GIFF14: Her

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

HER

3 stjärnor DYLPC

Att se Joaquin Phoenix som en varm, gullig och osäker person placerad i en högteknologisk framtidsvision där en kärlekshistoria utvecklas mellan honom och ett operativsystem lät på förhand som en kul idé. Kul var den indeed och utförandet var bra, men kanske inte riktigt bra som förväntat.

Theodore (Phoenix) jobbar som ett slags spökskrivare och skriver brev i andra personers namn, personer som inte är kapabla att uttrycka sig själva. Han ligger i skilsmässa med sin ungdomsförälskelse Catherine (Rooney Mara) och är, utöver att han är blyg och introvert i sin personlighet, lite allmänt nedstämd. Han bor ensam i en läcker skyskrapelägenhet och spelar futuristiska TV-spel som gör hela vardagsrummet till en 3D-skärm. Som en del av den innovativa teknologin upptäcker han ett nytt operativsystem, vars funktion är möjligheten att prata med en imaginär person och utveckla en relation med denna. Han gör sig snabbt vän med Samantha (Scarlett Johansson), som han kan prata med genom en liten plupp som han sätter in i örat, och som han på så sätt kan prata med i princip dygnet runt. Hon fyller ett tomrum i hans liv och han blir snabbt en lyckligare person med sin nya bekantskap.

Ett genomgående tema i filmen är det digitaliserade samhället och dess isolerande effekt. Bara en sådan sak som att Theodore väljer att umgås med en dator över verkliga människor ställer många frågor. Blir vi ensammare och ensammare? Är man ensam om man umgås med en dator? Vad är en individ? Kan ett hyperintelligent operativsystem vara en individ? Kan lösningen på en ensam persons isolation vara en talande dator och kan datorn göra en lycklig?

Theodore testar telefonsex, vilket dock snabbt spårar ur och bara blir märkligt, han dejtar en tjej (Olivia Wilde) som han har supertrevligt med men ändå inte känner att han kan gå vidare med, och han tvekar över sin avslutade relation med Catherine. Men han återvänder till Samantha, den enda person (?) han känner att han är i fullt samförstånd med.

Joaquin Phoenix är fantastisk och gör Theodore till en person som är lätt att ta till sitt hjärta. Han är den ensamma och osäkra personen som söker kärleken men som samtidigt är blyg och tveksam, och som på så sätt är en person som patetiska människor som jag har lätt att identifiera sig med. Han är som ett stort, varmt, pumpande hjärta som väldigt nedtonat och försiktigt uttrycker sina känslor. Att detta är samma Phoenix som spelade den plågade och aggressive Freddie Quell i The Master är smått svindlande.

Phoenix mysiga framtoning gör att man sitter och ler sig igenom stora delar av filmen. Humorn fungerar för det mesta bra och framkallar en del skratt, även om vissa skämt känns onödiga och hade kunnat tonas ned. För mig hade filmen tjänat på att vara mer av ett drama än en komedi, men fortfarande i en känslig blandning, i stil med Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

För i slutändan blir Her ganska mycket av en bekant utformad romcom. Dramaturgin är relativt förutsägbar och klimaxet lite av en besvikelse. Trots sina moderna ämnen och handling går viss potential för en ännu bättre och mer unik film förlorad. Nu känns den lite väntad trots allt, och det är det som sänker betyget från fyra till tre. Jag gav den en fyra vid en första reflektion, men eftersmaken är något ljummen. Jag vill i alla fall förtydliga att det är en bra film och att det är en überstark trea det handlar om. Spike Jonze har gjort mycket rätt, men lyckas inte få till någon fullträff.

På ett visuellt plan träffar filmen i alla fall helt rätt, med futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet. Soundtracket är också mysigt. I framtidsvisionen finns även ett mycket spektakulärt avantgardistiskt hipstermode med pastellfärgade skjortor, väldigt casual skor, bruna kavajer och chinos med så höga midjor att till och med Vinny Tan hade applåderat. Alla går runt och ser väldigt bekväma ut och det är trevligt.

Till slut lever inte filmen helt upp till sina förstklassiga skådespelare. Förutom Phoenix gör Amy Adams (Theodores kompis), Rooney Mara och Olivia Wilde finfina insatser trots begränsad speltid. Just Wilde har alltid en underbart spontan energi att förmedla, så även här. Och just det, Scarlett Johansson har jag glömt nämna. Hon är ju faktiskt med jättemycket, trots att hon aldrig är i bild, som Samantha. Och visst gör hon det bra. En tanke som dock slog mig var: vore det inte mer effektfullt med en okänd – ansiktslös – skådespelerska i den rollen, eftersom den fysiska karaktären faktiskt inte existerar? Jag menar alltså att det hade varit häftigt om vi kunde föreställa oss Samantha endast i våra tankar – Johansson vet vi ju hur hon ser ut.

Sammanfattningsvis är Her en mysig och härlig film med lysande skådespelare, en vacker framtidsvision och intressanta teman, men som tappar på en inte fullt så bra dramaturgisk utveckling och viss förlorad potential.

1 tanke på “GIFF14: Her

  1. Pingback: GIFF14: Alla betyg och recensioner | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s