Vad nu då? Två resuméer på samma dag? Ja, tänk så det kan gå. Trevlig läsning!
LE CAPITAL (2012)
(En: Capital). Mästaren Costa-Gavras har försett oss med fantastiska filmer sedan slutet av 60-talet, och den numera 80-årige grekiskfödde fransmannen verkar inte ha tappat sin hunger för fler. Le capital handlar om en nybliven VD (Gad Elmaleh) för en stor europeisk bank som befinner sig i ett känsligt skede. Man diskuterar inom styrelsen försäljningar, löner och nedskärningar, samtidigt som Marc Tourneuil (Elmaleh) fattar en del kontroversiella beslut och bestämmer sig för att göra kraftiga förändringar. Vi leds in i en värld av pengar, makt, korruption och moraliska dilemman. Bankens intressen ställs mot vår VD:s egna, en krock som skaver ganska rejält emellanåt. Costa-Gavras har inte gjort en ny Z, och det kan man väl inte förvänta sig heller, men väl en småspännande och elegant film med tydligt satiriska undertoner – kanske Costa-Gavras största signum. I en tid av ekonomiska kriser är temat högst relevant och kritiken mot banker och andra maktfaktorer i samhället ibland svidande välriktad. ”Mina vänner, jag är den moderne Robin Hood! Låt oss fortsätta stjäla från de fattiga och göra de rika rikare!” är ett av vår (ibland inte så) sympatiske Marc Tourneuils säljknep. Le capital är ingen fullträff – den är inte sådär genomordentligt klockren som exempelvis Le couperet är, och Gabriel Byrne (som spelar en amerikansk höjdare som Marcs bank förhandlar med) går mest på någon form av autopilot – men Costa-Gavras närvaro känns bitvis och han lämnar även här en vass slutreplik. Soundtracket från Armand Amar ska också lyftas fram bland det positiva.
WINTER’S BONE (2010)
Ett mycket välspelat indiedrama som blev den numera Oscarsbelönade Jennifer Lawrence genombrott. Ree (Lawrence), vars pappa är någon form av knarklangare och vars mamma är svårt psykiskt sjuk, tar hand om sina två yngre syskon på egen hand, i en stuga någonstans ute i någon skog. Pappan är försvunnen sedan en tid tillbaka och när Ree får veta att han riskerat både huset och tomten i en rättegångssituation bestämmer hon sig för att försöka leta rätt på honom. Hon hör sig för hos grannar och människor i byn, varav många är både otrevliga och hotfulla. Detta tar ungefär 40 minuter (av speltiden alltså) och det tar ett tag innan filmen kommer igång på riktigt. Introduktionerna av nya karaktärer kunde ha kortats ner något, och när handlingen väl tar fart faller bitarna på plats lite väl enkelt, alternativt att man lämnar någon lös tråd här och där. Bortsett från det är Winter’s Bone en bra, lite sådär skogsruskigt obehaglig historia med riktigt bra skådespeleri. Jennifer Lawrence är bra, även om hon överglänses av lysande biroller från exempelvis John Hawkes och Dale Dickey. Ett kyligt och skarpt foto ramar in de karga miljöerna fint och detta lilla thriller-aktiga drama får en stark trea.
SOUL KITCHEN (2009)
En varm och hjärtlig komedi från den turkisktyske regissören Fatih Akin, i första hand känd för sina mer allvarliga dramafilmer. Soul Kitchen är en sliten restaurang i Hamburg som serverar halvfabrikat och får återkommande besök från skattemyndigheten. Zinos (Adam Bousdoukos), som driver restaurangen, anställer den otroligt passionerade men svårhanterade kocken Shayn Weiss (underbart spelad av Birol Ünel) som förespråkar avancerade gourmeträtter, till stamkundernas skräck, och blir ursinnig så fort någon ifrågasätter honom. In i denna oklara och hektiska tillvaro dras Zinos kriminelle men godhjärtade bror Illias (Moritz Bleibtreu) samt servitrisen Lucia (Anna Bederke). Fatih Akin visar sin kärlek till Hamburg, brödraskap, mat och musik (skön musik är ett av filmens grundelement) och ger samtidigt en känsla av vemod. Skratten kommer då och då till följd av de roliga karaktärerna och deras smått galna upptåg, även om slapstick-inslagen kanske blir ett par för många. Nog förtjänar denna feelgoodfilm en svag fyra ändå!
TITANICA (1995)
För snart 20 år sedan kom denna dokumentär vars huvudsakliga USP var de häftiga filmupptagningarna från havets botten med IMAX-kameror. Idag har den förlorat en del av sin sensationalitet, dels för att en vanlig TV inte kan återge IMAX-proportionerna, dels för att vi redan sett de där bilderna från Titanics vrak ett flertal gånger. I övrigt har dokumentären inte mycket att komma med – den berättar grundläggande historien kring Titanic, med fokus utifrån en ubåtsexpedition som ägde rum 1992, och om man inte är helt oinsatt är det mesta sådant som man redan tagit till sig på annat håll. Är man på desperat jakt på material om Titanic kan man väl ge den korta filmen en chans (Netflix-versionen är 67 minuter), men det finns definitivt mer givande dokumentärer att se.
ENTRE LES MURS (2008)
(Sv: Mellan väggarna). Ett mycket hyllat franskt lärardrama som under dryga två timmar utspelar sig i skolmiljöer, huvudsakligen i franskläraren François Marins klassrum. Vad som är intressant med denne François är att han i princip spelar sig själv (i verkligheten heter han François Bégaudeau). Filmen baseras på Bégaudeaus bok som bygger på hans egna erfarenheter av livet som lärare i det problemfyllda Paris. Det märks att han är van i rollen, men det märks också att han har talang för skådespeleriet, för han är lysande som pressad lärare med knepiga situationer att lösa i princip varje dag. Problematiken ligger i hanteringen av de mest problematiska eleverna, försöken att få dem motiverade, att lyckas hålla ordningen i klassrummet och samtidigt lyckas lära ut någonting. Kulturkrockar, samhällsstatus och gangsterism är återkommande punkter som gör mötet mellan elever och lärare svårt, liksom mötet mellan de olika elverna där det diskuteras huruvida man är fransman, marockan eller malier och vilket land som har det bästa fotbollslaget. Med ett realistiskt och naturligt manus, imponerande barn-/ungdomsskådespelare och ett snyggt närbildsdominerat foto lyckas regissören Laurent Cantet hålla tittaren engagerad hela vägen fram, trots att filmen under stora delar inte skildrar något mer dramatiskt än lektioner. Ett minus, kan tyckas, är att något kraftfullt klimax aldrig kommer riktigt, även om en subtil händelseupptrappning definitivt finns där och som ger ett vemodigt eftertryck. Hur som helst, en riktigt bra film som absolut rekommenderas!
9/11: THE FALLING MAN (2006)
Bland alla bilder som togs från 9/11-tragedin finns en som upprört och fascinerat allra mest. Det är bilden till höger, föreställandes en man som faller handlöst ut från ett av World Trade Centers två torn. Bilden trycktes upp i stor skala i tidningen dagen därpå och väckte stor ilska och rev upp många känslor hos befolkningen. Denna TV-dokumentär låter oss höra anhöriga till personer som kan ha hoppat berätta om de sista telefonsamtalen och de svåra stunderna kring händelsen, för att sedan leda in filmen specifikt på historien bakom fotografiet och mannen på bilden. Vem var han? Fotografen som tog bilden berättar om sina upplevelser och en journalist beskriver hur han gick till väga för att desperat försöka identifiera mannen. Det är gripande och känslosamt att ta del av allt som berättas, samtidigt som sökandet efter The Falling Man är djupt fascinerande. Filmen ackompanjeras av stämningsfulla och sorgsna pianoslingor, vilka tillsammans med den fina klippningen skapar en mycket stämningsfull film. Stark trea till en högst sevärd dokumentär!
I övrigt har det denna vecka blivit skräck och sci-fi: Mama (svag 2/5), som Scott skrev om i sin förra resumé, och J.J. Abrams äventyrliga Star Trek (3/5) som knep en plats på Scotts topp 10 för science fiction-genren!
Veckans topp 3
- Entre les murs
- Soul Kitchen
- 9/11: The Falling Man
do you like phil collins? 