TV-special: Twin Peaks

Vi vidgar våra vyer och ger oss i kast med en TV-serierecension! Först ut är David Lynchs och Mark Frosts av många älskade kultserie från början av 90-talet, som i kyliga tider som dessa får skogarna kring den lilla småstaden att te sig mörkare än någonsin…

Twin Peaks 1

4 stjärnor DYLPC

Det är lite svårt att veta var man ska börja när det gäller Twin Peaks. Det är nämligen en serie som har nästan allt, på gott och ont (mest gott). Drama, skräck, komedi, mysterier, drömmar, fantasier, romantik, mord, kluvna personligheter, hemligheter, en ständigt närvarande David Lynch-koefficient, tibetansk spiritualitet, donuts, kaffe, en i gåtor talande jätte, ugglor, körsbärspajer, en dansande dvärg som pratar baklänges, en sheriff som heter Harry S. Truman, bedrägerier, timmerstugor, kärlek, dimmiga skogar, ödsliga rödljuskorsningar, ett vattenfall och en oförutsägbarhet som gör att man inte känner till någon karaktärs alla sidor. Det där var bara en lätt skrapning på ytan av vad som presenteras under seriens gång.

Så, var tar vi vid? Allt börjar med att en ung kvinnas lik flyter i land i en vit plastsäck. Stackars polisen Andy, den genomsnälle men lite smådumme Andy, börjar genast gråta vid åsynen. Sheriff Truman, ärligheten och hederligheten personifierad, identifierar kroppen som high school-eleven Laura Palmers. Pete Martell, som bor vid stranden och är den som gör fyndet när han är ute och fiskar, konstaterar:

”She’s deead. Wraepped in plaestic.”

In kallas, för den fortsatta utredningen, FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan), som ska komma att bli seriens huvudkaraktär. Han är briljant på alla sätt och vis med ett skärpt sinne som är oväntat öppet för improvisation och accepterande av drömupplevelser som användbart utredningsmaterial. Han är oerhört trevlig mot de personer från den lilla stadens befolkning (51 201 invånare) han träffar. Han läser in små meddelanden i en liten röstinspelare, adresserade den för oss okända ”Diane”, vilka handlar om i princip allt som sker under resans gång, från uppdateringar kring polisarbetet till bedömningar av hotellservice och kaffekvalité. Han blir snabbt förälskad i naturen och människorna i det charmiga lilla amerikanska samhället strax nedanför Kanadas gräns.

En förklaring av den följande händelseutvecklingen är något vansklig att åstadkomma, dels på grund av ett stort karaktärsgalleri och många parallella historier, dels på grund av ett stort värde i att inte veta för mycket. Sammanfattningsvis kan hur som haver sägas att mordet misstänks ha koppling till ett annat fall, samt att detaljer en efter en vittnar om ett fall som är större och mer avancerat än vad det först verkar. Fler och fler fingrar blandar sig i leken, eller visar sig ha varit inblandade sedan länge, och mitt i nätet av mysterier och lösa trådar står våra primära protagonister, lagens män, Cooper och Truman, inför ett svårt uppdrag.

Jag vill mycket gärna snabbt presentera de viktigaste av alla underbara karaktärer som figurerar i den lilla stadens täta men alltmer konfliktdrabbade samhälle. Sheriff Truman (Michael Ontkean) har redan nämnts, ordnings- och trygghetsfaktor número uno på Twin Peaks polisstation. I sitt lilla men familjära team har han den känslige, lite tröge, jättesnälle Andy (Harry Goaz), den tystlåtne och långhårige indianättlingen Hawk (Michael Horse), den gulligt orutinerade men lojala receptionisten Lucy (Kimmy Robertson) och såklart Agent Cooper (MacLachlan), kanske världens mest sympatiske och genombegåvade karaktär. Ibland tittar FBI-chefen Gordon Cole in, spelad av David Lynch i egen hög person. Han är nästan döv och ropar ut allt han säger. Det är väldigt roligt.

Familjen Palmer upplever naturligtvis en stor kris. Mamman (Grace Zabriskie) brakar samman och börjar få märkliga syner. Pappan, Leland Palmer, en av de mest intressanta karaktärerna i serien, reagerar på ett udda sätt genom att först vara helt nedslagen men en dag vakna upp med grått hår och ägna större delen av sin tid åt att gå runt och dansa och sjunga. Ray Wise är helt jäkla fantastisk i den rollen. Leland är advokat och rådgivare till Ben Horne (Richard Beymer), ägare av The Great Northern Hotel, en viktig plats genom hela serien (där Cooper hyr sitt rum). Ben är en till synes osympatisk affärsman som röker en rejäl cigarr. Han har dock också sina vändningar och spårar ur på ett mycket underhållande sätt en bit in i serien. Hans luriga och snokande dotter, Audrey (Sherilyn Fenn), ställer till med en del problem och är lite för nyfiken för sitt eget bästa. Hon går i samma klass som Donna Hayward (Lara Flynn Boyle), Laura Palmers bästa vän, som tillsammans med den motorcykelåkande James Hurley (James Marshall) försöker utreda det mystiska mordet på egen hand parallellt med den officiella utredningen, med blandade resultat. Lauras nästan identiska kusin, Madeleine (Sheryl Lee) hjälper också till ett tag. Åh, så kär jag är i Donna Hayward förresten.

En annan central grupp karaktärer är familjen Packard/Martell (Jack Nance, Piper Laurie, Joan Chen), som äger sågverket som syns i den vackra och behagliga vinjetten. Där finns några påsar innehållandes inte helt rent mjöl. Andra viktiga karaktärer är ex-militären Major Briggs (Don S. Davis), som sysslat med hemlig UFO-bevakning i skogen, hans son, skollagskaptenen och rebellen Bobby Briggs (Dana Ashbrook), som är tillsammans med Shelly Johnson (Mädchen Amick) som jobbar hos Norma Jennings (Peggy Lipton) på Double-R Diner, stadens mötesplats där folk träffas över en kaffe och paj, men egentligen är tillsammans med den våldsamme truckern Leo Johnson (Eric Da Re). Haha, ja, ni hör ju hur snårigt det blir det här… För att hålla mig lite kort kan sägas att vi också stöter på en enögd och superstark kvinna som är besatt av gardinstänger, en kanadensisk droghandlare, en kvinna som alltid går runt med ett vedträ, en Hawaii-inspirerad doktor och psykolog med blåröda glasögon, en agorafobiker som inte kan gå utanför sitt hus, en snobbig herrklädesförsäljande britt som heter Dick, en jättegammal och överdrivet, nästan läskigt, glad rumsbetjänt och en enarmad man som säljer skor. I skådespelarväg görs inhopp, små som stora, av bekanta namn som Miguel Ferrer, Billy Zane, David Bowie, Kiefer Sutherland, Heather Graham och Michael Parks (med filmen Twin Peaks: Fire Walk with Me inräknad).

Nog med namedropping nu! Jag vill egentligen berätta om fler spännande figurer, men ibland får man lägga band på sig själv. Se serien istället, för så här bra är nämligen Twin Peaks:

Twin Peaks 2SÄSONG 1 (1990)
5 stjärnor DYLPC

Den åtta avsnitt långa första säsongen är helt fantastisk. Unikt, trollbindande och mästerligt serieskapande av Lynch, Frost och övriga inblandade. En TV-klassiker.

Twin Peaks 3SÄSONG 2 (1990-1991)
4 stjärnor DYLPC

Hela 22 avsnitt bjuder den uppföljande säsongen på, och dessvärre även en smått urspårande sidohistorieuppsättning. Svajigt emellanåt, men kärnan finns kvar och det faktum att man mellan avsnitten fortfarande går runt och längtar efter att få dyka in i Twin Peaks mystik igen gör att den når upp till en svag fyra.

Twin Peaks Fire Walk with MeTWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992)
2 stjärnor DYLPC

Den 135 minuter långa filmen fungerar primärt som en prequel som utreder mer kring vad som föranledde mordet på Laura Palmer. Den har sina stunder men är en i stort sett ganska onödig film som inte tillför jättemycket. Observera att den inte ska ses innan man avverkat serien.

Det finns flera säregna drag hos Twin Peaks. Den nämnda mixen av ingredierande genrer och stämningar ger upphov till högkontrasterande tonskiften, vilka serien hanterar med bravur. En i ena stunden slapstick-aktig scen, kanske med Deputy Andy Brennan som fumlar runt med post-it-lappar över hela kroppen, kan på nolltid övergå i en gravallvarlig överläggning kring nästa steg i mordutredningen – och det blir aldrig någon kollision mellan de olika stämningarna. För detta har serieskaparna till stor del kompositören Angelo Badalamenti att tacka, då hans fantastiska soundtrack innehåller liknande övergångar mellan olika stämningspartier. Laura Palmer’s Theme växlar till exempel mellan sentimentala slingor och mörka, svarta, djupa basgångar av dova stråkar. Även jazz, slöa elgitarrer, knäppande fingrar och loungemusik återkommer i soundtracket.

Serien använder också, på ett kreativt sätt, klassiska genre- och TV-konventioner – delvis seriöst, delvis lätt parodiserande – likt det Lynch gör i Mulholland Dr. Här finns såpoperaaktig dialog och relationsmässigt drama, kanske framförallt mellan ungdomarna, som ackompanjeras av gråtande stråkar och pianoslingor. Här finns knarkhandlare med klassisk gangsterframtoning, en sheriff med khakikläder och cowboyhatt, typiska high school-ungdomar och inte minst en rad referenser till deckar- och polisserier. Detta blir i kombination med den typiska David Lynch-estetiken med drömmar, surrealistiska vanföreställningar och lekar med det övernaturliga både effektivt och unikt. På något sätt blir den enorma variationen både bekant och behaglig – serien blir som en egen liten värld med en alldeles särskild atmosfär, som man vid varje avsnitt går in i igen. Och jag älskar det.

David Lynch är så pass starkt kopplad till serien att man ofta talar om ”auteur-TV” i samband med Twin Peaks, det vill säga en serie som påtagligt präglas av en individuell skapare och, om man så vill, konstnär. Stilen är igenkännbar och Lynchs engagemang kanaliseras ut i bland annat manus, regi, casting och låttexter till musiken. Han hade dock sina dispyter med produktionsbolaget, bland annat gällande till vilken grad vissa detaljer i storyn skulle avslöjas eller förklaras, och den konstnärliga friheten når alltid en gräns när så pass mycket pengar investerats.

I slutet av serien finns några scener som är tekniskt och stilmässigt otroligt effektfulla. Ljusen slocknar och ersätts av hypersnabbt blinkande lampor, ungefär som kamerablixtar, vilka skapar en svårmanövrerad miljö där ansikten syns i millisekundsintervall och blickar möts inom samma tidsramar. Naturligtvis sker obehagliga händelser i detta ljusinferno. Dessa delar hör till de snyggaste och häftigaste i serien och är ett spektakulärt ess ur rockärmen signerat Lynch.

Vad gäller skådespelet svajar allt runt omkring ett så absurt manus och i en så märklig värld att allt kan verka logiskt. En nästan löjligt tårdrypande och melodramatisk scen kan passa in perfekt, trots att skådespelarna ger ifrån sig genuina Days of Our Lives-vibbar (nej, så illa är det inte). Men eftersom det funkar så gör det ingenting – det blir bra på något märkligt sätt. I princip alla skådespelare gör något kul och minnesvärt av sina roller, och därför ges ett positivt omdöme till nästan samtliga. Kyle MacLachlan är tilläggningsvis genialisk som Dale Cooper och förtjänar en extra omnämning.

Det mäktigaste av allt med Twin Peaks är också det mest svårbeskrivliga. I Badalamentis allra svartaste stunder, och när Lynch leker sina dödligaste lekar, lägger sig en dimma av mörker och mysterium över hela Twin Peaks. Tankar som ”wow, det finns något större här, något abstrakt, en okontrollerbar kraft som omfamnar allt som sker” förekommer, i alla fall i min hjärna. Och som Sherrif Truman formulerar det: det finns en ”närvaro” bland träden, som kan anta många olika former. Det låter märkligt och mumbo jumbo, men det finns något där som är så jäkla häftigt. Lynch är en gud vad gäller sådant.

”The owls are not what they seem.”

Oklarheter och lösa trådar är standard. Det och några svaga stunder får man försöka ha överseende med. Andra säsongens händelseupptrappning är lite av en cirkus där allt möjligt händer. Men det är underhållande, förbryllande och man vet aldrig när man kommer gapskratta och när man kommer förfäras av obehag. David Lynchs filmer är ofta förvirrande, och i samma anda avslutas hela serien med en cliffhanger av Guds nåde. Och visst fan ska man vara lite förvirrad!

Men nu får det vara nog. Någon gång ska jag återvända till Twin Peaks, för abstinensen har redan börjat komma krypandes. Jag tar med mig både mardrömslika bilder och supermysiga känslor från serien, i en lätt befängd blandning. Nu ska jag följa Coopers mycket visa råd tillika livsprincip om att man varje dag ska unna sig något litet extra, ett helt och hållet oplanerat infall av självbelöning. Oftast blir det en varm kopp kaffe för Coop, och han är en man som kan sitt kaffe.

”Black as midnight on a moonless night.”

Och det är också precis så jag ska ordna det för mig själv nu. Svart, mörkt och kraftfullt!

SFF13: Breathe In

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

kinopoisk.ru

4 stjärnor DYLPC

Regissören och manusförfattaren Drake Doremus gjorde tillsammans med Felicity Jones 2011 års smått fantastiska lilla indiedrama Like Crazy, och nu har de teamat upp på nytt. Dessutom har man adderat en magnifik Guy Pearce till rollbesättningen, något som bäddar för en finstämt och dramatiskt komponerad filmupplevelse.

Precis som i Like Crazy spelar Jones en brittisk utbytesstudent, som i det här fallet flyttar in hos en familj som bor i ett hus någon timmes bilresa utanför New York. Hon blir väl mottagen av mamman (Amy Ryan), pappan (Pearce) och dottern (Mackenzie Davis), även om hon är lite besviken över att ha hamnat så långt utanför stadskärnan. Sophie (Jones) är en duktig pianist och har musiken som gemensamt intresse med pappan i huset, Keith (Pearce), en halvt livstrött pianolärare som drömmer om att istället kunna spela cello på heltid för att väcka gnistan som han hade när han en gång spelade i ett band. Trots en stel start är det tydligt från första stund att det finns någon form av outforskat band mellan dessa två karaktärer.

Långsamt börjar Sophie och Keith inse existensen av en ömsesidig dragning, vilken naturligtvis skulle vara förödande för övriga relationer om de skulle leva ut den till fullo. Den relativt välmående familjen möts bit för bit av en ökad problematik och relationer ansträngs mer och mer. Det är en klassisk utveckling och den är inte unik från andra filmer på temat, men utförandet är ypperligt.

Guy Pearce är perfekt i rollen som skäggig, casual, lite trött halv-rocker-pappa med stilmässiga hipstertendenser och jeansskjorteaura – en karaktär som slits mellan dröm och verklighet, mellan musikens passion och läraryrkets tröttsamhet. Han agerar med en rörande äkthet och man kan ana många förtryckta tankar under ytan. Felicity Jones är återigen ljuvlig i sin söta utstrålning men med gryende bekymmer, och hon slits också mellan olika idéer på vad hon egentligen vill göra med sitt liv. Mamman i familjen spelas väl av Amy Ryan och som dottern Lauren gör Mackenzie Davis en mycket bra roll. En skådespelerska att hålla ögonen på i framtiden (en ung Laura Dern?). Birollerna får generöst med utrymme, vilket gör att vi har fyra karaktärer värda vårt engagemang och ett rikt beröringsspektrum.

Jag kan heller inte undvika att nämna Kyle MacLachlan som medverkar i ett par minuter i en underhållande liten cameo. Han står och grillar vid poolen, ser Sophie ligga och läsa Jane Eyre på en solstol och frågar Pearces karaktär om han önskat att han var ung igen. En tanke som representerar essensen av det livskval som filmen skildrar – en önskan om att vara fri, att få leva och bryta sig loss från vardagliga förhinder.

En rätt förutsägbar handling överröstas av berättarmässiga styrkor från Doremus, så som ett vackert foto i en rätt mörk och regning omgivning, en finstämd klippning i utmärkt takt och ett musikaliskt landskap av ensamma pianon och kraftfulla orkesterstycken som suger in en i de känslovågor som sveper genom filmen. Den spelar på mänskliga strängar för att utlösa reaktioner som tårar och andhämtningar – och varför inte, när den lyckas så bra med det? Jag njöt och levde mig in i den dramatiska upplevelsen till fullo.

Kritiken mot den typiska historien och bristen på originalitet är till viss grad befogad, men som en stor sucker för välspelade och finstämda relationsdramer som detta kan jag inte lägga för stor vikt vid sådan kritik, då jag tycker att karaktärerna är trovärdiga och storyn välskriven. Den fjärde stjärnan i mitt betyg är visserligen svag, men visst är detta en på många sätt magnifik film. Drake Doremus är ett namn att hålla reda på.

Veckoresumé #39

Efter nästan tre veckors uppehåll står jag med 14 filmer att beta av, så jag ska försöka hålla mig kort. Som ett smakprov kan jag säga att ni nu ska få följa med på en lång resa! Vi börjar i USA och gör en rejäl roadtrip med stopp vid både den mexikanska gränsen och i Grand Canyon, fortsätter till Antwerpen, vidare genom Londons undergroundkvarter med kontakter i Sovjetregionerna och New York, för att sedan göra ett glittrigt stopp i Hollywood. Efter det landar vi i Frankrike, åker vidare mot San Francisco, parkerar oss i en lägenhet i New York för ett långt stopp, innan det är dags för en kvick resa genom både tid och rum där vi både utforskar Nazityskland och åter landar i New York. Vi besöker Washington, kollar lite tekniska detaljer i Niger och bevakar Irak. Vi studsar ut till Paris, men inser snart att vi vill tillbaka till New York (som utgör något slags bas för vår resande tillvaro). Men för säkerhets skull lämnar vi en tåspets i Marseille. Tåspetsen flyger dock över till The Big Apple igen och hämtar upp resten av kroppen för en fullfjädrad vistelse i Marseilles hamnar och bakgator. Jim Morrisons galenskap tar oss på en ogreppbar tripp genom ökenlandskap och nätter på klubbar i Los Angeles, innan Brian De Palma ger oss en luddig avslutning i både Europa och Amerika som Woody Allen sedan rättar till med en stabil avslutning i sitt kära New York. Det var den korta versionen. Vill du höra den långa?

Due DateDUE DATE (2010)
2 stjärnor DYLPC

Vår resa inleds med att Peter (Robert Downey Jr.) ska ta ett plan hem för att hinna till sin frus förlossning, en stor kommande ljusglimt i hans liv. Ljusglimten täcks dock över, likt ett stearinljus som släcks med ett sådant där rundat, skedliknande instrument, av en klumpig, högst irriterande och ovårdat skäggig individ vid namn Ethan (Zach Galifiaknifasi… Nytt försök: Galifianakis), som ska komma att totalförstöra hans hemresa. Genom en klantig aktion på flygplanet lyckas Ethan få Peter bannad från allt flyg inom USA, varpå Peter tvingas bila över kontinenten. Som om inte flygplansincidenten var nog hamnar de två (o)vännerna i samma bil, vilket ger oss en lång och krånglig resa som involverar bilkrascher, droger, rullstolsfighter, mentala sammanbrott och gräl, men som alltid i denna typ av film även en omedvetet framväxande vänskap de två männen emellan. För egen del fann jag inte mycket att bära med mig från den här filmen, nästan ingenting faktiskt, då den går på något slags autopilot vad gäller humor och uppbyggnad – skämten är väntade och händelseförloppet likaså. Uppskattar man onanerande hundar och slapstickfrämjande håriga magar finns dock goda chanser för en underhållande stund i soffan.

Snatch.SNATCH. (2000)
3 stjärnor DYLPC

Medan jänkarna härjar runt i biljakter och annat sker våldsamma förhandlingar och rånförsök i London. Det är ett grått England som framställs i Guy Ritchies hårda gangsterkomedi, där alla pratar med svårbegripliga dialekter och de flesta tycks hata varandra. Handlingen är något komplicerad och lite problematisk att sammanfatta i ett par meningar, men i stora drag kretsar den kring en värdefull diamant med en handfull intressenter beredda att lägga in en (kriminell) stöt samt en uppgjord boxningsmatch där en medlem av ett paveesällskap (iriskt resandefolk) vid namn Mickey O’Neil (Brad Pitt) placeras i huvudrollen. I övriga roller, de flesta färgstarka och hårdhudade, ser vi namn som Jason Statham (boxningsagenten Turk), Alan Ford (den skoningslöse gangsterbossen Brick Top), Rade Šerbedžija (vapenhandlaren Boris The Blade), Dennis Farina (den amerikanske juveleraren Cousin Avi), Benicio Del Toro (spelmissbrukaren Franky Four-Fingers) och den hårdaste av dem alla, Vinnie Jones som Bullet-Tooth Tony (namnet säger väl allt). Snatch. är en rapp och tempofylld film med kvickt manus och finurliga svordomar. Dessa träffar ibland rätt, ibland inte, och känns vid vissa tillfällen överflödiga och sökta, liksom filmen i sin helhet. Det blir lite för mycket uppvisning av de råa och klockrena britterna som hela tiden ska briljera med sin träffsäkerhet, vilket ibland känns just sökt. Den är dock underhållande och bjuder på trevliga låtval och flera lyckade stilistiska grepp, som den snabba klippningen och snygga grafiska sekvenser, men är också rätt ojämn. Avslutningen hör i vilket fall till dess starkaste kort och ger en lyckat maxad final till en något övermaxad, om än bra, film.

Behind the CandelabraBEHIND THE CANDELABRA (2013)
4 stjärnor DYLPC

Michael Douglas, denna levande legend, gör här förmodligen sin karriärs mest utstickande roll som den udda och glamoröse pianisten och showmannen Liberace, verksam under 50-talet och framåt, till dess att han dog i AIDS 1987. Denna biografiska film centrerar sitt fokus kring relationen mellan Liberace och hans manliga assistent och älskare Scott Thorson, vars memoarer filmen bygger på. Thorson spelas av den alltid lika skicklige Matt Damon, medan HBO producerar och Steven Soderbergh står för regin. Detta, vill jag påstå, är Soderberghs bästa på mycket länge, vilket är enormt glädjande. Liberace är en välutsmyckad superstjärna som lever ett genomlyxigt liv i Hollywood. Ändå saknas någonting – han är ensam och saknar någon att samtala med och tala ut till. Men när denne Scott Thorson träder in i Liberaces liv förändras allt. Scott är till en början tveksamt inställd till ett liv med Liberace, men övertygas av hans oändliga kärlek. Men är den verkligen oändlig? När Scott får höra att han ”snart kommer att bytas ut mot någon yngre” och att ”Liberace kommer tröttna” viftar han bort det som struntprat. Men när droger, svartsjuka och en svalnande romans leder till en bleknande tillvaro kommer de syrliga kommentarerna visa sig vara obehagligt sannolika. Behind the Candelabra är en gripande och genomgående engagerande film som framgångsrikt lyckas kombinera glittrig underhållning med mörker och drama. Spektakulära scenshower varvas med förtvivlade gräl och vredesutbrott, vilket ger en flerdimensionell bild av Liberaces och Thorsons liv. Tidskänsla, kostymer, foto och musik är bidragande faktorer till en estetisk fullträff och på skådespelarfronten briljerar den 68-årige Michael Douglas, en fullfjädrad mästare, tillsammans med en riktigt bra Matt Damon. Att temat homosexuella relationer ska vara så kontroversiellt att vissa produktionsbolag inte vill ställa sig bakom filmen är inget annat än en skam och än en gång är det HBO vi har att tacka för att Soderberghs fantastiska drama fick se dagens ljus. Jag vill rikta än fler strålkastare mot denna film, som fler borde se och låta sig beröras av. En glänsande fyra till en (bokstavligt talat) lysande film!

Le souffle au coeurLE SOUFFLE AU COEUR (1971)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Den första kärleken). Från Le feu follet (Tag mitt liv), som jag skrev om för några veckor sedan, har Louis Malle här tagit ett par rejäla kliv i en ljusare riktning. Även om detta är ett i grunden allvarligt drama med svåra teman finns en hel del humor som livar upp stämningen mellan varven. 14-årige Laurent bor med sina föräldrar, sina två storebröder och en anställd kokerska/barnpassare i ett stort hus som vittnar om framförallt pappans framgång. Han har kommit upp i en ålder där hans nyfikenhet för livet och sex börjat växa. Han blir dock hindrad att utforska detta fullt ut då hans bröder (egentligen godhjärtat) retas med honom och han ses fortfarande som en liten pojke av de vuxna i hans närhet. Tillfällen dyker dock upp, först i form av berusade fester med hans bröder och närvarande damer, senare under en spa-/hotelliknande sanatoriumvistelse som hans mamma tar med honom på efter att han diagnostiserats med blåsljud. Där träffar han en flicka som han fattar tycke för, samtidigt som han kommer närmare sin mamma på flera sätt. Malle tacklar denna uppväxtsberättelse på ett smart sätt med en lättsam ton som gör svårigheterna i de komplicerade relationerna och situationerna hanterbara för tittarna. Jazzmusik och en komisk touch gör att man snarare ler än gråter när de tre bröderna halsar vodka och kör bil mitt i natten. Det är svårt att återberätta filmens handling utan att den låter något störd (tänker framförallt på en viss scen i slutet av filmen), men eftersom den bygger på olika situationers påverkan på hur vi tänker och agerar blir allt mer naturligt när det inträffar i filmen. Så mitt tips är helt enkelt: se filmen. Den är för det mesta riktigt bra. Den tappar något i senare mittenpartiet, som kanske borde ha kortats ner, men avslutar starkt och lämnar en med en god känsla. En svag fyra!

Play it Again, SamPLAY IT AGAIN, SAM (1972)
4 stjärnor DYLPC

Filmerna där Woody Allen har huvudrollen men inte regisserar går att räkna på en hand. En av dem är den av Herbert Ross regisserade Play It Again, Sam, som dock skrivits av Allen för både teater och film. Allens karaktär, Allan (fantasifullt), är en obotligt nervös filmfanatiker tillika hypokondriker som inte känner sig bekväm i sociala sammanhang, särskilt inte bland kvinnor. Han tar hjälp av en återkommande hallucination som involverar Humphrey Bogart (modell Casablanca), som ger honom tips i hur han ska närma sig damerna. Att i första hand hitta en kvinna får han hjälp med av sina goda (och gifta) vänner Dick och Linda (Tony Roberts och Diane Keaton), med tveksamt resultat. När Dick reser bort och Linda känner sig ensam inser Allan hur mycket han tycker om Linda som vän – och kanske mer än så? – vilket leder till både det ena och det andra. Skildringen av Allans osäkra tillvaro är fylld av värme, kärlek och för det mesta träffsäker situationskomik (hårtorksscenen, vinylskivor som flyger i luften och misslyckade lägga-armen-runt-tjejen-i-soffan-situationer mm). Den här rätt långhårige Woody Allen är helt underbar i sin paradroll som nervös ungkarl, liksom Diane Keaton och Tony Roberts i sina framträdande biroller. En av filmens absolut roligaste ingredienser är det faktum att Dick (Roberts) alltid behöver uppge vilket telefonnummer han kan nås på, så fort han kommer till en ny plats. Mobiltelefonen fanns som bekant inte, och det går inte många scener där Dick är med utan att han går fram till en telefon och meddelar sin sekreterare det nya numret, vilket efter ett tag blir smått absurt. Woody uttrycker sin stora kärlek till Casablanca, Bogart och Ingrid Bergman vid upprepade tillfällen under filmens gång, genom en lång öppningssekvens där han under en visning på en biograf bara sitter och gapar av förundran, i de återkommande samtalen med Humphrey och i en bombastisk avslutning där han får fälla en klassisk replik han alltid velat dra. Och med denna kärlek har han skapat en egen klassiker i romcom-genren, Play It Again, Sam!

Detta var alltså San Francisco-stoppet i vår resa, som nu fortsätter med ett Hitchcock-regisserat lägenhetsbesök i New York (4/5), som ni kan läsa om i Scotts resumé #22. Efter det låter vi Woody återigen ta taktpinnen:

ZeligZELIG (1983)
4 stjärnor DYLPC

En av Allens mest särskilda filmer, som i dokumentärformat berättar händelseförloppet kring en av världshistoriens mest fascinerande personer, Leonard Zelig (spelad av Woody själv). Zelig har en mycket speciell egenskap som gör att han kan smälta in i vilket sammanhang som helst och anpassa både sin mentalitet och sin fysik till det sällskap han för ögonblicket befinner sig i. (Jodå, visst är det Zelig som sitter till höger på bilden). Denna övernaturliga förmåga gör honom till en superkändis, samtidigt som olika experter försöker reda ut vad den beror på. Psykiatern Dr. Fletcher (Mia Farrow) testar olika intervjuformer och hypnos för att försöka förstå den komplexe Zelig, som istället börjar anpassa sig till situationen och påstår att han också är en doktor. Den världskände ”mänsklige kameleonten” syns i en massa olika sammanhang innan han plötsligt är spårlöst försvunnen. Det hinner hända mycket i denna fantastiskt kreativa och påhittiga mockumentär, som är filmad och klippt som en dokumentär från 20-talet, blandat med arkivbilder och inflikningar från både verkliga och fiktiva personer som berättar om sina erfarenheter av Zelig. Kul, underhållande och långa stunder helt genialiskt från Woody Allen, om en enormt fascinerande och besynnerlig människa.

Fair GameFAIR GAME (2010)
3 stjärnor DYLPC

En politisk thriller från The Bourne Identity-regissören Doug Liman med suveränerna Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på den sanna historien om hur ambassadören Joseph Wilson (Penn) 2003 skrev en artikel i The New York Times om att Bush-administrationen manipulerat uppgifter om vapentillverkning för att rättfärdiga Irakinvasionen, varpå regeringen svarade med att avslöja hans fru Valerie Plames (Watts) hemliga identitet som CIA-agent. Ett engagerande och välspelat drama som för oss in i de sekretessbelagda rummen och de interna korridorerna, dock utan det där (ursäkta det så uttjatade uttrycket) lilla extra som krävs för ett högre betyg. Spänningen varierar under filmens gång och manuset andas ibland lite mycket actionfilm, överdrivet rappt och ”agentigt”, för att det ska kännas helt naturligt. Men en klart sevärd film med två skickliga huvudrollsinnehavare och som riktar tydlig kritik mot Bushregeringen. En intressant historia som kan öppna fler ögon för vad som egentligen försiggick på (USA:s) hemmaplan under Irakkrigets upptrappning.

The Beat That My Heart Skipped- Director Jacques Audiard Romain Duris as ThomasDE BATTRE MON COEUR S’EST ARRÊTÉ (2005)
2 stjärnor DYLPC

(Sv: Mitt hjärtas förlorade slag). Innan Jacques Audiard på riktigt slog igenom med Un prophète och Rust and Bone gjorde han ett antal filmer både som regissör och som manusförfattare. En av hans regisserade filmer är detta drama med Romain Duris i huvudrollen som 28-årig före detta pianotalang som nu kämpar på i den hårda och korrumperade fastighetsbranschen. En dag träffar han sin mammas gamla agent och drömmen om att, likt sin mor, bli pianist kommer till liv igen. Det är ett spännande upplägg, men när det framförs i filmen känns det ganska märkligt. Mitt i vardagslunken kommer det här och vänder helt upp och ner på Toms (Duris) liv, utan att han är tillräckligt bra presenterad för att man ska kunna köpa hela utvecklingen. Detta blandas med sidospår som involverar hans far (spelad av Niels Arestrup), hans otrogne kollega och dennes fru. Var för sig är det bra och väl utförda delar, men tillsammans skaver det och det blir oklart vad filmen egentligen vill. Obefogade barslagsmål blir helt malplacerade och slutet är också lite av ett ”jaha?”-ögonblick. Det finns flera våldsamma scener, varav en är fruktansvärt blodig, brutal och jobbig att se på. En annan känns mer tveksam och man börjar fundera på trovärdigheten. Audiard är duktig på att använda musik och hela filmen är snyggt iscensatt, samtidigt som skådespelarna gör gedigna insatser. Ändå upplever jag den som oklar, möjligtvis överambitiös, vilket gör att den inte resulterar i mer än en stark tvåa.

The French ConnectionTHE FRENCH CONNECTION (1971)
4 stjärnor DYLPC

Veckans bästa film utspelar sig till största del i New York, men som titeln antyder finns här en fransk koppling. De två poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) misstänker att ägaren av en liten godisbutik är involverad i något fuffens, samtidigt som våra (o)vänner i Frankrike med storskurken Alain Charnier (Fernando Rey) i spetsen förbereder ett stort knarksmugglingsprojekt. Inom New York-polisen är man skeptisk till Popeye och Cloudys idéer och de får arbeta mer eller mindre på egen hand. Och det är inga high-tech-utrustade FBI-agenter som går på fester och dricker drinkar vi har att göra med, utan två simpla men drivna snutar som sitter hela nätter och avlyssnar lägenheter i en källare och firar eventuella framgångar med en burk öl. Även om den här filmen innehåller en av de längsta och mest intensiva biljakterna jag sett (ja, den kan klassas som tunnelbanejakt också) så utgörs polisparets arbete till största del av långa, jobbiga skuggningar och lågmält spionarbete i ett kylslaget New York där ett pass kan gå ut på att stå och huttra utanför en butiksdörr i flera timmar. Och regissören William Friedkin fångar detta på bästa sätt. Kameraarbetet är otroligt genomtänkt med långa svepningar, in- och utzoomningar, finurliga speglingar i skyltfönster och fartfyllda actionscener filmade med precision. The French Connection har den där typiska 70-talsthriller-atmosfären över sig, en speciell och svårdefinierad känsla. Även om storyn är ganska simpel finns en oförutsägbarhet och en intensiv spänning – och även i de mest ”ospännande” partierna finns en intensitet som gör att man hela tiden lever sig in i skeendena. Den så fantastiske Gene Hackman är som alltid underbar som Popeye och får fin assistans från sin kollega Roy Scheider som Cloudy och Fernando Rey som den skäggige skurken Alain Charnier. Jag hade en jäkligt bra filmupplevelse med The French Connection och ser framemot att se om den. Då kanske den även får en uppgradering i betygsskalan, på vilken den i skrivande stund innehar en krutstark fyra.

CruisingCRUISING (1980)
3 stjärnor DYLPC

New York-vistelsen fortgår, fortsatt i Friedkins regi, när Al Pacino går undercover för att ta fast en mördare som härjar på gayklubbar och sätter skräck i staden, där han blir känd som ”The Gay Killer”. John Forbes (Pacino) är en ung och relativt oerfaren polis som får chansen att göra detta farliga och riskabla uppdrag som innebär att han ska smälta in i de homosexuella kretsarnas nattliv och på så sätt hitta mördaren, nästan helt utan uppbackning från polisen. Detta ger oss en rätt spännande thriller som dock inte överraskar eller ger oss någon minnesvärt unik story. Vad som gör den mer minnesvärd är den kritik man fick utstå under inspelningen, då gayaktivister försökte hindra inspelningen och menade att man gav en orättvis bild av homosexuella (en kritik jag kan förstå då filmen främst fokuserar på särskilda kretsar vilka knappast kan representera en hel sexuell läggning. Å andra sidan adderade man en disclaimer som menade att filmen inte hade för avsikt att göra just detta. Den här diskussionen lämnar jag hur som helst här och nu). Man hade alltså stora problem under produktionen och fick även göra åldersgränsrelaterade bortklippningar som enligt vissa ledde till en kraftigt försämrad film. Visst, det är ingen fantastisk film och den har förmodligen ställt till med mer problem än vad den har gett i form av filmiskt värde, men den är helt klart sevärd, inte minst för just dess kontroversiella omständigheter.

French Connection IIFRENCH CONNECTION II (1975)
4 stjärnor DYLPC

Kvar från den första filmen finns varken Roy Scheider eller regissör Friedkin, men vår hjälte Gene Hackman återvänder som Popeye liksom Fernando Rey som på nytt gör knarksmugglarkungen Alain Charnier. Regisserar gör John Frankenheimer. Doyle (Hackman) har bestämt sig för att åka ner till Frankrike för att en gång för alla få tag på Charnier och stoppa hans liga. Väl där får han ett syrligt mottagande från den franska polisen som är tydliga med att de inte vill ha honom där och inte ens ger honom ett kontor. Han får jobba på egen hand och hamnar i stora problem när Charnier kidnappar honom. Han hålls fången, tvingas ta droger och är riktigt illa däran, men Popeye ger sig inte förrän han nått sitt mål… Precis som i den första filmen finns en stor spänning och intensitet i alla jakter och det laddade spejandet som sker. Däremot skiljer sig uppföljaren på flera sätt från sin föregångare då den tar vissa steg i oanade riktningar, som t ex det långa parti där Popeye bryts ner totalt och får kämpa mot både hälsoproblem och alkoholens lömska förförelse. French Connection II (där man av någon anledning slopat ”The”) kan inte hålla ribban på den första filmens i många avseenden mästerliga nivå, men jag tycker personligen att den är klart bättre än vad den genomsnittliga kritiken vill göra gällande, och en finfin uppföljare. Miljöerna är underbara att befinna sig i, Hackman är fantastisk (i en mer komplex prestation än i ettan), det långsamma tempot är behagligt, hela tiden intressant, och upplösningen är rafflande. Underskattad och riktigt bra!

The DoorsTHE DOORS (1991)
4 stjärnor DYLPC

Resans mest spektakulära strecka bjuder Oliver Stone på i sin filmatisering av The Doors, och framförallt Jim Morrisons, karriär och liv. Genom en frisläppt och utsvävande film där konserter, drogtripper och ökenvandringar flyter samman till en enda symfoni får vi en underhållande och läcker upplevelse av detta fantastiska band, från uppkomsten på en strand i Los Angeles till det första studiokontraktet och ända fram till dess att Jim Morrison står anklagad för simulerad masturbation på scen. Det mesta finns med här (dock med vissa historiska frågetecken), men den huvudsakliga kvalitén ligger i estetiken, färgerna, fotot, musiken, texterna och allt det som gjorde The Doors till ett tidlöst band och Jim Morrison till en precis lika tidlös poet. Morrison gestaltas av en makalöst bra Val Kilmer (!), och det är väl rimligt att anta att han gör sitt livs roll här. Meg Ryan spelar hans flickvän Pamela Courson medan övriga bandmedlemmar spelas av Kyle MacLachlan (Ray Manzarek), Frank Whaley (Robby Krieger) och Kevin Dillon (John Densmore). Alla gör det bra, i en riktigt bra biopic som är en fröjd för sinnena! På ämnet The Doors kan man förslagsvis komplettera denna häftiga upplevelse med den mer faktafokuserade dokumentären When You’re Strange som rekommenderas varmt. Och självklart genom att lyssna på musiken!

Passion 2PASSION (2012)
1 stjärna DYLPC

Brian De Palma besitter en stor talang för att göra bra filmer (Scarface, Carlito’s Way, The Untouchables, Casualties of War etc), men hans senaste visade sig vara en rejäl flopp. Vad som på förhand låter grymt spännande – en erotisk thriller kantad av maktspel och affärer med Rachel McAdams och Noomi Rapace i huvudrollerna – blev en besvikelse som inte alls levde upp till förväntningarna. Isabelle (Rapace) är en ung och ambitiös anställd på en Berlinbaserad reklambyrå där hon jobbar under den dominanta och framgångsrika chefen Christine (McAdams). Isabelle gör fina prestationer i arbetet och får beröm av Christine, men samtidigt blir hon mer eller mindre överkörd när Christine tar åt sig äran för hennes succéartade reklamfilm. Christine pendlar mellan att vara chef, vän, älskarinna och visar sig vara lurig och manipulativ. Saker utvecklar sig i rask takt utan att förnuftet alltid hinner med, saker som inte borde ske sker och vips står vi med en mordgåta, mörka hemligheter och bedrägerihärvor. Det är dock utfört med tveksam trovärdighet, svajiga skådespelarinsatser, knackig engelska (vilket i vissa fall dock är rimligt) och en extrem ojämnhet där en scen kan kännas rätt bra för att sedan följas upp av ett magplask. Filmen är luddig i vad den vill berätta och väljer trista spår. Polisutredningen är t ex för det mesta ointressant och känns bara standard. Skådespelarna är godkända sett till vad de har att jobba med (ett stundtals krystat manus), varav Rachel McAdams är den som imponerar mest (i alla fall ibland). En etta är kanske i hårdaste laget – det kan bli en höjning till en tvåa och därmed precis godkänt – men besvikelsen är i vilket fall enorm. Jag hade hoppats på mer.

Anything ElseANYTHING ELSE (2003)
3 stjärnor DYLPC

Ah, Woody, en räddare i nöden. Utan att vara fantastisk på något sätt är Anything Else en trevlig komedi, en Woody Allen-film helt enkelt (och då syftar jag alltså inte på att han inte skulle ha gjort några fantastiska filmer, utan just det att den är trevlig). Den något oväntade huvudrollsinnehavaren Jason Biggs (känd från American Pie-eländet) spelar en karaktär som i princip är den som Allen själv brukar spela – en nervös, ung struggling writer som blir förälskad i en oförutsägbar och svårhanterlig kvinna (Christina Ricci) och trasslar in sig i en komplicerad relation. Woody Allen gör en biroll som en mentorsfigur för Jerry (Biggs), men är tveksam i sina råd (han föreslår bland annat att Jerry måste ha ett överlevnadskit inkluderande t ex en flytande ficklampa och ett gevär). Woody gör då och då jätteroliga sägningar (han får även ett vredesutbrott och slår sönder en bil) som leder till stora skratt, annars är filmen småtrevlig och puttrar på i lagom takt. Danny DeVito gör också en underhållande biroll som Jerrys agent (som dock mestadels talar i kläd- och kostymmetaforer, ofta obegripliga sådana). Ja, ja, en pålitlig Woody Allen-rulle, en stabil avslutning. Skönt!

Veckans topp 3

  1. The French Connection
  2. The Doors
  3. Behind the Candelabra

Veckoresumé #38

Tre science-fiction-filmer, två klassiker och en ultrafräsch film! Trevlig läsning!

the man who would be kingTHE MAN WHO WOULD BE KING (1975)
3 stjärnor DYLPC

Året är 1885 och det brittiska imperiet har med sitt starka fäste i Indien aldrig mått bättre. Men två brittiska sergeanter har fått nog. Danny (Sean Connery) och Peachy (Michael Caine) tycker att de behandlas orättvist av den brittiska armén och dess administration. De bestämmer sig för att söka lycka någon annanstans och efter noga planering beger de sig till det outforskade och ociviliserade Kafiristan – ett land som ingen utomstående har satt sin fot i sedan Alexander den Store. Deras mål är att vinna lokalbefolkningens hjärtan med brittisk kunskap och teknik för att i sinom tid bli nya kungar i det okända Kafiristan. The Man Who Would Be King är regisserad av John Huston, mannen bakom klassiker som The Treasure of the Sierra Madre och The Maltese Falcon, och är baserad på en kortroman med samma namn, skriven av Rudyard Kipling, som även förekommer i filmen. Kipling spelas av den eminente Christopher Plummer. Filmen är ett storslaget äventyr med action och humor. Det är i alla fall vad jag fick intrycket av att filmen skulle vara när jag hörde talas om den för första gången. Mina tankar fördes direkt till den fantastiska Mountains of the Moon och förväntningarna för denna film ökade drastiskt. Men trots två charmiga huvudrollsinnehavare, påkostade scenerier och många bra höjdpunkter så saknar The Man Who Would Be King något för att komma upp i samma nivå som Mountains of the Moon. Den har ett svajigt tempo som skiftar mellan underhållning på hög nivå och långtråkiga scener som man önskar ska ta slut. Men trots svagheterna är det uppenbart att Huston & Co har skapat en film med omsorg och passion. Den ställer frågor om moral och etik som är både intressanta och viktiga och den har en briljant Michael Caine som spelar en oförutsägbar och aningen osympatisk karaktär som ibland trampar väldigt nära gränsen till galenskap. The Man Who Would Be King får en stabil trea i betyg.

stoker

STOKER (2013)
4 stjärnor DYLPC

En ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor Evelyn (Nicole Kidman). Efter sin fars död flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men känner sig samtidigt dragen till honom. Stoker nämnde jag i min pepplista i början av 2013 och är den film jag har längtat mest efter det här året. Filmen är regisserad av min favoritregissör Chan-wook Park och är den sydkoreanska mästarens engelskspråkiga debut. Manuset har lite oväntat skrivits av huvudrollsinnehavaren i fängelseserien Prison Break, Wentworth Miller. Manuset låg länge på the Blacklist, en lista över de bästa oanvända manusen i världen tills Park tog hand om projektet. Stoker går i Parks typiska tematiska fotspår där våld, mörker och hämnd är i fokus. Stoker är dock nedtonad i alla dessa aspekter jämfört med hans tidigare filmer. Det som istället lyfts fram är de mångsidiga karaktärerna som leder filmen framåt. India är en oförutsägbar och udda tonåring som spelas galant av Mia Wasikowska. Vid sin sida har hon en smått galen Nicole Kidman och en ännu galnare Matthew Goode. Den sistnämnda är också den bästa i filmen och gör en fenomenal och unik insats som obehaglig men samtidigt karismatisk farbror. Förutom tre enastående karaktärer och briljanta skådespelare har Park också lyckats skapa en krypande och knivskarp stämning som ligger som en filt över hela filmen, något som gör att man som tittare alltid är koncentrerad och alert. Musiken av Clint Mansell är isande och välgjord och fotot är något av det mest nytänkande och snyggaste jag har sett på länge och helt klart det bästa hittills i år. Händelsemässigt är Stoker inte en film med överraskningar, utan istället en ganska förutsägbar berättelse, men den lyckas ändå vara spännande till stor del tack vare de andra redan nämnda pusselbitarna som tillsammans utgör filmen. Chan-wook Park bevisar i och med Stoker att han inte har tappat stinget och att han är en av de bästa. En riktigt stark debut i Hollywood, en debut som förtjänar en svag fyra i betyg.

dune

DUNE (1984)
2 stjärnor DYLPC

Science-fiction-författaren Frank Herberts Dune har länge varit i Hollywoods kikare och har sedan 70-talet varit under försök att filmatiseras ett flertal gånger utan lyckat resultat. Men i början av 80-talet tog David Lynch tag i projektet och lyckades med det många tidigare inte hade lyckats med – att förvandla Herberts komplexa berättelse till ett filmmanus. Dune utspelar sig i ett avlägset solsystem där tre mäktiga familjer har varsin planet. Dessa familjer kämpar om tillgången till den mystiska och värdefulla kryddan melange som sägs förlänga liv och vidga medvetandet. Melange existerar endast på den obebodda sandplaneten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Filmen följer familjen Atreides och dess prins Paul Atreides (Kyle MacLachlan) och deras kamp mot de andra familjerna i sökandet efter melange. Dune består av en gigantisk ensemble av skådespelare med profiler som Sting, Max von Sydow, Patrick Stewart, Jürgen Prochnow, José Ferrer, Brad Dourif , Virginia Madsen och Blade Runner-profilen Sean Young. David Lynch blandar monologer och berättarröst till en stor soppa av förvirring och oklarhet. Det är svårt att hänga med när karaktärer i dialoger med varandra helt plötsligt börjar tänka och man som tittare får lyssna på både deras monologer och deras dialoger. Händelseförloppet är även det kantat av otydlighet. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan karaktärer helt hänsynslöst och sätter tittarens koncentration på prov. Dune plågas även av ett långsamt och ointressant tempo som håller i sig långt in i filmen. Filmen blir helt enkelt långtråkig och lyckades därför inte fånga min uppmärksamhet när de intensivare scenerna trädde in. Något som Lynch dock har lyckats fånga är imponerande miljöer och scenografi. Coola industrilokaler blandas med pampiga palats och vilda sandslätter. Dune lyckas däremot inte imponera på mig och är enligt mig en ganska medioker upplevelse. Filmen får en stabil tvåa i betyg.

Gattaca

GATTACA (1997)
3 stjärnor DYLPC

Jerome (Ethan Hawke) lever i ett framtida samhälle där eliten består av människor med endast bra och användbara egenskaper. Dessa privilegierade individer har skapats i laboratorier med hjälp av genmanipulation. Efter befruktning och innan födsel får barnets föräldrar besöka sjukhuset för att bestämma vilka egenskaper barnet ska ha och inte ha. Målet är att producera så riskfria och skickliga medborgare som möjligt. Jerome är en av de personer som inte tillhör eliten, han har inte genmanipulerats och lider av stor risk för hjärtsvikt och andra åkommor. Hans största dröm är att åka ut i rymden och han bestämmer sig för att anta en genmanipulerad mans (Jude Law) identitet för att kunna ansöka om anställning för företaget Gattaca som är framtidens motsvarighet till NASA. Gattaca är en smart och spännande thriller där stela och kala miljöer är vardag. Det Gattaca gör bäst är stämning. En stämning som osar av ett auktoritärt och strikt samhälle där personlighet och identitet åsidosätts för produktivitet och kontroll, likt ett storebrorsamhälle. Skådespelet sköts väl av en trio som dock är lite tråkig. Hawke och Uma Thurman som spelar en av Jeromes arbetskollegor gör godkända insatser men saknar karisma. Den enda som sticker ut är Jude Law som är den enda karaktären som är riktigt intressant. Olyckligtvis får han inte så mycket speltid som jag hade önskat. Till skillnad från skådespelarna har Gattaca karisma och karaktär även fast filmens centrala tema är ett opersonligt samhälle. Filmens sci-fi-element är väl utförda och likaså handlingen och dess förlopp. Gattaca får en stabil trea i betyg.

Pandorum

PANDORUM (2009)
2 stjärnor DYLPC

Två astronauter (Ben Foster och Dennis Quaid) vaknar plötsligt upp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. De två männen minns ingenting – vilka är de och vad är deras uppdrag? Omringade av mörker och kusliga ljud upptäcker de att enda vägen ut från rummet de vaknade upp i är en trång och mörk passage/ventilationstrumma. De inser att det kan vara enda vägen ut och beger sig ut på en upptäcktsfärd genom rymdskeppets inre. Men de inser snabbt att något inte står rätt till. Pandorum är en tyskproducerad sci-fi-skräckis med engelskspråkigt manus och till största del engelskspråkiga skådespelare, regisserad av en tysk regissör. Den börjar bra med en riktigt kuslig känsla av isolation och minnesförlust. Under filmens första halvtimme är stämningen på topp och filmen bygger upp för något som man kan ana betyder trubbel. När filmen når den katalyserande scenen, den scen som nästan alltid förekommer i skräckfilmer, den scen där det riktiga hotet uppkommer, fallerar hela bilden av en smart och läskig sci-fi-rysare och allting byts ut mot övervåld, klyschor, svordomar, överspel och skrik. Pandorum blir som så många andra skräckfilmer – ointressant och överdriven. Men trots allt skit rent ut sagt som rullar på i filmen lyckas den överraska med ett unikt och lite oväntat slut. Dessutom är Dennis Quaid, som jag alltid har tyckt illa om, helt okej i filmen trots överspel och är faktiskt den mest intressanta karaktären av de två astronauterna. Pandorum lyckas även introducera två verktyg som är perfekta sci-fi-prylar, precis sånt man vill se i en framtidsrulle. En laserrakhyvel och ett superhäftigt kravallskjutvapen. Pandorum är en ostig rysare som trots en spännande inledning och prylar som är värda en plats på min önskelista endast får en stabil tvåa i betyg.

Ben-HurBEN-HUR (1959)
3 stjärnor DYLPC

Den judiska adelsmannen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), bosatt i Jerusalem, får uppleva ett av de kanske mest livsomvälvande filmäventyren någonsin. Efter ett missförstånd om mordförsök arresteras Ben-Hur av romarna och döms som slav och roddare ombord på en romersk galär. Med en speltid på cirka tre timmar och fyrtio minuter är Ben-Hur en av de längre klassikerna filmvärlden har att bjuda på och vi får förutom hans liv som slav även bevittna Ben-Hurs möten med Jesus och hans liv som romersk adelsman, samt hans hämndjakt efter romarna som gjorde honom till slav. Ben-Hur är ett otroligt ambitiöst projekt med scenerier som är spektakulära även sett till dagens standard. Scener där tusentals statister förekommer, alla utsmyckade i väldetaljerade kostymer och smink, visar på Hollywoods storhet och extrema budgetar under sina guldår. Visst är mer pengar involverade i dagens storfilmer men det är imponerande och nästan lite läskigt vad Ben-Hur lyckas åstadkomma utan någon CGI och andra avancerade specialeffekter. Filmen i sig är en långsam film med utdragna scener och teatraliskt skådespel, det vill säga skådespel direkt hämtat från teaterscenen. Det resulterar i detta fall i stelt och överdramatiskt skådespel som blir lite äckligt i slutändan. Översentimentalt och krystat är bara förnamnet som beskrivning när Heston och den gigantiska rollistan för dialoger med varandra. Något annat som är sliskigt är handlingen som är fylld med religiösa budskap som efter nästan fyra timmar känns som religiös propaganda. Men Ben-Hur har trots många negativa sidor många positiva. Förutom redan nämnda scenerier och detaljrikedom bjuder filmen på några scener som är minnesvärda. En sådan är en stridscen mellan ett stort antal krigsskepp och en fantastisk hästkapplöpningsscen i en gigantisk arena. Den sistnämnda hör till en av de bästa actionscenerna jag har sett och bör upplevas av alla filmentusiaster. Ben-Hur är en klassiker, inget snack om saken! Den har många mediokra sidor och är stundtals riktigt tråkig. Men när filmen lyser till, då gör den det på ett makalöst sätt och bjuder på scener som jag personligen aldrig kommer glömma. Ben-Hur får en halvsvag trea i betyg.

veckans topp 3

  1. Stoker
  2. Gattaca
  3. The Man Who Would Be King