Veckoresumé #56

I årets första veckoresumé gör jag en tillbakablick på flera av förra årets filmer men också en bortglömd sci-fi-film från 2012 och en surfrulle från 70-talet. Trevlig läsning!

CLOUD ATLAS (2012)

En av de senaste årens mest unika filmer är Matrix-syskonen Wachowskis och Run Lola Run-regissören Tom Tykwers sci-fi Cloud Atlas. En film med en svårgreppbar story och ett spretigt och stundtals förvirrande händelseförlopp. En konventionell synopsis gör inte filmen rättvisa men i korta drag kretsar filmen kring hur olika handlingar av individer kan sträcka sig bakåt och framåt i tiden och påverka andra individer. En god men till synes liten handling kan flera decennier senare inspirera t ex en revolution. Cloud Atlas utspelar sig i ett framtida Seoul år 2144, ett nutida London, 70-talets San Francisco och Karibien under 1800-talet, för att nämna ett fåtal av alla platser som filmen besöker. Det som gör Cloud Atlas unik förutom den spejsade handlingen och dess frekventa platsbyten är det faktum att nästan varje skådespelare i filmen har cirka 3-6 olika roller att spela i olika tidsperioder. Tom Hanks, som spelar sex olika karaktärer, är allt ifrån en cockneytalande gangster i nutida London till en slug läkare ombord på ett fartyg i de karibiska haven under mitten av 1800-talet. Hanks får sällskap av Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Susan Sarandon, Hugh Grant och många fler. Det är en stor rollista med en gigantisk mängd karaktärer. Samtliga av de nyss nämnda spelar minst fyra karaktärer var, vilka alla kommer i olika skepnader, nationaliteter, kön och hudfärg, från olika tidsperioder. Cloud Atlas levererar på många plan. Det är en otroligt ambitiös film med en komplex och intressant idé. En film som kräver mycket från sina skådespelare. Det är också en film med fantastisk musik, imponerande variation i scenografi och miljöer och en stundtals hjärtvärmande handling. Det är inte en perfekt film och den är stundtals svår att hänga med i men de stunder den prickar rätt gör den det med råge och bravur. Betyget landar på en stark trea.

THE WAY WAY BACK (2013)

14-årige pojken Duncan (Liam James) har det tråkigt, extremt tråkigt. Han tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) i ett litet strandhus i en solig småstad. Det kanske inte låter så tråkigt men för Duncan är det det värsta som kunde hända. Han gillar nämligen inte Trent som i princip bara tjatar och klagar på att Duncan inte tar tag i sitt liv och gör något vettigt. Dessutom var Duncans högsta önskan att få spendera sommaren med sin riktiga pappa. Men Duncan finner glädje i den tråkiga tillvaron när han får sommarjobb på den närliggande vattenparken Water Wizz och snabbt blir vän med den rolige och smått galne chefen Owen (Sam Rockwell) och de andra anställda. The Way Way Back är en enkel och mysig film om att vara tonåring i en vuxen värld. Det är både en rolig och sorgsen film som reflekterar kring att vara tonåring men också om föräldraskap och mognad. Filmens höjdpunkt är Sam Rockwell och hans snabbpratande och skämtsamma roll som chef och Duncans egentligen enda riktiga vän. Rockwell gör en fenomenal insats och visar på en skarp och kvick komisk tajming som många skådespelare inte alltid lyckas med. The Way Way Back är en väldigt härlig och skön film med bra insatser från Rockwell, Carrell och Allison Janney, som spelar granne till Duncan och hans familj. En riktig feel-good-film som har hjärta och känsla för humor! Stabil fyra i betyg.

THE SPECTACULAR NOW (2013)

En av de mest hyllade filmerna på senaste Sundance-festivalen var tonårsdramat The Spectacular Now med Miles Teller och Shailene Woodley i huvudrollerna. Sutter (Miles Teller) är en populär kille på high school som är mästare på att festa och umgås. Sutter blir alltid bjuden på fester och han är alltid i centrum. Han lever i nuet och lägger inte mycket tanke på framtiden. Men en dag efter en drucken natt vaknar han upp på en gräsmatta i en villaförort och väcks av Aimee, en tjej som är raka motsatsen till Sutters vilda livsstil. Aimee läser science-fiction och manga på fritiden och arbetar som tidningsbud när hon inte studerar i skolan. Sutter och Aimee bildar en vänskap som kan komma att leda till något mer. The Spectacular Now har en start som låter som precis vilken romantisk tonårsfilm som helst. Den tuffa och populära möter skolans nörd och tillsammans bildar de ett okonventionellt par. Det låter klyschigt och rent ut sagt ointressant. Men The Spectacular Now är ett undantag. Det är en film med båda fötterna på jorden som undviker översentimentalitet och andra plågsamma klyschor. Istället får man som tittare bevittna en realistisk och stillsam utveckling mellan Sutter och Aimee. Skådespelet är på topp med två riktigt bra prestationer av Miles Teller och Shailene Woodley. Det finns en avslappnad kemi mellan de två unga skådespelarna som är imponerande att se. De ser ut att ha haft roligt under inspelningen, något som verkligen märks i scener där humor och vardagligt snack förekommer. The Spectacular Now är en rolig, sorgsen, mysig, realistisk och trevlig film. Den involverar de flesta känslor och stunder som kan förekomma i en relation utan att pressa fram slisk. Den har också en av de mest verklighetstrogna och bästa sexscenerna på väldigt länge. Betyget landar på en stabil fyra.

IRON MAN 3 (2013)

Då är vi här än en gång! Ännu en superhjältefilm som självklart är en uppföljare. Robert Downey Jr. tar på sig järndräkten en fjärde gång (med The Avengers inräknad) för att slåss mot skurkar. Den här gången är det den excentriske megaterroristen The Mandarin (Ben Kingsley) som står på tur att få sin rumpa sparkad. Efter att The Mandarin spränger sönder hela Tony Starks hus tvingas Stark att fly och gömma sig för att återhämta sig från den chock som uppkommer när man har förlorat sportbilar och vapen värda miljoner. Den klassiska måste-börja-om-på-nytt-och-besegra-inre-demoner-handlingen följer och tar upp ungefär hälften av filmen. Man har sett det förut i nästan alla superhjältefilmer de senaste åren och det är här i filmen som mitt intresse sjunker drastiskt. Men så händer något i filmen som överraskar totalt. En händelse som jag inte ska avslöja eftersom det är en spoiler. Men det är en akt i filmen som vänder upp och ner på handlingen åtminstone tillräckligt länge för att åter fånga mitt intresse. Iron Man 3 lyckas faktiskt göra något oväntat som gör resten av filmen en aning mer intressant och underhållande. Downey Jr. funkar fortfarande som den kaxige och pratige Tony Stark och en del skämt är dessutom faktiskt roliga. Downey Jr. får dock följe av en extremt tråkig och ointressant Gwyneth Paltrow men även stabila prestationer från Kingsley, Guy Pearce, Rebecca Hall och självklart Paul Bettany som Tony Starks dator Jarvis. Det är dessutom alltid kul att se James Badge Dale i en liten skurkroll som The Mandarins högra hand. Iron Man 3 har allt man förväntar sig från en superhjältefilm, särskilt en sådan från Marvel. Mycket action som blir tröttsamt i längden, klyschor överallt och många tråkiga karaktärer. Men den har också en oväntad händelse och ett par skämt som går hem som gör att betyget landar på en mycket svag trea.

BIG WEDNESDAY (1978)

Surffilmer växer inte på träd och lyckas inte särskilt ofta vara bra. Titta bara på Surfer, Dude med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Skräckdålig! Men det finns ljuspunkter, som den underbara Kathryn Bigelow-thrillern Point Break med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. Den sistnämnde har i början av sin karriär även medverkat i en annan surffilm, nämligen kultklassikern Big Wednesday. Filmen följer tre vänner tillika surfare och deras liv från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet. Trion består av Matt (Jan-Michael Vincent), Jack (William Katt) och Leroy ”The Masochist” (Gary Busey). Det är tre vilda och ungdomliga liv och livsstilar som i Big Wednesday porträtteras med allt från långa slagsmål på fester till alkoholfyllda resor till Mexiko och så klart farlig och spektakulär surfing. Big Wednesday lyckas fånga känslan av frihet och vänskap på ett bra och underhållande sätt. Trion stöter på flera olika typer av vänner och fiender under åren som går men Matt, Jack och Leroy håller alltid ihop. Big Wednesday är en härlig film som håller en perfekt balans mellan vännernas vardag och deras surfing. Med otroligt häftiga surfsekvenser lyckas filmen också få en icke-surfare som mig själv att bli sugen på att prova på. Betyget surfar sig fram till en stark trea.

THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)

Det såg mörkt ut efter Peter Jacksons första Hobbit-film. Vad jag hoppades skulle bli en ny trilogi i The Lord of the Rings fotspår blev mest en film med pinsamt dålig humor, irriterande dvärgar och allmänt dålig stämning. Därför var mina förväntningar inför den andra delen extremt låga. Men istället för att mina farhågor realiserades bjöds jag på en av årets största comebacks och stora överraskningar. Bilbo, Gandalf och dvärgarnas resa fortsätter mot Lonely Mountain efter första filmens händelser för att få tag på juvelen Arkenstone som i sin tur ska göra dvärgarnas ledare Thorin till den rättmätige dvärgkungen. Problemet är att gänget jagas av orcer och andra mörka krafter. Dessutom lurar draken Smaug inuti berget. The Desolation of Smaug:s kanske tydligaste förbättring är att filmen har närmat sig Lord of the Rings-trilogin när det kommer till stämning och mognad. Den fasansfulla humorn är minimal i uppföljaren. Dvärgarna har fått en ny uppgift, att agera som stödjande sidokaraktärer istället för amatörkomiker. Något som för det mesta funkar bra. Mörker och allvar har fått en mycket större plats och bidrar till att intresset och underhållningsvärdet är högre. Desolation of Smaug introducerar också nya karaktärer som både passar in och är intressanta. Bland annat får vår egen Mikael Persbrandt en liten men viktig roll som björnmannen Beorn. Legolas är tillbaka och visar än en gång upp sina magnifika talanger när det kommer till att slåss och skjuta pilbåge. Han får sällskap av alven Tauriel spelad av Evangeline Lilly som både är en stark kvinnlig roll men också en intressant och underhållande karaktär. Sedan har vi självklart Smaug som porträtteras av den alltid skicklige Benedict Cumberbatch. Om du tyckte Cumberbatchs mörka undergångsröst var imponerande i Star Trek Into Darkness är hans röst som Smaug snäppet mörkare och ännu mer obehaglig, men extremt imponerande och behaglig att lyssna på. Något som imponerar ännu mer är att drakens rörelser är gjorda med motion-capture-teknik efter Cumberbatchs egna rörelser. Han låg under inspelningen på ett bord och imiterade en drakes rörelser och ansiktsuttryck. Det kallar jag avancerat skådespel. The Hobbit: The Desolation of Smaug är fortfarande långt ifrån felfri. Den är för lång för sitt eget bästa, har för många plot-holes och är fortfarande lite för barnvänlig, även om den aspekten har förbättrats enormt. Den har däremot ett riktigt bra och tillfredsställande slut som hör till filmens allra mörkaste stunder med en hårresande replik. Ett slut som också agerar som en riktigt bra cliffhanger. Filmen får en stabil trea.

Veckans topp 3

1. The Spectacular Now
2. The Way Way Back
3. Cloud Atlas

Veckoresumé #37

Egensinniga schackmästare, franska Stockholmssyndrom, Michael Douglas, tyskturkisk svärta, 500 sommardagar, otrohetsaffärer, svartvita livskriser, en misslyckad Woody Allen och en vass västernsaga. Det är vad veckans resumé har att erbjuda.

BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD (2011)

Lysande dokumentär om det oerhört fascinerande schackgeniet tillika galningen Bobby Fischer, enligt många världens främste schackspelare genom tiderna. Han fattade tidigt tycke för det svartvita brädspelet och blev snabbt en briljant taktiker redan som barn. 1972 blev han som 29-åring världsmästare efter en legendarisk match mot Sovjets Boris Spassky som fångade hela världens uppmärksamhet och som blev en viktig bricka i det kalla krigets maktspel. Fischer var dock aldrig helt nöjd och hade svårt att känna harmoni i sitt liv. Under hela sin karriär kämpade han mot sin egen galenskap, som också var nyckeln till hans geni och briljans. Efter att ha blivit världsmästare tilltog hans paranoida drag och han blev alltmer världsfrånvänd. Han stängde ute personer i hans närhet, låste in sig i sitt hus och drogs till allt märkligare idéer. Han gick med i en undergångssekt, fick för sig att judarna låg bakom allt ont och utvecklade ett stort hat mot USA, varifrån han till slut utvisades innan han bosatte sig på Island. Det finns mycket spännande att ta del av kring denna mytomspunne man, något som denna dokumentär på ett mycket givande och engagerande sätt erbjuder. Med rikligt arkivmaterial, öppna och ärliga intervjuer från många nära relaterade människor och en hela tiden engagerande röd tråd är Bobby Fischer Against the World en alldeles lysande dokumentär. Den tragik, mystik och förundran som Bobby Fischer lämnar efter sig ger dessutom upphov till en god stunds djupsinniga funderingar.

CONTRE TOI (2010)

(Sv: I dina händer). Ett franskt litet kidnappningsdrama på ca 80 minuter som inleds med att Anna (Kristin Scott Thomas) försiktigt öppnar en ytterdörr och springer mot närmaste bensinmack. Hon är livrädd och visar upp klart paranoida drag (dock på ett annat sätt än Bobby Fischer). I detta skede vet vi ingenting om vad som har hänt, mer än att hon uppenbarligen flyr från någon eller något. Väl hemma och för stunden säker är hon fortfarande inte helt bekväm. Ska hon gå till polisen? Ska hon försöka kontakta sin förövare? (Vi får veta att det finns en sådan). Under ett samtal med polisen går det upp för oss att hon har varit med om en kidnappning och att denna utvecklat sig till ett fall av det klassiska Stockholmssyndromet, där den bortrövade uvecklar sympati för sin förövare. Den första tredjedelen av filmen är mycket bra. Atmosfären är tryckt, pressad och intensivt hotfull och Scott Thomas är riktigt bra genom hela filmen. Hennes primäre motspelare Pio Marmaï sköter sig helt okej, men är kanske lite felcastad. Han är inte långt från att spela över ett antal gånger och känns helt enkelt lite för snygg för rollen (kanske den konstigaste kritiken jag gett här). Efter halva filmens gång mattas den av kraftigt och den lyckas inte uppehålla sin starka upptakts nivå speltiden ut. Man kan ana ganska snart åt vilket håll vindarna blåser i kidnappningsdramat och Marmaïs lite väl dominanta sympatiska drag motverkar det obehagliga elementet som fanns tillgängligt och hade varit spännande att utforska. Ändock en bra film – en klar trea i betyg.

SOLITARY MAN (2009)

En film som listas under både komedi och romantik, men som i grunden är ett allvarligt drama om en man med svåra problem. Michael Douglas, med en egen historia av alkohol- och drogmissbruk och sexuella affärer (finns dock en viss luddighet kring det sistnämnda), spelar en snart 60-årig man med ett förflutet som framgångsrik affärsman, men som nu tvingas se sin tillvaro långsamt degraderas. Affärerna går inte alls bra längre, hans relationsliv är trassligt och med åldrandet kommer hälsobekymmer som begränsar honom än mer. Hans dotter har tröttnat på att han är sen till barnbarnens födelsedagskalas och att han måste låna pengar från henne, och när han gör ett rejält övertramp i kategorin personer-man-inte-får-ligga-med har han bränt en bro för mycket för att livet ska kunna rulla på som vanligt. Det finns mycket potential i den här filmen. När en kostymklädd Michael Douglas vandrar längs gatorna i morgonskenet till Johnny Cash Solitary Man går en stor känsla genom kroppen. Det är så mycket som stämmer i det ögonblicket. Vidare finns en berättelse som är relevant och stundtals gripande, men det räcker ändå inte till någon fullträff. Det blir lite oklart ibland vad som är målet och det där ordentliga eftertrycket man vill åt av en sådan här historia infinner sig inte. Således blir det bara en trea i betyg till en film som ändå har fina kvalitéer. Dessa finns främst i skådespelarna (några dock underanvända), däribland en kanoninsats av Douglas och biroller från Imogen Poots, Jesse Eisenberg, Jenna Fischer, Danny DeVito och Susan Sarandon (som borde fått mer tid). Sevärd!

GEGEN DIE WAND (2004)

(Sv: Mot väggen). Innan Fatih Akin gjorde Soul Kitchen (som jag skrev om för några veckor sedan) slog han igenom med ett tungt och skitigt drama om två splittrade personer som finner varandra i en hård och smutsig del av Hamburg. Den ene är den 40-årige, punkiga rockälskaren Cahit, ständigt med en öl i handen, som vanligtvis super på en krog och dränker sina sinnen med alkohol. En dag kör han in med bilen i en mur (en rusaktig sekvens till Depeche Modes fantastiska I Feel You) och hamnar på någon form av mentalsjukhus, där han träffar den hälften så gamla och suicidala Sibel som impulsivt frågar om han vill gifta sig med henne. En absurd förfrågan vid en första reaktion, men efter en övertalningsbragd blir giftermålet av mellan de båda turkisktyska personerna, dock enbart för att Sibel ska ha en man att visa upp för sina föräldrar. Någon egentlig kärleksrelation finns alltså inte, i alla fall inte till en början. Äktenskapet blir allt annat än en solskenshistoria och saker och ting kolliderar på flera fronter. Alkohol, droger, våld, kulturkrockar, kärlek, skitiga jobb, impulsiva handlingar och sexuell frustration är bara ett axplock av problemframkallande ämnen som alla berörs i Akins tunga och kompromisslösa film. Som mest komplicerat blir det när Cahit och Sibel på riktigt börjar dras till varandra. Allt berättas med tydligt framträdande musik, med plats för både den turkiska folkmusiken och den tyska hårdrocken, ett grynigt foto, hårda och hotfulla underground-miljöer i både Hamburg och Istanbul, handfat fulla med flaskor och blodiga handleder. Svärtan är stor och allvaret överhängande. Ifrågasättande finger lyfts för invandringens problematik, traditionsrelaterat våld, kvinnoförtryck och svårigheterna med att ta sig upp från missbruk och ekonomiska begränsningar. Huvudrollsinnehavarna Birol Ünel och Sibel Kekilli imponerar stort, liksom Akins regi och manus. Ändå är det någonting litet som saknas, men jag vet inte riktigt vad. Hur som helst, en stark trea. Fyran är inte långt borta!

(500) DAYS OF SUMMER (2009)

Inte det romantiska mästerverk som många vill få den till, men med det sagt är (500) Days of Summer en småtrevlig bagatell om olycklig kärlek och hopplösa förälskelser. Tom (Joseph Gordon-Levitt) jobbar som högtidskortskrivare (låt oss kalla det för det) men vill egentligen vara arkitekt (Ted Mosby, någon?). En dag börjar Summer (Zooey Deschanel) på kontoret som någon form av assistent och i det ögonblicket börjar historien om de 500 dagarna med Summer. Tom blir genast kär och efter några träffar pendlar de fram och tillbaka mellan att älska varandra och att, enligt Summers trista inställning, bara vara vänner. Ena kvällen är de fångade i varandras sällskap och det känns helt rätt, medan Summer nästa dag kan ha fått för sig att de inte bör gå vidare med förhållandet. Tom är helt förälskad och vill inget hellre än att bli tillsammans fullt ut. Det finns några finurliga grepp i utförandet av denna annars klyschiga och förutsägbara historia, så som tidshoppen där en skylt berättar vilken av de 500 dagarna vi befinner oss i och splitscreen-sekvenserna där den ena bilden motsvarar förväntningar och den andra verkligheten. Själva händelseförloppet har man sett ca 937 gånger förut och värdet ligger väl i den känsla av den ungdomliga kärlekens lustar och lidanden som filmen vill fånga och förmedla, vilket lyckas någorlunda då och då. I övrigt en film som går ganska obemärkt förbi utan att lämna några större avtryck. En mycket svag trea.

PARTIR (2009)

(Sv: En sydfransk affär). Från en sommarförälskelse till en annan, och jag undrar om inte denna är än mer komplicerad. Konsekvenserna blir i alla fall värre när man är gift, har två barn och vänsterprasslar med en av hantverkarna som bygger den av mannen finansierade utbyggnaden av ens eget hus. Kristin Scott Thomas gör här ännu en riktigt bra insats som en medelålders kvinna som söker efter passionen och den erotiska hetta som hennes äktenskap inte längre kan erbjuda. Hon bor, som den taktlösa svenska titeln avslöjar, i södra Frankrike där solen står högt på himlen och sommaren är i full blomning. Hennes man är framgångsrik, huset är modernt och lyxigt och rent materiellt finns det egentligen inga uppenbara brister i hennes tillvaro. Men när hon träffar Ivan, den händige spanjoren, blir hon påmind om vad hon saknar i sitt liv – kärleken, glöden, lusten. Hon får uppleva det på nytt med Ivan och får en nytändning i sitt liv, som dock inte varar länge eftersom hennes man snart anar att någonting är i görningen. Han blir givetvis förbannad och deras relations uthållighet dras till sin spets. Partir ger oss bra skådespel och en spännande historia med en kraftig utveckling, men den saknar en viss bakgrund och kapaciteten att ge oss en full förståelse för allt som händer. Vi vet inte alls hur Suzannes (Scott Thomas) liv har sett ut innan allt detta händer, vilket gör att hon lätt upplevs som osympatisk och naiv. Detta till filmens nackdel, eftersom det är henne man bör sympatisera med. Men sett till helheten ytterligare en bra 3/5-film.

LE FEU FOLLET (1963)

(Sv: Tag mitt liv). Nu backar vi bandet 50 år, men stannar i Frankrike. Färgerna är av den svartvita skalan och Louis Malle håller i taktpinnen i detta existentiella och tragiska drama om en man som befinner sig i ett känsligt skede av sitt liv. Alain Leroy (Maurice Ronet) har precis genomgått en lång avgiftningsbehandling för alkoholism och gör nu en kraftansamling för att gå ut och träffa människor, vänner och bekanta. Hans psyke kämpar samtidigt mot destruktiva tankar och han har svårt att se varför han finns och vad hans syfte egentligen är. Han upplever en 30-årskris och samtalar om familj, sysselsättning och meningen med livet med en jämnårig vän som nu har fru och barn och lever ett ”medelmåttigt och passionslöst liv”. Alain är noga med att påminna sig själv om att flaskan spelat ut sin roll i hans liv och är borta för gott. Men är den det? Precis som titeln Tag mitt liv antyder är detta en mörk film med svåra teman. Under filmens gång upptäckte jag att den har enorma likheter med den norska Oslo, 31 augusti, vilket förklaras av att de faktiskt är baserade på samma bok. Båda filmerna är mycket bra och rekommenderas varmt. Le feu follet är dialogdriven, minimalistisk och osentimental och fokuserar helt på huvudpersonen Alain. Långsamma, dystra pianostycken ackompanjerar det annars tystlåtna händelseförloppet och Malle lyckas bygga upp en spänd, tryckande känsla kring de allra minsta av detaljer, så som att det står ett ouppdrucket glas på bordet där Alain sitter och fikar på ett café i Paris. En mycket bra film som tilldelas en stabil fyra i betyg.

HOLLYWOOD ENDING (2002)

Ajajaj, Woody, det här håller inte! Konceptet har i grunden en viss potential, med en filmregissör (Allen) som precis innan inspelningen ska börja tappar sin synförmåga. Istället för att berätta detta och tillsätta en ny regissör försöker han med hjälp av en kinesisk tolk fullföra sitt arbete och styra inspelningen med hjälp av viskade direktiv. En fullständig katastrof naturligtvis. Tyvärr är Woody Allens manus inte alls i nivå med hans bästa verk och det blir väl billigt och slapstickbetonat vid ett flertal tillfällen. De få topparna är dock höga, som när Woody på egen hand ska konversera med en av producenterna i en soffa och förvirrar denne genom att aldrig kunna titta på honom och genom att slå ner whiskeyglas som räcks fram. Detta parti är hysteriskt roligt i sin enkelhet, men är tyvärr mer av ett undantag som bekräftar regeln – Hollywood Ending är en av Allens absolut svagaste filmer. Tack och lov har han en milslång reportoar av mer träffsäkra komedier att erbjuda!

HUD (1963)

En gammal ranchägare (Melvyn Douglas) bor med sin son Hud (Paul Newman), sitt barnbarn (Huds brorson) Lonnie (Brandon De Wilde) och hushållerskan Alma (Patricia Neal) på samma gård där han bott större delen av sitt liv. Familjen ställs inför en hård prövning när en ko hittas död och man misstänker att det är ett fall av mul- och klövsjuka, vilket skulle innebära en kollektiv slakt för att undvika en omfattande epidemi, vilket i sin tur skulle vara en katastrof för familjen Bannon. Parallellt med att djuren testas för sjukdomen utspelar sig ett familjedrama där de olika karaktärerna strävar åt olika håll. Homer Bannon (Douglas) är principfast, ärlig, respektfull och håller hårt på traditioner enligt den hederliga anda han uppfostrats med, medan Hud är frispråkig, arrogant och mest intresserar sig för kvinnor och Jack Daniels. Den 17-årige Lonnie är fast i något slags gränsland mellan farfaderns sansade livsfilosofi och det vilda livet som Hud förespråkar. Både Hud och Lonnie är i olika grad attraherade av Alma, som lagar mat, tvättar kläder och tar hand om pojkarna enligt den gällande tidsperiodens arbetsfördelning och kvinnoroller. Vi får följa familjen (Alma inräknad) under kanske den mest händelserika veckan i dess historia, och det är en mycket väl skildrad berättelse om en familj i utveckling. I registolen sitter Martin Ritt och framför kameran agerar flera suveräna namn med Newman och Douglas i spetsen. En rakt igenom högklassig film som speglar ett samhälle som både romantiseras och kritiseras på samma gång med såväl komik och tragik, utan att tonen skär sig en enda gång. En vemodig, lite sorglig men ändå hoppfull film som givetvis förtjänar ett högt betyg och en plats i filmhyllan!

Veckans topp 3

1. Bobby Fischer Against the World
2. Hud
3. Le feu follet

Veckoresumé #36

Nu börjar skolarbetena avta och den ljuva fritiden nalkas. Nu kör vi igång igen på full rulle!

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012)

Gilderoy (Toby Jones) arbetar som ljudtekniker inom filmindustrin och har fått jobbet att mixa ihop ljudet för skräckfilmsregissören Santinis (Antonio Mancino) nya B-film. Gilderoy beger sig till den italienska filmstudion Berberian Sound Studio:s mörka och trånga lokaler där han påbörjar sitt arbete med att spela in ljudeffekter och dubbning. Men Gilderoy börjar ångra sitt beslut att ta jobbet då arbetsprocessen plågas av dålig teknik, brist på pengar och ett envetet gräl mellan röstskådespelare och chefer. Berberian Sound Studio är en blandning mellan drama och rysare som använder sig av obehagligt ljud som dess främsta skrämselverktyg. Miljöerna är mörka och klaustrofobiska och dialogerna är sparsamma. Toby Jones gör en bra insats som försiktig och blygsam ljudtekniker, som trots språkförbistringar med sina italienska kollegor, alltid gör sitt bästa. Jones backas upp av en grupp okända och ganska mediokra italienska skådespelare som ofta spelar över. Det är uppenbart att regissören Peter Strickland vill experimentera med ljud för att skrämma sin publik, något som inte funkade på mig överhuvudtaget. Förutom de råa och obehagliga 70-talsmiljöerna är det inget i filmen som lyckas skrämma eller skaka om. Istället blir filmen långtråkig och tom. Filmen trampar vatten ett flertal gånger och trots en tydlig handling känns det som att den inte har något att berätta. En filmupplevelse som slutar med ett trött ”jaha” som reaktion när eftertexten träder in. Berberian Sound Studio får en stabil tvåa i betyg.

ELIZABETH (1998)

Året är 1554 och platsen är England. Henry VIII är död och England har drabbats av pest, fattigdom och ett bråk mellan katoliker och protestanter. Henrys dotter, den paranoida och grymma Mary (Kathy Burke), är drottning. Hon ser den växande protestantiska kyrkan som ett hot mot Englands framtid. Katolikerna är oroliga för tronföljden eftersom Mary är både barnlös och sjuk. Katolikernas farhågor besannas när Mary dör och hennes protestantiska halvsyster Elizabeth (Cate Blanchett) får ärva tronen. England beger sig in i ett kaotiskt makt- och religionsskifte med intriger om förräderi och mord som sätter den unga Elizabeth på prov. Elizabeth är ett historiskt drama som 1999 nominerades till hela sju Oscarstatyetter varav en filmens sminkös fick ta med sig hem. Med en imponerande rollista med den brittiska skådespelareliten i spetsen och en fantastisk detaljrikedom bjuder den indiske regissören Shekhar Kapur och hans Elizabeth på rävspel och historielektion när den är som bäst. Cate Blanchett är helt fantastisk i huvudrollen och helt klart den bästa i filmen. Men hon backas starkt upp av skådespelare som Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Richard Attenborough och Emily Mortimer som alla gör strålande insatser. Elizabeth utsmyckas även med tre franska profiler: den alltid briljante Vincent Cassel, Fanny Ardant och fotbollslegenden Eric Cantona. Den enda skådespelarinsatsen som jag kunde ha klarat mig utan är den stirriga Joseph Fiennes som jag alltid har haft lite svårt för och i Elizabeth gör han en aningen för teatralisk och tråkig insats i mitt tycke. Elizabeth känns extremt historiskt korrekt även om den kanske inte fullt ut är det. Det är en trovärdig skildring där detaljer är i fokus. Allt från karaktärers kläder till historiska referenser är perfekt inplacerade och skapar en film som både kan konsumeras för sitt filmiska värde men också som en lärdomsrik historielektion. Elizabeth får en stabil fyra i betyg.

ELIZABETH: THE GOLDEN AGE (2007)

Shekhar Kapur och Cate Blanchett anslöt sina krafter åtta år efter den magiska Elizabeth för att fortsätta berätta om den unga och bestämda drottningen. Elizabeth: The Golden Age kretsar kring drottning Elizabeth I vuxna år efter många år som regent över England. Elizabeth (Cate Blanchett) har gjort England till ett stabilt land där protestantismen har blivit den dominerande religionen. Men katolikerna är fortfarande förbannade på Elizabeth och hennes framgångar. Philip II av Spanien (Jordi Mollà) har beslutat att hämnas för sin fru Marys (samma Mary som i Elizabeth) död och för att få stopp på protestantismens tillväxt i England. Med hjälp av Påvens välsignelse bestämmer sig Philip II att inleda den Spanska Armadan, en aggressiv offensiv mot England och hennes drottning Elizabeth. The Golden Age byter ut hela sin rollista förutom Blanchett och Geoffrey Rush, som spelar Elizabeth rådgivare Sir Francis Walsingham. Skådespelare som Clive Owen, Abbie Cornish, Rhys Ifans, Eddie Redmayne, Samantha Morton och Tom Hollander fyller de tomma platserna och utgör en inte lika imponerande ensemble som i första filmen, men trots det en stark och välspelande grupp. The Golden Age förbättrar ett flertal saker från den första filmen. Fotot är imponerande med mycket starka färger och imponerande kameravinklar från höga höjder. Kostymerna är ännu mer detaljerade och likaså filmens miljöer. Cate Blanchett gör en ännu starkare rollprestation och visar att hon är en av de bästa kvinnliga skådespelerskorna just nu. Med en intensitet som är ovanlig att se och humörsvängningar som gör karaktären Elizabeth till en individ som den ena stunden är sympatisk och den andra rå och nästintill grym gör Blanchett en av sina bästa insatser. The Golden Age fallerar dock i ett område som den första filmen inte gjorde, nämligen handlingen. Premissen är otroligt intressant och filmen startar väldigt starkt med många av de dialog- och detaljelement som gjorde Elizabeth till en utmärkt historielektion. Men filmen stöter dessvärre på tonproblem då filmen skiftar mellan briljant drama och inte så briljanta krig- och actionscener som gör att filmen tappar sitt fokus. Den har helt enkelt en identitetskris som gör att filmen skiftar mellan att vara väldigt bra och mindre bra. Elizabeth: The Golden Age är däremot i sin helhet en välgjord och bra film som förtjänar en stark trea i betyg.

MOUNTAINS OF THE MOON (1990)

Baserad på boken Burton and Speke, Mountains of the Moon som utspelar sig under det Brittiska Imperiets stordagar i mitten på 1800-talet när kolonialism och expeditioner till främmande platser var de brittiska öarnas främsta vapen för världsherravälde. Filmen handlar om Kapten Richard Burton (Patrick Bergin) och Löjtnant John Spekes (Iain Glen) storslagna expedition in i centrala Afrika för att finna Nilens källa. En resa som sätter de båda välutbildade och rika brittiska herrarnas vänskap på prov då de stöter på allt vad det mystiska Afrikas inre har att dölja. Mountains of the Moon är en fantastisk film som agerar både som en underbar äventyrsfilm men också som kritik mot människors främlingsfientlighet och låga respekt för andra kulturer. Irländaren Patrick Bergin och skotten Iain Glen utgör en härlig duo som båda levererar starka rollprestationer. Det är filmens händelseförlopp som är det mest imponerande då man som tittare aldrig vet vart den ska ta vägen. Det finns alltid en ny utmaning för Burton och Speke att övervinna och alltid något som hotar deras vänskap. Mountains of the Moon är lite av en okänd äventyrsfilm som borde upplevas av fler. Den är också, likt Elizabeth-filmerna, en historielektion utan dess like som för tittaren in i hjärtat av Drottning Victorias brittiska rike. Mountains of the Moon får en äventyrlig och stabil fyra i betyg.

SNITCH (2013)

John Matthews (Dwayne Johnson), småföretagare och chef på ett byggföretag, bestämmer sig för att arbeta under täckmantel för narkotikapolisen i utbyte mot att hans son (Rafi Gavron), som sitter i fängelse för att ha varit involverad i en knarkaffär, släpps fri. John tar hjälp av en av sina anställda, Daniel (Jon Bernthal), som är f.d. knarksmugglare för att introduceras till en känd smugglare vid namn Malik (Michael K. Williams) som narkotikapolisen hoppas kunna arrestera. John har på lagens sida hjälp av distriktsåklagaren Joanne (Susan Sarandon) och Agent Cooper, spelad av en skäggig Barry Pepper. Snitch ser vid första anblick ut som en vanlig, svettig actionrulle med en muskulös Dwayne Johnson som rumpsparkare. Ja, Dwayne Johnson är fortfarande muskulös och stark men Snitch är inte en vanlig actionrulle med övervåld och one-liners. För det första lyckas Johnson spela en vanlig man utan aggressivitetsproblem med kärlek för våld. Han gör en stabil insats och visar att han kan skådespela. Vid hans sida gör Bernthal och Sarandon stabila insatser likaså medan Michael K. Williams och Barry Pepper är lysande som alltid. Snitch lyckas undvika klyschor och one-liners och berättar en realistisk historia som känns jordnära och samtidigt lyckas vara dramatisk och spännande. Den använder sig endast av våld och action som känns befogat och nödvändigt för händelseförloppet. Snitch riktar också (likt dokumentären The House I Live In) samhällskritik mot det amerikanska fängelsesystemet och de absurda narkotikastraffen som existerar och tillämpas dagligen i det amerikanska rättssystemet. Snitch är en underhållande, realistisk och välgjord action-thriller som överraskar och imponerar. Snitch tjallar sig fram till en stabil trea.

Jag har även följt Davids tips om James Dean genom att se två av hans största filmer: Rebel Without a Cause (3/5) och Giant (4/5) som David skrev mycket väl om i sin hyllning till Dean.

Veckans topp 3

1. Mountains of the Moon
2. Elizabeth
3. Elizabeth: The Golden Age

Veckoresumé #3

Förra veckan bjöd på en hel del nytt och fräscht, men självklart gled även lite annat in i schemat.

SLIDING DOORS (1998)

Gwyneth Paltrow har huvudrollen i denna romantiska men ärligt komplicerade film, som är lika mycket drama som komedi. Filmen bygger på ett högst intressant koncept, där en liten detalj i morgonrutinerna förändrar hela livet för Helen (Paltrow). Två parallella historier berättas efter att hon i den ena missar tunnelbanetåget, medan hon i den andra hinner med detsamma. En charmig film om kärlek, otrohet och små marginaler.

BRAINSTORM (1983)

Silent Running-regissören och specialeffektsmakaren från 2001, Blade Runner och The Tree of Life, Douglas Trumbull, har regisserat även denna sci-fi-rulle. Ett forskarteam med Christopher Walken i spetsen har uppfunnit en dator (”The Hat”) som kan spela in människors mentala bilder och känslor. Detta får oanade konsekvenser i form av hjärtproblem, mystiska dödsfall och kontinuerliga orgasmer. I grunden en intressant film med spännande kameraarbete, men som långa stunder blir alldeles för seg.

ARBITRAGE (2012)

Robert Miller, ägaren av ett gigantiskt företag, hamnar inför en planerad försäljning i rejäla bekymmer. Företagets framtid sätts på spel, liksom Millers äktenskap, när det visar sig att han inte spelat efter reglerna och därmed bedragit alla i sin närhet. Arbitrage, eller Bedragaren, är en stabil och effektiv thriller med en vass Richard Gere, som visar varför den här typen av roller är helt rätt för honom, och fina biroller från bland andra Susan Sarandon och Brit Marling.

MAGIC MIKE (2012)

Steven Soderbergh (Traffic, Oceans-filmerna), fick många att ställa sig tveksamma inför hans nya projekt – en film om manliga strippor, spelade av Channing Tatum och Alex Pettyfer. Även här finns Soderberghs säregna visuella ton, men under ytan är filmen ganska endimensionell. Dansnumren är välkoreograferade och Matthew McConaughey bjuder på sig själv, men är man inte intresserad av juckande män kan man hoppa över den här filmen. Magic Mike är en okej film som fungerar någorlunda för stunden, men eftersmaken är svag. Potentialen för en mer gripande historia med större dramatik fanns där, men underutnyttjades av Soderbergh.

I’M STILL HERE (2010)

Världens mest vågade film? I’m Still Here följer Joaquin Phoenix under året då han lurar (?) hela världen att han lägger av som skådespelare för att istället satsa på hip-hop. Världen häpnar och Phoenix, som spelar sig själv, riskerar hela sin karriär genom att i många stunder framstå som ett as, i vad som på ytan ser ut som ett personligt förfall. Han kritiserar allt och alla och uttrycker sitt hat mot filmindustrin. Men under den hårda fasaden finns en komplicerad och gripande person, som verkar ha gått vilse i frustrationen och behovet av att uttrycka sig och få utlopp för sin kreativitet. I’m Still Here är en intressant, gripande, rolig, kontroversiell och tragisk film som verkligen rör om i grytan. Beröm riktas till Casey Affleck som tillsammans med Phoenix arbetat fram projektet och står för regi och klippning. Hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är fejkat vet nog bara Phoenix själv.

LOOPER (2012)

Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

BEING FLYNN (2012)

Nick Flynn (Paul Dano) är en man i 20-årsåldern som jobbar på ett hem för hemlösa i New York, samtidigt som han försöker skriva. Hans far, Jonathan Flynn (Robert De Niro), är en självgod författare som ständigt skryter om sina litterära mästerverk, men som verkar blunda för sina egna problem, som att han inte har någonstans att bo. Nick och Jonathan har inte träffat varandra på många år, men tvingas återuppta relationen när Jonathan tar in på hemmet där Nick jobbar, vilket leder till ett svårt och känslosamt möte. Filmen är bra och berättar en fin och sorglig historia, som bygger på den verklige Nick Flynns memoarer med det fantastiska namnet Another Bullshit Night in Suck City. Den har sina svagheter, bl a avsaknad av den känslomässiga ”punch” man ofta vill åt i en sådan här film och en underanvänd Julianne Moore. Men Dano och De Niro är riktigt bra, likaså den finstämda musiken från Badly Drawn Boy, och filmen är värd en stark trea i betyg.

VECKANS TOPP 3

1. Looper
   
2. I’m Still Here
3. Arbitrage