Veckoresumé #20

Skolan rullar på och tiden för film minskar. Men jag har trots det lyckats klämma in fyra bra filmer den senaste veckan. Jag har börjat en egen liten uppladdning med Star Trek-filmer inför biopremiären av Star Trek Into Darkness och jag kommer att försöka se så många filmer jag kan med äventyr från yttre rymden med Spock, Kirk, Picard, Riker och alla de andra från originalserien och The Next Generation. 

GOOD NIGHT, AND GOOD LUCK. (2005)

Baserad på en sann tvekamp mellan den antikommunistiske senatorn Joseph Mccarthy och televisionspionjären Edward Murrow. Good Night, and Good Luck. är regisserad av Hollywoods favoritskådespelare George Clooney och bjuder på en tung rollista med namn som Jeff Daniels, Patricia Clarkson, Robert Downey Jr, Frank Langella, Thomas McCarthy och David Strathairn som innehar huvudrollen som Edward Murrow. Självklart är Clooney också med framför kameran! Filmen utspelar sig på 1950-talet och skildrar Murrow och hans kollegors arbete på TV-kanalen CBS och deras arbete med sitt TV-program som diskuterar och kritiserar samhället och ställer tvivelaktiga politiker mot väggen. Kommunistjakten är i full fart i USA och människor arresteras vid minsta misstanke om kommunism. Murrow och hans televisionsteam bestämmer sig för att angripa Joseph McCarthy och ifrågsätta hans aggressiva metoder. Good Night, and Good Luck. är en enastående film med mästerligt skådespel från samtliga (särskilt Strathairn som gör en oförglömlig insats) och rikt manus. Den berör viktiga frågor om censur i media och politisk frihet för medborgare. Filmen är också riktigt stilfull med snyggt svartvitt foto och miljöer som transporterar tittaren in i 50-talets konfliktdrabbade era. Betyget landar på en stabil fyra.

SEVEN PSYCHOPATHS (2012)

En lat och oinspirerad manusförfattare (Colin Farrell) blir indragen i Los Angeles kriminella värld när hans två udda vänner (Sam Rockwell och Christopher Walken) kidnappar en ökänd gangsters (Woody Harrelson) hund av rasen Shih Tzu. Andra noterbara roller spelas av bland annat Abbie Cornish, Zeljko Ivanek, Tom Waits och Harry Dean Stanton. Seven Psychopaths är extremt våldsam och samtidigt humoristisk, vilket för tankarna till In Bruges (som jag skrev om i veckoresumé #6) och det kanske inte är så konstigt eftersom båda filmerna har regisserats av samma person, nämligen britten Martin McDonagh, samtidigt som Colin Farrell har en huvudroll i båda filmerna. På pappret ser Seven Psychopaths ut som en höjdarrulle med sköna skådespelare, galna karaktärer och härlig humor. Men trots att Seven Psychopaths stundtals är rolig, härligt våldsam och fylld med vilda karaktärer så lämnade den mig som tittare inte med mycket eftertanke. Det förväntade jag mig att den skulle då In Bruges fick mig att reflektera och tänka efter. Seven Psychopaths är underhållande men jämfört med den fantastiska In Bruges är den slätstruken och medelmåttig. Betyget skjuter sig fram till en svag trea.

KNOCKIN’ ON HEAVEN’S DOOR (1997)

Actionkomedi är en svår genre som ofta resulterar i ruttna försök att blanda spektakulär action och ”skitroliga” skämt med överskattade skådespelare som desperat försöker få publiken att skratta. Tyskarna vet dock hur man levererar på denna front. Knockin’ on Heavens Door är en fulländad actionkomedi som handlar om två unga män, Martin (Til Schweiger) och Rudi (Jan Josef Liefers), som båda lider av obotlig cancer som endast låter dem leva i ett par dagar till av sina liv. De hamnar i samma sjukhusrum och lär känna varandra efter stora mängder konsumtion av tequila och cigaretter. De bestämmer sig för att bege sig ut på en roadtrip för att nå havet en allra sista gång i livet istället för att dö på ett sjukhus. Iklädda pyjamas och med mycket alkohol i blodet stjäl de en dyr Mercedes-cabriolet. Problemet är att bilen tillhör två kriminella som genast beger sig ut på jakt efter Martin och Rudi. Ovetandes om att de blir jagade upptäcker de att bilen bär på något av stort värde i bakluckan. Knockin’ on Heaven’s Door är en hjärtvärmande och komisk actionfilm med bra skådespelare och störtskönt soundtrack.  Det faktum att Rutger Hauer dyker upp i filmens slutskede gör upplevelsen ännu bättre. Betyget dricker sig fram till en halvstark fyra.

STAR TREK: INSURRECTION (1998)

Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) leder besättningen på U.S.S Enterprise mot nya äventyr. Den här gången stöter besättningen på en fredlig planet med en befolkning som har valt att avstå från teknologins framfart och istället leva simpla jordbrukarliv. Picard och resten av den prominenta besättningen upptäcker efter att ha socialiserat sig med urinvånarna att de inte åldras. Förklaringen ligger i planetens bergsmassa som utstrålar ett ämne som gör att individer inte åldras i den fart mänskligheten är van med. Men befolkningen hotas av en militantisk ras med teknologin som sitt främsta vapen som har som mål att tvångsförflytta befolkningen och ta vara på det värdefulla ämnet. Kapten Picard och resten av Enterprise besättning har inget annat val än att följa Federationens protokoll och försvara den hjälplösa befolkningen. Star Trek: Insurrection är ett underhållande äventyr som inte skiljer sig särskilt mycket från andra Star Trek-filmer men som samtidigt vågar testa lite nytt. Insurrection är en aning mer humoristisk och använder sig av mer avancerad CGI än tidigare Star Trek-filmer. Handlingen är dock simpel och bjuder inte på några stora överraskningar och det existerar många ologiska stunder i handlingen. Men det är svårt att inte tycka om Picard, Riker, LaForge, Data, Worf och de andra i besättningen. Särskilt för en som är Star Trek-entusiast har Enterprise besättning blivit som en härlig familj som man inte kan få nog av. Det är en grupp underbara karaktärer som har roligt och samtidigt räddar världar och skyddar dessa mot farliga intergalaktiska hot och Patrick Stewart regerar självklart som en av TV-världens bästa karaktärer som Picard. Star Trek: Insurrection warpar sig fram till en svag trea.

veckans topp 3

1. Knockin’ on Heaven’s Door
2. Good Night, and Good Luck
3. Star Trek: Insurrection

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne är inte den enda i Bourne-universumet som kan kicka rumpa, köra bil och alltid överleva kniviga situationer. Det bevisar Jeremy Renner när han tar över Matt Damons plats som seriös och realistisk actionhjälte. Regissören Tony Gilroy som har skrivit manusen till de tidigare Bourne-filmerna är smart nog att inte låta någon annan spela Jason Bourne med risk för fansens vrål. Därför tar Jeremy Renner tyglarna och för Bourne-eran vidare i form av den unga och nya agenten Aaron Cross.

Cross är nybliven agent i en superhemlig amerikansk spionavdelning tillhörande USA:s försvarsdepartement och har skickats på träningsuppdrag till de snöiga skogarna djupt i Alaskas vildmark. Hemligheter kring det spionprogram som Cross och Bourne tillhör läcks ut i media och för allmänheten och Cross blir en jagad man när departementet bestämmer sig för att ”avsluta” sina aktiva agenter.

The Bourne Legacy kämpar för att tillgodose fansens förhoppningar och behålla den typiska Bourne-känslan som har blivit ett riktmärke för moderna actionfilmer. Filmen är fylld till bredden med fightscener som använder sig av den klassiska shaky cam-metoden som bara Bourne-filmerna fullt bemästrar. Det är svettigt och närgånget, men framför allt våldsamt, trots att filmen besitter en PG-13-klassificering. The Bourne Legacy hör helt klart till den skara PG-13-filmer som kanske egentligen borde ha en högre åldersgräns. Svordomar, strategiskt utplacerade blodfläckar och mycket våld är mer passande för en äldre publik. Särskilt finns det en scen i filmen som jag tycker förtjänar en högre åldersgräns – en scen som utgör det bästa med filmen och som tillhör de bästa filmscenerna jag har sett från 2012. Scenen är riktigt obehaglig och skrämmande och dessutom extremt aktuell. Jag vill inte spoliera upplevelsen genom att berätta vad som försiggår i denna scen, men en sak är säker – om The Bourne Legacy skulle ha haft premiär för en vecka sedan skulle denna scen ha varit bortklippt för att förhindra protester runt om i världen. Så pass aktuell är den.

Jeremy Renner passar som actionhjälte och framförallt som en actionhjälte i en Bourne-film. Han spelar naturligt och realistiskt och är inte någon dödsmaskin utan känslor som inte tar någon skada. Han hör till en trupp med många stabila skådespelare som Rachel Weisz, Zeljko Ivanek, Albert Finney och Edward Norton som rabblar upp oförståeliga facktermer och militärkoder i hyperfart, precis som det ska vara i en Bourne-film.

Detaljerna är där för en lyckad Bourne-film men det känns mest som en ytlig sak för fansens skull. Handlingen är småspännande och den har sina stunder men den blir aldrig något mer än det. Ett abrupt slut är en av de största svagheterna med filmen, vilket lämnar en överraskad att filmen helt plötsligt tar farväl. Jag är bortskämd med Matt Damons Bourne och har höga krav på hur Bourne ska tacklas. Det är svårt att nå den nivå som de tidigare filmerna har satt. The Bourne Legacy är på ytan en Bourne-film men på insidan en vanlig actionstänkare som spårar ur ju längre in i filmen man kommer. Handlingen blir mindre intressant och förutsägbarheten ökar. Mycket underhållande för stunden men inte mycket att fundera över i efterhand. Betyget blir en svag trea.