Efter en lång vecka på tunnelbaneresande, berusat dansande och döner kebap-ätande fot (japp, jag äter med fötterna!) är det alltid bekvämt att utmattat och förkylt sjunka ner i soffan och se en god film med en varm kopp te i handen. Just de följande nådde inte särskilt högt på betygsskalan, men bättre blir det inom en snar (eller mer avlägsen) framtid då en fet special edition-text utlovas!
OMAR M’A TUER (2011)
(Sv: Omar dödade mig). Denna franskmarockanska film tar upp en verklig historia som upprörde många under 90-talet. När en rik, vit kvinna mördas i sitt hem på medelhavskusten blir trädgårdsmästaren Omar Raddad omedelbart intagen för förhör. På brottsplatsen står nämligen orden ”Omar döda mig” på väggen skrivet i blod. Några starkare bevis än så finns emellertid inte, men polisen och de iblandade i rättegången verkar ändå övertygade om att de funnit den skyldige. Omar m’a tuer är ett kort (85 minuter) och föga nyskapande drama om en oskyldigt dömd man som kämpar för sin frihet. Det har gjorts förut och det har gjorts bättre. Men det finns en stor vikt i att filmen ändå görs. För det första får den i lagens ögon fortfarande skyldige Omar Raddad en ny chans att synas, höras och få sin åsikt uttryckt. Trots att han idag är villkorligt frigiven har han aldrig slutat kämpa för att få sitt namn rentvått och oskyldigförklaras på riktigt. Det är också en film som på nytt tar upp de stora problem med rasism och invandring som finns i Frankrike, i detta fallet även om hur respektlöst polis och rättsväsende hanterar/hanterat personer med bristande franskkunskaper. Sammanfattningsvis en välspelad, viktig och aktuell film som utförs klart kompetent och Sami Bouajila övertygar i huvudrollen.
TAKEN 2 (2012)
Har man sett den första filmen har man i princip sett den andra också. Den enda egentliga skillnaden är att den till synes odödlige Bryan Mills (Liam Neeson) nu lockar ner sin dotter (Maggie Grace) och ex-fru (Famke Janssen) ända till Istanbul för att bli kidnappade. Lågt, eller hur? I ungefär en timme får vi följa Bryan & Co genom hotellrum, tak, skorstenar, biljakter, skottlossningar och explosioner på Istanbuls gator. Någon logik existerar inte i den här världen och en helt vanlig amerikansk tonårstjej kan utan problem slänga granater omkring sig och köra bilen rakt in i den amerikanska ambassaden. Bryan Mills kan självklart ta sig loss från kedjor och rör och navigera sin dotter genom halva Istanbul med hjälp av att räkna ut färdvägen, vindens riktning och andra smarta tricks. Fightscenerna är löjeväckande töntiga, där Mills mosar albaner (inte alls stereotypiska) på löpande band och under hela filmen är man inte orolig en liten sekund för att det här kanske inte ska gå vägen. Nej, fullkomligt osannolikt, ointressant och onödigt – precis som den första Taken med andra ord!
THE DEVIL’S ADVOCATE (1997)
Hur många gånger har man inte grämt sig över att en film som börjat rätt bra spårat ur helt och totalt kollapsat i slutet? Det är ungefär vad som händer här. En framgångsrik småstadsadvokat (Keanu Reeves) visar framfötterna och blir värvad av en stor firma i New York, styrd av den karismatiske John Milton (Al Pacino). Kevin Lomax (Reeves) och hans fru Mary Ann (Charlize Theron) får en lyxvåning och pengarna fyller plånboken omgående. Men allt är inte frid och fröjd. Mary Ann, som blivit någon form av hemmafru och börjat umgås med kvinnor med samma ekonomiska status, känner sig vilsen, rastlös och rent av panikslagen när hon börjar se och uppleva konstiga saker i sin omgivning. Kevin blir mest irriterad och vill kunna fokusera på sitt viktiga yrkesuppdrag, men snart är detta omöjligt då händelserna trappas upp och blir riktigt konstiga och skrämmande. The Devil’s Advocate börjar helt okej och fortsätter så en lång väg genom filmen. Det halvpretentiösa manuset är en aning svårt att följa ibland, Keanu Reeves är stel som en betongklump och Al Pacino spelar dessvärre över ett par gånger till följd av överdrivna manuspartier/regi. Den alltid sevärde Craig T. Nelson gör däremot en roll värd lite beröm. Handlingen påminner mycket om Polanskis lysande Rosemary’s Baby (inga jämförelser i övrigt), det är hyfsat halvspännande och småmystiskt. Men så kommer det där jäkla slutet, där sista kvarten (kanske ännu längre?) är en urspårning av Guds nåde. Rummet fylls av eld, Pacino går loco, Keanu fortsätter vara en betongklump, förklaringen bakom allt är svår att ta helt på allvar och allt känns långsökt och pretentiöst. Tyvärr är det också spiken i kistan för en sur betygssänkning, från en tidigare stabil trea till en stark tvåa.
Trots Keanu Reeves betongmässiga framtoning lyckades han ändå bättre som Floridaadvokat än vad Johnny Depp gjorde som tramsig indian. Disneyfiaskot The Lone Ranger kan ni läsa om i föregående resumé.
Veckans topp 3
- Omar m’a tuer
- The Devil’s Advocate
- Taken 2
do you like phil collins? 