Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

Pepp, pepp och ännu mera pepp

Det finns många anledningar att kasta nyfikna blickar mot vad filmåret 2013 kan komma att erbjuda. Några av dem listas nedan, utan inbördes ordning, i ett första utkast av Dave’s Watchlist 2013!

CRAZY FOR THE STORM (USA)

Sean Penn är fantastisk, både som skådespelare och som regissör. I år planerar han att ta plats i regissörsstolen för att filmatisera Norman Ollestads självbiografiska bok om hur han som 11-åring överlevde en flygplanskrasch som tog hans fars liv. Ensam på en isig bergstopp blev han tvungen att dra nytta av vad hans pappa lärt honom för att klara sig. Upplägget påminner om Penns förra film, den fantastiska Into the Wild, vilket känns lovande. Den enda som officiellt tagit plats i rollistan är hans kompanjon från Milk och Gangster Squad, Josh Brolin, som förmodligen inte kommer att spela 11-åring, utan mer troligen pojkens pappa. Brolin är en fin grundsten som lagts på plats och vi hoppas att Penn kan göra något riktigt bra av detta.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Den länge efterlängtade uppföljaren till Sin City ser i år ut att bli verklighet. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Clive Owen, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson och Michael Madsen. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

LAST VEGAS (USA)

Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline. Låter bra va? Ja, visst gör det det, och faktum är vi kommer få se dessa herrar tillsammans på vita duken i år. De ska nämligen skita i pensionärslivet och dra till Las Vegas för att riva loss en sjuhelvetes svensexa för den ende av dem som fortfarande inte gift sig. Men nu är det alltså dags, och jag hoppas att det blir en härlig resa fylld av värme och kärlek. I december smäller det, men vi svenskar får nog vänta lite längre än så – i februari 2014 når filmrullen Skandinavien.

GANGSTER SQUAD (USA)

Om vi ska beskriva Last Vegas-gänget som ett trevligt gentlemannagäng i sina bästa år får nog grabbarna i Gangster Squad beskrivas som aningen brutalare. Filmen utspelar sig i 40- och 50-talens Los Angeles och handlar om kampen mellan LAPD och olika maffiagäng. I rollistan hittar vi stora namn som Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Nick Nolte och Emma Stone. Filmen verkar ha drag som liknar Brian De Palmas gangsterklassiker The Untouchables, men det återstår att se hur slutresultatet blir. Man stötte på problem i och med höstens skjutning på en biograf i USA, då en av filmens scener ska ha påminnt mycket om denna (för mycket, tydligen), så att man tvingades försena premiären och vidta åtgärder på klippbordet. Vi håller tummarna för att slutprodukten inte är sönderklippt, utan en fullt duglig gangsterrulle.

KNIGHT OF CUPS, VOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)

Terrence Malick har under sin karriär gjort fem filmer på 38 år (en film vart 7-8:e år). Nästa år gör han tre! Malick är en hemlighetsfull man, och vad filmerna ska handla om är det nog bara han själv som vet, men vi kan förvänta oss öppna åkrar, poetiska voice-overs, magnifika fotosekvenser och svårtydda berättelser. Med ett CV innehållandes filmer som The Thin Red Line, Badlands och The Tree of Life är det med stort intresse vi följer hans kommande projekt. Och han har fått ett hyfsat gäng med sig – bland de aktuella skådespelarna finns (utan uppdelning efter de olika filmerna) Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Emma Thompson, Ryan Gosling, Michael Fassbender, Benicio Del Toro, samt vår egen Joel Kinnaman. Vad som ligger bakom Malicks plötsliga produktivitetsfnatt har vi ingen aning om, men kul är det!

THE COMEDIAN (USA)

Crazy for the Storm är inte Sean Penns enda planerade regiprojekt i år, utan han har även för avsikt att dirigera Robert De Niro i en komedi om en åldrande komiker. Så mycket mer vet man inte om handlingen, men att dessa två suveräner går ihop och gör en film är naturligtvis mycket trevligt. Att De Niro ska spela (misslyckad?) komiker är särskilt intressant med tanke på att han 1983 gjorde en klassisk roll som just misslyckad komiker i Martin Scorseses The King of Comedy.

NIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)

Romantisk thriller om en schweizisk professor (Jeremy Irons) som lämnar sina föreläsningar och sin ordnade tillvaro för att göra en resa som ska komma att få honom att ”hitta sitt eget hjärta”. Så lyder i alla fall IMDb:s synopsis. En thriller i europeiska miljöer med järnvägar och tågstationer känns på förhand som något som kan tilltala mig (ett lysande exempel är Wim Wenders Der amerikanische Freund), och jag hoppas att Night Train to Lisbon kan bli något bra. Förutsättningarna finns där, med skådespelare som Christopher Lee, Bruno Ganz, Charlotte Rampling, Mélanie Laurent och redan nämnde Jeremy Irons i huvudrollen.

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Små vita lögner och Berätta inte för någon, har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både franskt, 70-tal, New York, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.

THE WOLF OF WALL STREET (USA)

Allt som Martin Scorsese hittar på är naturligtvis intressant och i år gör den legendariske regissören film av den sanna historien om en man som blir indragen i en bedrägerihärva på Wall Street under 90-talet. Denne man spelas av Leonardo DiCaprio, ett val som kanske inte känns jätteupphetsande. Missförstå mig inte – DiCaprio är en duktig skådespelare, men han tenderar att ibland bli lite tråkig, ointressant. Men jag hoppas att både Leo och Marty bevisar att jag har fel, och The Wolf of Wall Street är helt klart en film att se framemot. Den något oberäknelige men spännande Matthew McConaughey finns också med i rollistan.

LOWLIFE, ONLY GOD FORGIVES OCH THE COUNSELOR

(Läs mer utförligt om ovanstående titlar i Scotts pepplista). Precis som Scott hoppas jag att James Gray kan göra ännu en bra film i raden av lyckosamma samarbeten med Joaquin Phoenix, som Two Lovers och We Own the Night, i och med den kommande Lowlife. Att Marion Cotillard dessutom har en av huvudrollerna bådar mycket gott. Att Nicolas Winding Refn gör film med Ryan Gosling igen måste självklart skrivas upp på listan, snabbt som attan. Jag älskade Drive (2011 års bästa film), vilket egentligen räcker som motivering till varför Only God Forgives är en film jag ser framemot. The Counselor känns också som en intressant titel, dels för att mästare Ridley Scott står bakom kameran, dels för att casten består av namn som Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz.

ALLT SOM HAR MED AL PACINO ATT GÖRA

Den lille mannen och store legenden Al Pacino fyller i år 73. Men det tänker han inte ett dugg på, utan ser ut att få ett innehållsrikt 2013. I Stand Up Guys, som släpptes vid årsskiftet, härjar han med pistolen i högsta hugg tillsammans med Christopher Walken och Alan Arkin, han ska gestalta musikproducenten Phil Spector i en biografisk film och King Lear i en Shakespeare-filmatisering. Dessutom gör han en röst i Despicable Me 2, återvänder till gangstervärlden i Gotti: In the Shadow of My Father och till råga på allt detta florerar ständigt ryktena om en supersammanslagning i Martin Scorseses planerade The Irishman, där Pacino kan få spela mot Robert De Niro och Joe Pesci. Pacino har en del intressant på gång med andra ord, och även om det glider in lite tveksamma rollval här och där, vilket är normalt på ålderns höst, så letar han ständigt efter projekt som tilltalar honom på ett personligt plan. Då Al P är en stor förebild för mig personligen följer jag vartenda litet karriärssteg med stor spänning och hoppas att 2013 blir ett bra år för herr Pacino!