The Wind Rises (2013)

(Originaltitel: Kaze tachinu). Den japanske animemästaren Hayao Miyazaki har meddelat att förra årets Oscarsnominerade The Wind Rises (premiär i år här i Sverige, närmare bestämt 4:e april – vi är alltid långt efter!) blir den 73 år gamle regissörens sista film. Om det visar sig vara sant är alltid lite oklart då det är sjätte gången under hans karriär som han säger att han ska gå i pension. Med risken att hans pension denna gång är på allvar var jag förväntansfull men samtidigt en aning ledsam över tanken på att detta kan vara den sista Hayao Miyazaki-filmen någonsin när jag satte mig i biografsalongen.

The Wind Rises, eller Det blåser upp en vind som den heter på svenska, är en fiktiv biografi baserad på den japanske flygingenjören Jiro Horikoshi som var en prominent designer av stridsflygplan för det japanska flygvapnet under mellankrigsperioden. Filmen är delvis baserad på en novell från 1937 om Horikoshi och delvis fiktivt berättad och skriven av Miyazaki själv. Filmens version av Jiro Horikoshi är enligt Miyazaki en blandning av den verklige Horikoshi och novellens författare Tatsuo Hori. Trots filmens lösa biografiska element är den otroligt detaljerad och till synes trogen sin tidsperiod. Filmen följer inledningsvis Horikoshis tidiga barndom och hans fascination för flygplan som sedan fortsätter genomsyra hela hans vuxna liv. Miyazaki berättar om Horikoshis målmedvetna och ambitiösa karriär inom flygplanens komplicerade värld. Inga detaljer åsidosätts utan allt från komplicerade matematiska uträkningar om vinglängd till skruvars positioner på flygplanskroppar redogörs med en imponerande entusiasm. Miyazaki fördummar eller förenklar inget utan beskriver saker in i minsta detalj med respekt för flygplansentusiaster, Horikoshi själv och hans aerodynamiska verk.

Miyazakis detaljrikedom gör sig också synbar i filmens karaktärer. Samtliga är intressanta, livfulla och unika. De har alla en nyfikenhet och en entusiasm som smittade av sig på mig som åskådare. Ansiktsuttryck, ögon och kroppsrörelser kommer till liv med hjälp av Studio Ghiblis detaljerade och otroligt vackra animationer. Stundtals känns filmens karaktärer till och med mer levande än vad riktiga skådespelare av kött och blod gör.

Medan animationerna, karaktärerna och detaljrikedomen är på en mästerlig nivå ligger filmens svaghet förvånansvärt nog i själva berättelsen. Med en mästerberättare som Miyazaki är förväntningarna höga. Han har levererat så ofantligt många fantastiska filmer som alla har fantastiska berättelser att dela med sig av. The Wind Rises är till största delen mycket intressant rent händelsemässigt men den har stunder i sitt mittparti som haltar en aning i både tempo och effektivitet. Filmen blir en aning segdragen och hade troligtvis tjänat på att ha en kortare speltid. Men det lite svagare mittenpartiet som stundtals känns oerhört stillastående lyfts sedan tillbaka till sin magnifika och rättmätiga nivå med en briljant sista akt som också har ett mycket bra slut.

Alla Miyazakis filmer har en tendens att uppskattas av både vuxna som barn. De blandar effektivt humor med allvar, sorg med skratt. The Wind Rises är kanske Miyazakis mest mogna och vuxna film. Den innehåller mindre humor än vad några av hans tidigare verk gjorde och den är samtidigt inte lika lekfull i själva utförandet. Det existerar inga fantasy-karaktärer och huvudkaraktären är inte ett barn till skillnad från många av Miyazakis filmer. Den är mer fokuserad på realism och att berätta ett personligt drama om en ung vuxen man och hans kärlek för flygplan under en tid då Japan och resten av världen var långt ifrån lyckligt och välmående.

The Wind Rises är inte Miyazakis bästa film och långt ifrån filmer som Spirited Away och My Neighbor Totoro. Men det är fortfarande en fantastisk film på en nivå som många andra animationsstudior bara kan drömma om. Ett visuellt konstverk med fantastiska karaktärer, en häpnadsväckande detaljrikedom och nästintill verkliga animationer som dessutom ackompanjeras av hårresande klassisk musik och en underbar japansk ballad i eftertexten. Miyazakis sista (?) verk är en hyllning till livet och den inspirerande värld som vi lever i. Det är ett värdigt avslut på en karriär som hör till filmhistoriens största och bästa. Hayao Miyazaki överlämnar nu facklan vidare till sin son Goro Miyazaki som får ta över Studio Ghiblis verksamhet. Goro har redan bevisat att han är en fantastisk filmskapare i och med filmer som till exempel From Up on Poppy Hill. Framtiden ser ljus ut och förhoppningsvis kan den anrika animationsstudion leva vidare i många, många år till.