Veckoresumé #20

Skolan rullar på och tiden för film minskar. Men jag har trots det lyckats klämma in fyra bra filmer den senaste veckan. Jag har börjat en egen liten uppladdning med Star Trek-filmer inför biopremiären av Star Trek Into Darkness och jag kommer att försöka se så många filmer jag kan med äventyr från yttre rymden med Spock, Kirk, Picard, Riker och alla de andra från originalserien och The Next Generation. 

GOOD NIGHT, AND GOOD LUCK. (2005)

Baserad på en sann tvekamp mellan den antikommunistiske senatorn Joseph Mccarthy och televisionspionjären Edward Murrow. Good Night, and Good Luck. är regisserad av Hollywoods favoritskådespelare George Clooney och bjuder på en tung rollista med namn som Jeff Daniels, Patricia Clarkson, Robert Downey Jr, Frank Langella, Thomas McCarthy och David Strathairn som innehar huvudrollen som Edward Murrow. Självklart är Clooney också med framför kameran! Filmen utspelar sig på 1950-talet och skildrar Murrow och hans kollegors arbete på TV-kanalen CBS och deras arbete med sitt TV-program som diskuterar och kritiserar samhället och ställer tvivelaktiga politiker mot väggen. Kommunistjakten är i full fart i USA och människor arresteras vid minsta misstanke om kommunism. Murrow och hans televisionsteam bestämmer sig för att angripa Joseph McCarthy och ifrågsätta hans aggressiva metoder. Good Night, and Good Luck. är en enastående film med mästerligt skådespel från samtliga (särskilt Strathairn som gör en oförglömlig insats) och rikt manus. Den berör viktiga frågor om censur i media och politisk frihet för medborgare. Filmen är också riktigt stilfull med snyggt svartvitt foto och miljöer som transporterar tittaren in i 50-talets konfliktdrabbade era. Betyget landar på en stabil fyra.

SEVEN PSYCHOPATHS (2012)

En lat och oinspirerad manusförfattare (Colin Farrell) blir indragen i Los Angeles kriminella värld när hans två udda vänner (Sam Rockwell och Christopher Walken) kidnappar en ökänd gangsters (Woody Harrelson) hund av rasen Shih Tzu. Andra noterbara roller spelas av bland annat Abbie Cornish, Zeljko Ivanek, Tom Waits och Harry Dean Stanton. Seven Psychopaths är extremt våldsam och samtidigt humoristisk, vilket för tankarna till In Bruges (som jag skrev om i veckoresumé #6) och det kanske inte är så konstigt eftersom båda filmerna har regisserats av samma person, nämligen britten Martin McDonagh, samtidigt som Colin Farrell har en huvudroll i båda filmerna. På pappret ser Seven Psychopaths ut som en höjdarrulle med sköna skådespelare, galna karaktärer och härlig humor. Men trots att Seven Psychopaths stundtals är rolig, härligt våldsam och fylld med vilda karaktärer så lämnade den mig som tittare inte med mycket eftertanke. Det förväntade jag mig att den skulle då In Bruges fick mig att reflektera och tänka efter. Seven Psychopaths är underhållande men jämfört med den fantastiska In Bruges är den slätstruken och medelmåttig. Betyget skjuter sig fram till en svag trea.

KNOCKIN’ ON HEAVEN’S DOOR (1997)

Actionkomedi är en svår genre som ofta resulterar i ruttna försök att blanda spektakulär action och ”skitroliga” skämt med överskattade skådespelare som desperat försöker få publiken att skratta. Tyskarna vet dock hur man levererar på denna front. Knockin’ on Heavens Door är en fulländad actionkomedi som handlar om två unga män, Martin (Til Schweiger) och Rudi (Jan Josef Liefers), som båda lider av obotlig cancer som endast låter dem leva i ett par dagar till av sina liv. De hamnar i samma sjukhusrum och lär känna varandra efter stora mängder konsumtion av tequila och cigaretter. De bestämmer sig för att bege sig ut på en roadtrip för att nå havet en allra sista gång i livet istället för att dö på ett sjukhus. Iklädda pyjamas och med mycket alkohol i blodet stjäl de en dyr Mercedes-cabriolet. Problemet är att bilen tillhör två kriminella som genast beger sig ut på jakt efter Martin och Rudi. Ovetandes om att de blir jagade upptäcker de att bilen bär på något av stort värde i bakluckan. Knockin’ on Heaven’s Door är en hjärtvärmande och komisk actionfilm med bra skådespelare och störtskönt soundtrack.  Det faktum att Rutger Hauer dyker upp i filmens slutskede gör upplevelsen ännu bättre. Betyget dricker sig fram till en halvstark fyra.

STAR TREK: INSURRECTION (1998)

Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) leder besättningen på U.S.S Enterprise mot nya äventyr. Den här gången stöter besättningen på en fredlig planet med en befolkning som har valt att avstå från teknologins framfart och istället leva simpla jordbrukarliv. Picard och resten av den prominenta besättningen upptäcker efter att ha socialiserat sig med urinvånarna att de inte åldras. Förklaringen ligger i planetens bergsmassa som utstrålar ett ämne som gör att individer inte åldras i den fart mänskligheten är van med. Men befolkningen hotas av en militantisk ras med teknologin som sitt främsta vapen som har som mål att tvångsförflytta befolkningen och ta vara på det värdefulla ämnet. Kapten Picard och resten av Enterprise besättning har inget annat val än att följa Federationens protokoll och försvara den hjälplösa befolkningen. Star Trek: Insurrection är ett underhållande äventyr som inte skiljer sig särskilt mycket från andra Star Trek-filmer men som samtidigt vågar testa lite nytt. Insurrection är en aning mer humoristisk och använder sig av mer avancerad CGI än tidigare Star Trek-filmer. Handlingen är dock simpel och bjuder inte på några stora överraskningar och det existerar många ologiska stunder i handlingen. Men det är svårt att inte tycka om Picard, Riker, LaForge, Data, Worf och de andra i besättningen. Särskilt för en som är Star Trek-entusiast har Enterprise besättning blivit som en härlig familj som man inte kan få nog av. Det är en grupp underbara karaktärer som har roligt och samtidigt räddar världar och skyddar dessa mot farliga intergalaktiska hot och Patrick Stewart regerar självklart som en av TV-världens bästa karaktärer som Picard. Star Trek: Insurrection warpar sig fram till en svag trea.

veckans topp 3

1. Knockin’ on Heaven’s Door
2. Good Night, and Good Luck
3. Star Trek: Insurrection

Veckoresumé #14

Den här veckan har jag sett två sydkoreanska rullar och två stillsamma dramafilmer.

BEDEVILLED (2010)

Mörka historier med våld och misär är något Sydkoreas filmscen bemästrar riktigt bra. Bedevilled är en sådan typisk koreansk thriller som man inte skakar av sig så lätt. Hae-won är en framgångsrik kvinna som sätter sitt jobb före allt annat. En dag tappar hon dock fokus och går in i väggen efter att ha bevittnat ett rån. Hae-won bestämmer sig för att ta en välförtjänt semester och reser till den ö som hon spenderade sina somrar på som barn. Kvar på ön lever hennes barndomskamrat Bok-nam som hon inte har träffat sedan barndomens glada dagar. Något står dock inte rätt till när Hae-won upptäcker att livet för Bok-nam är fyllt av våld och förtryck. Bedevilled har en långsam uppbyggnad som tydligt berättar vad som försiggår och som lägger fokus på karaktärsbeskrivningar och stämning. Det är en obehaglig film med obehagliga karaktärer där detaljer som obemärkt passerar kan komma att vara viktiga. Första halvan av filmen är spännande med en hårresande stämning som kryper in under skinnet på en. Svagheten med Bedevilled är filmens klimax som spårar ur en aning och blir lite löjlig. Skådespelet är stabilt och våldet är äckligt och överdrivet på ett bra sätt, något som jag förväntar mig från en koreansk skräckthriller. Bedevilled är inte en film för alla, någon form av glädje eller humor existerar inte, men om man vill uppleva en spännande och oerhört våldsam berättelse passar den perfekt. Bedevilled får en stabil trea i betyg.

BEING THERE (1979)

Mr Chance (Peter Sellers) lever ett tillbakadraget liv som trädgårdsmästare i ett hus i Washington D.C. Han kan varken skriva eller läsa och hans favorithobby förutom trädgårdsarbete är att titta på TV, något han gör varje dag. Han har aldrig varit utanför huset och dess trädgård, inte ens när han var liten. Mr Chance växte upp i huset och har sedan levt i det hela sitt liv. Men en dag dör ägaren av huset och det skrivs upp för försäljning. Mr Chance har inget annat val än att lämna huset och bege sig ut i en värld där allt är främmande för honom. Being There (eller Välkommen Mr. Chance! som filmen heter på svenska) är en fantastiskt hjärtvärmande berättelse med strålande rollprestationer. Peter Sellers lyckas charma både mig och karaktärerna han träffar på med sin stillhet och sitt lugn i den lätt autistiska karaktären Mr Chance – en roll han fick en Oscarsnominering för. Resten av rollistan gör fenomenala insatser med Shirley MacLaine och Melvyn Douglas som de främsta. Huvudkaraktärens TV-tittande är en viktig del av filmens dramaturgi då många viktiga händelseförlopp framförs via nyhetsrapporter och diverse TV-program. Det ger filmen ett ovanligt och effektivt verktyg att berätta historien på och även utveckla Mr Chance som karaktär eftersom han får användning för mycket av det han lär sig av från sitt TV-tittande under filmens gång. Vänskap, kärlek och nyfikenhet speglas i denna klassiker och Being There förtjänar en stark fyra i betyg.

THE THIEVES (2012)

Sydkoreas svar på Ocean’s Eleven heter The Thieves och är kort och gott en film om en grupp koreanska tjuvar som tänker stjäla en värdefull diamant i ett kinesiskt casino. Premissen är enkel och luktar lättsam underhållning så fort som efter första bildrutan. The Thieves är till skillnad från Bedevilled inte en särskilt mörk och våldsam film utan istället är huvudsakligen humor och spektakulär action i fokus. Filmens starka sida är en ensemble av sköna pengakåta karaktärer i alla åldrar bestående av namn som Gianna Jun, Yun-seok Kim och Jung-Jae Lee. Okända namn i västvärlden men några av de populäraste skådespelarna i Sydkorea. Handlingen är som sagt enkel men trollar mot slutet fram många twistar och oväntade inslag. The Thieves är en snygg, sexig och lyxigt förpackad actionrulle med coola helikoptervyer över städer som Hong Kong och Macau blandat med både hisschaktsaction och skyskrapsklättring. Skådespelet överspelas och överdrivs frekvent. Det är dock inte ett stort problem i en film som denna där action och konspirationer är huvudingrediensen. Det var underhållning jag var ute efter och det var underhållning jag fick. The Thieves rånar sig fram till en stabil trea i betyg.

THE VISITOR (2007)

Richard Jenkins spelar en ensam och tystlåten universitetsproffessor från Connecticut som reser till New York för att delta i en konferens. När han anländer till sitt andra hem, en lägenhet i centrala New York upptäcker han att ett muslimskt par bor i hans lägenhet utan hans tillåtelse. En kulturkrock uppstår. The Visitor är en stillsam och jordnära film som visar att det inte spelar någon roll varifrån man kommer och vilken kultur man tillhör för att kunna vara vänner. Vänskapen har inga gränser. Richard Jenkins är en av mina favoriter och är mest känd som birollskådis. Här gör han en nedtonad rollprestation som är enastående. Hans karaktär är en av de snällaste filmkaraktärerna jag har stött på. Jenkins förtjänar fler huvudroller. The Visitor har ett långsamt tempo som skapar en närhet till filmens karaktärer och gör den mer personlig och intim. Vissa scener är fyllda med glädje där man inte kan hjälpa att man ler medan andra är vemodiga och dystra. Naturliga och mänskliga scener som bidrar till en stark realism som berör på många sätt. The Visitor har regisserats av skådespelaren och regissören Thomas McCarthy som har stått framför kameran i till exempel The Wire, Syriana och Michael Clayton och bakom kameran i Station Agent och Win Win. The Visitor är en välgjord och välspelad film som får en svag fyra i betyg.

Jag har den senaste veckan även sett Goodbye Bafana (2/5) som David summerade i veckoresumé #13.

Veckans Topp 3

1. Being There
2. The Visitor
3. Bedevilled