärvor. Det är dock utfört med tveksam trovärdighet, svajiga skådespelarinsatser, knackig engelska (vilket i vissa fall dock är rimligt) och en extrem ojämnhet där en scen kan kännas rätt bra för att sedan följas upp av ett magplask. Filmen är luddig i vad den vill berätta och väljer trista spår. Polisutredningen är t ex för det mesta ointressant och känns bara standard. Skådespelarna är godkända sett till vad de har att jobba med (ett stundtals krystat manus), varav Rachel McAdams är den som imponerar mest (i alla fall ibland). En etta är kanske i hårdaste laget – det kan bli en höjning till en tvåa och därmed precis godkänt – men besvikelsen är i vilket fall enorm. Jag hade hoppats på mer.
ANYTHING ELSE (2003)
Ah, Woody, en räddare i nöden. Utan att vara fantastisk på något sätt är Anything Else en trevlig komedi, en Woody Allen-film helt enkelt (och då syftar jag alltså inte på att han inte skulle ha gjort några fantastiska filmer, utan just det att den är trevlig). Den något oväntade huvudrollsinnehavaren Jason Biggs (känd från American Pie-eländet) spelar en karaktär som i princip är den som Allen själv brukar spela – en nervös, ung struggling writer som blir förälskad i en oförutsägbar och svårhanterlig kvinna (Christina Ricci) och trasslar in sig i en komplicerad relation. Woody Allen gör en biroll som en mentorsfigur för Jerry (Biggs), men är tveksam i sina råd (han föreslår bland annat att Jerry måste ha ett överlevnadskit inkluderande t ex en flytande ficklampa och ett gevär). Woody gör då och då jätteroliga sägningar (han får även ett vredesutbrott och slår sönder en bil) som leder till stora skratt, annars är filmen småtrevlig och puttrar på i lagom takt. Danny DeVito gör också en underhållande biroll som Jerrys agent (som dock mestadels talar i kläd- och kostymmetaforer, ofta obegripliga sådana). Ja, ja, en pålitlig Woody Allen-rulle, en stabil avslutning. Skönt!
Veckans topp 3
- The French Connection
- The Doors
- Behind the Candelabra
do you like phil collins? 