GIFF14: Locke

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Festivalens sista dag inleddes med en double feature i ensamhetens, eller kanske snarare isolationens, tecken, i vilken seglatsen med Robert Redford blev en riktigt lyckad andra hälft som lämnade stort avtryck. Dubbelns första hälft utgjordes av en nattlig biltur med Tom Hardy mellan Birmingham och London, en film som är intressant att jämföra med All Is Lost då den har både stora likheter och skillnader vad gäller koncept och berättarmetod.

Förlust och kamp är gemensamma teman. Medan Redford på egen hand kämpar för sitt liv och för att bli räddad ligger Hardys utmaning i att arrangera olika åtaganden och lösa konflikter genom telefonsamtal, samt att hinna fram till en viss händelse i tid. På sätt och vis är de båda ensamma karaktärer – Redford är det definitivt, medan Hardy i och med sina kontakter per telefon kan betraktas som en betydligt mindre ensam karaktär, beroende på hur man definierar ensam. Isolerade är de i alla fall och båda tvingas ge upp saker och lämna bitar av sina liv bakom sig. Uttrycket ”all is lost” går i viss utsträckning att applicera på båda filmerna.

Den intresserade kan på egen hand spinna vidare på dessa jämförelser, men denna recension fokuserar hädanefter på Locke. Ivan Locke (Hardy) är en respekterad, skicklig och lojal betongexpert som dagen efter natten under vilken filmen utspelar sig ska leda en rekordstor grundläggning av en betongkonstruktion. Detta får vi veta genom en serie telefonsamtal som Ivan gör kontinuerligt under den bilresa som äger rum. Filmen inleds med att han lämnar sin arbetsplats, sätter sig i sin BMW och åker iväg, ut på de engelska motorvägarna. Eftersom hela filmen utspelar sig i bilen bygger dess handlingsutveckling på att telefonsamtalen successivt ger oss mer information om vem Ivan är och vad som har hänt i hans liv. Utan att spoila något kan sägas att han gjort vissa tveksamma handlingar vars konsekvenser han nu tvingas möta, och att hans relationer med familj, vänner och arbetskamrater ansträngs å det grövsta under denna natt, natten då han ska reparera sina misstag.

Även om thrillerelement finns är det i det karaktärsstuderande dramat som filmens största kvalitéer ligger. Den förhållandevis oerfarne regissören Steven Knight, som även skrivit manus, har under sin över 20-åriga karriär mestadels arbetat med just manus, vilket märks i hans stora förmåga att berätta om en karaktär och hans omgivning utifrån kraftigt begränsade berättarmässiga tillgångar. Telefonsamtalen öppnar upp för ett ordentligt karaktärsgalleri, en rad olika situationer och en mer avancerad problematik som tillsammans utgör en rik dramaturgi. Det hade lätt kunnat bli konstlat och onaturligt, och det var något jag oroades över i början av filmen, en oro som dock snabbt avtog.

Tom Hardy övertygar som den oerhört sansade och metodiske Ivan Locke, vars stabila personlighet återspeglas på flera plan. Han jobbar med betong (ganska stabilt?), bor i ett vanligt hus med en vanlig familj och kör en vanlig bil. Han är, för att citera Steven Knight, ”the most ordinary man in Britain”. Han gör sällan oväntade val, bemöter alla problem systematiskt och försöker rationellt tänka ut nästa steg för att lösa problemet. Han är praktiskt lagd men i vissa situationer även socialt odynamisk eller okänslig. Under den här natten konfronterar han på så vis de mest grundläggande dragen i hans person och utmanar sin egen personlighet, vilket genererar situationer där han både förstör för sig själv och stänger dörrar, men kanske också öppnar nya dörrar i sitt liv. Ivan är den hederlige mannen som gjort ett sällsynt fel och som måste testa gränserna för förlåtelse och förståelse.

Visuellt är filmen träffsäker och elegant, med många olika vinklar, kamerainställningar och klipp som ger filmen tempo trots en statisk skådeplats. Genom ett snyggt foto som arbetar mycket med fokusskiften, toningar och klipp som glider över i varandra fångar man den nattliga motorvägsestetiken med gatuljus, mörker och bilstrålkastare. Musiken är nästan konstant närvarande och arbetar också för en flytande, dynamisk film med fin och laddad atmosfär.

Regissör Steven Knight var på plats i Göteborg och berättade mer om inspelningen. Ett av hans mål med filmen var att kombinera film och teater, vilket han gjorde genom att sätta Tom Hardy i en bil och låta kamerorna rulla i 28 minuter (då fick man pausa och byta minneskort) och på så vis spela in filmen i realtid. Man spelade in under nätterna mellan nio och fyra, Hardy stannade ”in character” och skådespelarna som spelar personerna han ringer satt faktiskt i ett konferensrum och gjorde samtalen live med Hardy. På flera olika ställen i bilen installerade man monitorer där manuset rullade, så att Hardy skulle kunna göra hela filmen i ett svep utan att behöva lära sig manuset utantill. Birollsskådisarna ger alla bra – och viktiga – insatser, trots att de aldrig syns i bild. Olivia Colman, Ruth Wilson och Andrew Scott är några av dem.

Tom Hardy har jag tidigare sett som en bra skådespelare, stabil. Men nu gör han något som placerar honom som en mycket intressant och skicklig aktör som jag ser fram emot att se i fler krävande roller. Han lyckas bära filmen i 85 minuter, trots att han bara sitter i en bil, och gör det med bravur. Det är för övrigt en njutning att höra hans Richard Burton-aktiga walesiska dialekt som är klar, tydlig och nästan nobelt välartikulerad.

Locke är en karaktärsdriven film som med små medel effektivt förmedlar en välskriven historia som berör. Man gör ett nedslag i en kväll i en mans problematiska liv och lämnar det vid det utan att berätta för mycket. Dessutom är detta prov på ett spännande och inspirerande filmskaparsätt.

Veckoresumé #48

Den här veckans har endast bestått av aktuella filmer, det vill säga filmer som har släppts i år. Tråkigt nog har alla (förutom en) varit mediokra eller rent ut sagt värdelösa. Men ibland behöver man se skit för att lättare uppskatta kvalitet… tror jag, eller? En sak är säker, ibland är det underhållande att titta på skräp i lagom mängd.

PACIFIC RIM (2013)

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Pan’s Labyrinth, Hellboy 1 & 2 och Blade II är känd för att vara en genuin ”nörd” som är besatt av serietidningar, obskyra skräckfilmer och allt som har med Japan att göra. Hans kontor är fyllt med filmprylar, leksaker och värdefull memorabilia. Del Toros senaste verk, Pacific Rim, är starkt inspirerat av Godzilla och andra japanska s.k. mecha-animes som involverar gigantiska robotar som slåss mot varandra. Pacific Rim utspelar sig år 2025 och kretsar kring mänsklighetens kamp mot gigantiska monster kallade kaijus, som stiger upp från havets botten. Striden mot monsterna har hållit på sedan 2013 och har flera gånger hotat mänsklighetens existens. Alla världens nationer har därför bestämt sig för att lägga sina interna konflikter åt sidan för att gemensamt samarbeta mot de farliga varelserna. Men stridsvagnar och jaktflyg biter inte på kaijus som för varje attack blir starkare och större, så därför används gigantiska robotar vid namn jaegers som styrs av ett team bestående av två specialtränade piloter. Pacific RIm är en extremt actionfylld och intensiv film där pauser och lugna stunder är sparsamma och korta. Otroligt detaljerade och snygga fighter i storstäder mellan robotar och monster är vad som är på tapeten. Ljudet är kraftfullt och högljutt och rockmusiken ekar i bakgrunden när del Toro berättar en handling som har många hål och ologiska stunder. Karaktärerna är överdrivna och överspelande likt anime-figurer och manuset är ostigt och svettigt. Men vad som skiljer Pacific Rim från andra filmer som Transformers är att del Toros robotfilm är både extremt underhållande och har ett hjärta. Till skillnad från Transformers flaggviftande ytlighet, där kvinnor är objekt och där någon form av vettig handling inte existerar, är Pacific Rim en välgjord film där Del Toros ”nördhjärta” har omfamnat varenda lilla detalj och skapat en film som osar av entusiasm och kärlek för sin inspirationskälla. Pacific Rim har många problem och är absolut inget mästerverk men det är en film som aldrig slutar underhålla trots stundtals otroligt löjliga scener och trötta repliker. Den har också Idris Elba som alltid är ett stort plus! Tummen upp Guillermo! Pacific Rim får en halvstark trea i betyg.

THE LONE RANGER (2013)

Disney har inte lärt sig av sitt misstag förra året med den ambitiösa och superdyra John Carter och har därför bestämt sig för att lägga ner lika mycket pengar igen på en ännu längre och tråkigare film. Istället för planeten Mars som äventyrsplats utspelar sig The Lone Ranger i Texas, 1869. Filmen följer en hjälteduo bestående av indianen Tonto (Johnny Depp) och advokaten John Reid (Armie Hammer) och berättar om hur Reid gick från en lagens man till en maskerad cowboy-superhjälte utan superkrafter kallad The Lone Ranger. Någon utveckling av handlingen är inte värd att berätta eftersom filmen för sig precis som alla andra Disney-filmer och involverar endast skämt av det allra tröttaste laget, de löjligaste actionsekvenserna som någonsin har utspelats i vilda västern och en av de senaste årens allra tröttaste skådespelare i filmvärlden. Johnny Depp. Karaktären Tonto är en blandning av det allra värsta med Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean och Mad Hatter i Alice in Wonderland. Det är en ointressant och rent ut sagt dålig prestation av Depp. Till skillnad från Depp erbjuder The Lone Ranger en grupp skickliga och intressanta skådespelare som Tom Wilkinson, William Fichtner, James Badge Dale, Ruth Wilson och Barry Pepper. Tyvärr är manuset och karaktärerna ointressanta så den stora skaran av talang används inte till fullo. The Lone Ranger är en film med tråkig handling, ingen personlighet och mediokra specialeffekter. Det är svårt att uppskatta filmen när jag som tittare dessutom vet att denna film bara är ett verktyg för att tjäna massvisa mängder pengar utan att försöka underhålla och berätta en bra story. The Lone Ranger är en av årets tråkigaste filmer och förtjänar det lägsta betyget.

PAIN & GAIN (2013)

Michael Bays skräp-franchise Transformers är inte slut än med nummer fyra i serien på väg för en biopremiär nästa år. Huvudrollen kommer spelas av Mark ”Marky Mark” Wahlberg och troligtvis involvera halvnakna kvinnor med tre repliker var och feta explosioner. Bay valde dock i år att släppa sin första ”lågbudget”-film, som en paus från kriget mellan Autobots och Decepticons. Pain & Gain bjuder också på Mark Wahlberg och handlar om hans karaktär Daniel Lugo som är en frustrerad och pumpad gymtränare i Miami, 1995. Lugo hjälper dag ut och dag in att träna rika klienter som är i dålig form. Hans karriär på gymmet är framgångsrik och har lett till en tredubbling av kunder. Men trots en nöjd chef och en befordran har Lugo svårt att betala räkningar. Han har också svårt att uppskatta sin nuvarande situation i livet och drömmer om ett liv av rikedomar och framgång. Tillsammans med två av sina kollegor Adrian (Anthony Mackie) och Paul (Dwayne Johnson) bestämmer sig Lugo för att kidnappa en av hans rika gymklienter och tvinga denne att ge bort alla sina tillgångar till trion. Något som låter enklare än vad det är, särskilt för tre korkade bodybuilders. Pain & Gain är en humoristisk actionfilm som har många likheter med Michael Bays tidigare Bad Boys-filmer, som humor bestående av penis- och hudfärgsskämt och ett gulorange ljusfilter. Michael Bay, mannen bakom explosioner och action, är något överraskande sparsam med eldmolnen och lägger mer fokus på blodigt våld och nakna kvinnor. Objektifieringen av kvinnor är minst lika stark som i Transformers och Bad Boys och de få repliker som kommer från kvinnliga karaktärer är förolämpande och extremt dumma. Michael Bay är en mansgris utan dess like men om man förbiser det bjuder Pain & Gain på några stundtals roliga och underhållande scener, särskilt mellan den passande trion. Wahlberg, Mackie och Johnson gör alla härliga och sköna prestationer och har en bra scenkemi. I andra roller dyker Ed Harris och Rebel Wilson upp och även vår egen Peter Stormare får gästa med en väldigt liten men behaglig roll. Pain & Gain är en ointelligent, provocerande men stundtals underhållande film som får en stark tvåa i betyg.

EVIL DEAD (2013)

En av årets mest omtalade remakes är Fede Alvarez nya versionen av Sam Raimis kultskräckis The Evil Dead från 1981. Både Raimi och Alvarez har varit noga med att kalla den nya versionen en reboot (en uppfräschning/nystart) istället för en remake. Om den är en identisk remake av originalet kan jag inte svara på då jag inte har sett Raimis version. Jag valde att dyka mig in i denna franchise på ett okonventionellt vis genom att börja med remaken… eller rebooten först för att sedan se originalfilmerna. Nog snack om saken, Evil Dead börjar som alla andra skräckfilmer. En grupp tonåringar som åker till en övergiven stuga i en kuslig skog. Stugan är i väldigt dåligt skick och ungdomarna bestämmer sig för att försöka rusta upp den. Men under deras försök att fixa till stugan upptäcker de att huset har en källare där slaktade djur utsmyckar tak och väggar. De finner också en uråldrig bok med kryptiska texter och trollformler som vid uppläsning släpper lös onda krafter. Det första som slog mig efter ungefär halva filmens speltid var att Evil Dead inte är läskig… Visst den har en obehaglig stämning, men den lyckas aldrig skrämma. Något den dock lyckas med är att bjuda på extremt köttigt och blodigt våld. Evil Dead är den allra blodigaste film jag har sett, komplett med tungklyvning, motorsågar och sprutor i ögonen, sprutspyor och delning av kroppsdelar. Något som imponerar är användandet av praktiska effekter och avancerat smink. Evil Dead använder sig av en liten mängd CGI och utför istället de flesta våldsscenerna med riktiga effekter, något som gör att filmen känns realistisk trots de orealistiska förhållandena. Mängden våld har dock en avtrubbande effekt och gör att tröttheten kryper sig fram och gör filmen en ointressant. Skådespelet är som ofta i skräckfilmer mediokert, liksom handlingen. Evil Dead är stundtals tekniskt imponerande men i det stora hela en upplevelse som inte är mycket att hänga i julgranen. Stabil tvåa.

G.I. JOE: RETALIATION (2013)

Uppföljaren till 2009 års G.I. Joe: The Rise of Cobra följer specialstyrkan G.I. Joe (baserad på Hasbros actionfigurer med samma namn) och deras återkommande kamp mot Cobra Commander och hans arsenal av skurkar och supervapen. Den här gången har Zartan, en av Cobra Commanders bästa män, kidnappat den amerikanska presidenten och med hjälp av icke förklarad teknologi tagit presidentens exakta utseende och röst. Ingen märker någon skillnad förutom G.I. Joes som genast tar upp kampen mot Cobras och deras plan att ta över världen. Dwayne Johnson leder hjältestyrkan och har vid sin sida Channing Tatum, Bruce Willis och diverse andra skådespelare. G.I. Joe: Retaliation är skräpig, töntig och värdelös och förtjänar inte fler ord. Lägsta betyg!

Jag har även under veckan tittat på Mud (4/5) och Das Boot (4/5) som David skrev om i sin text om Jeff Nichols respektive vår sjuttonde veckoresumé. 

veckans topp 3

1. Pacific Rim
2. Pain & Gain
3. Evil Dead