SFF13: Fruitvale Station

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Michael B. Jordan, mest känd som Wallace i TV:s största mästerverk The Wire, och en av tre tonårspojkar som upptäcker att de har superkrafter i Chronicle porträtterar 22-årige Oscar Grant, en ung familjefar som på nyårsdagen 2009 blev ihjälskjuten av poliser vid tågstationen Fruitvale i staden Hayward, Kalifornien. Fruitvale Station följer Grants sista dag i livet från stunden han vaknar fram till hans död. Grant är en före detta fängelseintern som försöker leva ett lagligt liv i frihet med sin flickvän Sophina (Melonie Diaz) och dottern Tatiana (Ariana Neal). Men ekonomin är knaper och Oscar börjar nyårsmorgonen med att försöka övertala sin före detta chef att anställa honom igen trots att han nyligen fick sparken. Utan framgång fortsätter Oscars dag med diverse sysslor som att köpa mat till kvällens nyårsfirande och att hämta dottern på dagis. Det är ett vardagligt händelseförlopp som trots sin enkelhet är smått poetiskt vacker och ett obehagligt uppbyggande av det slut som redan är skrivet. Stämningen är både familjär och kärleksfull men också sorglig och tung att ta in.

Fruitvale Station:s stora styrka är skådespelet som är avslappnat, vardagligt och nyanserat. Oscarsvinnaren Octavia Spencer är fantastisk i rollen som Oscar Grants mor Wanda och delar ett par utmärkta scener med Michael B. Jordan. Melonie Diaz och den lilla och söta Ariana Neal gör också två riktigt bra prestationer. As I Lay Dying-skådespelerskan Ahna O’Reilly dyker också upp i en liten men välspelad roll och Kevin Durand gör en obehaglig och skrämmande porträttering av en av poliserna. Men det är Michael B. Jordan som är filmens store kung. Med en lekfull och sorgsen prestation gör Jordan en känslomässigt påfrestande roll som gör det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jordan är en fräsch fläkt i dagens Hollywood med en realistisk syn på skådespelets ädla konst. Jordans skådespel får mig att rysa bara jag tänker tillbaka på några av filmens bästa scener. En av dem är en simpel men fantastisk scen som involverar en lekfull springtävling mellan Grant och hans dotter från dagisets bakgård till familjens parkerade bil vid gatan. Det är en otroligt välgjord och naturlig scen som skildrar en kärleksfull och rolig stund mellan en snart död far och hans dotter som ser upp till honom. Michael B. Jordan levererar en av årets bästa rollprestationer och förtjänar helt klart en Oscarsnominering.

Fruitvale Station är ett vackert men oerhört ledsamt drama som är välregisserat och otroligt välspelat. Långfilmsdebutanten, regissören och manusförfattaren Ryan Coogler håller fokuset på Oscar Grant och hans sista dag istället för att enbart djupdyka i allt som är fel med skjutningen. Det gör filmen ännu mer kraftfull än om den plötsligt hade tappat fokus och istället börjat diskutera polisbrutalitet och andra orättvisor. Coogler väljer istället att berätta händelsen genom Oscar Grant, något som gör den så mycket mer intressant som spelfilm. Det hade dock varit mycket intressant med en dokumentär som skildrade händelsen där mer reflektion kan få plats.

Fruitvale Station är en fantastisk film som förtjänar alla lovord den kan få. En film som behandlar en frustrerande och fasansfull händelse. Betyget rullar in till stationen som en halvstark fyra.

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

The House I Live In (2012)

”The war on drugs” myntade Richard Nixon för 45 år sedan när han inledde USA:s offensiv mot droger. Särskilda narkotikapoliser anställdes runt om i landet och lagar och straff blev strängare. ”Amerikas största samhällsfiende är drogberoende” säger Nixon, fast besluten att med aggresivitet fängsla alla som är involverade med olaga droger. År 2012 är situationen likadan som vid starten, om inte ännu värre. Istället för att rehabilitera drogberoende och andra socioekonomiska aspekter som ligger i grunden för droganvändning skickas människor in i ett fängelsesystem med miljontals andra interner för att avtjäna sitt straff utan någon som helst hjälp eller stöd. Cirka 2,3 miljoner människor sitter i fängelse i USA, de flesta på grund av drogrelaterade brott. USA är det land med störst antal fängelseinterner i hela världen. Sedan 1971 har 45 miljoner arresteringar för narkotikabrott utförts och cirka en biljon amerikanska dollar har spenderats på drogkriget. Trots detta är droganvändningen oförändrad. Varför har inget förbättrats och förändrats trots att det är världens rikaste och mäktigaste nation som är ansvarig?

Dokumentärfilmaren Eugene Jarecki undersöker kriget mot droger och dess framfart på ett informativt och personligt vis i The House I Live In. Tillsammans med forskare, historiker, samhällskritiker och andra experter definierar Jarecki problemen med drogkriget och konsekvenserna som följer. Jarecki börjar dokumentären med att introducera sin nanny som han växte upp med som barn. Nannyn som passande nog heter Nannie berättar om hur hennes son avled efter ett drogberoende och om hur hennes liv har påverkats av det. Jarecki applicerar en personlig nyans till dokumentären och förklarar att det var hans relation och känslomässiga respons på Nannies berättelser som fick honom att ifrågasätta drogkriget från början.

En av Jareckis experter är David Simon, skaparen av världens bästa TV-serie The Wire. Simon är inte bara en skarp samhällskritiker utan också en före detta kriminaljournalist som har undersökt poliser och knarklangare i Baltimore, en av landets mest kriminella städer, där drogindustrin blomstrar. Med genomtänkta argument och resonemang ger han en insikt i de katastrofala följder som drogkriget har burit med sig. Jarecki intervjuar människor från alla sidor av konflikten, som fängelseinterner, fångvaktare, domare, knarklangare och poliser, för att få ett grepp om problemen.

Intressanta argument och insikter följs konstant upp av andra lika intressanta förklaringar och resonemang. The House I Live In höll mig fastnålad i soffan hela vägen ut. Men det är först i dokumentärens tredje akt som den gör något som många andra dokumentärer inte lyckas med – den skrämmer. ”Drogkriget är som Förintelsen i slow-motion” säger David Simon. Starka och kontroversiella ord som vid första antydan kan låta förhastat. Men jag inser snabbt att Jarecki, Simon och resten av experterna har rätt. Systematiskt är det minoriteterna och de fattigare grupperna i samhället som är måltavlan för polisens aggressiva attack mot droger, trots att statistiken visar på att droganvändningen är utspridd över alla samhällsgrupper där ingen grupp dominerar i användandet. Problemen består av mer än bara själva drogtrippen.

The House I Live In är en mästerligt berättad dokumentär som förklarar varenda argument som tas upp. Uppbackad av fakta och jämförelser med historiska händelser slänger Jarecki även fram potentiella lösningar på problemen. Det här är inte en dokumentär skapad av personer som propagerar för att göra droger lagliga eller för att avskaffa straff för brott. Det är en dokumentär som ifrågasätter det nuvarande systemet och bristerna som det bär med sig. Det är en dokumentär som gör mig arg, skrämd och ledsen över att se hur fel ett rättsystem kan vara och hur människor behandlas. Jarecki lyckas lägga fram argument efter argument som i princip är omöjliga att förneka var man än står i frågan, hur vänster eller höger man än är politiskt sett. Med känslosamma intervjuer och intressant information förmedlat via en grupp kunniga och smarta experter är The House I Live In en av de viktigaste och bästa dokumentärer jag har sett och förtjänar därför en femma i betyg.

Veckoresumé #14

Den här veckan har jag sett två sydkoreanska rullar och två stillsamma dramafilmer.

BEDEVILLED (2010)

Mörka historier med våld och misär är något Sydkoreas filmscen bemästrar riktigt bra. Bedevilled är en sådan typisk koreansk thriller som man inte skakar av sig så lätt. Hae-won är en framgångsrik kvinna som sätter sitt jobb före allt annat. En dag tappar hon dock fokus och går in i väggen efter att ha bevittnat ett rån. Hae-won bestämmer sig för att ta en välförtjänt semester och reser till den ö som hon spenderade sina somrar på som barn. Kvar på ön lever hennes barndomskamrat Bok-nam som hon inte har träffat sedan barndomens glada dagar. Något står dock inte rätt till när Hae-won upptäcker att livet för Bok-nam är fyllt av våld och förtryck. Bedevilled har en långsam uppbyggnad som tydligt berättar vad som försiggår och som lägger fokus på karaktärsbeskrivningar och stämning. Det är en obehaglig film med obehagliga karaktärer där detaljer som obemärkt passerar kan komma att vara viktiga. Första halvan av filmen är spännande med en hårresande stämning som kryper in under skinnet på en. Svagheten med Bedevilled är filmens klimax som spårar ur en aning och blir lite löjlig. Skådespelet är stabilt och våldet är äckligt och överdrivet på ett bra sätt, något som jag förväntar mig från en koreansk skräckthriller. Bedevilled är inte en film för alla, någon form av glädje eller humor existerar inte, men om man vill uppleva en spännande och oerhört våldsam berättelse passar den perfekt. Bedevilled får en stabil trea i betyg.

BEING THERE (1979)

Mr Chance (Peter Sellers) lever ett tillbakadraget liv som trädgårdsmästare i ett hus i Washington D.C. Han kan varken skriva eller läsa och hans favorithobby förutom trädgårdsarbete är att titta på TV, något han gör varje dag. Han har aldrig varit utanför huset och dess trädgård, inte ens när han var liten. Mr Chance växte upp i huset och har sedan levt i det hela sitt liv. Men en dag dör ägaren av huset och det skrivs upp för försäljning. Mr Chance har inget annat val än att lämna huset och bege sig ut i en värld där allt är främmande för honom. Being There (eller Välkommen Mr. Chance! som filmen heter på svenska) är en fantastiskt hjärtvärmande berättelse med strålande rollprestationer. Peter Sellers lyckas charma både mig och karaktärerna han träffar på med sin stillhet och sitt lugn i den lätt autistiska karaktären Mr Chance – en roll han fick en Oscarsnominering för. Resten av rollistan gör fenomenala insatser med Shirley MacLaine och Melvyn Douglas som de främsta. Huvudkaraktärens TV-tittande är en viktig del av filmens dramaturgi då många viktiga händelseförlopp framförs via nyhetsrapporter och diverse TV-program. Det ger filmen ett ovanligt och effektivt verktyg att berätta historien på och även utveckla Mr Chance som karaktär eftersom han får användning för mycket av det han lär sig av från sitt TV-tittande under filmens gång. Vänskap, kärlek och nyfikenhet speglas i denna klassiker och Being There förtjänar en stark fyra i betyg.

THE THIEVES (2012)

Sydkoreas svar på Ocean’s Eleven heter The Thieves och är kort och gott en film om en grupp koreanska tjuvar som tänker stjäla en värdefull diamant i ett kinesiskt casino. Premissen är enkel och luktar lättsam underhållning så fort som efter första bildrutan. The Thieves är till skillnad från Bedevilled inte en särskilt mörk och våldsam film utan istället är huvudsakligen humor och spektakulär action i fokus. Filmens starka sida är en ensemble av sköna pengakåta karaktärer i alla åldrar bestående av namn som Gianna Jun, Yun-seok Kim och Jung-Jae Lee. Okända namn i västvärlden men några av de populäraste skådespelarna i Sydkorea. Handlingen är som sagt enkel men trollar mot slutet fram många twistar och oväntade inslag. The Thieves är en snygg, sexig och lyxigt förpackad actionrulle med coola helikoptervyer över städer som Hong Kong och Macau blandat med både hisschaktsaction och skyskrapsklättring. Skådespelet överspelas och överdrivs frekvent. Det är dock inte ett stort problem i en film som denna där action och konspirationer är huvudingrediensen. Det var underhållning jag var ute efter och det var underhållning jag fick. The Thieves rånar sig fram till en stabil trea i betyg.

THE VISITOR (2007)

Richard Jenkins spelar en ensam och tystlåten universitetsproffessor från Connecticut som reser till New York för att delta i en konferens. När han anländer till sitt andra hem, en lägenhet i centrala New York upptäcker han att ett muslimskt par bor i hans lägenhet utan hans tillåtelse. En kulturkrock uppstår. The Visitor är en stillsam och jordnära film som visar att det inte spelar någon roll varifrån man kommer och vilken kultur man tillhör för att kunna vara vänner. Vänskapen har inga gränser. Richard Jenkins är en av mina favoriter och är mest känd som birollskådis. Här gör han en nedtonad rollprestation som är enastående. Hans karaktär är en av de snällaste filmkaraktärerna jag har stött på. Jenkins förtjänar fler huvudroller. The Visitor har ett långsamt tempo som skapar en närhet till filmens karaktärer och gör den mer personlig och intim. Vissa scener är fyllda med glädje där man inte kan hjälpa att man ler medan andra är vemodiga och dystra. Naturliga och mänskliga scener som bidrar till en stark realism som berör på många sätt. The Visitor har regisserats av skådespelaren och regissören Thomas McCarthy som har stått framför kameran i till exempel The Wire, Syriana och Michael Clayton och bakom kameran i Station Agent och Win Win. The Visitor är en välgjord och välspelad film som får en svag fyra i betyg.

Jag har den senaste veckan även sett Goodbye Bafana (2/5) som David summerade i veckoresumé #13.

Veckans Topp 3

1. Being There
2. The Visitor
3. Bedevilled