Veckoresumé #37

Egensinniga schackmästare, franska Stockholmssyndrom, Michael Douglas, tyskturkisk svärta, 500 sommardagar, otrohetsaffärer, svartvita livskriser, en misslyckad Woody Allen och en vass västernsaga. Det är vad veckans resumé har att erbjuda.

Bobby Fischer Against the WorldBOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD (2011)
4 stjärnor DYLPC

Lysande dokumentär om det oerhört fascinerande schackgeniet tillika galningen Bobby Fischer, enligt många världens främste schackspelare genom tiderna. Han fattade tidigt tycke för det svartvita brädspelet och blev snabbt en briljant taktiker redan som barn. 1972 blev han som 29-åring världsmästare efter en legendarisk match mot Sovjets Boris Spassky som fångade hela världens uppmärksamhet och som blev en viktig bricka i det kalla krigets maktspel. Fischer var dock aldrig helt nöjd och hade svårt att känna harmoni i sitt liv. Under hela sin karriär kämpade han mot sin egen galenskap, som också var nyckeln till hans geni och briljans. Efter att ha blivit världsmästare tilltog hans paranoida drag och han blev alltmer världsfrånvänd. Han stängde ute personer i hans närhet, låste in sig i sitt hus och drogs till allt märkligare idéer. Han gick med i en undergångssekt, fick för sig att judarna låg bakom allt ont och utvecklade ett stort hat mot USA, varifrån han till slut utvisades innan han bosatte sig på Island. Det finns mycket spännande att ta del av kring denna mytomspunne man, något som denna dokumentär på ett mycket givande och engagerande sätt erbjuder. Med rikligt arkivmaterial, öppna och ärliga intervjuer från många nära relaterade människor och en hela tiden engagerande röd tråd är Bobby Fischer Against the World en alldeles lysande dokumentär. Den tragik, mystik och förundran som Bobby Fischer lämnar efter sig ger dessutom upphov till en god stunds djupsinniga funderingar.

Contre toiCONTRE TOI (2010)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: I dina händer). Ett franskt litet kidnappningsdrama på ca 80 minuter som inleds med att Anna (Kristin Scott Thomas) försiktigt öppnar en ytterdörr och springer mot närmaste bensinmack. Hon är livrädd och visar upp klart paranoida drag (dock på ett annat sätt än Bobby Fischer). I detta skede vet vi ingenting om vad som har hänt, mer än att hon uppenbarligen flyr från någon eller något. Väl hemma och för stunden säker är hon fortfarande inte helt bekväm. Ska hon gå till polisen? Ska hon försöka kontakta sin förövare? (Vi får veta att det finns en sådan). Under ett samtal med polisen går det upp för oss att hon har varit med om en kidnappning och att denna utvecklat sig till ett fall av det klassiska Stockholmssyndromet, där den bortrövade uvecklar sympati för sin förövare. Den första tredjedelen av filmen är mycket bra. Atmosfären är tryckt, pressad och intensivt hotfull och Scott Thomas är riktigt bra genom hela filmen. Hennes primäre motspelare Pio Marmaï sköter sig helt okej, men är kanske lite felcastad. Han är inte långt från att spela över ett antal gånger och känns helt enkelt lite för snygg för rollen (kanske den konstigaste kritiken jag gett här). Efter halva filmens gång mattas den av kraftigt och den lyckas inte uppehålla sin starka upptakts nivå speltiden ut. Man kan ana ganska snart åt vilket håll vindarna blåser i kidnappningsdramat och Marmaïs lite väl dominanta sympatiska drag motverkar det obehagliga elementet som fanns tillgängligt och hade varit spännande att utforska. Ändock en bra film – en klar trea i betyg.

MOVIES-SOLITARYSOLITARY MAN (2009)
3 stjärnor DYLPC

En film som listas under både komedi och romantik, men som i grunden är ett allvarligt drama om en man med svåra problem. Michael Douglas, med en egen historia av alkohol- och drogmissbruk och sexuella affärer (finns dock en viss luddighet kring det sistnämnda), spelar en snart 60-årig man med ett förflutet som framgångsrik affärsman, men som nu tvingas se sin tillvaro långsamt degraderas. Affärerna går inte alls bra längre, hans relationsliv är trassligt och med åldrandet kommer hälsobekymmer som begränsar honom än mer. Hans dotter har tröttnat på att han är sen till barnbarnens födelsedagskalas och att han måste låna pengar från henne, och när han gör ett rejält övertramp i kategorin personer-man-inte-får-ligga-med har han bränt en bro för mycket för att livet ska kunna rulla på som vanligt. Det finns mycket potential i den här filmen. När en kostymklädd Michael Douglas vandrar längs gatorna i morgonskenet till Johnny Cash Solitary Man går en stor känsla genom kroppen. Det är så mycket som stämmer i det ögonblicket. Vidare finns en berättelse som är relevant och stundtals gripande, men det räcker ändå inte till någon fullträff. Det blir lite oklart ibland vad som är målet och det där ordentliga eftertrycket man vill åt av en sådan här historia infinner sig inte. Således blir det bara en trea i betyg till en film som ändå har fina kvalitéer. Dessa finns främst i skådespelarna (några dock underanvända), däribland en kanoninsats av Douglas och biroller från Imogen Poots, Jesse Eisenberg, Jenna Fischer, Danny DeVito och Susan Sarandon (som borde fått mer tid). Sevärd!

Gegen die WandGEGEN DIE WAND (2004)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Mot väggen). Innan Fatih Akin gjorde Soul Kitchen (som jag skrev om för några veckor sedan) slog han igenom med ett tungt och skitigt drama om två splittrade personer som finner varandra i en hård och smutsig del av Hamburg. Den ene är den 40-årige, punkiga rockälskaren Cahit, ständigt med en öl i handen, som vanligtvis super på en krog och dränker sina sinnen med alkohol. En dag kör han in med bilen i en mur (en rusaktig sekvens till Depeche Modes fantastiska I Feel You) och hamnar på någon form av mentalsjukhus, där han träffar den hälften så gamla och suicidala Sibel som impulsivt frågar om han vill gifta sig med henne. En absurd förfrågan vid en första reaktion, men efter en övertalningsbragd blir giftermålet av mellan de båda turkisktyska personerna, dock enbart för att Sibel ska ha en man att visa upp för sina föräldrar. Någon egentlig kärleksrelation finns alltså inte, i alla fall inte till en början. Äktenskapet blir allt annat än en solskenshistoria och saker och ting kolliderar på flera fronter. Alkohol, droger, våld, kulturkrockar, kärlek, skitiga jobb, impulsiva handlingar och sexuell frustration är bara ett axplock av problemframkallande ämnen som alla berörs i Akins tunga och kompromisslösa film. Som mest komplicerat blir det när Cahit och Sibel på riktigt börjar dras till varandra. Allt berättas med tydligt framträdande musik, med plats för både den turkiska folkmusiken och den tyska hårdrocken, ett grynigt foto, hårda och hotfulla underground-miljöer i både Hamburg och Istanbul, handfat fulla med flaskor och blodiga handleder. Svärtan är stor och allvaret överhängande. Ifrågasättande finger lyfts för invandringens problematik, traditionsrelaterat våld, kvinnoförtryck och svårigheterna med att ta sig upp från missbruk och ekonomiska begränsningar. Huvudrollsinnehavarna Birol Ünel och Sibel Kekilli imponerar stort, liksom Akins regi och manus. Ändå är det någonting litet som saknas, men jag vet inte riktigt vad. Hur som helst, en stark trea. Fyran är inte långt borta!

(500) Days of Summer(500) DAYS OF SUMMER (2009)
3 stjärnor DYLPC

Inte det romantiska mästerverk som många vill få den till, men med det sagt är (500) Days of Summer en småtrevlig bagatell om olycklig kärlek och hopplösa förälskelser. Tom (Joseph Gordon-Levitt) jobbar som högtidskortskrivare (låt oss kalla det för det) men vill egentligen vara arkitekt (Ted Mosby, någon?). En dag börjar Summer (Zooey Deschanel) på kontoret som någon form av assistent och i det ögonblicket börjar historien om de 500 dagarna med Summer. Tom blir genast kär och efter några träffar pendlar de fram och tillbaka mellan att älska varandra och att, enligt Summers trista inställning, bara vara vänner. Ena kvällen är de fångade i varandras sällskap och det känns helt rätt, medan Summer nästa dag kan ha fått för sig att de inte bör gå vidare med förhållandet. Tom är helt förälskad och vill inget hellre än att bli tillsammans fullt ut. Det finns några finurliga grepp i utförandet av denna annars klyschiga och förutsägbara historia, så som tidshoppen där en skylt berättar vilken av de 500 dagarna vi befinner oss i och splitscreen-sekvenserna där den ena bilden motsvarar förväntningar och den andra verkligheten. Själva händelseförloppet har man sett ca 937 gånger förut och värdet ligger väl i den känsla av den ungdomliga kärlekens lustar och lidanden som filmen vill fånga och förmedla, vilket lyckas någorlunda då och då. I övrigt en film som går ganska obemärkt förbi utan att lämna några större avtryck. En mycket svag trea.

PartirPARTIR (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: En sydfransk affär). Från en sommarförälskelse till en annan, och jag undrar om inte denna är än mer komplicerad. Konsekvenserna blir i alla fall värre när man är gift, har två barn och vänsterprasslar med en av hantverkarna som bygger den av mannen finansierade utbyggnaden av ens eget hus. Kristin Scott Thomas gör här ännu en riktigt bra insats som en medelålders kvinna som söker efter passionen och den erotiska hetta som hennes äktenskap inte längre kan erbjuda. Hon bor, som den taktlösa svenska titeln avslöjar, i södra Frankrike där solen står högt på himlen och sommaren är i full blomning. Hennes man är framgångsrik, huset är modernt och lyxigt och rent materiellt finns det egentligen inga uppenbara brister i hennes tillvaro. Men när hon träffar Ivan, den händige spanjoren, blir hon påmind om vad hon saknar i sitt liv – kärleken, glöden, lusten. Hon får uppleva det på nytt med Ivan och får en nytändning i sitt liv, som dock inte varar länge eftersom hennes man snart anar att någonting är i görningen. Han blir givetvis förbannad och deras relations uthållighet dras till sin spets. Partir ger oss bra skådespel och en spännande historia med en kraftig utveckling, men den saknar en viss bakgrund och kapaciteten att ge oss en full förståelse för allt som händer. Vi vet inte alls hur Suzannes (Scott Thomas) liv har sett ut innan allt detta händer, vilket gör att hon lätt upplevs som osympatisk och naiv. Detta till filmens nackdel, eftersom det är henne man bör sympatisera med. Men sett till helheten ytterligare en bra 3/5-film.

Le feu folletLE FEU FOLLET (1963)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Tag mitt liv). Nu backar vi bandet 50 år, men stannar i Frankrike. Färgerna är av den svartvita skalan och Louis Malle håller i taktpinnen i detta existentiella och tragiska drama om en man som befinner sig i ett känsligt skede av sitt liv. Alain Leroy (Maurice Ronet) har precis genomgått en lång avgiftningsbehandling för alkoholism och gör nu en kraftansamling för att gå ut och träffa människor, vänner och bekanta. Hans psyke kämpar samtidigt mot destruktiva tankar och han har svårt att se varför han finns och vad hans syfte egentligen är. Han upplever en 30-årskris och samtalar om familj, sysselsättning och meningen med livet med en jämnårig vän som nu har fru och barn och lever ett ”medelmåttigt och passionslöst liv”. Alain är noga med att påminna sig själv om att flaskan spelat ut sin roll i hans liv och är borta för gott. Men är den det? Precis som titeln Tag mitt liv antyder är detta en mörk film med svåra teman. Under filmens gång upptäckte jag att den har enorma likheter med den norska Oslo, 31 augusti, vilket förklaras av att de faktiskt är baserade på samma bok. Båda filmerna är mycket bra och rekommenderas varmt. Le feu follet är dialogdriven, minimalistisk och osentimental och fokuserar helt på huvudpersonen Alain. Långsamma, dystra pianostycken ackompanjerar det annars tystlåtna händelseförloppet och Malle lyckas bygga upp en spänd, tryckande känsla kring de allra minsta av detaljer, så som att det står ett ouppdrucket glas på bordet där Alain sitter och fikar på ett café i Paris. En mycket bra film som tilldelas en stabil fyra i betyg.

Hollywood EndingHOLLYWOOD ENDING (2002)
2 stjärnor DYLPC

Ajajaj, Woody, det här håller inte! Konceptet har i grunden en viss potential, med en filmregissör (Allen) som precis innan inspelningen ska börja tappar sin synförmåga. Istället för att berätta detta och tillsätta en ny regissör försöker han med hjälp av en kinesisk tolk fullföra sitt arbete och styra inspelningen med hjälp av viskade direktiv. En fullständig katastrof naturligtvis. Tyvärr är Woody Allens manus inte alls i nivå med hans bästa verk och det blir väl billigt och slapstickbetonat vid ett flertal tillfällen. De få topparna är dock höga, som när Woody på egen hand ska konversera med en av producenterna i en soffa och förvirrar denne genom att aldrig kunna titta på honom och genom att slå ner whiskeyglas som räcks fram. Detta parti är hysteriskt roligt i sin enkelhet, men är tyvärr mer av ett undantag som bekräftar regeln – Hollywood Ending är en av Allens absolut svagaste filmer. Tack och lov har han en milslång reportoar av mer träffsäkra komedier att erbjuda!

HudHUD (1963)
4 stjärnor DYLPC

En gammal ranchägare (Melvyn Douglas) bor med sin son Hud (Paul Newman), sitt barnbarn (Huds brorson) Lonnie (Brandon De Wilde) och hushållerskan Alma (Patricia Neal) på samma gård där han bott större delen av sitt liv. Familjen ställs inför en hård prövning när en ko hittas död och man misstänker att det är ett fall av mul- och klövsjuka, vilket skulle innebära en kollektiv slakt för att undvika en omfattande epidemi, vilket i sin tur skulle vara en katastrof för familjen Bannon. Parallellt med att djuren testas för sjukdomen utspelar sig ett familjedrama där de olika karaktärerna strävar åt olika håll. Homer Bannon (Douglas) är principfast, ärlig, respektfull och håller hårt på traditioner enligt den hederliga anda han uppfostrats med, medan Hud är frispråkig, arrogant och mest intresserar sig för kvinnor och Jack Daniels. Den 17-årige Lonnie är fast i något slags gränsland mellan farfaderns sansade livsfilosofi och det vilda livet som Hud förespråkar. Både Hud och Lonnie är i olika grad attraherade av Alma, som lagar mat, tvättar kläder och tar hand om pojkarna enligt den gällande tidsperiodens arbetsfördelning och kvinnoroller. Vi får följa familjen (Alma inräknad) under kanske den mest händelserika veckan i dess historia, och det är en mycket väl skildrad berättelse om en familj i utveckling. I registolen sitter Martin Ritt och framför kameran agerar flera suveräna namn med Newman och Douglas i spetsen. En rakt igenom högklassig film som speglar ett samhälle som både romantiseras och kritiseras på samma gång med såväl komik och tragik, utan att tonen skär sig en enda gång. En vemodig, lite sorglig men ändå hoppfull film som givetvis förtjänar ett högt betyg och en plats i filmhyllan!

Veckans topp 3

  1. Bobby Fischer Against the World
  2. Hud
  3. Le feu follet
Annonser

En tanke på “Veckoresumé #37

  1. Ping: Veckoresumé #39 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s