Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

LONE SURVIVOR (2013)

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

THE GRANDMASTER (2013)

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 FEET FROM STARDOM (2013)

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

NEBRASKA (2013)

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

THE CROODS (2013)

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

1. Ernest et Célestine
2. Nebraska
3. The Grandmaster

Veckoresumé #52

Gymnasiet är slut sedan början av sommaren. Men jag och David har inte fått nog av studierna. Vi har nu börjat plugga filmvetenskap på Stockholms universitet och det innebär mycket filmtittande under skoltid, vilket är lysande! Filmerna vi ser på filmvetenskapen kommer vi självklart att inkludera i veckoresuméerna. Den här veckan är In the Mood for Love, Psycho och Harakiri sådana filmer. Trevlig läsning!

IN THE MOOD FOR LOVE (2000)

(Originaltitel: Fa yeung nin wa). Mr. Chow (Tony Leung Chiu Wai) är en journalist som bestämmer sig för att hyra ett rum i en lägenhet i centrala Hong Kong. Samtidigt som han flyttar in får han reda på att den unga kvinnan Mrs. Chan (Maggie Cheung) också flyttar in i ett av de tillgängliga rummen. Båda två har varsin partner men börjar dras till varandra efter att de båda börjar misstänka sina respektive partners för att ha romantiska affärer med utomstående. In the Mood for Love utspelar sig under 60-talet och involverar fantastiskt komplexa klänningar, stilrena kostymer och fåordiga konversationer. Regissören Wong Kar Wai använder sig av spännande kamerapositioner, gulröd ljussättning och vackra slow-motion-sekvenser. In the Mood for Love är en långsamt berättad film där blickar ofta säger mer än ord. Skådespelet är tillbakadraget men samtidigt briljant. Maggie Cheung och Tony Leung glittrar tillsammans i bild och utgör en stark filmduo. Handlingen tar inga vågade steg och utvecklas inte i stora drag men det passar en film som In the Mood for Love. En film som behandlar en relation mellan en man och en kvinna på ett realistiskt och närgånget vis. Stark trea i betyg.

WORLD WAR Z (2013)

Apokalypsen är här än en gång! Den här gången är det zombies som hotar vår planet och det finns bara en man som kan rädda oss från undergången: Brad Pitt. FN-anställde Gerry Lane (Pitt) lever ett smörigt och perfekt stadsliv med sin fru Karin (Mireille Enos) och deras två döttrar. Men så en dag på väg till jobb och skola hamnar familjen i en stor bilkö i centrala Philadelphia. En bilkö som snabbt utvecklas till en svärm av köttätande zombies. Efter en stressfull och farlig flykt från storstaden blir familjen upphämtade av Lanes FN-stab och placerade ombord på ett hangarfartyg så långt från fastlandet och zombiesvärmen som möjligt. Lane sätts i arbete och får i uppgift att leda ett specialteam till alla världens hörn för att ta reda på var zombieepidemin började och för att försöka finna ett botemedel. Vad som följer är imponerande specialeffekter men trött manus, stereotypiska karaktärer och en förutsägbar handling. Brad Pitt är godkänd och han backas upp av James Badge Dale och David Morse som har små men sevärda insatser. Annars bjuder skådespelet inte på något anmärkningsvärt. World War Z är påkostad och intensiv men inte särskilt underhållande eller spännande. Handlingen är full med logiska hål och slutet är inte tillräckligt tillfredsställande för att höja betyget. Betyget slafsar sig fram till en stabil tvåa.

PSYCHO (1960)

Alfred Hitchcocks skräckklassiker Psycho handlar om sekreteraren Marion Crane (Janet Leigh) som inte riktigt trivs med sin nuvarande situation i livet. När hennes chef en dag ber henne att lämna in ett kuvert med 40 000 dollar på banken gör hon något oväntat – hon stjäl pengarna. Crane lämnar Phoenix bakom sig, staden hon bor och arbetar i, och beger sig ut på småvägarna i sin bil. Efter många timmars körning stannar hon vid det lilla och avlägsna Bates Motel för att sova. Ägaren och receptionisten Norman Bates (Anthony Perkins) har inte haft en gäst på flera veckor och bemöter Crane med öppna armar. Han bjuder på middag och sällskap. Men innanför Bates trevliga och välkomnande utsida döljer han ett mörker som skall komma att försätta Crane i fara. Psycho är en spännande och smart thriller med flera plötsliga vändningar. Skådespelet och manus hör till filmens starkaste sida och de gör sig särskilt tydliga i några av filmens långa dialoger mellan bland annat Crane och Bates. Janet Leigh och Anthony Perkins gör fenomenala insatser och gör filmen väldigt sevärd. Handlingsmässigt tappar den en aning i filmens slutskede med ett smått löjligt klimax. Den berömda duschscenen har inte åldrats på rätt sätt och är en ganska överskattad scen i mitt tycke. Men jag kan från en historisk synvinkel förstå att den var väldigt modig och nytänkande för sin tid. Psycho får en stark trea i betyg.

HARAKIRI (1962)

(Originaltitel: Seppuku). I min förra veckoresumé recenserade jag Takashi Miikes Hara-kiri: Death of a Samurai. Den här veckan har jag sett originalet som Miike baserade sin film på. Harakiri handlar precis som remaken om en fattig och arbetslös samuraj som anländer till en lords gård för att be om tillåtelse att utföra hara-kiri (hederligt samuraj-självmord) men som snabbt misstänks för att endast bluffa i hopp om att få donationer. Harakiri regisserad av japanen Masaki Kobayashi är ansedd vara en riktig samurajklassiker och ett mästerverk. Personligen kan jag inte hålla med. Filmen är en extremt långsamt berättad film med ointressanta karaktärer som i längden blir tröttsam att titta på. Remaken är något så ovanligt som bättre än sitt original. Till skillnad från originalet bjuder Miikes version på intressanta karaktärer och mer trovärdiga rollprestationer. Harakiri är en väldigt teatralisk film med överdramatiskt skådespel och överdrivet utdragna scener som är storslagna som idéform men som inte funkar i verkligheten. Harakiri är för det mestadels en tröttsam och blek filmupplevelse som dock bjuder på ett bra slut och snyggt foto. Betyget hugger sig fram till en stabil tvåa.

THE EAST (2013)

”We are The East, we don’t care how rich you are. We want all those who are guilty to experience the terror of their crime. It’s easy when it’s not your life, easy when it’s not your home. But when it’s your fault, it shouldn’t be so easy to sleep at night. Specially when we know where you live. Lie to us, we’ll lie to you. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. We will counterattack three corporations in the next six months for their worldwide terrorism. And this is just the beginning.”

The East inleds med ovanstående citat. Ett citat som påminner om aktivistkollektivet Anonymous många informationsmeddelanden. Ett provocerande och ytterst spännande citat som genomsyrar filmens handling och budskap. Den fenomenala Brit Marling gör sitt andra långfilmssamarbete med regissören Zal Batmanglij som skådespelare och manusförfattare. Deras tidigare samarbete heter Sound of My Voice och är en spännande dramathriller där Marling spelar mystisk sektledare. Den här gången byter Marling sida och är istället en f d FBI-anställd som arbetar som agent på en privat säkerhetsbyrå. Hon handplockas av sin chef, spelad av Patricia Clarkson, för att gå undercover och infiltrera aktivistgruppen The East som kämpar mot storföretagens miljöföroreningar och orättvisa behandling av natur och samhälle. Men efter en tid av infiltration börjar Marlings karaktär Sarah fatta känslor för gruppens medlemmar, speciellt gruppens ledare Benji (Alexander Skarsgård). The East har tydliga positiva spår av Marling och Batmanglijs tidigare verk. Filmen är annorlunda på många sätt. Den behandlar kontroversiella frågor som allt ifrån anarkism, anti-kapitalism, friganism och aktivism på ett humant och realistiskt vis. Det är tydligt att inga filmstudior har petat i filmens manus och handling. Istället har Marling och Batmanglijs nytänkande och smarta huvuden fått all frihet de behövt. Skådespelet är på topp med den alltid briljanta Brit Marling i spetsen. Hon backas upp av två starka prestationer från Alexander Skarsgård och Ellen Page. Handlingen är som sagt fräsch, spännande och bjuder på många vändningar och överraskningar. Som man förväntar sig från en riktigt bra thriller. Marling-tåget går vidare och med filmer som Another Earth, Sound of My Voice och nu The East i bagaget verkar det inte finnas något stopp för det. Stabil fyra i betyg.

Jag har också bockat av Steven Soderberghs två senaste filmer, Side Effects (4/5) och Behind the Candelabra (3/5), som David har resumerat.

VECKans topp 3

1. The East
2. In the Mood for Love
3. Psycho

Veckoresumé #26

Fransk, asiatisk och amerikansk är nationaliteterna på veckans sedda filmer. Trevlig läsning!

INFERNAL AFFAIRS (2002)

2006 vann Martin Scorseses The Departed Oscar för bästa film. Med en gedigen rollista med stora namn som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson och Mark Wahlberg har den kammat mängder med priser och lovord. Få vet om att The Departed faktiskt är en remake av en fyra år äldre film från en helt annan kontinent: Asien. Filmen heter Infernal Affairs och följer två infiltratörer. Den ena, Yan (Tony Leung Chiu Wai), är en erfaren undercover-polis som har arbetat under täckmantel i en av Hong Kongs största kriminella imperium. Den andra gör samma sak fast från andra sidan lagen. Ming (Andy Lau) har arbetat för stadens poliskår i tio år för att få tillgång till viktig information som han delar med sig av till sin riktiga chef, den hala och oförutsägbara maffiabossen Sam (Eric Tsang). Efter ett misslyckat narkotikatillslag inser både poliskåren och maffiatriaden att det existerar en förrädare inom de egna leden. En katt-och-råtta-lek startar där de båda sidorna skyndar sig för att avslöja varandras infiltratörer. Infernal Affairs är sann Hong Kong-action med malplacerad musik, svettiga kameravinklar och överdriven användning av slow-motion. Liknelser kan göras till filmer av John Woo som Hard Boiled där slow-motion och spektakulära shootouts är i centrum. Infernal Affairs är dock mycket mer nedtonad och fokuserar mer på thrilleraspekter med elektriska konversationer och oförutsägbara twist-plots. Det är en underhållande och explosiv film med bra skådespel och smart handling. Huvudrollsinnehavarna Andy Lau och Tony Leung gör stabila insatser med den sistnämnda som den mest intressanta. Han är dock inte i närheten av hans fenomenala rollinsats i Ang Lees Lust, Caution. Infernal Affairs är inte i klass med Scorseses version men den är stundtals en imponerande och välgjord actionthriller som förtjänar en stabil trea i betyg.

BASIC INSTINCT (1992)

Holländske regissören Paul Verhoeven, mannen bakom fruktansvärda Total Recall och Robocop skapade 1992 Basic Instinct, en film som sedan sin premiär ofta anses som en kultfilm. Nick Curran (Michael Douglas) och hans poliskollegor får ett mord att lösa när en före detta rockstjärna hittas naken i sin säng med handlederna fastbundna i sängstolparna och magen uppsprättad med en ishacka. Den huvudmisstänkte är rockstjärnans älskarinna Catherine Tramell (Sharon Stone), en snygg och förförisk kriminalförfattare, vars fiktiva romanmord har en förmåga att inträffa på riktigt. Curran bestämmer sig för att lära känna Tramell för att komma närmare in på henne och luska fram ledtrådar som kan sätta dit henne som skyldig. Men han finner sig snabbt dragen till den mystiska och frestande Catherine och han faller snabbt för hennes manipulativa personlighet. Basic Instinct är en väldigt spännande thriller i Fincher-anda som lyckas skapa en mystisk och mörk stämning där det oförutsägbara väntar runt varje hörn. Det som har gjort Basic Instinct till en kultfilm är de grova sexscener som förekommer. Basic Instinct är mer erotik än vad den är polisfilm. I början trodde jag Verhoeven var besatt av att se sina skådespelare rulla runt nakna men på något sätt lyckas allt sex bli en naturlig del av filmen. Det passar in på filmens ton och tema. Filmens erotiska delar tar aldrig bort spänningen från thrillerelementen utan passar faktiskt förvånansvärt bra in. Basic Instinct är dock mer än bara samlag. Filmen bjuder på en kuslig och intensiv handling där tankarna om vem som kan vara mördaren hela tiden byter spår. Som tittare gick mitt huvud i hyperfart hela tiden när jag försökte leta efter små detaljer som jag kan ha missat för att försöka komma på den skyldige. Basic Instinct får en stark trea i betyg.

L’INSTINCT DE MORT (2008)

(En: Mesrine: Part 1 – Killer Instinct). Jacques Mesrine var mellan 50- och 70-talet Frankrikes största fiende. Med smeknamn som ”franska Robin Hood” och ”mannen med hundra ansikten” var Mesrine ansvarig för mängder av bankrån, kidnappningar och stölder. Under sin tid som brottsling lämnade han många döda bakom sig och han lyckades fly från fängelse två gånger. L’instinct de mort är den första delen av två om Jacques Mesrine och hans kriminella men spektakulära liv. Filmen börjar att följa Mesrine (Vincent Cassel) som ung nyligen hemkommen soldat från kriget i Algeriet under mitten av 1950-talet. Utan utbildning och någon trivsam framtid dras Mesrine in i den kriminella undervärlden av sin kompis Paul (Gilles Lellouche) och börjar arbeta för den hänsynslösa maffiabossen Guido (Gérard Depardieu). Redan här börjar filmens största minus att lufta sig. Utan förklaring och något som helst djup hoppar filmen fram i tiden utan någon förvarning. Scenerna är generellt sett väldigt korta och byts snabbt ut mot en ny lika kort scen där karaktärsuppbyggnad och dramaturgi har lagts åt sidan. Nya karaktärer introduceras i varannan scen men får ofta slippa en ordentlig introduktion. Det känns som att filmskaparna utgår från att man som tittare redan har full koll på Mesrines liv. Karaktären Mesrine är en stereotypisk filmgangster med aggresivitetsproblem. Även om Mesrine kanske var en typisk gangster på riktigt känns hans filmversion ändå väldigt överdriven och uppskruvad. Vincent Cassel tillsammans med det snygga fotot och det höga produktionsvärdet hör till filmens få styrkor. Det blir en stabil tvåa i betyg för denna mediokra gangsterbiografi.

L’ENNEMI PUBLIC N°1 (2008)

(En: Mesrine: Part 2 – Public Enemy #1). Jacques Mesrines storslagna liv fortsätter i L’ennemi public n°1 under 60- och 70-talets glada dagar. Hans kriminella bana är nu känd över hela världen och särskilt i Frankrike där han har utsetts till ”public enemy #1”. Uppföljaren undviker ett problem som jag hade med första filmen, nämligen mitt låga intresse för Mesrine som filmkaraktär. I del två behåller han några av sina stereotypiska stildrag men han utvecklar några nya karaktärsdrag som gör han till en mycket mer intressant karaktär. En annan positiv sak är Vincent Cassel som gör en ännu bättre insats än i första filmen. Han genomgår även en fysisk utveckling genom att lägga på sig mycket mer vikt och hår och förblir nästan oigenkännlig i vissa scener. Men det episodiska hoppandet i tid och rum existerar fortfarande. Den här gången introduceras ännu fler okända karaktärer som man aldrig riktigt får veta vilka de är trots att de har mycket speltid. Hela filmen känns som ett montage av Mesrines livshöjdpunkter, lite som en highlights-video från en fotbollsmatch. Utan några direkta kopplingar till föregående scen rullar filmen på i samma stressiga tempo som i första filmen. L’ennemi public n°1 bjuder även på färre dialoger och mer action, något som inte gör filmen bättre. Visst, några actionscener är spektakulära och underhållande men efter vad som känns som ett tiotal bankrån efter varandra börjar man inse att varje actionscen är likadan. Filmen upprepar sig själv och bjuder inte på mycket nytt. Till slut ligger intresset på en minimal nivå. Berättelsen om Jacques Mesrine är väldigt intressant i grund och botten men hans liv är för innehållsrikt för totalt fyra timmar film. Jag hade mycket hellre sett en miniserie tillägnad Frankrikes mest hatade och älskade man. Del två är snäppet mer underhållande än första delen men den får också en stabil tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. Basic Instinct
2. Infernal Affairs
3. L’ennemi public n°1