Veckoresumé #40

David är lite av bloggens expert på fransk film och han har ett flertal gånger berikat våra veckoresuméer med intressanta filmtips från croissantens förlovade land. Jag är lite av en nybörjare i franska filmvärlden och har därför ägnat den senaste veckan åt legenden Jean-Luc Godards filmer. Jag har också fått följa med fransmannen/polacken Roman Polanski och Harrison Ford i 80-talets Paris och fått lära mig om ekonomi, korruption, namngivning och baseboll i två dokumentärfilmer.

ALPHAVILLE, UNE ÉTRANGE AVENTURE DE LEMMY CAUTION (1965)

(Sv: Alphaville – Ett fall för Lemmy Caution). Jean-Luc Godard anses i filmvärlden som en legend, en rebell och en innovatör som vågade ta avstånd från ”mainstream” och alla de vanliga filmtrenderna och klyschorna. Godards filmer är kända för att vara politiska, filosofiska och ibland även komplexa och svårtydda. Sci-fi-filmen Alphaville är ett perfekt exempel på en Godard-film med alla dessa element och attribut. En amerikansk privatdeckare med serietidningsnamnet Lemmy Caution (Eddie Constantine) anländer till en futuristisk stad vid namn Alphaville. Med en något otydlig agenda har Caution bestämt sig för att finna en försvunnen agent i staden, fånga eller döda Alphavilles tyranniska grundare Professor Von Braun (Howard Vernon) som har gjort kärlek och självuttryck olagliga samt förstöra staden och superdatorn Alpha 60 som kontrollerar Alphaville. Under sitt uppdrag möter han den unga och vackra Natacha (Anna Karina) som han bildar känslor för. Godard blandar film-noir med dystopisk sci-fi på ett briljant sätt utan några specialeffekter överhuvudtaget. Alla scenerier och miljöer är inspelade i 60-talets Paris utan några scenbyggen eller andra modifikationer. Trots enkelheten lyckas Godard med stämning, ljussättning och foto att skapa en futuristisk och främmande värld. Alphaville är ett teknokratiskt samhälle som innebär att de individer som påstås veta bäst ska ha all makt. Godard riktar stark politisk kritik mot samhällsklasser och den styrande eliten. Om man gräver djupt finner man budskap och filosofi som berör existentialism och socialism. Godard är en man som bryr sig om människor och sina karaktärer, något som märks tydligt i Alphaville. Lemmy Caution och Natacha är två karaktärer som känns väldigt mänskliga och realistiska. De är mycket välskrivna och tänker och pratar som en riktig individ skulle göra snarare än en filmkaraktär. Det är en aning svårt att förklara, man ska uppleva det själv istället. Alphaville får en svag fyra i betyg.

LE MÉPRIS (1963)

(Sv: Föraktet). Jean-Luc Godard och jag har en sak gemensamt. Vi uppskattar båda snygga kvinnor, något han visade i Alphaville med Anna Karina och i Le Mépris där han låter den förtjusande Brigitte Bardot stå i centrum. Le mépris handlar om manusförfattaren Paul Javal (Michel Piccoli) som anlitas av en sliskig amerikansk producent (Jack Palance) som är mitt i arbetet att tillsammans med tyske regissören Fritz Lang (spelad av den riktige Fritz Lang) filmatisera Homeros epos Odysséen. Javal anlitas för att kommersialisera filmens manus för att göra den mer lättillgänglig i hopp om att nå en större publik. Under förhandlingarna om Javals kontrakt försämras hans förhållande till sin vackra fru Camille (Brigitte Bardot) och hans framtid hotas. Le mépris är likt Alphaville en film som filosoferar och kritiserar kring samhälle och relationer. Den innehåller referenser till poesi och självklart Odyséen som den går hand i hand med. Le mépris är i vissa aspekter likt Homeros epos då huvudkaraktärerna är moderna versioner av den gamle grekens karaktärer. På skådespelarfronten är det Bardot som stjäl all uppmärksamhet på grund av två anledningar – hennes utseende och skådespelarförmåga. Bardot gör ett strålande jobb som den nyfikna och oskyldiga Camille och hon backas upp av en lysande Michel Piccoli och en obehagligt sliskig men samtidigt härlig Jack Palance. Godard berättar ett realistiskt och trovärdigt drama om relationer som lyckas med det mesta den försöker åstadkomma. Den blir dock i sitt mittenparti en aning tempolös och ointressant, något den räddar upp med ett starkt slutparti. Le mépris får en stark trea i betyg.

FRANTIC (1988)

Vi transporterar oss från två seriösa filmer till en komisk film men vi håller oss kvar i Frankrike. Amerikanerna Dr. Richard Walker (Harrison Ford) och hans hustru Sondra (Betty Buckley) anländer till Paris för att besöka en internationell läkarkongress. Men den jetlaggade tillvaron krossas snabbt efter att Sondra plötsligt spårlöst försvinner från parets hotellrum medan Richard står i duschen. Så börjar en desperat jakt som leder Richard in i Paris kriminella undre värld – allt för att hitta sin kära fru. Frantic är menad som en seriös och spännande thriller, något den för det mesta lyckas med. Men det som gör att filmen också är en humoristisk film är inte handlingen eller det faktum att Richard sjunger i duschen när Sondra försvinner. Det är Harrison Ford! Aldrig tidigare har jag skådat en sådan svettig, klantig och förvirrad Harrison Ford. Visst, man kan självklart dra fram Indiana Jones som ett exempel på en svettig Harrison Ford men det är ingenting i jämförelse med Frantic-Ford. Under sin desperata jakt efter sin extremt torra och tråkiga fru är Fords ansikte vått hela tiden. Det droppar svett, hans hår klibbar sig fast mot den glansiga huden och hans karaktär Richard snubblar, halkar på hustak, stammar i stressade situationer och är i konstant förvirring. Många, många gånger under filmens speltid skrattade jag högt åt Richard Walker. Men trots Fords löjliga eskapader lyckas regissören Roman Polanski hålla stämningen och spänningen vid liv. Frantic är en välgjord och sevärd thriller som bjuder på action och drama i hög klass. Harrison Ford får en stark femma! Frantic får en stabil trea.

FREAKONOMICS (2010)

Om du är sugen på en dokumentär men har svårt att välja ämne är kanske Freakonomics det perfekta valet för dig. Denna dokumentär utgörs av fyra minidokumentärer regisserade av sex olika regissörer som alla undersöker ett ämne var. Ämnen som inte har något med varandra att göra. Super Size Me-regissören Morgan Spurlock undersöker om valet av namn vid födsel har en påverkan på hur ens liv skall komma att te sig och om det finns namn för fattiga respektive rika samt namn för svarta respektive vita. Dokumentärskaparen Alex Gibney undersöker fenomenet yaochō (uppgjorda matcher) inom sumobrottning i Japan. The House I Live In-regissören Eugene Jarecki kollar upp varför brottsligheten i USA plötsligt sjönk i mitten av 1990-talet och Rachel Grady dokumenterar ett experiment utfört i en skola i Chicago där målet var att se om det gick att med hjälp av priser i form av kontanter locka elever att studera hårdare och öka sina betyg. Freakonomics har en intressant idé med intressanta ämnen som tyvärr inte lyckas. Eftersom ämnen inte kan kopplas till varandra känns dokumentären väldigt uppdelad och oklar. Vad är egentligen syftet med dokumentären? Filmen har också tonproblem då den börjar med filmens svagaste del, nämligen Morgan Spurlocks namnundersökning som känns väldigt oseriös och en aning löjlig och som sedan följs upp av filmens mest seriösa, allvarliga och bästa del i Alex Gibneys sumo-dokumentär. Freakonomics är ett moln av oklarhet som endast förtjänar en stabil tvåa i betyg.

CATCHING HELL (2011)

Freakonomics titt in i Japans korrumperade sumo-värld öppnade upp mina ögon för dokumentärfilmaren Alex Gibney och hans andra sportdokumentär. Catching Hell kretsar kring en ökänd och legendarisk händelse i amerikansk basebolls historia som inträffade den 14:e oktober 2003 under en slutspelsmatch mellan Chicago Cubs och Florida Marlins. Cubs som inte avancerat i slutspelet på flera decennier hade den 14:e oktober chansen att nå långt – allt som krävdes var att vinna matchen mot Marlins för att nå nya höjder i slutspelet. Chicago Cubs spelade briljant och styrde matchen. Men när en av Cubs spelare hade chansen att fånga en boll som publiken trodde hade gått utanför sträckte flera supportrar ut sina armar för att fånga bollen – ett vanligt fenomen inom baseboll som förekommer nästan varje match. En supporter vid namn Steve Bartman nuddade bollen i hopp om att fånga den och bollen hamnade bland supportrarna. Bartman som så många andra runtomkring honom trodde att bollen hade gått utanför och var därför tillåtna att fånga den, men så var inte fallet. Bollen var fortfarande innanför planen och Cubs-spelaren hade fångat den och fortsatt spelet om inte Bartmans fingrar hade kommit emellan. Vad som sedan följde var att Chicago Cubs som från början hade en stark ledning förlorade mot Marlins och åkte ut ur slutspelet. Gissa vem supportrarna, media och laget såg som skyldig? Ja precis, Steve Bartman, den snälla och oerhört lojala Cubs-supportern vars liv för evigt kom att förändras. Alex Gibney undersöker denna händelse och jämför den med andra liknande händelser i MLB:s (Major League Baseball) historia och försöker få reda på vem Steve Bartman egentligen var och hur hans liv förändrades efter att ha blivit Chicagos mest hatade person. Catching Hell är en otroligt välgjord, rörande och intressant dokumentär som främst fokuserar på det mänskliga beteendet och varför förakt och hat uppstår. Det är en dokumentär som stundtals är skrämmande, som visar hur långt människor kan gå. Catching Hell får en stabil fyra i betyg.

VEckans topp 3

1. Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
2. Catching Hell
3. Le Mépris

Veckoresumé #36

Nu börjar skolarbetena avta och den ljuva fritiden nalkas. Nu kör vi igång igen på full rulle!

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012)

Gilderoy (Toby Jones) arbetar som ljudtekniker inom filmindustrin och har fått jobbet att mixa ihop ljudet för skräckfilmsregissören Santinis (Antonio Mancino) nya B-film. Gilderoy beger sig till den italienska filmstudion Berberian Sound Studio:s mörka och trånga lokaler där han påbörjar sitt arbete med att spela in ljudeffekter och dubbning. Men Gilderoy börjar ångra sitt beslut att ta jobbet då arbetsprocessen plågas av dålig teknik, brist på pengar och ett envetet gräl mellan röstskådespelare och chefer. Berberian Sound Studio är en blandning mellan drama och rysare som använder sig av obehagligt ljud som dess främsta skrämselverktyg. Miljöerna är mörka och klaustrofobiska och dialogerna är sparsamma. Toby Jones gör en bra insats som försiktig och blygsam ljudtekniker, som trots språkförbistringar med sina italienska kollegor, alltid gör sitt bästa. Jones backas upp av en grupp okända och ganska mediokra italienska skådespelare som ofta spelar över. Det är uppenbart att regissören Peter Strickland vill experimentera med ljud för att skrämma sin publik, något som inte funkade på mig överhuvudtaget. Förutom de råa och obehagliga 70-talsmiljöerna är det inget i filmen som lyckas skrämma eller skaka om. Istället blir filmen långtråkig och tom. Filmen trampar vatten ett flertal gånger och trots en tydlig handling känns det som att den inte har något att berätta. En filmupplevelse som slutar med ett trött ”jaha” som reaktion när eftertexten träder in. Berberian Sound Studio får en stabil tvåa i betyg.

ELIZABETH (1998)

Året är 1554 och platsen är England. Henry VIII är död och England har drabbats av pest, fattigdom och ett bråk mellan katoliker och protestanter. Henrys dotter, den paranoida och grymma Mary (Kathy Burke), är drottning. Hon ser den växande protestantiska kyrkan som ett hot mot Englands framtid. Katolikerna är oroliga för tronföljden eftersom Mary är både barnlös och sjuk. Katolikernas farhågor besannas när Mary dör och hennes protestantiska halvsyster Elizabeth (Cate Blanchett) får ärva tronen. England beger sig in i ett kaotiskt makt- och religionsskifte med intriger om förräderi och mord som sätter den unga Elizabeth på prov. Elizabeth är ett historiskt drama som 1999 nominerades till hela sju Oscarstatyetter varav en filmens sminkös fick ta med sig hem. Med en imponerande rollista med den brittiska skådespelareliten i spetsen och en fantastisk detaljrikedom bjuder den indiske regissören Shekhar Kapur och hans Elizabeth på rävspel och historielektion när den är som bäst. Cate Blanchett är helt fantastisk i huvudrollen och helt klart den bästa i filmen. Men hon backas starkt upp av skådespelare som Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Richard Attenborough och Emily Mortimer som alla gör strålande insatser. Elizabeth utsmyckas även med tre franska profiler: den alltid briljante Vincent Cassel, Fanny Ardant och fotbollslegenden Eric Cantona. Den enda skådespelarinsatsen som jag kunde ha klarat mig utan är den stirriga Joseph Fiennes som jag alltid har haft lite svårt för och i Elizabeth gör han en aningen för teatralisk och tråkig insats i mitt tycke. Elizabeth känns extremt historiskt korrekt även om den kanske inte fullt ut är det. Det är en trovärdig skildring där detaljer är i fokus. Allt från karaktärers kläder till historiska referenser är perfekt inplacerade och skapar en film som både kan konsumeras för sitt filmiska värde men också som en lärdomsrik historielektion. Elizabeth får en stabil fyra i betyg.

ELIZABETH: THE GOLDEN AGE (2007)

Shekhar Kapur och Cate Blanchett anslöt sina krafter åtta år efter den magiska Elizabeth för att fortsätta berätta om den unga och bestämda drottningen. Elizabeth: The Golden Age kretsar kring drottning Elizabeth I vuxna år efter många år som regent över England. Elizabeth (Cate Blanchett) har gjort England till ett stabilt land där protestantismen har blivit den dominerande religionen. Men katolikerna är fortfarande förbannade på Elizabeth och hennes framgångar. Philip II av Spanien (Jordi Mollà) har beslutat att hämnas för sin fru Marys (samma Mary som i Elizabeth) död och för att få stopp på protestantismens tillväxt i England. Med hjälp av Påvens välsignelse bestämmer sig Philip II att inleda den Spanska Armadan, en aggressiv offensiv mot England och hennes drottning Elizabeth. The Golden Age byter ut hela sin rollista förutom Blanchett och Geoffrey Rush, som spelar Elizabeth rådgivare Sir Francis Walsingham. Skådespelare som Clive Owen, Abbie Cornish, Rhys Ifans, Eddie Redmayne, Samantha Morton och Tom Hollander fyller de tomma platserna och utgör en inte lika imponerande ensemble som i första filmen, men trots det en stark och välspelande grupp. The Golden Age förbättrar ett flertal saker från den första filmen. Fotot är imponerande med mycket starka färger och imponerande kameravinklar från höga höjder. Kostymerna är ännu mer detaljerade och likaså filmens miljöer. Cate Blanchett gör en ännu starkare rollprestation och visar att hon är en av de bästa kvinnliga skådespelerskorna just nu. Med en intensitet som är ovanlig att se och humörsvängningar som gör karaktären Elizabeth till en individ som den ena stunden är sympatisk och den andra rå och nästintill grym gör Blanchett en av sina bästa insatser. The Golden Age fallerar dock i ett område som den första filmen inte gjorde, nämligen handlingen. Premissen är otroligt intressant och filmen startar väldigt starkt med många av de dialog- och detaljelement som gjorde Elizabeth till en utmärkt historielektion. Men filmen stöter dessvärre på tonproblem då filmen skiftar mellan briljant drama och inte så briljanta krig- och actionscener som gör att filmen tappar sitt fokus. Den har helt enkelt en identitetskris som gör att filmen skiftar mellan att vara väldigt bra och mindre bra. Elizabeth: The Golden Age är däremot i sin helhet en välgjord och bra film som förtjänar en stark trea i betyg.

MOUNTAINS OF THE MOON (1990)

Baserad på boken Burton and Speke, Mountains of the Moon som utspelar sig under det Brittiska Imperiets stordagar i mitten på 1800-talet när kolonialism och expeditioner till främmande platser var de brittiska öarnas främsta vapen för världsherravälde. Filmen handlar om Kapten Richard Burton (Patrick Bergin) och Löjtnant John Spekes (Iain Glen) storslagna expedition in i centrala Afrika för att finna Nilens källa. En resa som sätter de båda välutbildade och rika brittiska herrarnas vänskap på prov då de stöter på allt vad det mystiska Afrikas inre har att dölja. Mountains of the Moon är en fantastisk film som agerar både som en underbar äventyrsfilm men också som kritik mot människors främlingsfientlighet och låga respekt för andra kulturer. Irländaren Patrick Bergin och skotten Iain Glen utgör en härlig duo som båda levererar starka rollprestationer. Det är filmens händelseförlopp som är det mest imponerande då man som tittare aldrig vet vart den ska ta vägen. Det finns alltid en ny utmaning för Burton och Speke att övervinna och alltid något som hotar deras vänskap. Mountains of the Moon är lite av en okänd äventyrsfilm som borde upplevas av fler. Den är också, likt Elizabeth-filmerna, en historielektion utan dess like som för tittaren in i hjärtat av Drottning Victorias brittiska rike. Mountains of the Moon får en äventyrlig och stabil fyra i betyg.

SNITCH (2013)

John Matthews (Dwayne Johnson), småföretagare och chef på ett byggföretag, bestämmer sig för att arbeta under täckmantel för narkotikapolisen i utbyte mot att hans son (Rafi Gavron), som sitter i fängelse för att ha varit involverad i en knarkaffär, släpps fri. John tar hjälp av en av sina anställda, Daniel (Jon Bernthal), som är f.d. knarksmugglare för att introduceras till en känd smugglare vid namn Malik (Michael K. Williams) som narkotikapolisen hoppas kunna arrestera. John har på lagens sida hjälp av distriktsåklagaren Joanne (Susan Sarandon) och Agent Cooper, spelad av en skäggig Barry Pepper. Snitch ser vid första anblick ut som en vanlig, svettig actionrulle med en muskulös Dwayne Johnson som rumpsparkare. Ja, Dwayne Johnson är fortfarande muskulös och stark men Snitch är inte en vanlig actionrulle med övervåld och one-liners. För det första lyckas Johnson spela en vanlig man utan aggressivitetsproblem med kärlek för våld. Han gör en stabil insats och visar att han kan skådespela. Vid hans sida gör Bernthal och Sarandon stabila insatser likaså medan Michael K. Williams och Barry Pepper är lysande som alltid. Snitch lyckas undvika klyschor och one-liners och berättar en realistisk historia som känns jordnära och samtidigt lyckas vara dramatisk och spännande. Den använder sig endast av våld och action som känns befogat och nödvändigt för händelseförloppet. Snitch riktar också (likt dokumentären The House I Live In) samhällskritik mot det amerikanska fängelsesystemet och de absurda narkotikastraffen som existerar och tillämpas dagligen i det amerikanska rättssystemet. Snitch är en underhållande, realistisk och välgjord action-thriller som överraskar och imponerar. Snitch tjallar sig fram till en stabil trea.

Jag har även följt Davids tips om James Dean genom att se två av hans största filmer: Rebel Without a Cause (3/5) och Giant (4/5) som David skrev mycket väl om i sin hyllning till Dean.

Veckans topp 3

1. Mountains of the Moon
2. Elizabeth
3. Elizabeth: The Golden Age

The House I Live In (2012)

”The war on drugs” myntade Richard Nixon för 45 år sedan när han inledde USA:s offensiv mot droger. Särskilda narkotikapoliser anställdes runt om i landet och lagar och straff blev strängare. ”Amerikas största samhällsfiende är drogberoende” säger Nixon, fast besluten att med aggresivitet fängsla alla som är involverade med olaga droger. År 2012 är situationen likadan som vid starten, om inte ännu värre. Istället för att rehabilitera drogberoende och andra socioekonomiska aspekter som ligger i grunden för droganvändning skickas människor in i ett fängelsesystem med miljontals andra interner för att avtjäna sitt straff utan någon som helst hjälp eller stöd. Cirka 2,3 miljoner människor sitter i fängelse i USA, de flesta på grund av drogrelaterade brott. USA är det land med störst antal fängelseinterner i hela världen. Sedan 1971 har 45 miljoner arresteringar för narkotikabrott utförts och cirka en biljon amerikanska dollar har spenderats på drogkriget. Trots detta är droganvändningen oförändrad. Varför har inget förbättrats och förändrats trots att det är världens rikaste och mäktigaste nation som är ansvarig?

Dokumentärfilmaren Eugene Jarecki undersöker kriget mot droger och dess framfart på ett informativt och personligt vis i The House I Live In. Tillsammans med forskare, historiker, samhällskritiker och andra experter definierar Jarecki problemen med drogkriget och konsekvenserna som följer. Jarecki börjar dokumentären med att introducera sin nanny som han växte upp med som barn. Nannyn som passande nog heter Nannie berättar om hur hennes son avled efter ett drogberoende och om hur hennes liv har påverkats av det. Jarecki applicerar en personlig nyans till dokumentären och förklarar att det var hans relation och känslomässiga respons på Nannies berättelser som fick honom att ifrågasätta drogkriget från början.

En av Jareckis experter är David Simon, skaparen av världens bästa TV-serie The Wire. Simon är inte bara en skarp samhällskritiker utan också en före detta kriminaljournalist som har undersökt poliser och knarklangare i Baltimore, en av landets mest kriminella städer, där drogindustrin blomstrar. Med genomtänkta argument och resonemang ger han en insikt i de katastrofala följder som drogkriget har burit med sig. Jarecki intervjuar människor från alla sidor av konflikten, som fängelseinterner, fångvaktare, domare, knarklangare och poliser, för att få ett grepp om problemen.

Intressanta argument och insikter följs konstant upp av andra lika intressanta förklaringar och resonemang. The House I Live In höll mig fastnålad i soffan hela vägen ut. Men det är först i dokumentärens tredje akt som den gör något som många andra dokumentärer inte lyckas med – den skrämmer. ”Drogkriget är som Förintelsen i slow-motion” säger David Simon. Starka och kontroversiella ord som vid första antydan kan låta förhastat. Men jag inser snabbt att Jarecki, Simon och resten av experterna har rätt. Systematiskt är det minoriteterna och de fattigare grupperna i samhället som är måltavlan för polisens aggressiva attack mot droger, trots att statistiken visar på att droganvändningen är utspridd över alla samhällsgrupper där ingen grupp dominerar i användandet. Problemen består av mer än bara själva drogtrippen.

The House I Live In är en mästerligt berättad dokumentär som förklarar varenda argument som tas upp. Uppbackad av fakta och jämförelser med historiska händelser slänger Jarecki även fram potentiella lösningar på problemen. Det här är inte en dokumentär skapad av personer som propagerar för att göra droger lagliga eller för att avskaffa straff för brott. Det är en dokumentär som ifrågasätter det nuvarande systemet och bristerna som det bär med sig. Det är en dokumentär som gör mig arg, skrämd och ledsen över att se hur fel ett rättsystem kan vara och hur människor behandlas. Jarecki lyckas lägga fram argument efter argument som i princip är omöjliga att förneka var man än står i frågan, hur vänster eller höger man än är politiskt sett. Med känslosamma intervjuer och intressant information förmedlat via en grupp kunniga och smarta experter är The House I Live In en av de viktigaste och bästa dokumentärer jag har sett och förtjänar därför en femma i betyg.